Krig är ett statligt företag

Libertarianer och konservativa som argumenterar för ekonomisk frihet och mot statlig kontroll tenderar att föra fram både principiella och praktiska argument för sina ståndpunkter. Ta sjukförsäkringen, till exempel. Det principiella argumentet mot statlig reglering av sjukförsäkringen är tvåfaldig: (1) Ingen stat har rätt att diktera för någon vilken typ av försäkring som ska köpas eller om ens om den ska köpas alls, och (2) ingen stat har rätt att diktera till ett försäkringsbolag vilken typ av försäkringar de får sälja och vad de får ta betalt. De praktiska argumenten är många; till exempel om staten sätter priserna för lågt kommer det att orsaka brist och ransonering, något som de flesta skulle finna icke önskvärt.

Men när vissa av dessa libertarianer och många konservativa tänker till om krig, tycks deras kritiska tänkande försvinna helt. Principiellt hävdar de sällan att staten inte har rätt att tvinga skattebetalarna att stödja förtryckande diktatorer i främmande länder som ex. Kuwait. Varför? Eftersom de verkar tro att bara för att en ännu mer brutal diktator, Saddam Hussein, anföll Kuwait gör det att tvångsmedel från skattebetalarna är moraliskt obligatoriska. Och på den praktiska sidan tenderar de att släppa sin skepsis angående konsekvenserna av statens agerande. Men om vi bortser från alla principiella argument, om libertarianer och konservativa bara skulle vara lika skeptiska till den amerikanska statens agerande utomlands som de är av den på hemmaplan skulle de sannolikt föredra att hålla USA utanför krig. Som jag ska visa finns det två skäl till att vi bör vara ännu mer skeptiska till vår stats agerande utomlands.

Ett av de starkaste praktiska argumenten mot statlig inblandning i den inhemska ekonomin kommer från Ludwig von Mises: En intervention leder, genom att orsaka oavsiktliga konsekvenser, till ytterligare interventioner. Vid varje steg i kedjan skulle staten kunna kliva tillbaka och avreglera. Men stater tenderar att inte göra det. Ta ett exempel som jag skrev om i denna publikation (”Unintended Consequences in Energy Policy”, mars 2009). Richard Nixons priskontroller på bensin orsakade en bränslebrist som sedan ledde till krav på bränslesnåla bilar.

Samma typ av resonemang gäller även för utrikespolitiken. År 1963 hjälpte CIA en ung irakisk allierad, som tillsammans med andra konspiratörer störtade general Abdel-Karim Kassem. Hans namn var Saddam Hussein. Fem år senare stödde CIA en annan kupp som gjorde Hussein ställföreträdare till den nya militära härskaren. Och så, 1979, tog Hussein över som diktator.

År 1980 började Hussein föra ett långt och kostsamt krig mot Iran. Intressant nog stödde Reagan-administrationen denna invasion med miljarder dollar i exportkrediter och med satellitspaning. Fundera på hur denna intervention ledde till en annan.

Varför stödde den amerikanska staten Saddam Hussein i kriget mot Iran? Den iranska staten hade ett år tidigare blivit en fiende till den amerikanska staten när Ayatollah Khomeini tog över och några iranier höll amerikaner i den amerikanska ambassaden gisslan. Varför ogillade så många iranier den amerikanska staten? Ett skäl var att CIA 1953 hade hjälpt att avsätta den demokratiskt valda premiärministern Mohammad Mossadegh och återinstiftat Shahen av Iran. Shahen skapade en hemlig terrorist-polisstyrka, Savak, som plågade sina egna medborgare och fängslade politiska motståndare. CIA hjälpte till att utbilda Savak. Shahen genomförde också en högst inflationistisk penningpolitik som fick värdet av den iranska valutan att sjunka. Inflation och tortyr: visst är det lustigt hur det kan röra upp känslor.

Ingenting att skratta åt

Då James Woolsey, som tidigare var CIA-chef under Clintonadministrationen, talade vid Naval Postgraduate School i augusti 2003 adresserade han intressant nog upproret 1953 i ett svar på en fråga jag ställde. Under sitt tal hade Woolsey förklarat att kriget mot den militanta islamismen började i november 1979 då några iranier tog över den amerikanska ambassaden. Jag frågade honom om han inte trodde att det istället började år 1953, när CIA hjälpte till att avsätta Mossadegh. Woolsey skrattade och citerade Winston Churchills påstående att amerikaner, efter att ha begått många fel, alltid skulle göra det rätta i slutändan. Med andra ord verkade Woolsey erkänna CIA: s delaktighet men avvisade tanken att detta spelade någon roll eftersom den amerikanska staten, vid något tillfälle (han specificerade inte när), hade träffat rätt.

Men Woolseys svar undvek frågan: Konsekvenserna av den amerikanska statens intervention 1953 har varit fasansfulla och kan inte avfärdas med ett skratt.

Eller ta de oavsiktliga följderna av den amerikanska statens intervention i Afghanistan. Även om den amerikanska staten nu är kraftiga motståndare till de radikala muslimer som fram till 2001 styrde den afghanska staten, hjälpte de till att sätta dem där till att börja med. Zbigniew Brzezinski, som var nationell säkerhetsrådgivare till president Jimmy Carter, skröt i en intervju i Le Nouvel Observateur att han 1979 hade övertalat Carter att destabilisera Afghanistans pro-sovjetiska regering så att Sovjet skulle invadera. I december 1979 fick Brzezinski sin önskan uppfylld: Sovjet invaderade Afghanistan. CIA fortsatte att finansiera afghanska muslimska jihadister via Pakistan.

Precis på samma sätt som ekonomin är en komplex kedja av rättigheter och utbyten där varje deltagare har, som Adam Smith uttryckte det, sin egen ”rörelseprincip”, så är det med hela länder. Amerikanska statstjänstemän, och det finns många, som tror att de kan planera ett annat land för att göra det bättre förstår uppenbarligen inte dessa rörelseprinciper. De lider av det som F. A. Hayek kallade, i sin kritik av statens inblandning i ekonomin, ”en livsfarlig inbillning”. Och som vi har sett med de ovan nämnda krigen är denna inbillning bokstavligen livsfarlig.

Det finns två skäl till att tro att konsekvenserna av statliga interventioner i utlandet kommer att bli värre än konsekvenserna av statliga interventioner inom landet. Först och främst kommer de flesta offren för denna utländska intervention typiskt sett att vara utlänningar. Utlänningar röstar inte i det amerikanska valet. Därför kommer USA: s politiker aldrig behöva oroa sig för utlänningars negativa röster och de kommer därför att vara mer destruktiva än de annars skulle vara. För det andra, när folk ser de negativa konsekvenserna av interventioner tenderar de, allt annat lika, att vända sig emot dem. Det är därför människor tenderar att motsätta sig skatter mer än regleringar: Nästan alla kan observera det välstånd som förloras på grund av skatter. Men eftersom de flesta av de uppenbara konsekvenserna av utländska interventioner inträffar utomlands är de mindre synliga för amerikaner. Hur många amerikaner är medvetna om att CIA hjälpte till att störta en demokratiskt vald premiärminister?

Krig är något som stater sysslar med. Libertarianer och konservativa borde vara lika skeptiska till krig som de är till allt annat som staten gör.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.

1 kommentarer till ”Krig är ett statligt företag

Kommentarer inaktiverade.