Pengar, inflation och decivilisationsprocessen

I denna artikel tänker jag ta upp följande saker. Först kommer jag att förklara vad pengar är och hur de uppstår, till och med det enda sättet de kan uppstå på. Efter detta kommer jag att beskriva vad inflation är och hur det ofta missförstås. Slutligen kommer jag att beskriva hur civilisationsprocessen uppstår på den fria marknaden, och hur den motverkas och till och med reverseras av inflation, med resultatet att naturresurser felallokeras och slösas, och att ackumulerat välstånd konsumeras, vilket utgör den så kallade decivilisationsprocessen.

Vad är pengar?

En fråga som ger upphov till mycket diskussion och debatt i dag är pengar, vilket är förståeligt då pengar nästan alltid är ena halvan av alla marknadsutbyten. Dock råder det stor förvirring och okunskap kring exakt vad pengar är, hur de uppstår, och hur de påverkar ekonomin.

Så vad är pengar och hur uppstår de?

Ludwig von Mises visade i boken Theory of Money and Credit att pengar endast kan uppstå på en marknad genom att vissa varor föredras som bytesmedel framför andra.

För att förstå hur pengar uppstår börjar vi i den mest primitiva formen av ekonomi, som är en direkt bytesekonomi, där varor byts direkt mot andra varor, till exempel ägg mot skor.

Denna primitiva form av ekonomi har dock vissa tydliga begränsningar då det jag ger upp i utbytet måste efterfrågas av den jag byter med. Det är detta som kallas dubbel behovsöverenstämmelse (eng. double coincidence of wants), dvs. om jag har skor, och vill ha ägg, måste jag hitta någon som har ägg men vill ha skor. Uppenbarligen är detta väldigt omständligt och kan aldrig leda till en avancerad ekonomi. Vad händer till exempel om äggproducenten inte vill ha skor?

Ur denna sortens ekonomi uppstår därför en mer avancerad form av bytesekonomi; indirekt byteshandel. I en indirekt bytesekonomi har vissa varor kommit att användas som bytesmedel på grund av att deras omsättningsbarhet, dvs. efterfrågan på dem, är större än för andra varor. Dessa varor kommer till att efterfrågas, inte enbart för sin direkta konsumtion, utan även för sin indirekta användning i utbyte mot andra konsumtionsvaror. Istället för att byta skor direkt mot ägg, potatis eller socker, byts skorna mot något som äggproducenten (och helst även andra) efterfrågar, till exempel vete.  När väl vetet är införskaffat används detta som ett bytesmedel för att tillskansa sig de konsumtionsvaror som efterfrågas.

Över tid kom vissa varor att användas mer och mer frekvent som indirekta varor, som bytesmedel, på grund av att de hade högre omsättningsbarhet. De varor som historiskt sett och som i störst utsträckning har använts i detta syfte har varit guld och silver, och det är detta som har kommit att kallas för pengar.

Med andra ord är pengar inget annat än en vara vars syfte är att agera bytesmedel.

Vad är inflation?

När vi nu avhandlat vad pengar är och hur de uppstår vänder vi oss till ett annat fenomen som ofta missförstås, nämligen inflation. Historiskt sett har ordet inflation betytt en ökning av mängden pengar i ekonomin. Men på senare tid har fokus istället flyttats till att betyda en generell ökning av priserna på varor och tjänster i ekonomin, vilket bland annat anses mätas genom ett konsumentprisindex (KPI). För att undvika förvirring kommer vi att referera till den första formen av inflation som pengainflation och det andra som prisinflation. [1]

Den mest grundläggande lagen inom ekonomi kan förklaras genom ett ekonomiskämt, som lyder att man kan lära en papegoja att svara på alla ekonomiska frågor om man bara lär den att säga “Tillgång och efterfrågan!”. Detta är mycket riktigt den mest grundläggande ekonomiska lagen, och pengar, som ju är en vara, lyder också under denna lag.

Om penningmängden minskar, det vill säga om utbudet på pengar minskar, eller om efterfrågan på att inneha pengar stiger, kommer priserna att sjunka. Motsatt, om penningmängden ökar, det vill säga om utbudet på pengar ökar, eller om efterfrågan att inneha pengar minskar, kommer priserna att stiga. Vi kan säga att, allt annat lika, ju mer vi har av något, desto mindre kommer varje individuell enhet att vara värd. Och omvänt, allt annat lika, ju mindre vi har av något, desto mer kommer varje individuell enhet att vara värd. Det gäller för pengar precis som det gäller för diamanter och vatten.

Således är de två fenomenen, det vill säga en ökning av penningmängden och prisökningar, nära sammanlänkade, både teoretiskt och empiriskt. Faktum är att Milton Friedman, efter att ha upptäckt det tydliga sambandet mellan snabba ökningar av penningmängden och snabba prisökningar, uttryckte att ”inflation alltid och överallt är ett monetärt fenomen”.  Även om folk ofta lägger skulden för prisinflation på giriga affärsmän, fackförbund eller statlig skuldsättning, är en ihållande prisinflation endast möjlig om samhällets penningmängd samtidigt ökar.

För att uppnå en penninginflation har stater historiskt sett, då de var under en guldmyntfot, hängett sig åt en systematisk minskning av mängden guld i de mynt som användes. De tog in guldmynt via indrivning av skatter, smälte ner dem och blandade ut dem med någon annan basmetall. Ur detta myntade de nya mynt med mindre guldinnehåll, i större omfattning än innan, vilket således minskade deras värde.

Ett annat populärt sätt att minska metallpengars värde på var även att hyvla av kanterna på mynten. Vi kan se en relik av detta idag på våra svenska enkronor och tiokronor som är räfflade på sina sidor. Jag har hört det påstås att detta har att göra med att blinda skall kunna känna vilket mynt de håller i (vilket de givetvis kan avgöra enbart med hjälp av myntets storlek), men det har alltså att göra med att räfflade sidor var ett sätt att hindra mynt från att hyvlas av och värdeminskas.

Som ni säkert vet befinner sig inte Sverige, eller världen, på en guldmyntfot längre men det är inte syftet med denna artikel att förklara den exakta övergången från en guldmyntfot till dagens kommandovaluta, eller papperspengar. Idag befinner vi oss på en valuta som inte har någon koppling till något reellt, fysiskt, utan valutan baseras istället på statliga dekret, eller kommandon, därav namnet kommandovaluta. Via olika mekanismer kan staten och dess tillhörande centralbank expandera penningmängden i samhället. De skapar pengar ur tomma intet. Och om vi tillämpar lagen om utbud och efterfrågan kan vi se att då penningmängden i samhället ökar, minskar värdet på varje individuell penningenhet, och priserna ökar.

Det är viktigt att förstå att de nyskapade pengarna aldrig når alla människor vid samma tidpunkt, utan istället injiceras de i ekonomin på specifika platser och tidpunkter. De första mottagarna av dessa pengar kan spendera dem till ett mycket högre värde än de egentligen är värda, eftersom marknaden ännu inte till fullo har känt av den ökade penningmängden.

De som vinner på detta system är just de första mottagarna av pengarna, men de kan endast göra detta på bekostnad av de som får pengarna sist, eller de som inte får dem alls. Detta på grund av att de sista mottagarna, eller icke-mottagarna, då pengarna initialt spenderas, ser priserna på varor öka, fast deras inkomster ligger kvar på samma nivåer.

Vi kan jämföra detta med en falskmyntare som trycker tusenlappar i sitt garage. Förutsatt att han inte blir påkommen kan falskmyntaren spendera dessa pengar “gratis” på marknaden, eftersom han inte behöver göra något annat arbete än att trycka pengarna i sig. Han tjänar på de senare mottagarnas bekostnad.

”Med andra ord är staten och dess tillhörande centralbank helt enkelt inget annat än den största falskmyntaren av dem alla!”

Precis som tidigare kungar och stater minskade pengars värde, och på detta sätt tillskansade sig mer på andras bekostnad, gör dagens stat och centralbank exakt samma sak genom att använda sig av penningsystemet och en systematisk ökning av penningmängden, vilket gör att de tjänar på din bekostnad. Även bankerna och de bolag som av olika anledningar är nära anknutna till staten tjänar på detta system eftersom de generellt och historiskt sett tillhör de tidigaste mottagarna av pengarna.

Dagens pengar har endast ett värde för att folk förväntar sig att kunna byta dem mot varor. Jag beskrev tidigare att guld blev pengar just för att folk värderade guld i detta syfte, och således får också guld sitt värde från denna förväntning. Men till skillnad från papper har guld också ett industriellt värde, vilket var själva orsaken till att guld började värderas som bytesmedel en gång i tiden. Papperspengar, kommandovalutor, har i princip inget industriellt värde och kan dessutom ökas oändligt till väldigt låga kostnader. Detta möjliggörs idag genom att bankväsendet baseras på så kallade bråkdelsreserver (eng. fractional reserve banking), där bankerna enbart behöver ha en bråkdel av de insatta pengarna tillgängliga för direkt återbetalning, och resten lånas ut. Centralbanken, bankernas bank, kan skapa pengar ur tomma intet på bankernas konton, överser att bankerna inflaterar i samstämmighet, och agerar slutligen sista långivare i fall någon bank skulle hamna i problem.

Med andra ord är staten och dess tillhörande centralbank helt enkelt inget annat än den största falskmyntaren av dem alla!

Det var därför Ludwig von Mises uttryckte att,

”Guldmyntfotens överlägsenhet står att finna i det faktum att den tar bort bestämmandet av den monetära enhetens köpkraft från statens och politiska partiers kontroll.” [2]

Det är sant att staten och centralbanken inte behöver vara den enda orsaken till prisinflation. Även på en helt fri marknad, under en guldmyntfot, skulle en ovanligt stor ökning av mängden guld (kanske från en nyupptäckt guldgruva) komma att leda till en prisinflation. Och om exempelvis alkemister skulle lyckas framställa guld ur bly skulle en prisinflation uppstå. Men historiskt sett har det största hotet mot pengars köpkraft alltid varit staten och dess statligt kontrollerade pengar. [3]

Titta till exempel på guldpriset 1920, i dollar räknat, och jämför det med guldpriset idag. Jämför därefter med den amerikanska dollarn; sedan den amerikanska centralbanken instiftades, och märk väl att den instiftades med syftet att bevara dollarns köpkraft, har dollarn minskat med ungefär 95 % i värde! Det står likadant till med den svenska kronan.

Civilisationsprocessen

Innan vi fortsätter är det av yttersta vikt att förklara ett ytterligare begrepp som hjälper oss att förstå vilken effekt pengar, och inflation, har på samhället.

Då en person agerar söker personen inte bara att byta ut ett tillstånd som är mindre tillfredställande mot ett tillstånd som är mer tillfredställande, utan hänsyn tas också till när i tiden detta mål kommer att uppnås, dvs. hur lång tid det tar, samt hur lång tid varorna som anskaffas antas hålla. Alla mänskliga handlingar visar att människor föredrar tidigare framför senare varor, samt att de föredrar hållbara framför icke-hållbara varor. Varje handling tar tid, och eftersom människor måste konsumera något för att överleva, dvs. konsumtion kan aldrig helt upphöra, är tiden knapp och måste hushållas. Således kommer tidigare varor alltid att, allt annat lika, värderas högre än senare varor. Det är detta vi kallar tidspreferens. [4]

En person med hög tidspreferens föredrar i större omfattning saker i nuet (konsumtion) gentemot saker i framtiden (sparande/investerande), och det krävs en förväntning om en mycket större framtida konsumtion för att konsumtionen i nutiden skall skjutas upp. Omvänt har en person med låg tidspreferens inga problem med att avstå från att konsumera i nuet och skjuta upp konsumtionen till i framtiden, även för en väldigt liten ökning av den framtida konsumtionen.

Tidspreferens är dock inget statiskt som följer med människor på en konstant nivå genom hela livet, utan diverse interna och externa orsaker gör att människor, vid olika tillfällen i sina liv, ändrar sin tidspreferensnivå. Ett barn är ett exempel på någon med väldigt hög tidspreferens. Framtiden upptar inte mycket av ett barns tankar utan det är vad som kan konsumeras nu som är viktigt. Ge ett barn 10 kronor och säg ”Du har två val, antingen går du och köper godis för de här 10 kronorna, eller så behåller jag dem till imorgon, men då får du dubbelt så mycket. Och om du låter mig behålla dem en dag till får du dubbelt så mycket igen”. Barnet kommer att kämpa riktigt hårt för att inte ta pengarna direkt och spendera dem på att konsumera godis i nuet, för den ovissa framtida avkastningen som inte är särskilt relevant just i nuet. Andra exempel på personer som generellt har en högre tidspreferens är personer som befinner sig i slutskedet av sitt liv, som inte har barn (och således tänker relativt sett mindre på framtida generationer). De kommer i större omfattning att föredra konsumtion nu, jämfört med sparande för framtiden. Extremfallet, en person som har extremt hög tidspreferens, lever i princip ”från hand till mun”. Han tänker inte på framtiden alls utan konsumerar det han kommer åt.

Kruse-ekonomi
För att vidare förklara detta begrepp kan vi vända oss till Robinson Kruse, ensam på sin öde ö, utan några hjälpmedel annat än sitt arbete. Kruse kan fånga 4 fiskar varje dag med sina bara händer, vilket är mer än han behöver för att överleva och tillräckligt för att han skall äta sig mätt och belåten. Så länge Kruse inte tänker på framtiden, eller ser något sätt att förbättra sina omständigheter på, kommer han att fortsätta på samma sätt, och således leva ”från hand till mun”.

Men ponera att Kruse inser att han kan fånga 12 fiskar per dag om han hade ett spjut, och att han faktiskt klarar sig på tre fiskar varje dag. Således kan han spara en fisk varje dag vilket innebär att han var fjärde dag kan ägna hela dagen åt att tillverka sitt spjut. Han räknar med att det kommer ta honom 4 hela dagar att tillverka spjutet.

Således, efter 16 dagar har han äntligen tillverkat sitt spjut, och fångar numera 12 fiskar per dag. Det betyder att efter en dags fiskande kan Kruse ägna två hela dagar åt något helt annat, och ändå äta sig mätt och belåten varje dag. Han har alltså ökat sitt sparande och tack vare detta lyckats öka mängden varor och således sin levnadsstandard.

Viktigt att poängtera är dock att det krävs att den fisk som Kruse sparar inte ruttnar på några timmar, utan att den behåller sitt värde under den tid den sparas. Om fisken som sparas tappar sitt värde, det vill säga om den ruttnar och blir oätbar, uppmuntras nutida konsumtion av fisken istället för nutida sparande och framtida konsumtion.

Ur detta kan vi nu dra vissa generella slutsatser om den nära kopplingen mellan tidspreferens, sparande och civilisation. När Kruse väljer att avstå viss konsumtion i nuet och spara gör han det för att han hoppas kunna få en större framtida konsumtion och öka sin levnadsstandard. Sparandet av en fisk om dagen är en investering i en produktionsprocess som ger upphov till ett spjut, som i sin tur möjliggör för honom att öka mängden producerade varor och som gör hans liv mer behagligt.

När väl spjutet tillverkats, och produktionen ökat, öppnar nya framtida möjligheter upp sig, eftersom den uppoffring som nu krävs för att tillverka ett nät blir relativt mindre och lättare att stå ut med. Det som förut verkade omöjligt, eller alltför kostsamt, visar sig nu inte bara vara möjligt utan till och med eftersträvansvärt.

Det är uppenbart att denna civilisationsprocess är en process där en ökning av välståndet, som kommer från bättre och mer indirekta produktionsmetoder, vilka har möjliggjorts på grund av ett ökat sparande, leder till högre produktion, högre levnadsstandard och välmående, mer och mer långsiktigt tänkande och att nya möjligheter öppnar upp sig.

Signifikativt i denna process är att Kruse initialt ökade sitt sparande. Han började med att helt avstå från att spara och bara konsumera, det vill säga han levde ”från hand till mun” (hög tidspreferens). För att kunna öka sin produktionsnivå, och således sin levnadsstandard, krävdes det att han avstod från viss nutida konsumtion för att kunna få mer i framtiden. Eftersom han såg att han hade en möjlighet att förbättra sin levnadssituation valde han att spara en fisk varje dag.

Det är en självförstärkande spiral, eftersom en ökning av produktionen, av Kruses välstånd, ytterligare sänker hans tidspreferens och gör det möjligt för honom att spara mer, tänka mer långsiktigt och se saker som förut låg alldeles för långt bort och som krävde alldeles för stor nutida uppoffring som möjliga.

Civilisationsprocessen kan alltså kopplas till sparande och långsiktighet; eller mer generellt, en låg tidspreferens.

Sparande och värdebehållning
Vi kan nu föra vidare detta exempel till en mer avancerad form av ekonomi, en penningekonomi. Samma grundregler som vi har kommit fram till i det så kallade Kruse-scenariot gäller också här.

”Denna omfördelning gör att antalet konsumtionsvaror på marknaden minskar i nuet, men detta harmoniserar med att folk också vill konsumera mindre.”

När aktörer på den fria marknaden väljer att avstå konsumtion i nuet för att spara inför framtiden allokeras resurser om från de produktionsstadier som ligger närmast konsumtion till de produktionsstadier som ligger längre ifrån konsumtion.  När konsumenter på detta sätt frivilligt avstår från att konsumera i nuet, och istället sparar för framtiden, uppstår en harmonisk omallokering av kapitalvaror och resurser från de produktionsstadier som är närmare konsumtion till de produktionsstadier som är längre bort från den slutliga konsumtionen. Denna omfördelning gör att antalet konsumtionsvaror på marknaden minskar i nuet, men detta harmoniserar med att folk också vill konsumera mindre, och det för således inte med sig några negativa effekter. [5]

Precis som tidigare är det viktigt att inse att då marknadsaktören väljer att spara, gör han det med förväntningen att det han sparar (pengar) kommer att kunna ge likvärdig eller mer tillfredsställelse i framtiden. Förväntar han sig att pengarna endast kommer att kunna ge en lägre tillfredsställelse i framtiden kommer han, allt annat lika, inte att spara utan han kommer istället att försöka använda pengarna i nuet.

Således, för att marknadsaktörer skall avstå konsumtion och spara och investera sina pengar, måste de förvänta sig att pengarna de lägger undan kommer att ha ett någorlunda stabilt värde. Pengar sparas sällan för att bara läggas undan och aldrig användas, utan de sparas för att användas i framtiden.

Pengar med en relativt stabil köpkraft uppmuntrar således till sparande och hushållning, och därför också till civilisationsprocessen.

Prissystemet styr resursanvändning
På en fri marknad, med pengar av relativt stabil köpkraft, uppmuntras inte bara sparande och investeringar, utan än mer viktigt är att själva prissystemet i sig, uppbyggt av alla fritt genomförda transaktioner, tillsammans med marknadens incitament att göra vinst och undvika förluster, styr kapitalinvesteringarna och produktionen till de korrekta, efterfrågade, marknaderna.

Precis som tidigare beskrivits, om efterfrågan på en vara är fast, och tillgången ökar, kommer dess pris, allt annat lika, att minska. Omvänt, om tillgången minskar kommer dess pris, allt annat lika, att öka. På detta sätt skickar prissystemet signaler till marknaden att hushålla med eller konsumera varor. Ett högre pris uppmuntrar till mer hushållning och ett lägre pris uppmuntrar ökad användning.

Styrda av incitamenten att göra vinst och undvika förlust kommer marknadsaktörer av nödvändighet att söka de produktionsmetoder som ger mest output, högst värde, i förhållande till sin input. Det är till exempel därför det är bättre att bygga kanaler med hjälp av maskiner och några få maskinoperatörer istället för miljontals människor som gräver kanalen med skedar. [6]

Prissystemet och vinst-och-förlust-incitamenten kommer således att se till att de resurser som är minst värda, de som finns i mest överflöd, är de som kommer att användas i produktionsprocesserna. De resurser som det råder brist på kommer att ha ett högre pris, vilket innebär att det istället är hushållande av dessa resurser som uppmuntras.

Civilisationsprocessen motverkas

Problem uppstår dock omedelbart då vi för in inflation i bilden, och analyserar hur de naturliga och fria marknadsprocesserna störs på grund av denna mekanism.

Värdeminskning och konsumtion
Ett resultat av penninginflation är att konsumtion uppmuntras, och sparande bestraffas, helt enkelt på grund av att pengarnas köpkraft minskar. Folk blir medvetna om att pengarna i deras fickor och på deras bankkonton tynar bort, incitamenten för att spara minskar, och folk väljer istället att minska sitt kontantinnehav till fördel för att införskaffa varor.

Ludwig von Mises uttryckte detta scenario på följande sätt:

”Om folket väl övertygas om att ökningen av penningmängden kommer att fortsätta utan slut, och att priser på alla varor och tjänster som en konsekvens av detta inte kommer att sluta stiga, kommer alla ivrigt att köpa så mycket som möjligt och begränsa sitt kontantinnehav till ett minimum. För under dessa omständigheter ökar de vanliga kostnaderna av att inneha kontanter av de förluster som orsakas av köpkraftens progressiva fall. Fördelarna med att inneha kontanter måste betalas för med uppoffringar som anses vara oresonligt betungande. Detta fenomen kallades, under de stora europeiska inflationerna på 20-talet, för en flykt till fasta värden eller en katastrofhausse.” [7]

Som vi tidigare sett är sparande en väsentlig del av civilsationsprocessen. Det var sparandet som gjorde att Kruse kunde förbättra sin livssituation, och sparandet uppmuntrades endast då de undansparade resurserna antogs kunna ge samma eller relativt mer tillfredsställelse i framtiden.

Kruse stod över viss konsumtion i nuet och sparade för att investera i en längre produktionsprocess, som till slut, i framtiden, gav honom en större mängd konsumtionsvaror och en ökad levnadsstandard. Det gjorde det möjligt för honom att tänka mer långsiktigt och se nya möjligheter att förbättra sin levnadsstandard som var dolda eller alltför kostsamma för honom innan.

Men då konsumtion uppmuntras och sparande bestraffas börjar civilisationsprocessen sakta in. Till slut stannar den helt och fortsätter det tillräckligt länge börjar den backa och en decivilisationsprocess tar vid; folks tidspreferens stiger istället för att minska; det konsumeras mer i nuet, vilket leder till att produktionsprocesserna förkortas, och allt färre varor produceras för framtiden. Eftersom folks tidshorisont minskar, minskar också behovet efter hållbara varor, och folk söker sig i allt större omfattning till flyktiga varor med sämre hållbarhet. De framsteg som har möjliggjorts av sparande och investering, av det långsiktiga tänkandet, börjar försvinna och samhället rör sig allt närmare det ursprungliga tillståndet, då vi levde från ”hand till mun”.

Precis som i fallet då konsumenterna frivilligt valde att avstå konsumtion för att spara, omallokeras kapitalvaror till de produktionsprocesser som är längre bort från konsumtion från de produktionsprocesser som ligger närmare. Denna situation har dock inte uppstått på grund av att konsumenterna frivilligt valt att konsumera mindre, utan efterfrågan att konsumera ligger kvar på samma nivå, eller kanske till och med är större i och med att konsumtion faktiskt uppmuntras då pengarna minskar i köpkraft. Som ett resultat av detta uppstår det en relativ brist på konsumtionsvaror över hela ekonomin. Priset på konsumtionsvarorna stiger, inte bara för att det finns mer pengar som jagar samma mängd varor, utan än mer för att det finns mer pengar som jagar en krympande mängd varor. Vidare, eftersom denna process inte hade sitt ursprung i att folk ville avstå konsumtion i nuet ställs det numera krav på produktionsprocesserna att dels producera mer för framtiden, och dels producera mer för nuet. Det uppstår en disharmoni mellan konsumenternas egentliga önskemål och konsumenternas synbara önskemål.

En allt flyktigare miljö skapas, där pengar byts mot varor i allt snabbare takt. Idag talas det ofta om en konsumtionshets, att vi lever i ett ”konsumtionssamhälle”, men orsakerna till detta missförstås ofta. Folk konsumerar inte mera för att de blir lurade av ondskefull reklam av ondskefulla företag, utan de konsumerar mer för att de instinktivt förstår att deras pengar på banken och i fickan försvinner i allt snabbare takt. Det enda sättet att säkerställa ett “värde” är genom att byta pengarna mot något reellt.

Prissystemet störs och resurser felallokeras
Vidare ger den inflationistiska miljön upphov till en konjunkturcykel, som är ett resultat av felinvesteringar som görs på grund av att prissignalerna på marknaden störs. Projekt som tidigare inte verkade lönsamma verkar nu vara lönsamma eftersom de nya pengarna som tillförts marknaden ger intrycket av att folk har valt att spara mer inför framtiden.

Detta leder dels till att kapitalvaror allokeras till fel produktionsprocesser, men också till att en ökad mängd naturresurser används för att möta ett illusoriskt framtida behov. När det väl visar sig att vissa produktionsprocesser inte var lönsamma och inte går att slutföra måste de i stor omfattning överges, och eftersom kapitalvaror inte är en homogen massa utan används högst specialiserat kan de inte bara flyttas från en användning till en annan utan en kostsam omallokeringsprocess. Resurser och kapitalvaror har felallokerats till produktionsprocesser som inte var hållbara, och resulterar således i ett slöseri.

Då prismekanismen sätts ur spel, och felaktiga signaler skickas till marknadsaktörerna, återspeglar inte prissignalerna längre på ett korrekt sätt vilka resurser som skall hushållas och vilka som skall användas, vilket resulterar i att naturresurser både överutnyttjas och underutnyttjas.

En av världens mest kända ekonomer, vars penningpolitiska rekommendationer är en av orsakerna till att vi befinner oss i denna deciviliserande miljö, är känd för att en gång sagt att vi inte borde bry oss om de långsiktiga konsekvenserna, eftersom ”i det långa loppet är vi alla döda” [8]. Detta summerar decivilisationsprocessen mer än väl. Problemet, vilket Ludwig von Mises poängterade, är att de flesta av oss överlever på kort sikt, och måste leva med de långsiktiga effekterna av tidigare generationers kortsiktiga tänkande. [9] Eller som Rothbard uttryckte det, ”Keynes är död, men vi alla lever i hans långa lopp”.

Precis som för civilisationsprocessen är detta en självförstärkande spiral, dock i negativ bemärkelse. Då vårt sparande minskar, och våra produktionsprocesser förkortas, tappar vi sikt på de mål borta vid horisonten som vi förut kunde se. Vi blir allt mer fokuserade på att överleva i nuet. Framtiden upptar allt mindre av våra tankar. Vår tidshorisont minskar, och vårt tänkande blir allt mer kortsiktigt. Vi kan inte längre visualisera oss fiskeflottan, utan kan endast se roddbåten; efter ett tag kan vi inte ens visualisera oss roddbåten; vi ser bara nätet; sen spjutet, och slutligen enbart våra tomma händer.  Vi rör oss från de civiliserade vuxna varelser vi en gång var mot barnets extrema nutidsfokusering. Vi blir allt mer infantiliserade, ständigt fast i en sort evigt oansvarig tonår.

Vi har sett att inflation leder till att folks tidspreferens höjs och att de tänker allt mer på direkt tillfredställelse i nuet. Sparande bestraffas och konsumtion uppmuntras. Prismekanismen sätts ur spel, vilket leder till att kapitalvaror och resurser felallokeras och att de både överutnyttjas och underutnyttjas. I slutändan uppstår en kapitalkonsumtion, och resurser slösas bort i icke hållbara produktionsprocesser som inte kan slutföras. VI kan summera det i Isabel Patersons ord och säga att vi blir ”som vildar som hugger ner trädet för att komma åt frukten”. Kort sagt, rikedom som har ansamlats under generationer äts upp istället för att ökas, resurser utarmas och vi blir relativt sett fattigare.

Det är detta som utgör decivilisationsprocessen.

Avslutning

Slutsatsen av allt detta är att om vi vill att våra pengar ska ha en relativt stabil köpkraft; om vi vill främja civilisationsprocessen; om vi vill skapa mer rikedom istället för att konsumera den rikedom som har ackumulerats; om vi vill använda naturresurser på ett ansvarsfullt och hållbart sätt; då är den enda lösningen att vi fullständigt överger den statliga kommandovalutan och övergår till reda pengar som fritt produceras på en fritt konkurrerande marknad. Endast på detta sätt kan vi undvika alla de negativa konsekvenser som är ett direkt resultat av det statliga penningmonopolet och den statliga kommandovalutan, och endast på detta sätt kan vi få bort statens inflytande över pengar och priser.

Det var detta som Friedrich A. von Hayek, vinnare av ekonomipriset i Nobels minne 1974, förespråkade i sin text, ”The denationalization of money”. Hayek menade att det bästa penningsystemet var ett som uppstod på en fri penningmarknad där olika penningtillverkare tävlade med varandra om att producera den bästa, mest stabila och hälsosamma valutan.

Hayek skrev att,

”[o]m vi vill att den fria företagsamheten och marknadsekonomin skall överleva (vilket även de som stödjer den så kallade “blandekonomin” uppenbarligen önskar), har vi inget annat val än att ersätta det statliga valutamonopolet och de nationella valutasystemen med fri konkurrens mellan privata utgivningsbanker.” [10]

Vidare kan det, i ljuset av den nuvarande finanskrisen inom Euro-området, vara värt att påpeka att Hayek, med frasen “denationalisering”, inte menade att t.ex. en gemensam europeisk valuta skulle vara bättre eller mer eftersträvansvärd. Istället skrev han uttryckligen att den i många avseenden skulle vara betydligt värre, om den inte sköttes bättre än de nationella valutorna, vilket han menade var högst osannolikt.

”[Fritt konkurrerande valutor] verkar, för mig, både mer fördelaktigt och mer praktiskt gångbart än den utopiska idén om en ny Europeisk valuta, som till slut bara skulle resultera i att djupare befästa källan och roten till all monetär ondska; det statliga monopolet på utgivandet av och kontrollen över pengar.

[…]

Även om jag starkt sympatiserar med önskan att slutföra Västeuropas ekonomiska förenande genom att helt och hållet släppa penningflödet mellan länderna fritt, har jag allvarliga tvivel gällande att göra detta genom att skapa en ny Europeisk valuta som administreras av någon sorts supra-nationell myndighet. [… ] Även under de mest fördelaktiga förhållandena är det högst osannolikt att [valutan] skulle administreras bättre än de nuvarande nationella valutorna. Vidare är en enda internationell valuta i många avseenden sämre, inte bättre, än en nationell valuta om den inte sköts bättre.” [11]

Staten verkar inte i någon sorts ekonomisk fantasivärld, utan de ekonomiska lagarna gäller givetvis även för staten. Det är allmänt vedertaget att staten historiskt sett, och helt i enlighet med ekonomisk teori, har visat sig inkapabel att producera exempelvis skor. Resultatet blev alltid skor i fel storlekar, i fel mängd, av dålig kvalitet, och till en allt för stor kostnad. Men om staten inte ens kan producera något så synbart enkelt som skor, varför skall vi då hoppas att det skulle vara annorlunda för pengar, och överlämna allt ansvar och allt planerande till staten för den kanske absolut viktigaste varan på marknaden?

”Det är dags att vi överger illusionen om att staten kan planera och skapa välstånd.”

Valet står inte mellan ”en plan, eller ingen plan, utan vems plan” [12]. Det är upp till oss om vi väljer miljontals individers samverkande, individuella, planer, något som leder till en naturlig ordning som är långt mer harmonisk och vida överlägsen de totalitära “one size fits all”-lösningar som historiskt och praktiskt visat sig vara precis lika ohållbara som de är i teorin.

I grund och botten står valet mellan liv och död, mellan civilisation och civilisationens utplånande, för som Ludwig von Mises påpekade är,

”[e]konomisk kunskap […] en väsentlig del av den mänskliga civilisationens struktur; den är grunden på vilken den moderna industrialismen och alla de moraliska, intellektuella, teknologiska och terapeutiska framstegen under senaste århundradena har byggts på. Det åligger människor om de kommer att använda den rika skatt som denna kunskap ger dem korrekt eller om de kommer att lämna den oanvänd. Men om de inte använder den på bästa sätt och bortser från dess läror och varningar kommer de inte att ogiltigförklara ekonomi; de kommer att utrota samhället och människosläktet.” [13]

Det är dags att vi överger illusionen om att staten kan planera och skapa välstånd. Vi måste avskaffa det statliga valutamonopolet till förmån för fria och privat konkurrerande valutor, och återigen ta kontroll över våra pengar, och i förlängningen våra liv och vår frihet.

Notiser
[1] Robert Murphy, Lessons for the Young Economist, s. 325
[2] Ludwig von Mises, Theory of Money and Credit
[3] Robert Murphy, Lessons for the Young Economist, s. 336
[4] Hans-Hermann Hoppe, Time preference, government, and the process of de-civilisation, s. 1
[5] Jesus Huerta de Soto, Money, Bank Credit and Economic Cycles, s. 333-341
[6] Steve Horwitz, War would end the recession?, The Freeman, Jan/Feb
[7] Ludwig von Mises, Human Action, s. 427
[8] John Maynard Keynes, A Tract on Monetary Reform, kap. 3
[9] Ludwig von Mises, Omnipotent Government, s. 252
[10] Friedrich A. von Hayek, The denationalization of money, s. 130
[11] Friedrich A. von Hayek, The denationalization of money, s. 24
[12] Ludwig von Mises, Plain Talk, Volume 3, nr. 4, Januari 1949, s. 57-64
[13] Ludwig von Mises, Human Action, s. 885

Denna artikel utgjorde grunden för det tal som Joakim Fagerström höll på Sveriges Energiting den 21 mars.

Kommentera på bloggen.

1 kommentarer till ”Pengar, inflation och decivilisationsprocessen

Kommentarer inaktiverade.