Revolutionerna i Mellanöstern

Runt om i Mellanöstern, från Egypten till Libyen, Bahrain till Jemen, Tunisien till Algeriet, reser sig förtryckta befolkningar i ett till synes spontant försök att sopa bort regionens tyranner. På vissa ställen har de lyckats – åtminstone delvis – i att utestänga autokratiska regimer som med våld har klamrat sig fast vid sina maktpositioner i årtionden. Och analytiker förutspår att fler revolutioner snart kan infinna sig, kanske till och med i relativt stabila teokratiska diktaturer som Saudiarabien och Iran.

Vid första anblick tycks trenden vara något att glädjas över. För vem gillar trots allt inte att se förödmjukade och skräckslagna despoter fly från sina före detta slavar? Eller ännu hellre bli åtalade i en domstol för sina otaliga brott? Tortyr, försvinnanden, mord, brutalt förtryck av oppositionsrörelser och katastrofal ekonomisk politik som resulterat i svält och svår fattigdom – listan över kränkningar av mänskliga rättigheter i regionen är helt enkelt enorm. Det är nog svårt för de flesta västerlänningar att förstå de grymheter som staterna åsamkat människorna i Mellanöstern under de senaste årtiondena.

Läs hela artikeln, av Alex Newman.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

10 kommentarer till ”Revolutionerna i Mellanöstern

  • Å ena sidan har den här artikeln en poäng i det att det inte är rätt att tvinga någon att deltaga (om än ekonomiskt) i någon form av militär insats (eller någonting annat heller för den delen).

    Å andra sidan skulle jag säga att artikeln missar något. Mängder av Libyska individer har mer eller mindre helt enkelt gått ut och bett någon försvara dem från angrepp på deras rätt till liv, frihet och egendom. Varje individ har rätt att göra detta, och varje annan individ har rätt att frivilligt komma till den förstes försvar.

    På det principmässiga planet är det ju solklart att det finns grund för en insats i Libyen.

    Det enda problemet som återstår är ju att det är mer eller mindre omöjligt, på grund av staten, att sköta detta på en helt frivillig basis. De som vill hjälpa de Libyska rebellerna har väldigt små möjligheter att exempelvis hyra in frivilliga legosoldater att komma till deras undsättning. I dagens samhälle återstår således bara att antingen inte göra något, eller att en eller flera stater gör något.

    Problemet har således egentligen ingenting alls att göra med militären, eller med Libyen, utan det återkommande problemet med statens tvång.

  • Visst jag kan hålla med dig till viss del, dock råder det väl viss skepsis kring vilka det är som slåss mot vilka egentligen (och om ex. Al-Qaeda strider på anti-Khadaffi-sidan). Jag ställer mig skeptisk till att det är ”folket” som står upp mot Khadaffi, utan för mig verkar det mer vara ett inbördeskrig mellan två fraktioner inom regeringen. Var inte ledaren för rebellerna den f.d. justitieministern i Khaddaffis regering? Något står inte rätt till iaf.

  • Jag tror det sprids ganska mycket FUD från båda sidorna i frågan. Den libanesiska statstelevisionen sprider ju alla möjliga rykten exempelvis.

    På ett principiellt plan skulle det precis lika gärna kunna vara Ahmadinejad som var ledare för rebellerna, de blir fortfarande förtryckta och har rätt att försvara sig.

    Nu kanske inte lika många skulle komma till Ahmadinejads undsättning, men det ändrar inte vilka rättigheter någon har.

  • ”En annan viktig fråga: Vad kommer härnäst? Hur kommer dessa nationer att se ut när dammet har lagt sig? Kommer folk att få det bättre? Kommer nya tyranner – kanske ännu mer brutala än sina föregångare – helt enkelt att resa sig och ersätta sina störtade diton?”

    Det här är ju en kommentar man hör allt som oftast, bl a använde Dick Erixon detta argument i SVT Debatt. Ofta handlar det om att man måste ”tillrättalägga” dessa människors samhällen så att de tillvaratar våra (västs) intressen. Och inte kan man väl låta dem göra revolution mot sina förtryckare utan att vi vet på förhand vilka som kommer att ta över?

    För Dick Erixon handlade det om att revolutionerna i arabvärlden skapar instabilitet och risk för att islamister tar över – vilket, antar han, är ett mycket större hot mot ”oss”. Nåväl, nu är det ju *deras* styrande vi talar om, så det vore ju rimligt att tala först och främst om lokalbefolkningens väl samt rätt- och friheter. Men konservativa verkar inte så intresserade av detta (antagligen för att dessa raser anses ”lägre stående”). Det är ”bättre” ur snäv konservativ synvinkel att de förtrycks av en ”stabil” regim (kommer någon ihåg Göran Perssons uttalande om stabilitet i Kina?) som ”vi” känner till än att befolkningen gör sig av med oket av förtryck och skapar sitt eget samhälle.

    Jag kan inte förstå den tanken. För mig är revolution mot något ont utan tvekan ett gott i sig; man kan inte ge några garantier att revolutionen kan leda till något sämre, men att kasta ut det onda måste ju i rimlighetens namn vara gott. Om man ska kräva att man på förhand vet vad som komma skall och att det är gott (enligt någon slags ”objektiv” värdeskala) så kommer det aldrig att bli förändring. Det är väl detta som många västregimer försökt åstadkomma i Mellanöstern: genom ständig påverkan både officiellt och inofficielt har man försökt stärka förtryckande regimer för att därigenom understödja de intressen som varit mest framgångsrika i den politiska lobbyverksamheten. Om det sedan är oljebolag, vapentillverkare, eller andra har inte spelat någon roll.

    Att lokalbefolkningarna svälter, torteras och dör till följd av västs ”engagemang” är uppenbarligen inte något som stör de moraliska stormakterna i det demokratiska väst.

    Det är faktiskt så enkelt att det alltid är bra att bli av med en diktator. Blir det en ny diktator som resultat av revolutionen så får man ta hand om honom eller henne då, men högsta prioritet för stunden måste vara att bli av med diktatorn – inte att garantera att det som eventuellt följer blir ”demokratiskt”.

    Men så är jag revolutionär och inte konservativ. Problemet med libertarianismen är att många libertarianer är relativt Burkeanskt konservativa och därmed hamnar i samma fälla som de konservativa. Man kan inte stödja ett folks strävan att kasta ut en diktator som förtryckt dem i årtionden – för att man inte vet om det blir bättre. Men att bli av med diktatorn är i sig bättre, alldeles oavsett vem som tar över (eller hur). Man kan inte låta eftertänksamheten ta över i sådan utsträckning att man aldrig agerar, utan man måste komma till rätta med att framtiden alltid är oviss och att det därför inte går att garantera hur något slutar. Det är faktiskt bara en sak man kan veta med revolutionerna i Mellanöstern och Nordafrika: att kasta ut diktatorerna är bra. Allt annat är spekulation.

    Givetvis innebär det inte att man ska förtrycka lokalbefolkningarna i väst för att understödja den ”sida” som är ”bäst” i konflikten. Det är här konservativa krafter (oavsett om de kallar sig liberaler, konservativa, republikaner, socialdemokrater eller nymoderater) går fel. Först stödjer de den förtryckande regimen för att de inte vet något om alternativet; sedan stödjer de ”rebellerna” för att de verkar framgångsrika – och då ”måste” man ju ställa allt till rätta. Det är helt okej att göra detta så länge man inte tvingar andra att ta ställning på samma sätt, vilket är precis vad dessa förstå-sig-påare gör: i varje kovändning ska de riskera svenska, amerikanska och brittiska liv i fjärran länder för att kunna göra av med folks surt förvärvade slantar. Bara så att de kan säga att de ”var med” och skapade ordning och reda.

    Detta äcklar mig. Tvi!

    • ”i varje kovändning ska de riskera svenska, amerikanska och brittiska liv i fjärran länder för att kunna göra av med folks surt förvärvade slantar.”

      Amen.

  • Ja givetvis sprids det propaganda hit och dit, helt klart.

    Frågan som uppstår handlar väl om vettigheten att ge sig in i inbördeskrig eller statskupper över hela världen och ”välja sida”, så att säga. Pest eller kolera?

    Vidare har ju resultatet av ex. USAs inblandning i diverse konflikter historiskt sett inte varit så lyckat.

  • Att välja sida i krig är lika vettigt som att välja sida i handel, lärorikt dock att se eliten, indoktrinerade av sina förfäders smörja för att styra massorna, spela spelet, riktigt dåligt nu för tiden. Är ju en resursfråga. Obama, Sarcozy osv vilka krigshjältar!

    Positiv eller negativ särbehandling tillämpar dom, men det är svårt att dölja brutaliteten när välståndet krymper, det är som i fattiga länder där du blir slagen till döds och bränd om du har stulit lite bröd i värsta fall. Förövaren här har bröd; det är givetvis oljan som finns i Libyen, förövaren heter khaddafi och han har ”agat sina barn”. Staten har monopol på att slå och bränna folk till döds på många ställen i världen.

    Vilka förövare väljer starka staten (världssamfundet?) att slå och bränna till döds, ja alla dom viktiga; irak, afghanistan och nu libyen (eller khaddafi mot oskyldiga demonstranter). Är du liten och svag ja då får du smaka på ”rättvisa”. Är du stark förövare skickar staten istället observatörer/diplomater om dom får komma in. Får dom inte komma in kan staten klaga och demonisera och kommer dom in kan dom förhandla och rationalisera ”förövaren” genom diplomati, nå en ”diplomatisk lösning”. Här var förövaren svag och liten så diplomati är helt uteslutet från början.

    Libyen liksom, ingen som frågade Berlusconi om han kunnat haft ett bro-to-bro-talk istället för allt det här (diplomati). Frankrikes president var ju också tight med Khaddafi, dom är snabba på att sticka dolken i ryggen på minibossen 🙂

    Men dom är sååå noga att understryka att dom absolut inte vill mörda andra statschefer (viktigt att dom påminner varandra om det). Lite bomber som faller snett där khaddafi gömmer sig är en annan sak, men det är bara tur i så fall.

    Man kan ju bara inte skicka in ”the kill team” från afghanistan för att döda khaddafi dag ett 😉 Då kommer alla statschefer behöva skaffa 8 kvinnliga bodyguards och bo i tält. Det finns ju spelregler och spelet måste ju spelas lite först va?

  • Jonas m.fl. tycker ni även att det var rätt att bara se på under inbördeskriget i Rwanda, när 800 000 tutsier lät slaktas? Man får ju inte välja sida. Eller varför inte ta Nazityskland, tycker ni att det var fel av de allierade att kriga, och att de i stället bör ha låtit Hitler sköta sina erövringar och krig ostört, fortsätta expandera och fortsätta utrota judar? Eller kalla kriget, ställde ni er inte på USAs sida i kriget mot kommunism?

    Jag respekterar att man hävdar att ingripanden bara gör saker värre, men är det verkligen sant?

  • Ja det är sant och accepterandet av att bryta en tvångs- och våldscykel, oavsett skäl, är svårt.

    Tutsierna och hutterna (kommer inte ihåg) hade alla fått fina ID-kort av belgien med rastillhörighet. Krävdes bara att en diktator delade ut lite machetes till ena halvan för att rånamörda den andra när det blev svårt läge.

    Tyskland hade man beslutat att reducera till ett agrarsamhälle efter 1:a världskriget. Flera områden anslöt sig mer eller mindre frivilligt. Polen vägrade att ge Danzig till tyskland som rasmässigt/nationellt var deras under en period då nationalism va dagens ”demokrati” (rashygieniska institutet var först i världen och verkade ända in på 70-talet), sverige tom hade fredsbevarande styrkor i diverse val i tyskspråkiga områden där invånarna röstade om tillhörighet, polen ville inte gå med på det med Danzig. Dom valde krig antagligen av hybris kommen ur en tidigare krigslycka mot självaste ryssland, Judarna utrotades och smutskastas än idag i hela Europa och under århundraden tillbaka. Dom var en perfekt demon ihop med anarkister och kommunister när nationalsocialismen frodades i europa och runt om i världen. Fånglägren uppstod först 1942 på allvar då hitler fattade att det va kört, samma gamla sektgrej att få med så många som möjligt enligt någon doktrin. Hitler blev bara ogillad av dom andra maffiabossarna när han blev för girig och leva ut ”mein kampf”. Alla hade väl läst den och tyckt om den som om hans tavlor 🙂

    Sovjet var ett korthus som stöddes och blåstes upp av väst av skäl (30-talet av USA och ”upphörde” under kalla kriget) som har med samma gamla kontroll av egna populationen att göra. Dom intensivaste skräckbilderna av sovjet va under 80-talet då man tom stödde osama bin laden i afghanistan för att rädda oss från dom hemska kommunisterna med sin oövervinnerliga kommunism.

    Det är när man låter politiker välja sida som man hamnar fel, jag respekterar verkligen en person eller organisation som själva gör slag i saken och gör något för någon annan, utan ”mandat” och på eget bevåg! Bravo i så fall!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *