Alla vet att Bernanke är ett skämt

Medan YouTube och andra digitala medier börjar nå bortom datorkunniga ungdomar hela vägen till tunga affärsmän, ställer dessa omstörtande kanaler till med allvarliga problem för den styrande eliten. Denna trend symboliseras av den radikala förändringen i hur folk ser på Federal Reserve. På bara några få år har Fed, i allmänhetens ögon, förvandlats från en mystisk, klok och tråkig institution till en fascinerande källa av korruption och humor.

Att utmana Bernanke

Sprickorna i Feds legitimitetsrustning sprider sig och allt detta har möjliggjorts av hur lätt det är att producera och distribuera högkvalitativ kritik. Ett tidigt exempel på detta var en parodi av The Police låt ”Every Breath You Take”, gjord av studenter på Columbia Business School, för att “förära” Ben Bernankes utnämning till Fed-ordförande istället för deras egen dekanus, Glenn Hubbard.

Det är sant att den satiriska musikvideon egentligen inte var en kritik av Bernankes politik; trots allt hade han ju endast nyss fått nycklarna till tryckpressen. Ändå är det ett exempel som visar på Internets nya kraft. Att skapa videon krävde mycket energi och det skulle förmodligen inte ha varit värt mödan om studenterna bara hade kunnat distribuera den genom att, låt säga, kopiera den på VHS-kassetter.

Och även om den potentiella marknaden – det vill säga människor som skulle ha uppskattat nördiga hänvisningar till ”BIPS” (basis points) och liknande – var betydande, var den också spridd över hela befolkningen. Saturday Night Live skulle definitivt inte ha visat en sådan video, och inte heller mer intellektuella shower som Bill Mahers skulle ha gjort det, helt enkelt för att nischen var för begränsad.

Internet, och särskilt YouTube, löste dock detta problem. I skrivande stund har videon visats ungefär 1,7 miljoner gånger, vilket gör den till en självklar hit. De kreativa studenterna belönades för sina insatser i form av anseende och berömmelse, och hundratusentals ekonomikunniga personer fick sig ett gott skratt eller två.

Att skratta åt ”The Bernank” – inte med honom

Om musiksatiren var på skoj var den nyanimerade videon ”Quantitative Easing Explained” allt annat än detta. Den förlitade sig på samma teknik som jag använde för att introducera min debattutmaning med Paul Krugman, och den visar två björnar som diskuterar Feds program för omfattande obligationsköp.

Tonen i den här videon är mycket vassare och hårdare än musikvideoparodin. Även om den falska Sting drömmer om att slå Bernanke på käften är det uppenbart att det är på skämt. När den gulliga björnen däremot förbannar och anklagar Bernanke för att ljuga i syfte att skyffla miljarder dollar till hans rika kompisar, menar videoskaparen allvar.

Vikten av ”gemensam kunskap”

Som ung student vid NYU (New York University) lyssnade jag en gång på ett fascinerande föredrag på det Österrikiska symposiet, som handlade om vikten av att ha flera kunskapsnivåer. Föredragshållaren hävdade att inom vissa områden i livet räcker det inte med att bara veta (eller tro på) något – det är minst lika viktigt att veta att andra personer också är medvetna om det.

Till exempel, om en annonsör köper ett 30-sekunders tv-inslag på Super Bowl innebär det inte bara att tiotals miljoner människor kommer att se reklamen. Utöver detta är det ett avgörande faktum att tiotals miljoner människor kommer att veta att tiotals miljoner andra människor ser samma reklam. Föredragshållaren hävdade att detta förklarar varför annonsörer fokuserar på ”nätverksvaror” såsom smarta telefoner eller Mac kontra PC, under Super Bowl och andra evenemang med höga tittarsiffror.

Med andra ord, om värdet för en viss vara, för en användare, inte bara beror på dess inneboende egenskaper utan också på hur många andra människor som använder den, då tenderar (hävdade denna föredragshållare) dess producenter att marknadsföra den under Super Bowl, eller kanske i en tunnelbanevagn, där människor som ser reklamen vet att andra människor också ser den.

Om vi tittar på den politiska arenan fortsatte föredragshållaren att förklara varför totalitära regimer är så snabba med att städa upp klotter och annan offentlig kritik mot myndigheterna. Det är möjligt för en diktator att behålla makten även om ett stort antal av hans undersåtar hatar honom, så länge som de tror att de är relativt isolerade. Men när någon skriver, ”Ner med regimen!” på en bro, är det en signal som samlar ihop alla de som är missnöjda. De inser inte enbart att de inte är ensamma, utan de vet att andra likasinnade människor ser samma utmanande budskap.

I detta sammanhang är betydelsen av YouTube och liknande media ännu större än det tycks vara vid första anblicken. Till exempel blev jag glad när jag såg ”The Bernank”-videon, inte för att jag lärde mig något nytt från det – jag visste redan att Fed var en korrumperad inflationsmotor – utan för att jag såg hur många miljoner andra människor som hade sett videon. Och vi kan driva det hela ännu längre: jag visste att de visste hur många människor som sett videon.

Detta var vikten av ”den gemensamma kunskapen”, som spelteoretiker formellt beskriver som något som (a) alla vet, (b) alla vet att alla vet, (c) alla vet att alla vet att alla vet … och så vidare i all oändlighet. Vid första anblicken kan det tyckas att de fördjupande lagren av kunskap är överflödiga, men i vissa sammanhang kan de visa sig vara avgörande.

För att ta ett exempel som föredragshållaren vid NYU använde: anta att Bill och John är på en fullsatt tunnelbanevagn, separerade av dussintals människor. De två är på väg till en Broadway-show, och John är inte bekant med tunnelbanesystemet så Bill måste säga till John när de båda ska kliva av. Men eftersom de är åtskilda av så många tätt packade människor kommer de två männen vara tvungna att använda olika dörrar då de kliver av tunnelbanevagnen.

Då tunnelbanan närmar sig deras station ropar Bill till John att gå av. Men eftersom det finns så många människor inträngda runt omkring är Bill inte riktigt säker på att John hörde honom. Alltså är Bill inte säker på att han själv ska kliva av eftersom det skulle vara katastrofalt om han klev av och lämnade John ensam kvar i tunnelbanevagnen.

I det här något krystade exemplet ser vi vikten av kunskapslager. Även om John fick budskapet – så att Bill vet att det är dags att kliva av, och John vet att det är dags att kliva av – så räcker det inte. Bill behöver veta att John vet. Men även detta är otillräckligt eftersom John måste veta att Bill vet att John vet, och så vidare.

Dessa fantasifulla funderingar belyser vikten av YouTubes tittarstatistik, vilket kraftigt förstärker effekten av de Bernanke-hatande björnarna. Det är inte bara det att över 4 miljoner människor har sett videon som attackerar Fed utan alla vi vet också hur många av oss som har sett den.

Relaterat till detta har den överraskande populariteten av rap-videon med Hayek och Keynes, och trafikstatistiken för renodlat Österrikiska webbplatser som Mises.org och LewRockwell.com, uppmuntrat fler och fler österrikare att, så att säga, komma ut ur garderoben. De kan hantera de nedsättande kommentarerna från ”respektabla” mainstream-ekonomer eftersom de vet att allt fler människor är överens om att Österrikarna erbjuder ett viktigt och underskattat perspektiv när det gäller både ekonomisk teori och politik.

För inte så länge sedan var den rådande uppfattningen att en ung ekonom begick karriärsjälvmord om han följde ett explicit Österrikiskt forskningsprogram. Men detta är inte längre fallet. Som jag förklarade skämtsamt när jag talade till studenter från Grove City vid årets Austrian Student Scholars Conference: numera kapar en ung akademiker bara av sig sin vänstra arm om han tillkännager sin kärlek till Mises och Rothbard. Detta är ett framsteg!

Att säga sanningen till makten

Kommentatorer har utförligt diskuterat Twitters och Facebooks konsekvenser i samband med händelserna i Egypten och på andra håll i Mellanöstern. Vad som är mindre uppenbart är hur bilden av Federal Reserve har skadats.

För några lördagar sen tillkännagav ”AmpedStatus” (i samarbete med hacktivistgruppen ”Anonymous”) sitt nya projekt “Operation Empire State Rebellion”, i en YouTube-video som hotade med icke-våldsam civil olydnad om Federal Reserve inte ändrade sin kurs. Den skrämmande videon – komplett med en förvrängd röst – kräver i synnerhet att Ben Bernanke avgår, som ett tecken på välvilja.

Mer generellt ser ”respektlösa punk-webbplatser” som inriktar sig till finansiella läsare, främst ZeroHedge och EconomicPolicyJournal, det som en självklarhet att kejsare Bernanke inte har några kläder. Internets anonymitet gör att många respektabla Wall Street-proffs vänder sig till dessa alternativa medier för att få verkliga nyheter om ekonomin – självklart när deras chef inte tittar på.

Tjänstemän vid Federal Reserve och andra maktcenter ignorerar inte de spirande gröna missnöjesskotten. Bernankes lögnaktiga framträdande på 60 Minutes var ett försök att dämpa den PR-skada som uppstått, något som vi normalt skulle förvänta oss av politiker, inte av centralbankirer. Innan den nuvarande finansiella krisen var Federal Reserves verksamhet mystisk och tråkig.

”I ett centralbanksystem, precis som inom politiken, måste den härskande eliten hålla folket i okunskap”

Men nu – på grund av Bernankes djärvhet, Ron Paul-rörelsens uppsving, och den Österrikiska skolans återkomst, med mera – är en stor del av allmänheten mycket intresserad av vad ”The Bernank” i själva verket sysslar med.

Slutsats

Som Murray Rothbard betonade är vårt moderna banksystem baserat på bråkdelsreserver, vilket innebär att banker alltid är sårbara för en plötslig förtroendeförlust. Precis som politiska regimer kan störtas över en natt som ett resultat av en förändring i den allmänna opinionen, kan även de ”starkaste” moderna finansiella systemen rasa samman om de ställs inför en storskalig uttagsanstormning.

I ett centralbanksystem, precis som inom politiken, måste den härskande eliten hålla folket i okunskap. Internets spridning, och i synnerhet sådana kanaler som YouTube, gör denna uppgift mycket svårare.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.