Revolutionerna i Mellanöstern

Runt om i Mellanöstern, från Egypten till Libyen, Bahrain till Jemen, Tunisien till Algeriet, reser sig förtryckta befolkningar i ett till synes spontant försök att sopa bort regionens tyranner. På vissa ställen har de lyckats – åtminstone delvis – i att utestänga autokratiska regimer som med våld har klamrat sig fast vid sina maktpositioner i årtionden. Och analytiker förutspår att fler revolutioner snart kan infinna sig, kanske till och med i relativt stabila teokratiska diktaturer som Saudiarabien och Iran.

Vid första anblick tycks trenden vara något att glädjas över. För vem gillar trots allt inte att se förödmjukade och skräckslagna despoter fly från sina före detta slavar? Eller ännu hellre bli åtalade i en domstol för sina otaliga brott? Tortyr, försvinnanden, mord, brutalt förtryck av oppositionsrörelser och katastrofal ekonomisk politik som resulterat i svält och svår fattigdom – listan över kränkningar av mänskliga rättigheter i regionen är helt enkelt enorm. Det är nog svårt för de flesta västerlänningar att förstå de grymheter som staterna åsamkat människorna i Mellanöstern under de senaste årtiondena.

Men faktum är att många av tyrannerna – kanske en majoritet av dem – har installerats, beväpnats och stöttats av utländska makter såsom USA och före detta Sovjetunionen, för att bara nämna några. De förföljda befolkningarna har alltid haft lite eller inget att säga till om när det gäller hur deras nationer skulle skötas. Och individens frihet stod verkligen inte högt på prioriteringslistan hos regionens marionettregimer.

Innan vi firar dessa fallande tyranniska dominobrickor måste dock några viktiga frågor ställas. Vilka ligger bakom upproren? Just nu verkar det som om det finns många olika krafter bakom kulisserna som deltar i dessa konflikter, allt ifrån västerländska regeringar och deras underrättelsetjänster till kommunistiska agitatorer och islamistiska extremister.

En annan viktig fråga: Vad kommer härnäst? Hur kommer dessa nationer att se ut när dammet har lagt sig? Kommer folk att få det bättre? Kommer nya tyranner – kanske ännu mer brutala än sina föregångare – helt enkelt att resa sig och ersätta sina störtade diton?

Naturligtvis finns det ett oändligt antal möjligheter för framtiden. Och runt om i världen hoppas människor i alla politiska läger på ett positivt resultat, på en framgång för just deras åsikter.

Libertarianer, till exempel, hoppas att frihet slutligen kommer att slå rot, tillsammans med respekt för de lidande befolkningarnas individuella rättigheter. Sionister och många amerikaner frågar sig hur pass USA- och Israel-vänliga de nya regimerna kommer vara – och det är förståeligt, med tanke på att många av dessa länder är beväpnade till tänderna med vapen från just den amerikanska staten och andra regimer. Demokratiförespråkare vill se europeiska, parlamentariska, demokratiska förmyndarsamhällen växa fram, medan republikaner hoppas på att konstitutioner och rättsstatsprincipen kommer få fotfäste.

Samtidigt finns andra grupper som manövrerar sig fram i kaoset för att främja sina egna visioner. Och analytiker förutspår att deras inflytande skulle få ett uppsving givet de rätta omständigheterna. Islamister, varav många spelade nyckelroller i några av revolutionerna, hoppas få se strikt sharialagstiftning etablerad. Och naturligtvis vill socialistiska och kommunistiska krafter – som också varit mycket engagerade i några av de senaste upproren, tillsammans med sina kamrater runt om i världen – bygga upp förtryckande kollektivistiska utopier. Om de lyckas skulle Mellanöstern lätt kunna bli värre än den var för bara några månader sedan.

De allra flesta demonstranterna är säkerligen vanliga välmenande människor som är trötta på att vara brutalt förtryckta. Detta i sig borde skänka tröst. Men bakom kulisserna finns manipulatörer som är experter på att använda kaoset för att driva sin egen agenda. Och om inte människor är försiktiga kan tragedi lätt uppstå.

Men med tanke på de massiva konsekvenserna av det som pågår, uppstår en annan viktig fråga: Vad ska USA göra? Enkelt: Ingenting. Åtminstone inte i form av statligt ingripande. Amerikansk inblandning i Mellanösterns angelägenheter har lett till katastrof efter katastrof. Tänk på att den amerikanska staten beväpnade Saddam Hussein med massförstörelsevapen som var ansvarigt för hundratusentals dödsfall. Eller att CIA skapade, finansierade och beväpnade de mujahedin-extremister som nu dödar amerikanska soldater i regionen. Se bara på Iran i dag, eller någon av de många andra nationer där den amerikanska staten har stoppat handen i syltburken. Exemplen på dålig amerikansk utrikespolitik och dess tragiska konsekvenser är nästan oändliga.

Det finns dock en del åtgärder som den amerikanska kongressen kan vidta med anledning av detta kaos. Först och främst bör den börja tillåta utvinning av amerikanska resurser, såsom olja, vilket bör ges högsta prioritet. Allteftersom situationen i Mellanöstern fortsätter eskalera har energiförsörjningen redan påverkats. Och det kan lätt bli mycket värre. Det är dags för USA att minska sitt beroende av en instabil region genom att tillåta ett fullt utnyttjande av inhemska energikällor.

För det andra, och kanske ännu viktigare, bör kongressen dra tillbaka alla amerikanska militära styrkor och allt ekonomiskt stöd till regionen. Den amerikanska staten håller på att drunkna i skulder som den omöjligen kan betala tillbaka tack vare alla krig, ”polisiära insatser”, utländskt bistånd, och hemliga militära kampanjer som förs runt om i regionen. Dessutom leder all denna involvering bara till att skapa ännu mer fientlighet – ”blowback”, som CIA kallar det.

Men om amerikanska privatpersoner vill involvera sig själva i regionen så har de naturligtvis all rätt att göra det. Donationer till frisinnade välgörenhetsorganisationer i regionen kan till exempel hjälpa frihetskämpar bygga upp respekt för individens rättigheter, fria marknader och välstånd i Mellanöstern.

För stunden är det för tidigt att säga hur Mellanöstern kommer att se ut om ett år. Det kan bli bättre, men naturligtvis också värre. Möjligen mycket värre. USA-stödda regimer som Bahrains kungafamilj – vars trupper fångades på video när de mejade ner fredliga demonstranter med automatvapen – liksom Jemens president, sitter fortfarande kvar vid makten. Andra diktatorer som Egyptens Hosni Mubarak och Tunisiens Ben Ali har redan kastat in handduken, även om det skulle vara mycket svårt att hävda att verklig frihet har fått fäste i dessa länder.

Låt oss önska folket väl, skicka dem våra lyckönskningar och hoppas på det bästa. Men all militär intervention i regionen – det talas redan om att sända amerikanska trupper till Libyen – bör förkastas. Permanent. Mer än två tredjedelar av amerikanerna är exempelvis överens om att den amerikanska staten ska hålla sig borta. Det gäller bara att politikerna förstår det också.

Originalartikeln översattes till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen.