Sverige vill ha blod

I Expressen kan man läsa att en majoritet av svenskarna vill attackera Libyen med svenska plan och snart kanske det blir verklighet. Fina planer och ord målas upp som vanligt hur man kan precisionsbomba och rikta insatserna mot regeringsstyrkorna utan civila dödsoffer. Men i första hand är det alltså flygplatserna och flyg som ska slås ut för att upprätthålla en flygförbudszon. Förhoppningen är en kort och effektivt insats (känner vi inte igen detta?). Som vanligt är det svårt att veta exakt vad som händer i Libyen just nu men man kan ändå ställa sig ett antal frågor utifrån den rapportering som är gjord:

Varför ställer sig så många ohyllat bakom ”insatsen”?
Allt ifrån Vänsterpartiet till Svenska Freds står bakom insatsen. Svenska Freds säger bland annat:

FN-resolutionen är tydlig på att det är skyddet av civila som är uppgiften. Därför är det av yttersta vikt att den militära insatsen står fast vid detta mål och inte riktar omfattande bombningar mot civila.

Svenska Freds borde vara mer än väl medvetna om att bara användandet av bomber innebär civila offer, men så länge det inte är ”omfattande” så verkar det vara ok för Svenska Freds. Hur kunde det gå så snett? Var tog krigsmotståndet i Sverige och världen vägen? Som vanligt är det endast inom libertarianismen (se mer nedan) som krigsmotståndet är konsekvent och principiellt medans andra endast är principlösa hycklare som är emot krig när det tjänar deras egna syften. De egna syftena har traditionellt varit att få bort Bush, skrika av sig på bombhögern, vapenindustrin är ond osv.

Tiotusenkronorsfrågan blir vad som skulle vara så annorlunda med det här kriget. I Sverige är det självklart för att FN har godkänt insatsen och då blir det genast krig. När FN har godkänt ett krig så får vi ett krig i finrummet på bästa sändningstid och man menar att det inte är lika smutsigt som i Irak och Afghanistan. Tyvärr är kriget lika smutsigt i Libyen och blodet flyter lika rött där. Ironiskt nog är insatsen mest kontroversiell i USA där den kritiseras kraftigt och folk vill veta vad det är man ska uppnå med insatsen. I Europa hörs knappt några kritiska röster. Fredpresidenten Obama blir självklart omöjlig att kritisera efter den ikonstatus som han har fått i Sverige. Grattis till ännu ett krig mr Fredspresident, är det detta som kallas ”change we can belive in”?

Vilka är regimens styrkor?
Som vanligt så blir motståndarsidan avhumaniserad som en stor kollektiv massa som det är fritt fram att döda utan någon samvetsskuld. Denna primitiva avhumaniseringen som man möter när man ställer land mot land, folk emot folk. Ska regimens styrkor dö för att de är förslavade under en galen diktator med en central statsmakt som vi har fött under en lång tid? I realiteten finns ingen stat eller kollektiv utan bara individer. Det är individer som i vissa fall har blivit tvångsrekryterade till regimens styrkor. Det är individer som arbetar som personal på flygplatserna och tankar planen, det är individer som har släkt, familj och barn. Är det ok att döda individer för att de har blivit förslavade? Kan det som i vanliga fall kallas mord under vissa omständigheter bli något helt annat?

Vilka är rebellerna?
Den information som går att få fram om rebellerna så beskrivs de som konkurrerande klaner, religiösa grupper, ex ministrar till Khadaffi osv. Rebellerna själva erkänner att de endast består utav en skara på 1000 utbildade soldater. Från början fick man en romantisk bild utav att rebellerna var hela folket som reste sig med högafflarna och sprang obeväpnade emot Khadaffis stridsvagnar. Eller som Vänsterpartiet säger (som tydligt illustrerar vad man tror rebellerna består av):

Vänsterpartiet valde tidigt att ställa sig på folkens och demonstranternas sida i deras kamp för frihet och demokrati.

Och hur vet de att rebellerna kämpar för det? Men det låter fint och någonstans måste man förstärka bilden av att detta är ett ”fint” krig till skillnad ifrån alla de andra orättvisa smutsiga krigen. Vi får lära oss att det finns fina och smutsiga krig. Uppgifter kommer nu även om övergrepp utav rebellerna i östra Libyen med antisemitiska och antihomosexuella förtecken och där fångar visas upp som troféer för den samlade pressen.

När är uppdraget slutfört? Hur länge ska man stanna?
En klassisk fråga, vi kan dra parallellen till Afghanistan och Irak för att förstärka frågan ytterligare och även svaret. Svaret är att ingen vet, vi kan redan ha skapat ett nytt Irak som aldrig går att vinna. Vad händer när striderna börjar gå in i tät bebyggelse vilket de kommer att göra och ha gjort? Hur ska det precisionsbomba där? Många som stödjer insatsen nu har även påtalat att nu är det annorlunda, för nu kommer det att bli ett kirurgiskt ingrepp utan civila dödsoffer. Hur många gånger ska vi få höra detta och när har det någonsin varit sant? I ett tidigt skede talade man även om att gå på infrastrukturen och förstärka sanktionerna emot Libyen ifall flygförbudszonen inte fungerar. På vilket sätt drabbar det civilbefolkningen som vars syfte det fina kriget är att hjälpa?

Vad kan libertarianismen lära oss om krig?
Ingen har beskrivit det konsekventa krigsmotståndet i libertarianismen bättre än Rothbard. Mord kommer alltid att vara mord och det hjälper inte att leka med ord och kalla det ”collateral damage”. Bara för att repetera grunden kort: Ingen kan hota eller våldföra sig på någon annan person eller dess egendom. Våld kan endast brukas mot den specifika person som gjort sig skyldig till en våldshandling. Alltså inget våld får brukas mot en icke-angripare.

På mikronivå innebär detta att om Smith angriper Jones eller hans egendom så har Jones rätt att försvara sig. Men har Jones rätt att våldföra sig mot en oskyldig tredje person som en konsekvens av att han försvarar sig mot Smith? Det libertarianska svaret på detta är alltid nej. Vad de subjektiva motiven för en våldshandling är spelar ingen roll, regeln att inget våld får brukas mot en icke-angripare är absolut, detta gäller även när du svälter, är utblottad, försöker rädda dina släktingar eller försvara dig ifrån en tredje persons attack. Vi kan kanske sympatisera och förstå motiven i dessa extrema situationer som kan leda till ett mildare straff. Men vi kan aldrig komma undan det faktum att aggressionen är en kriminell handling, mord är mord och stöld är stöld. Om Smith stjäl Jones egendom så har Jones rätt att jaga Smith och ta tillbaka sin egendom men han har ingen rätt att bomba en byggnad och mörda oskyldiga människor eller genom att skjuta med automateld in i en oskyldig folkmassa. Om Jones gör detta så är han t.o.m. mer kriminell än Smith.

För att ta upp det här på en större nivå så kan vi betrakta krig som en våldshandling mellan två grupper av individer. Låt oss säga att Smith leder en grupp individer och Jones en grupp med individer. Smith attackerar Jones gruppering och Jones försvarar sig. Vi andra sympatiserar med Jones eftersom vi är emot våldshandlingen och vi bidrar kanske t.o.m. ekonomiskt till Jones försvar. Men Jones har ingen rätt att begå våldshandlingar mot oskyldiga personer i sitt ”rättvisa krig”. Jones har heller ingen rätt att stjäla andras egendom för att finansiera sitt krig (skatt) eller att tvångsrekrytera värnpliktiga till sitt krig.

Jesus Huerta de Soto refererar till vad de spanska skolastikerna sa om detta i sin artikel Klassisk liberalism vs anarkokapitalism som passar in här:

Vi får aldrig glömma de spanska skolastikerna föreskrifter under guldåldern angående de strikta förutsättningar som en våldshandling måste uppfylla för att vara ”rättvis”:
alla möjliga fredliga medel och åtgärder måste först vara uttömda;
handlingen måste vara defensiv (ett svar på en konkret våldshandling) och aldrig aggressiv;
de använda medlen måste vara proportionella (t.ex., självständighetsidealet är inte värt en endaste människas liv eller frihet);
varje försök måste göras att undvika oskyldiga offer;
det måste finnas en rimlig chans för framgång (om inte vore det oförsvarligt självmord).
Detta är visa principer, till vilka jag skulle lägga till att deltagandet och finansieringen måste vara helt frivilligt. Alla våldshandlingar som går emot en av dessa principer är automatiskt illegitima och blir det avgjorde målets värsta fiende. Slutligen, Fader Juan de Marianas hela teori om tyrannmord är också relevant här. Juan de Mariana, De Rege et Regis Institutione (Toledo: Pedro Rodríguez, 1599).

Vi kan ställa det i här i relation till den objetivistiska Peikoff-doktrinen. Han är inte orolig för civila oskyldiga offer i fiendens land för ansvaret för deras död ligger hos deras regering. Vidare menar han att i krig så måste du betrakta alla i fiendens område som fiender.

Vad är det verkliga problemet?
Problemet är Khadaffi och hans starka centralmakt har byggts upp ifrån första början. Khadaffi gjorde ett genidrag för 8 år sen då han sa att han var emot terror och kunde fortsätta operera ostört och pengar och vapen har strömmat in i landet. Bara EU har under årent 2005-2009 exporterat vapen för 834,54 miljoner euro. Den största vapenexportören Italien signerade 2008 ett samarbetsavtal som innebär att Italien ska investera 250 miljoner USD om året i 20 år (intressant nog innebär även detta avtal ett visst militärt samarbete, inget som det pratas högt om idag). Khadaffi ändrade aldrig sitt beteende mot sin befolkning men detta spelade mindre roll för omvärlden. Nu verkar det komma som en överraskning för många att de har stött en diktator hela tiden. Men Khadaffi är inte ensam, fredpresidentens stora utmaning kommer att bli hur han ska hantera Saudiariabien. Ett annat stort problem är att någon tjänar självklart på detta, nu är det dags att starta sedelpressarna och mata vapenindustrin. En Tomahawk-missil kostar ofattbar 1,5 miljoner USD och långt över 100 missiler är redan avfyrade.

Staten lever av krig, det är i krig staten lever och frodas som bäst. I krig får staten en total kontroll över ekonomin och kan expandera sin makt långt utöver det vanliga under hotet av den farliga fienden och hotet utifrån. Privata konflikter kan begränsa sin våldsutövning till de specifika målen och vissa kriminella, alla statliga krig attackerar urskiljningslöst samtliga invånare i fiendelandet. Privata konflikter kan vara legitima medans statliga krig aldrig kan vara det i och med att staten alltid först måste begå en våldshandling mot sina undersåtar först för att finansiera kriget. Libertarianer måste därför alltid principiellt ta avstånd ifrån alla statliga krig och i det här avseendet står libertarianismen ideologiskt ensam.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *