Världsvalutans intåg

Om alla förespråkare av en statlig världsvaluta (en valuta som inte backas upp av någon ädelmetall såsom guld) skrek på en och samma gång, skulle arbetare i världens alla huvudstäder, affärscentra, högskolor och nyhetsmedier bli döva. Och ifall den globala finanseliten får som den vill kommer USA snart att börja acceptera en global kommandovaluta som utfärdats av en global centralbank.

Åberopandet av ett nytt globalt monetärt system är inget nytt. Efter att andra världskriget hade försatt världens finansiella system i kaos, samlades politiska ledare och ekonomiska gurus i Breton Woods i New Hampshire, från 1 till 22 juli 1944, för att staka ut efterkrigstidens nya ekonomiska ordning. Ekonomen John Maynard Keynes och den brittiska regeringen föreslog att man skulle inrätta en världsvaluta vid namn ”bancor”, och den amerikanska regeringen föreslog en världsvaluta vid namn ”unitas.” Men av en rad olika skäl (främst amerikansk motvilja) blev världsvalutan aldrig verklighet. Istället resulterade Breton Woods-avtalet i att den amerikanska dollarn – vars värde på den tiden var knutet till guldet – utsågs till världens nya reservvaluta. Men dollarns ställning som ohotad världsvaluta började avta i samband med dollarns frikoppling från guldet 1971. Ett nytt system uppstod: dollarn behöll sin ställning som världens reservvaluta, men nu var den inte längre uppbackad av guld, utan endast av förtroende och det faktum att olja och andra råvaror handlades i dollar runt om i världen. Sedan dess har den amerikanska staten och dess makt vuxit genom att skapa pengar via den amerikanska centralbankens inflationära förmåga, vilket har gjort dollarn allt mindre stabil och gett upphov till nya krav på att inrätta en världsvaluta för att stabilisera världens finansmarknader. Detta har i synnerhet varit fallet i samband med att marknader har imploderat.

I spetsen för ändringen
Givetvis har framträdande globalistiska ledare och centralbankirer gått i bräschen för att marknadsföra globala valutasystem, och de är övertygade om att förarbetet har varit tillräckligt för att kunna nå målet. Rysslands president Dmitrij Medvedev har varit en av de mest synliga supportrarna. Vid G-8-mötet förra året drog han faktiskt upp ett mynt ur fickan tillhörandes en ”enad framtida världsvaluta” med orden ”enighet genom mångfald” inpräntade. Sedan förklarade han för publiken att ”det betyder att de börjar bli redo. Jag tycker det är ett gott tecken att vi inser hur pass beroende vi är av varandra.” I juni i år var han i farten igen. ”Vi gör upp planer för framtiden. Vi diskuterar skapandet av andra reservvalutor, och vi räknar med att andra länder ska förstå detta”, sade Medvedev på en ekonomikonferens i St Petersburg.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy instämde på samma konferens, och sade att världsmakterna ”tillsammans bör överväga ett nytt internationellt valutasystem” på nästa G20-möte. Han sade också att världens nuvarande finansiella system är ”föråldrat” och borde bytas ut. ”Vi måste alla se över grunderna för ett nytt internationellt finansiellt system”, uppmanade han. ”Vi har varit baserade på Breton Woods-institutionerna från 1945, då våra amerikanska vänner var världens enda supermakt. Min fråga är: befinner vi oss fortfarande i år 1945? Svaret är ‘nej’.”

Många andra framstående nationella ledare har också hakat på demonstrationståget för en internationell kommandovaluta – de är för många för att lista i en kort artikel. Men ännu viktigare är kanske det faktum att mäktiga centralbankirer runt om i världen också driver frågan. Ta till exempel Paul Volcker, som tidigare var chef för amerikanska centralbanken och numera är Obamas främsta rådgivare för ekonomisk återhämtning. Volcker har länge varit en stor förespråkare av en global kommandovaluta och en global centralbank. Han är känd för att ha sagt att ”en global ekonomi kräver en global valuta”, och har upprepade gånger krävt ett sådant system i hopp om att se det växa fram under sin livstid.

I Kina har ”folkets” centralbankchef Zhou Xiaochuan också efterfrågat en ny reservvaluta ett flertal gånger. I en rapport från 2009, som publicerades på centralbankens webbsida med titeln ”Reformera det internationella monetära systemet”, förklarade Xiaochuan att ”det önskvärda målet med att reformera det internationella monetära systemet är därmed att skapa en internationell reservvaluta som är frikopplad från enskilda nationer och som kan förbli stabil på lång sikt, och på så vis undanröjer de inneboende bristerna som finns i kreditbaserade nationella valutor.”

USA: s skattesmitande finansminister Timothy Geithner tillfrågades om den kommunistiska kinesiska regimens idé på ett utrikespolitiskt möte. Geithner har länge varit en anhängare av globala regleringar, och efter att först ha erkänt att han inte hade läst den kinesiska rapporten sade han: ”Vi är faktiskt helt öppna för det förslaget.” Dollarn rasade omedelbart, och även om Geithner kort därefter backade från sitt uttalande hade han redan hunnit avslöja sina verkliga åsikter.

Vid ett annat utrikespolitiskt möte tidigare i år gav den Europeiska centralbankschefen Jean-Claude Trichet en föreläsning med titeln ”Globalt styre idag”. Talet skiljde sig i viktiga avseenden från kraven på att utse Internationella valutafonden till världens centralbank, vilket tycks vara den allmänna uppfattningen om hur man på snabbast möjliga sätt inför en världsvaluta. Ändock presenterade Trichet en vision som i slutänden kommer leda till samma sak. ”Vi behöver en uppsättning regler, institutioner, informella grupperingar och samarbetsmekanismer som vi kallar det ‘globala styret’”, sade han och prisade de framsteg som redan har gjorts för att ”stärka befintliga internationella institutioners mandat”, och han noterade att ”ingen marknad kan överleva utan en uppsättning regler. Detta gäller i synnerhet på internationell nivå.”

När det gäller det internationella monetära systemet applåderade han det faktum att centralbanker världen över redan var “kapabla att vidta snabba, beslutsamma och samordnade åtgärder med kort varsel.” Men ”krisen visade också att brister i det globala regeringssystemet – både när det gäller effektivitet och legitimitet – måste åtgärdas”, förklarade han och påpekade att den processen redan pågick.

”Sammantaget rör sig systemet målmedvetet mot ett genuint globalt styre som är mycket mer omfattande”, sade han. ”Den betydande förvandlingen mot globalt styre som vi bygger idag illustreras av tre exempel. För det första genom uppkomsten av G20 som den främsta gruppen för global ekonomisk styrning av ministrar, stats- och regeringschefer. För det andra genom inrättandet av det Globala Ekonomimötet mellan centralbankschefer inom ramen för BIS (Bank for International Settlements) som den främsta gruppen för styrning av centralbankssamarbete. Och för det tredje genom en utökning av Financial Stability Boards medlemskap till att omfatta alla tillväxtekonomier.” Med andra ord blir BIS, centralbankernas centralbank (som nästan var på väg att upplösas på grund av deras stöd till nazisterna), tillsammans med globala finansmyndigheter, allt mäktigare. Och enligt Trichet är detta en positiv utveckling.

”Den ekonomiska krisen har gett en rejäl boost till förespråkarna av ett globalt finans- och penningsystem.”

Han tillade också att ett ”globalt styre är avgörande för att förbättra det globala finanssystemets spänstighet”, och avslutade sedan med att säga att ”krisen har drivit på en historisk förändring i det globala styrets ramverk. Enligt min uppfattning var denna omvandling nödvändig redan tidigare.” Och mycket riktigt har den ekonomiska krisen gett en rejäl boost till förespråkarna av ett globalt finans- och penningsystem.

Globala institutioner
I samband med den globala finanskrisens inbrott har internationella myndigheter blivit alltmer högljudda i sitt stöd för en global kommandovaluta som kontrolleras av en enda centralbank, vilket enligt dem är en absolut nödvändig lösning (detta trots att finanskrisen till stor del orsakades av valutamanipulation av USA:s centralbank – Federal Reserve). FN och Internationella valutafonden är de mest framstående anhängarna av denna idé, och båda dessa halvstatliga institutioner har nyligen publicerat rapporter där man dömer ut dollarn och efterlyser en global kommandovaluta.

”Ett nytt globalt reservsystem skulle kunna skapas, ett som inte längre är beroende av den amerikanska dollarn som gemensam huvudsaklig valutareserv”, sade FN:s World Economic och Social Survey for 2010. ”Dollarn har inte visat sig vara en stabil värdemätare, vilket är en grundförutsättning för en stabil reservvaluta.” Den nya FN-rapporten sade att IMF bör ges befogenhet att trycka upp sin egen kommandovaluta, och hävdar att det nya systemet ”inte får bygga på en gemensam valuta eller till och med flera nationella valutor, utan i stället bör tillåta utgivning av internationell likviditet – till exempel SDR (Special Drawing Rights) – för att skapa ett mer stabilt globalt finanssystem”. SDR är ”tillgångar” som utfärdas av IMF, och dess värde bygger idag på ett flertal nationella kommandovalutor.

I slutet av förra året gavs liknande analyser och förslag av en annan rapport från en annan gren av FN. ”I diskussionen om nödvändiga reformer av det internationella monetära och finansiella systemet, har ny uppmärksamhet riktats mot problemet med dollarn som den huvudsakliga internationella reservvalutan” säger rapporten, som publicerades på FN:s handels- och utvecklingskonferens. Rapporten pekade också ut SDR som en potentiell kandidat för en ny global reservvaluta.

Tidigare under 2009 efterfrågade en annan FN-panel samtal om inrättandet av ett nytt internationellt monetärt system och en övergång bort från dollarn. Och dessa krav blir bara vanligare och möter större respekt allt eftersom tiden går.

Och sedan har vi Internationella valutafonden, som är en trolig kandidat för jobbet som global centralbank, och som på sätt och vis redan har tagit på sig den rollen. Liksom andra frontfigurer inom organisationen, har IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn – en uttalad socialist – upprepade gånger krävt global reglering och en världsvaluta som kontrolleras av ”Fonden”.

”Liksom andra frontfigurer inom organisationen, har IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn – en uttalad socialist – upprepade gånger krävt global reglering och en världsvaluta som kontrolleras av ”Fonden”.”

”En dag kan fonden även komma att uppmanas ge ut en global reservvaluta som liknar – men i viktiga avseenden skiljer sig från – SDR”, förklarade han i ett tal tidigare i år, och tillade att det skulle vara ”intellektuellt nyttigt att utvärdera” upprättandet av en ny IMF-stödd världsvaluta i god tid innan den ”behövs”. Några månader senare sa han på en annan konferens att ”kriser utgör möjligheter” och ”en ny global valuta som utfärdats av en global centralbank, med robust styrning och institutionella egenskaper, skulle kunna utgöra ett nominellt ankare och en riskfri tillgång för systemet.”

Och det är inte bara Strauss-Kahn som är inne på det spåret. I ett knappt uppmärksammat dokument som publicerades i april i år gick fonden ännu längre än både FN och Strauss-Kahn. Där beskrivs den framtida globala kommandovaluta som ska skötas av IMF efter att den blivit reformerad och fått ökade befogenheter.

Den rapport som publicerades av IMF:s avdelning för strategi, policy och revision med titeln ”Reservackumulering och internationell monetär stabilitet” erbjuder mycket konkreta förslag som, föga förvånande, skulle innebära att man ger IMF nya, massiva befogenheter över den globala ekonomin, samt att man ”gör SDR till den huvudsakliga reservvalutan i det [internationella monetära systemet].” Och detta är bara kortsiktig politik, ty IMF vill gå längre än så och skapa en global valuta vid namn bancor.

Naturligtvis medger även IMF att detta system troligtvis inte kommer kunna införas snabbt och enkelt. ”Det är underförstått att vissa av de diskuterade idéerna sannolikt inte blir verklighet inom en överskådlig framtid, såvida inte aptiten för internationellt samarbete ökar dramatiskt”, står det i rapporten. Vissa analytiker har föreslagit att ett krig mot Iran eller en krasch i den kinesiska ekonomin skulle kunna utlösa en sådan ökning.

Trenden mot valutaunioner
Valutaunioner, där en samling nationella stater överlämnar sin makt över pengar till internationella institutioner, poppar upp runt om i världen. Under de senaste decennierna har det skett en minskning av antalet valutor, allteftersom fler länder överger sina egna valutor till förmån för att använda en multinationell valuta, t.ex. Euron.

Afrika utgör redan ett lapptäcke av regionala överstatliga valutor, däribland en i Västafrika, en annan i Centralafrika, och en grupp länder som använder den sydafrikanska Randen. En plan för att införa en kontinental valuta – som ibland har kallats ”afro” – som kontrolleras av den redan befintliga Afrikanska Unionens Afrikanska Centralbank är tänkt att införlivas inom mindre än två decennier. I Asien växer sig kraven på en regional monetär union allt starkare. Arabnationer planerar just nu en egen gemensam valuta genom Gulfstaternas Samarbetsråd.

Sedermera bildade en grupp karibiska nationer den Östkaribiska Valutaunionen, där alla använder den östkaribiska dollarn. Ett antal vänsterregimer i Latinamerika skapade nyligen SUCRE under ledning av den socialistiska despoten Hugo Chavez, och håller för närvarande på att ta fram en sydamerikansk valuta. Ett betydande antal länder har också övergivit sina egna valutor och bytt till dollarn, exempelvis Ecuador och El Salvador. I Europa har många små länder också övergått till Euron utan att officiellt ansluta sig till Euro-området. Och detta är precis vad många förespråkare av en global kommandovaluta ser som ett medel för att främja detta ändamål. När det finns färre valutor och den viktigaste av överstatliga valutor redan är etablerad (Euron) blir det lättare att helt enkelt bara slå ihop dem i en.

Viss inblick i den strategi som eftersträvas gavs i en artikel från 2007 med titeln ”Slutet för den nationella valutan” som publicerades i Council on Foreign Relations (CFR) tidskrift för utrikesfrågor. Benn Steil, som är chef för internationell ekonomi i denna mäktiga och inflytelserika organisation, ger ett mycket konkret förslag: ”Stater bör ersätta de nationella valutorna med dollarn eller euron eller, i fråga om Asien, samarbeta för att producera en ny multinationell valuta över ett jämförelsevis stort och ekonomiskt diversifierat område …. De flesta av världens mindre och fattigare länder skulle helt klart må bäst av att ensidigt anamma dollar eller euro, vilket skulle möjliggöra en säker och snabb integration i de globala finansmarknaderna. Latinamerikanska länder bör dollariseras; östeuropeiska länder och Turkiet euroiseras”.

Och det är exakt detta argument som de mest framstående anhängarna av en global valuta använder sig av. Ekonomiprofessorn Robert Mundell från Columbia University är en av dem. Han är Nobelpristagare, en viktig rådgivare till den kommunistiska kinesiska regimen, och även känd som ”uppfinnaren” av euron. Och han hävdar att världen skulle gå mot ett nytt globalt valutasystem som kallas ”Dey” – en ”korg” med dollar, euro och yen som kontrolleras och utfärdas av en global centralbank, eventuellt en ny gren av IMF. Så småningom skulle detta system leda till en verkligt global kommandovaluta.

”Min inställning är snarare att börja med arrangemang som stabiliserar växelkurserna och därefter börja röra sig mot en global valuta. Det skulle börja med dagens situation och gradvis gå mot den önskade lösningen. Vi skulle kunna börja med de tre stora valutorna i världen, dollarn, euron, och yenen, och med specificerade vikter göra en korg av dem till en enhet som skulle kunna kallas Dey”, förklarade Mundell i ett tal från 2005 med titeln ”Argument för en världsvaluta”. “Deyen skulle då bli språngbrädan för att bygga en global valuta som jag kallar INTOR.”

Hans ”grundläggande plan” för världsvalutan skulle genomföras i tre steg, sade han. Först stabilisering av växelkurserna. Därefter en monetär union under Dey bestående av de flesta av världens ekonomier. Och slutligen skapandet av INTOR. Medan Mundell medgav att det kan vara svårt, uttryckte han optimism om valutans utsikter och sade: ”Nästa stora kris kan vara ett tillfälle för ett återupplivande av en Breton Woods-liknande konferens för att skapa förutsättningarna för ett nytt internationellt monetärt system.” En sådan kris är förmodligen närmare än vad många amerikaner skulle vilja föreställa sig, i och med att USA troligtvis kommer slungas in i en andra omgång av ekonomisk oro, samtidigt som dollarn också blir alltmer instabil i takt med att räntebetalningarna på den amerikanska statsskulden äter upp en allt större del av alla insamlade skatter.

Andra framstående förespråkare håller med Mundells strategi för att uppnå en världsvaluta som förvaltas av en global centralbank. ”Vi kommer förmodligen nå målet genom en sammanslagning av olika valutaunioner”, förklarade Morrison Bonpasse, grundare och vd för The Single Global Currency Association och författare av The Single Global Currency: Common Cents for the World. ”Men det finns flera möjliga vägar. En är att fortsätta den pågående regionaliseringen av valutor till att omfatta Nordamerika, och skapande, expansion och sammanslagning av olika valutaunioner; därefter kombineras dessa valutor till en och samma. En annan väg är för mindre länder att fortsätta ”isera” sina lagliga betalningsmedel, såsom i ”dollarisera” och ”euroisera” … När en av dessa valutor sedan börjar utgöra cirka 40-50 procent av världens BNP kommer processen för att göra den till en gemensam global valuta att påskyndas.” Organisationens måldatum för detta är 2024.

Det är uppenbart att utvecklingen mot regionala valutor är på frammarsch, speciellt under detta årtionde.

Redan på gång
Vissa hävdar att den globala centralbanken och allt vad det innebär redan håller på att ta fast form eller, ännu värre, redan är här.

”Vad IMF gör är att de har intagit en position där de för första gången har börjat utfärda skuldväxlar”, förklarade James Rickards, avdelningschef på den ledande konsultfirman Omnis Inc. ”Så vad det innebär är att IMF agerar som en centralbank eftersom de börjar expandera sin balansräkning genom hävstångseffekter”, och tillade att SDRs kan komma att ersätta dollarn och bli en internationell reservvaluta inom två till fem år. Och detta är redan på gång. ”Det är uppenbart att IMF är på väg mot det målet när det gäller pappersvalutor, balansräkningen och skapandet av likviditet ur tomma intet. Som jag sa så har de redan börjat genomföra allt detta …. Det är inte spekulation, det händer faktiskt”, sade Rickards och konstaterade att övergången från dollarn redan har börjat och kommer accelerera.

IMF har faktiskt tagit ytterligare några steg nyligen. Förra året utfärdade de till exempel för första gången obligationer denominerade i SDR. Den kinesiska regimen slukade snabbt upp $50 miljarder dollar av dessa, medan IMF i ett uttalande sa att försäljningen ”erbjuder Kina ett säkert investeringsinstrument” och att det var en del i en bredare plan för att ”öka fondens förmåga att hjälpa sina medlemmar – särskilt utvecklingsländer och tillväxtländer – med att klara den globala finanskrisen och underlätta en tidig återhämtning av den globala ekonomin”. Och naturligtvis är detta inte allt.

”Den andra saken IMF har gjort – inte för första gången, utan egentligen för andra gången, men första gången på stor skala – är att utfärda SDRs”, förklarade Rickards. ”IMF utfärdar sin egen pappersvaluta, och precis som alla kommandovalutor backas den inte upp av någonting”, sade Rickards. ”Jag ser alla dessa som pilotprogram. Med andra ord håller de på och testar rören…. Nu har IMF positionerat sig för att – i praktiken, och jag tror också detta är planen – bli en global centralbank som kan utfärda sin egen valuta kallad SDR, expandera sin balansräkning genom upplåning, och sedan skapa tillgångar genom att utfärda lån och investera i värdepapper, allt under överinseende av IMF:s verkställande utskott, vilket egentligen är samma grupp människor som G20.”

Vid de senaste G20-mötena har centraliseringen av världens monetära system varit ett hett debattämne. Rubriker över hela världen tillkännagav – djärvt och med goda skäl – den förestående ankomsten av en ”ny världsordning”, en global valuta, en global centralbank, och en planetarisk penningpolitisk regim. Den tidiga G20-bestämmelsen från 2009 sade till exempel: ”Vi har enats om att stödja en allmän tilldelning av SDR som skjuter till $250 miljarder dollar i världsekonomin och ökar den globala likviditeten.” Med andra ord: skapande av internationella kommandopengar ur tomma intet.

Även regelverket är på väg att bli globalt, och det med en rasande takt. Samma G20-möte ledde också till att Forumet För Finansiell Stabilitet omvandlades till Styret för Finansiell Stabilitet, som därmed övertagit rollen som finansiell tillsynsmyndighet från de nationella centralbankerna runt om i världen. Denna nya ”styrelse” har snabbt blivit en global finansiell tillsynsmyndighet i takt med att dess mandat utvidgas till att omfatta övervakandet av åtgärder mot sårbarheter i det finansiella systemet, där riktlinjer och kontroll för ”beredskapsplanering för gränsöverskridande krishantering” upprättas.

Support från media
Ingen strategi för dramatiska, impopulära förändringar skulle vara komplett utan en offentlig mediakampanj. Så naturligtvis återfinns några av de mest inflytelserika medierna i världen bland de mest framstående rösterna för en global kommandovaluta och en global centralbank. Redan år 1988 skrev The Economist en artikel där man förutspådde en global valuta inom 30 år, och sade: ”Detta innebär en stor förlust av ekonomisk självständighet, men de trender som gör den [nya hypotetiska världsvalutan] så tilltalande kommer ta bort denna självständighet i vilket fall som helst.”

Ett decennium senare tog New York Times upp frågan i en artikel skriven av den framstående CFR-medarbetaren och globala centralbanksanhängaren Jeffrey Garten där han krävde en ”global Federal Reserve.” Efter att ha prisat utvecklingen av olika författningsvidriga institutioner i USA, framför allt Federal Reserve, skrev Garten att ”Världen behöver en institution som har en hand på det ekonomiska rodret när havet stormar. Den behöver en global centralbank.” Tio år senare författade Garten en artikel för Financial Times, där han återigen förespråkade ”inrättandet av en global monetär myndighet. ”

”Världseliten är ute på ett uppdrag. Och om inget ordentligt motstånd görs kommer den nya monetära världsordningen snart att stå och lura alldeles runt hörnet.”

I en artikel i Newsweek från 2008 med titeln ”Vi behöver en världsbank”, hävdade Garten att ”Den finansiella krisen är global, och endast en internationell centralbank kan handskas med den.” Artikeln åberopar världens ledare att ”börja lägga grunden för att etablera en global centralbank” eftersom ”Federal Reserve inte längre har förmågan att leda på egen hand.”

Året efter den artikeln var Garten på gång igen, denna gång i BusinessWeek. ”Om kritikerna kunde sluta hyperventilera för en stund så skulle de inse att en global centralbank blir en nödvändighet i dagens komplexa, sammanlänkade världsekonomi”, skrev han. Artikeln citerar även Tim ”TurboTax” Geithner, som sade: ”Vi behöver en gemensam global lösning för dessa marknader, inte separata regionala lösningar.”

Washington Post publicerade å sin sida en artikel år 2009 där man prisade IMF:s omvandling till en världsbank. ”Denna nya ekonomiska världsordning skulle göra det möjligt för IMF att ge nya befogenheter till Kina, Indien och Brasilien, och få betydligt större befogenheter att agera som en global bank åt såväl fattiga som rika stater” skrev Anthony Faiola i artikeln. ”Och med större flexibilitet att effektivt trycka sina egna pengar skulle det finnas möjlighet att tillföra likviditet till globala marknader på ett sätt som endast brukade vara möjligt för större centralbanker”. Artikeln nämnde också ”IMF:s omvandling till ett sorts Förenta Nationerna för den globala ekonomin” och citerade olika experter som prisade utvecklingen.

Även de mera så kallade marknadsliberala medierna i USA har också ställt sig bakom systemet. ”En världsvaluta, med en global centralbank, framstår som nästa logiska steg”, skrev Wall Street Journals redaktör Robert Bartley i en debattartikel från 2003 i tidningen. ”En världsvaluta skulle vara en utmärkt välsignelse för internationell stabilitet.” Han skrev för övrigt artikeln från Mundells monetära konferens på hans slott i Italien.

Världseliten är ute på ett uppdrag. Deras plan att införa ett globalt monetärt system för hela mänskligheten är på god väg. Och om inget ordentligt motstånd görs kommer den nya monetära världsordningen snart att stå och lura alldeles runt hörnet.

Denna artikel publicerades ursprungligen i The New American Magazine den 27 september 2010 och har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen.