För några månader sedan kom en fransk journalist, Mr Nicolas Cori, till mig med en begäran om en intervju på temat skatter, tänkt att publiceras i den franska tidsskriften ”Philosophie Magazine”, i kölvattnet av nuvarande debatter om ”skattereform” i Frankrike.
Jag gick med på att göra intervjun, och den genomfördes via e-post på engelska. Nicolas Cori översatte den till franska och min vän Dr Nikolay Gertchev rättade den och sedan skickade jag den auktoriserade översättningen till Cori. Detta var för mer än en månad sedan, och trots upprepade förfrågningar har jag inte hört från Mr Cori. Jag kan bara spekulera i de skäl han har för sin tystnad. Troligtvis fick han inte tillstånd av sina överordnade att publicera intervjun, och har inte artighet eller mod nog att berätta det för mig.
I vilket fall som helst, här är den ursprungliga intervjun.
NC: Är skatter förenligt med individuell frihet och äganderätt? Finns det någon skattenivå där de är mer eller mindre förenliga?
Hoppe:
Nej. Skatter är aldrig, oavsett skattenivå, förenliga med individuell frihet och äganderätt. Skatter är stöld. Tjuvarna – staten och dess agenter och allierade – gör naturligtvis sitt bästa för att dölja detta faktum, men det finns helt enkelt inget annat sätt att se på det. Självklart är inte skatter normala, frivilliga betalningar för varor och tjänster, eftersom du inte tillåts upphöra att betala om du inte är nöjd med produkten. Man bestraffas inte om man slutar köpa Renaults bilar eller Chanels parfym, men du kastas i fängelse om du slutar att betala för statliga skolor eller för Sarkozy och hans prakt. Det är inte heller möjligt att tolka skatter som vanliga hyresbetalningar som görs av en hyresgäst till sin hyresvärd. För den franska staten äger inte hela Frankrike och alla fransmän. För att kunna ses som en hyresvärd skulle den franska staten var tvungen att bevisa två saker: dels att staten, och ingen annan, äger varje tum av Frankrike, och för det andra att den har ett hyreskontrakt med varenda fransman gällande användningen, och priset för denna användning, av dennes egendom. Ingen stat – vare sig den franska, den tyska, den amerikanska eller någon annan stat – kan bevisa detta. De har inga dokument om detta och de kan inte presentera några hyreskontrakt. Således finns det bara en slutsats: beskattning är stöld och rån som berikar en del av befolkningen, den härskande klassen, på bekostnad av en annan, de styrda.
NC: Är det fel att inte betala skatt?
Hoppe:
Nej, eftersom alla skatter är stöld, det vill säga ett moraliskt ”fel”, kan det inte vara fel att vägra att betala tjuvar eller ljuga för dem om skattepliktiga inkomster eller tillgångar. Detta betyder inte att det är förståndigt eller klokt att göra så och inte betala skatt – trots allt är ju staten det ”kallaste av alla monster”, som Nietzsche uttryckte det, och den kan förstöra ditt liv och till och med förstöra dig om du inte lyder dess kommandon. Men det kan inte vara någon tvekan om att det är rättfärdigt att inte betala skatter.
NC: Hur vet vi om en skatt är rättvis? Finns det några kriterier? Är en progressiv skatt bättre än en platt skatt?
Hoppe:
Vi vet att ingen skatt är rättvis, oavsett om den är progressiv eller platt och proportionell. Hur kan stöld och rån vara rättvist? Den ”bästa” skatten är alltid den lägsta skatten – men även den lägsta skatten är fortfarande en skatt. Den ”bästa”, eftersom den lägsta skatten är en huvud- eller per capita-skatt, där varje person betalar samma absoluta belopp av skatt. Eftersom även de fattigaste personerna måste kunna betala detta belopp, skulle en sådan skatt vara låg. Men även denna sortens skatt är fortfarande stöld, och det finns inget ”rättvist” med den. En huvudskatt behandlar inte alla lika och innebär inte ”likhet inför lagen.” För det händer något med skatteintäkter. Lönerna för alla statligt anställda och de som är beroende av staten (såsom pensionärer och socialbidragstagare) betalas till exempel med skattemedel. Följaktligen betalar statligt anställda och anhöriga ingen skatt alls. Snarare kommer hela deras nettoinkomst (efter betalning av huvudskatten) från skattebetalningar, och de är således (netto-)skattekonsumenter som lever på inkomster och förmögenheter som stulits från andra: skatteproducenterna. Vad är rättvist med att en grupp människor lever parasitiskt på, och på bekostnad av, en annan grupp av människor?
NC: Är alla filosofer överrens?
Hoppe:
Nej, det är de inte. Men det är knappast förvånande. Nästan alla professionella filosofer är numera skattekonsumenter. De producerar inte några varor eller tjänster som de säljer på marknaden till filosofikonsumenter att frivilligt köpa eller inte köpa. I själva verket, om vi tittar på den faktiska efterfrågan från konsumenterna måste de flesta samtida filosofers verk betraktas som värdelösa. Nästan alla filosofer idag betalas med skattemedel. De lever på pengar som stulits eller konfiskerats från andra. Om ditt levebröd beror på skatter du kommer troligen inte att motsätta dig beskattning av principiella skäl. Naturligtvis är detta inte nödvändigtvis alltid fallet. Vårt ”medvetande” bestäms inte av vårt ”Sein”, a la Marx. Men ett sådant motstånd är inte särskilt troligt. Faktum är att filosofer, precis som de flesta ”intellektuella”, vanligtvis lider av ett alltför uppblåst ego. De tror att de utför ett arbete av stor betydelse och ogillar det faktum att ”samhället” inte kompenserar dem därefter. Därför, om frågan om beskattning inte helt ignoreras av dem, har filosofer gått i bräschen för att hitta på plågsamma försök att motivera skatter – av att maskera stöld som något ”bra” – och i synnerhet deras egna, skattefinansierade filosoflöner.
NC: Bör filosofer överväga beskattningsmetodernas ekonomiska effektivitet tillsammans med dess etiska värderingar?
Hoppe:
För att tala om en åtgärd som ”effektiv” är det nödvändigt att vi först definierar ett syfte, dvs. ett mål. Något kan bedömas som effektivt eller ineffektivt endast i ljuset av ett mål som antas vara givet. Det är ekonomers och den så kallade “positiva ekonomins” uppgift att bestämma vilka åtgärder som är effektiva (eller ineffektiva) för att åstadkomma ett visst mål. Till exempel, om du vill åstadkomma massarbetslöshet säger ekonomi att det är effektivt att höja minimilönerna till låt oss säga 1000 kronor i timmen. Å andra sidan, om det är ditt mål att minimera arbetslösheten då informerar nationalekonomin dig om att alla minimilönelagar bör avskaffas. Men ekonomer qua ekonomer har ingenting att säga om tillåtligheten eller önskvärdheten av målen i fråga. Detta är filosofens uppgift: att fastställa vilka mål som är rättvisa och tillåtna och vilka mål som inte är det. (Ekonomen informerar då filosofen vilka medel som är effektiva eller ineffektiva, för att kunna nå sådana rättfärdiga mål)
Men som jag redan indikerat: filosofiyrket har helt enkelt inte gjort sitt jobb. Filosofer ger naturligtvis massor av råd om vad man ska eller inte ska göra, men deras råd bär liten eller ingen intellektuell tyngd. I nästan alla fall är det bara yttrande: ett uttryck för personlig smak och inget annat. Om du ber om ”rättviseteori”, från vilken deras rekommendationer antas följa, har de ingen sådan teori. De kan endast erbjuda en ad-hoc-samling av personliga värdeomdömen, som normalt inte ens uppfyller kravet på intern konsistens.
Om en rättviseteori skall vara värd något måste den först och främst erkänna det mänskliga livets mest grundläggande faktum: varors knapphet, dvs. avsaknaden av extremt överflöd. För endast på grund av varors knapphet är det möjligt att människor kan hamna i konflikt sinsemellan: Jag vill göra X med en viss begränsad resurs och du vill göra Y med samma resurs. Om vi inte hade konflikter skulle det inte finnas något behov av regler eller normer; och syftet med normer är alltså att undvika konflikter. I avsaknad av en förstabiliserad harmoni för alla intressen kan konflikter endast undvikas om alla knappa resurser ägs privat, det vill säga genom en identifierbar ägare i stället för, och uteslutande av, någon annan. Och för att undvika konflikt från mänsklighetens början och framåt måste alla rättviseteorier börja med en norm som reglerar det första ursprungliga beslagtagandet av knappa resurser som privat egendom.
De mesta av den samtida (politiska) filosofin verkar vara omedveten om allt detta. Jag har faktiskt ofta intrycket att inte ens det faktum att det existerar något sådant som knapphet helt förstås eller erkänns.
NC: Vad bör då vara skattepolitikens mål? Omfördelning? Jämlikhet? Att minska fattigdomen?
Hoppe:
Om skatter är stöld, då borde det, ur rättvisesynpunkt, inte finnas några skatter och ingen skattepolitik överhuvudtaget. Varje diskussion om skattepolitikens och skattereformens mål är en diskussion bland tjuvar eller stöldförespråkare som inte bryr sig om rättvisa. De bryr sig om stöld. Det råder oenighet bland dem om vem som ska beskattas och hur högt och vad som ska göras med skatterna, dvs. vem som ska få hur mycket av det stulna bytet. Men alla tjuvar och alla mottagare av stöld tenderar att vara eniga om en sak: ju större bytet är och ju lägre kostnaderna för dess insamling är, desto bättre är det för dem. I själva verket är detta vad alla västerländska demokratier utövar idag: de väljer skattesatser och beskattningsformer som maximerar skatteintäkterna. Alla aktuella diskussioner om skattereform i Frankrike, i Tyskland, i USA och på andra håll: diskussioner om huruvida vissa skatteformer, såsom förmögenhets- och arvsskatt, bör införas eller avskaffas, oavsett om inkomst borde beskattas progressivt eller proportionellt, huruvida kapitalvinster skall beskattas som inkomst eller inte, huruvida indirekta skatter såsom moms bör ersättas med direkta skatter, etc. etc., och om dessa skattesatser då bör höjas eller minskas – de är aldrig diskussioner om rättvisa. De är inte motiverade av ett principiellt motstånd mot beskattning, utan av viljan att göra beskattningen mer effektiv, det vill säga att maximera skatteintäkterna. Varje skattereform som inte är åtminstone ”intäktsneutral” anses vara ett misslyckande. Och bara reformer som ökar skatteintäkterna bedöms som ”framgångar”.
Jag måste återigen fråga: Hur kan någon betrakta detta som “rättvist”? Naturligtvis om vi ser det från skattekonsumenternas synvinkel är allt detta bra. Men om vi ser det från skatteproducenternas synvinkel, det vill säga de som faktiskt betalar skatt, är det verkligen inte “bra” utan snarare ”värre än värst”.
En sista kommentar om beskattningens ekonomiska effekter: Varje skatt är en omfördelning av välstånd och inkomster. Välstånd och inkomster tas med våld från sin ägare och producenter och överförs till människor som inte ägde denna rikedom och inte producerade denna inkomst. Den framtida ackumuleringen av rikedom och produktion av inkomster motverkas och konfiskering och konsumtion av befintlig förmögenhet och inkomst uppmuntras. Som ett resultat av detta kommer samhället att bli fattigare. Och beträffande effekten av den evigt populära egalitära förslaget att beskatta de ”rika” för att ge till de ”fattiga”: sådana system lindrar eller minskar inte fattigdom, utan tvärtom ökar den fattigdomen. Det minskar incitamentet att förbli eller bli rik och att vara produktiv, och det ökar incitamenten för att förbli eller bli fattig och vara icke-produktiv.
NC: Borde rika människor behandlas annorlunda än fattiga människor?
Hoppe:
Varje person, rik eller fattig, bör behandlas lika inför lagen. Det finns rika människor som är rika utan att ha lurat eller stulit från någon. De är rika eftersom de har arbetat hårt, de har sparat, de har varit produktiva, och de har visat en entreprenörsförmåga, ofta under flera familjegenerationer. Sådana människor bör inte bara lämnas ensamma utan de bör hyllas som hjältar. Och det finns rika människor, de flesta från den politiska ledarklassen som kontrollerar statsapparaten och från den statsanslutna bankeliten och stora företag, som är rika, eftersom de har varit direkt inblandade i, eller indirekt dragit nytta av, konfiskation, stöld, bluff och bedrägeri. Sådana människor bör inte lämnas i fred, utan de bör fördömas och föraktas som bovar. Samma uppdelning gäller för fattiga människor. Det finns fattiga människor som är ärliga människor, och som därför bör lämnas i fred. De behöver inte vara hjältar men de förtjänar all vår respekt. Och sedan finns det fattiga människor som är skurkar och som bör behandlas som skurkar, oavsett ”fattigdom”.
Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.