Den agerande människan, Kapitel 1.4

Rationalitet och irrationalitet; Den praxeologiska forskningens subjektivism och objektivitet

Mänskligt agerande är av nödvändighet alltid rationellt. Begreppet ”rationellt agerande” är därför pleonastiskt och måste förkastas som sådant. När det appliceras på agerandets slutgiltiga mål är begreppen rationellt och irrationellt olämpliga och meningslösa. Det yttersta målet för en handling är alltid tillfredsställandet av några av den agerande människans önskemål. Eftersom ingen är i stånd att ersätta den agerande individens värderingar med sina egna, är det lönlöst att bedöma andra människors mål och vilja. Ingen människa är kvalificerad att förklara vad som skulle göra en annan människa gladare eller mindre missnöjd. Kritikern berättar antingen vad han tror han skulle försöka uppnå om han var i den andres skor; eller så förklarar han, glatt förkastandes den andres vilja och strävan i en uppvisning av diktatoriell arrogans, vilket av denna persons tillstånd som bättre skulle passa honom själv, dvs. kritikern.

Det är vanligt att kalla en handling irrationell om den syftar att uppnå ”ideala” eller ”högre” tillfredsställelser, på bekostnad av ”materiella” och konkreta fördelar. I denna mening säger folk, till exempel – ibland instämmande, ibland ogillande – att en människa som offrar liv, hälsa eller rikedom för att uppnå ”högre” nyttor – som trohet till sin religiösa, filosofiska eller politiska övertygelse eller sin nations frihet och blomstrande – motiveras av irrationella överväganden. Men strävan efter dessa högre mål är varken mer eller mindre rationella eller irrationella än strävan efter andra mänskliga mål. Det är ett misstag att anta att viljan att anskaffa livets nödtorft och hälsa är mer rationellt, naturligt eller motiverat än strävan efter andra nyttor och bekvämligheter. Det är sant att aptiten efter mat och värme är vanlig hos människor och andra däggdjur och att en människa som saknar mat och husrum i regel koncentrerar sina ansträngningar på att tillgodose dessa akuta behov och således inte bryr sig särskilt mycket om andra saker. Impulsen att leva, att bevara sitt eget liv, och att utnyttja varje tillfälle för att stärka sina vitala krafter är ett av livets primala inslag, det finns hos varje levande varelse. Men att ge efter för denna impuls är inte – för människan – en oundviklig nödvändighet.

Medan alla andra djur ovillkorligt drivs av impulsen att bevara sina egna liv och att föröka sig, har människan möjlighet att behärska även dessa impulser. Han kan styra både sin sexuella lust och sin vilja att leva. Han kan ta sitt liv när de villkor under vilka endast han själv kan bevara det verkar oacceptabla. Människan är kapabel att offra sitt liv för en sak eller att begå självmord. Att leva är för människan resultatet av ett val, av en värdering.

Det är likadant med önskan att leva i överflöd. Själva förekomsten av asketer och människor som avstår från materiella vinster till förmån för att hålla fast vid sina övertygelser och bevara sin värdighet och självrespekt är bevis för att strävan efter mer påtagliga bekvämligheter inte är oundviklig utan resultatet av ett val. Naturligtvis föredrar en överväldigande majoritet liv framför död och rikedom framför fattigdom.

Det är godtyckligt att anta att endast tillfredställandet av kroppens fysiologiska behov är ”naturligt” och därför ”rationellt” och att allt annat är ”artificiellt” och därför ”irrationellt”. Det är utmärkande för den mänskliga naturen att människan inte enbart söker mat, husrum, och samlevnad, som alla andra djur, utan också att han syftar till andra typer av tillfredsställelse. Människan har specifikt mänskliga önskningar och behov som vi kan kalla ”högre” än de som han har gemensamt med andra däggdjur [1].

När de appliceras på de medel som väljs för att uppnå mål, implicerar begreppen rationell och irrationell en värdebedömning om den valda metodens lämplighet och tillförlitlighet. Kritikern gillar eller ogillar metoden sett till huruvida den är bäst lämpad för att uppnå det eftersökta målet. Det är ett faktum att det mänskliga förnuftet inte är ofelbart och att människan ofta felar vid val och användandet av medel. En handling som är illa anpassad det eftersökta målet når inte upp till förväntan. Den strider mot syftet, men den är rationell, dvs. resultatet av en rimlig – om än defekt – överläggning och ett försök – om än ett ineffektivt försök – att uppnå ett bestämt mål. De läkare som för hundra år sedan använde vissa metoder för behandling av cancer, som våra samtida läkare förkastar, var – ur dagens patologiska synvinkel – dåligt instruerade och ineffektiva. Men de handlade inte irrationellt, de gjorde sitt bästa. Det är troligt att läkare kommer att ha effektivare metoder till hands för att behandla denna sjukdom om hundra år. De kommer att vara mer effektiva, men inte mer rationella, än våra läkare.

Motsatsen till handlande är inte irrationellt beteende, utan ett reaktivt svar på stimuli hos den del av kroppens organ och instinkter som inte kan kontrolleras av den berörda personens vilja. Till samma stimulus kan en människa under vissa förutsättningar svara både genom en reaktiv respons och genom en handling. Om en man absorberar ett gift, reagerar organen genom att bilda ett försvar mot giftet; dessutom kan handlingar komma emellan genom användandet av ett motgift.

När det gäller de problem som involveras i antitesen, rationell och irrationell, är det ingen skillnad mellan naturvetenskapen och samhällsvetenskapen. Vetenskapen är och måste alltid vara rationell. Den är strävan efter att få ett mentalt grepp om universums fenomen genom en systematisk organisering av hela den tillgängliga kunskapssamlingen. Dock, som påpekats ovan, måste en analys av föremål ända ner till deras beståndsdelar förr eller senare nödvändigtvis nå en punkt bortom vilken man inte kan gå. Den mänskliga hjärnan är inte ens i stånd att föreställa sig en sorts kunskap som inte begränsas av ett slutligt givet, oåtkomligt för vidare analys och reduktion. Den vetenskapliga metod som bär sinnet fram till denna punkt är helt rationell. Det slutligt givna kan kallas ett irrationellt faktum.

Det är en nymodighet att anklaga samhällsvetenskapen för att den är helt rationell. Den mest populära invändningen mot ekonomi är att ekonomi försummar det irrationella i livet och verkligheten, och att den försöker pressa in en oändlig mängd företeelser i torrt rationella system och livlösa abstraktioner. Ingen kritik kan vara mer absurd. Precis som varje kunskapsgren går ekonomi så långt som den kan ta sig med rationella metoder. Till slut stannar den då den fastställer att den står inför något slutligt givet, dvs. ett fenomen som inte kan – åtminstone inte med vår nuvarande kunskap – analyseras ytterligare [2].

De praxeologiska och ekonomiska lärorna är giltiga för alla mänskliga handlingar utan hänsyn till deras underliggande motiv, orsaker och mål. Det mänskliga handlandets slutliga värderingar och yttersta mål är givna för alla sorters vetenskapliga undersökningar; de är inte öppna för vidare analys. Praxeologi behandlar vilka sätt och metoder som väljs för att uppnå dessa yttersta mål. Dess syfte är medlen, inte målen.

På detta sätt talar vi om subjektivismen hos den allmänna vetenskapen om mänskligt agerande. Den tar de slutliga målen som väljs av den agerande människan som data, den är helt neutral i förhållande till dem, och den avstår från att värdera dem. Den enda standard den använder sig av är om de medel som valts är lämpliga för att uppnå de mål de syftar till. Om Eudemonismen säger lycka, om utilitarismen och ekonomi säger nytta, måste vi tolka dessa termer på ett subjektivistiskt sätt, som det som den agerande människan syftar till eftersom det är önskvärt i hans ögon. Det är i denna formalism som utvecklingen av den moderna betydelsen av Eudemonism, hedonism, och utilitarismen består av, i motsats till den äldre materiella meningen, och utvecklingen av den moderna subjektivistiska värdeläran i motsats till den objektiviska värdeläran som framförts av den klassiska nationalekonomin. Samtidigt är det i denna subjektivism som vår forsknings objektivitet ligger i. Eftersom den är subjektivistisk och tar den agerande människans värdeomdömen som slutlig data som inte är öppna för ytterligare kritisk granskning, står den själv över alla stridigheter mellan partier och fraktioner, den är likgiltig inför konflikter mellan olika skolor av dogmatism och etiska läror, den är fri från värderingar och förutfattade idéer och domar, den är universellt giltig och absolut, och helt enkelt, mänsklig.

Notiser
[1] Om felen i den “järnhårda lönelagen” se nedan, s. 603 f; om missförstånden av malthusianska teorin se nedan, s. 667-672.

[2] Vi kommer senare att se hur de empiriska samhällsvetenskaperna hanterar det slutligt givna.

Denna artikel är ett utdrag ur första kapitlet av Human Action, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.