Svar till POS om anarkokapitalism

Per-Olof Samuelsson skrev för ett tag sedan ett inlägg med titeln Vägen till laglöshet, som var tänkt som en analys av anarkokapitalism. Här följer hans artikel i helhet, varvat med mina kommentarer.

Per-Olof börjar med att skriva,

Somliga anarkokapitalistiska argument är så bisarra att man varken vet ut eller in när man ser dem. Ta t.ex. följande som jag såg på Facebook för en tid sedan:

Ta min önskan om att omforma den svenska staten till en frivillig förening med så mycket precis som det är som det bara går. Bilda en lika frivillig NV-stat parallellt med denna, samt lämna öppet för att folk få vara laglösa och leva i marknadens anarki om de så önskar.

Beskriv hur detta övergår till det ni menar att frimarknadsanarki oundvikligen leder till.

Jag svarade att efter det här inlägget måste jag säga att det största problemet med anarkokapitalismen är att den är fullständigt obegriplig; vilket föranledde följande ”klargörande”:

Ett bra sätt (i min mening) för att snabbt komma i mål med ett frihetligt Sverige vore att ändra grundlagen för att tillåta folk att själva välja mellan tre nivåer som de skulle omfattas av lagen, både i form av skydd och i att underkasta sig den.

Det första är som nu, ingen skillnad på det direkta planet.

Den andra nivån vore att underkasta sig och få skydd genom de lagar som stödjer de negativa friheterna. I praktiken en NV-stat för de som väljer detta.

Den tredje nivån vore total laglöshet, vilket ingen tänkande människa väljer initialt, då den helt skulle sakna all form av rättsskydd tills marknaden funnit lösningar på det området. Alltså (frimarknads)anarki.

Eftersom ägaren bestämmer över sin egendom kommer i princip allt vara oförändrat så länge en majoritet stannar kvar i välfärdsstaten, då den genom direkt ägande bestämmer reglerna, eller genom att medborgarna stannar kvar i den och då underkastar sig samma regler.

Det intressanta är att de som vill ha frihet kan få den omedelbart och att sedan marknadskrafterna får avgöra framtidens utveckling om vart och hur fort snabbt transformeringen går därefter. Det handlar om att öppna dörren till fängelsecellerna, men att låta folk få kliva ur och utforska friheten i egen takt.

Ja, vad säger man? I vilken ända börjar man reda ut denna tankehärva?

Det första som slog mig här är att laglydighet under en nattväktarstat ses som underkastelse. Men en nattväktarstat (till skillnad då från en diktatur eller en förvuxen välfärdsstat) har endast lagar som skyddar mot våld/tvång och bedrägeri. Detta inbegriper förstås lagar som förbjuder mord, dråp, rån, stöld, våldtäkt (listan kan förstås göras längre) samt förbud mot en serie lurendrejerier, som t.ex. falskmynteri. Om det är underkastelse att rätta sig efter sådana lagar, då är det förstås underkastelse att avstå från att mörda, råna, våldta eller narra av folk deras pengar. Vem annat än en brottsling skulle betrakta detta som ett ok eller en underkastelse?

Ja, detta påpekade jag, men fick till svar att jag hakat upp mig på ett ordval och missat själva budskapet. Så vad är budskapet?

Jo, att om människor bara lämnades fria att välja vilket samhällssystem de vill leva i, skulle deras förnuft så småningom leda dem till att acceptera det tredje systemet, alltså ett system av total laglöshet. Frihet innebär laglöshet.

Så i stället för att rätta oss efter (eller lyda, eller med anarkokapitalistisk terminologi ”underkasta oss”) lagar som är fullständigt rationella och inget annat förbjuder än rättighetskränkningar, ska vi inte ha några lagar alls, eller så ska varje enskild individ stifta egna lagar för sig själv, som ingen annan ska behöva följa. Detta är anarkokapitalismens ideal; det är detta tillstånd vi ska eftersträva; det är för att propagera detta som vi ska öda bläck, trycksvärta och tangentnedslag. Men – som jag sagt ovan och har sagt åtskilliga gånger förr – endast en brottsling, eller i varje fall en presumtiv brottsling, skulle ha något intresse av att leva i ett sådant samhällssystem.

Men vad innebär då det scenario som denne anarkokapitalist målar upp för oss? Lagen ska vara lika för alla; det som är ett brott när en människa begår det, måste vara ett brott också när någon annan begår det. Handlingar som är tillåtna för vissa människor kan inte vara förbjudna för andra.

Men i detta scenario har vi tre grupper av människor som lever under olika lagar. De som fortfarande vill leva kvar i förtryckarsamhället (eufemistiskt benämnt ”välfärdssamhället”) lever under en uppsättning lagar; vi som föredrar en begränsad statsmakt, en ”nattväktarstat”, lever under en annan uppsättning lagar; medan anarkokapitalisterna inte lever under några lagar alls, eller också under en lag den enskilde anarkokapitalisten själv stiftat. (Men om nu den enskilde anarkokapitalisten stiftar sin egen lag, ska den då gälla bara för honom själv, eller också för alla andra han kommer i kontakt med? Den frågan kan man spåna vidare på…)

Problemet med nattväktarstaten är inte dess lagar, utan upprätthållandet av desamma. En NV-stat är i praktiken omöjlig, av följande anledningar:
1. Stater kan inte garantera några rättigheter och kommer alltid att göra ett dåligt jobb när det gäller att upprätthålla dem, eftersom den är ett statligt monopol. Statliga monopol är som bekant ineffektiva och kan inte avgöra hur mycket av en vara eller tjänst som ska produceras, eftersom de inte kan använda sig av utbud och efterfrågan eller vinst- och förlustkalkyler. Polisskyddet kommer därför bli undermåligt, vilket resulterar i hög brottslighet.

2. För att folk ska få ordentligt/maximalt skydd måste NV-staten därför tillåta fullständiga privata skyddsalternativ “vid sidan av”, så att invånarna kan få ett verkligt effektivt rättighetsskydd. För att en sådan marknad ska kunna existera kan staten dock inte ta ut några skatter eller på andra sätt inskränka den privata skyddsmarknaden, eftersom detta skulle leda till att den trängs undan.

3. Eftersom NV-staten inte kan tvinga folk att finansiera den och samtidigt tillåter privata skyddsalternativ kommer den inte heller få några “kunder”, då folk kommer välja de effektivare och billigare privata alternativen istället. Ingen skulle trots allt frivilligt ge staten pengar när man klarar sig utmärkt med att förlita sig på privata lösningar.

4. Om staten inte får en massa frivilliga kunder kommer den inte heller ha råd att upprätthålla en stående armé, och får därmed ingen makt att tvinga alla skyddsbolag och privatpersoner inom dess geografiska område att lyda dess appellationsdomstol och lagverk.

5. Därmed blir NV-staten inte längre en stat utan en sorts frivillig organisation som i “bästa” fall råkar ha en armé och en domstol.

En sådan “stat” har vi förstås inget problem med, eftersom den kommer utkonkurreras av privata alternativ och försvinna. Problemet med stater är dock att de inte gärna avvecklar sig själva. Det troliga är därför att staten kommer börja ta ut skatt och/eller förbjuda privata alternativ för att säkra sin egen överlevnad och garantera sitt monopol. Gör den detta så kränker den dock invånarnas rättigheter, både i form av att den konfiskerar deras egendom, samt i form av att den nekar dem ett effektivt privat skydd av deras rättigheter (dvs. de tvingas utstå högre brottslighet och därmed fler rättighetskränkningar). Därmed skulle NV-staten göra raka motsatsen till det den är satt att göra.

Det är (bland annat) därför som NV-staten inte är acceptabel, eftersom det tyvärr inte är så enkelt som att bara säga att den ska ha i uppdrag att skydda folks negativa rättigheter och stifta liberala och objektiva lagar. Verklighetens ekonomiska naturlagar gör att den kommer misslyckas med sitt uppdrag i praktiken, eftersom ett statligt monopol är inte bättre på att producera skydd än vad det är på att producera mat.

För att göra en jämförelse: om vi bara ger staten monopol på matproduktion så behövs inga konkurrerande matföretag, eftersom staten har i uppdrag att garantera detta åt alla. Vem i fridens namn skulle vilja motsätta sig det, dvs. att alla får den mat de behöver och vill ha? Endast de som tycker att vissa ska svälta och vissa ska ha råd med bättre mat än andra kan vara emot ett sådant matmonopol. Problemet är förstås bara att ett sådant scenario är en omöjlighet i praktiken och bygger på en felaktig premiss, eftersom statliga monopol inte är kapabla att förse alla med mat på ett tillfredställande och effektivt sätt.

Om vi, på samma sätt, ger staten monopol på skydd och rättvisa så behövs inga konkurrerande skyddsföretag, eftersom staten har i uppdrag att förse detta åt alla. Och vem i fridens namn skulle vilja motsätta sig det, dvs. att staten skyddar och upprätthåller folks negativa rättigheter? Endast de som tycker att man ska ha rätt att mörda och våldta kan motsätta sig ett sådant skyddsmonopol. Men problemet här är förstås exakt samma som ovan, dvs. att en sådan stat är ineffektiv och omöjlig (som vi har sett ovan). De ekonomiska naturlagarna är desamma, överallt och alltid.

Det räcker alltså inte med att bara be någon föreställa sig en perfekt NV-stat, lika lite som det räcker med att bara be någon föreställa sig ett perfekt skomonopol eller mobilmonopol eller matmonopol. Man måste kunna visa hur man har tänkt att ett sådant statligt monopol faktiskt ska kunna lyckas med sitt uppdrag i praktiken. Detta är alltså en ekonomisk omöjlighet, eftersom all statlig monopolproduktion är ineffektiv, i enlighet med vad den österrikiska skolan har visat.

Per-Olof skriver vidare att

en av anarkokapitalismens idéer är att det inte ska finnas något monolitiskt domstolsväsen, utan att vi fritt ska kunna välja vilken domstol vi vill anlita. Men då ställer sig ju frågan om de olika domstolarna ska döma efter samma lag, eller om varje domstol har sin egen uppsättning lagar; likaså ställer sig frågan om de olika domstolarna ska ha samma straffsatser för samma brott, eller om straffsatserna också ska variera från domstol till domstol.

Följande exempel må tjäna till att belysa problemet:
Antag att någon nära vän eller anhörig till dig blir mördad. Du skulle säkert vilja att detta brott tas till en domstol som dömer livstid (eller rentav dödsstraff) för mord. Men vad skulle mördaren själv helst vilja? Det ”bästa” för honom vore en domstol som nöjer sig med att slå honom på fingrarna och säga: ”Aja baja! Gör inte om det där igen, får då blir det mer smäll på fingrarna!” Vilken av domstolarna ska ta upp brottet?

Eftersom var och en har sin fulla frihet att välja domstol (och dessutom får antas redan ha valt domstol genom att betala in en avgift till den domstol man vill anlita), så blir det väl två domstolsförhandlingar. Den första domstolen säger att mördaren ska giljotineras, den andra att han ska få smäll på fingrarna. Men båda dessa straff kan väl knappast verkställas? Mördaren själv och hans advokat kommer i varje fall inte att gå med på det; så det blir till att ta målet till högre instans. Men om vi nu har två (eller flera) konkurrerande domstolsväsen, så har vi ju också två (eller flera) konkurrerande appellationsdomstolar, så samma sak kommer att upprepas igen; och det kommer att upprepas en gång till, när målet kommer upp till tredje instans, o.s.v. ad infinitum. En lösning på detta dilemma vore förstås att det fanns en allra högsta domstol, som alla dessa konkurrerande domstolar kommer överens om att i slutändan rätta sig efter; men då är vi ju faktiskt tillbaka till ett monolitiskt och monopolistiskt rättsväsende, vilket ju var precis vad som var anatema för anarkokapitalismen.

Nu kanske någon invänder att en domstol som nöjer sig med ett ”aja baja” till en mördare är ett fullständigt verklighetsfrämmande exempel. Men när man diskuterar något så verklighetsfrämmande som anarkokapitalismen, finns det ju bara verklighetsfrämmande exempel att ta till. Men att den ”snällaste” av de konkurrerande domstolarna dömer tio år för mord är nog inte så verklighetsfrämmande; och mördaren skulle då föredra att dömas av denna domstol, inte av den som dömer livstid.

I de gamla landskapslagarna var det vanligtvis inte dödsstraff utan i stället dryga böter för dråp. Enligt äldre Västgötalagen kostade det 21 mark i böter att dräpa en västgöte, 13 1/3 mark att döda en svensk eller smålänning, 9 mark att dräpa en dansk eller norrman, och bara 6 mark att dräpa en tysk eller engelsman. Att döda en träl kostade 4 mark om det var en duktig träl, annars 3 mark. (Det kostade dessutom 18 mark att snöpa någon, och strax över 9 mark att hugga tummen eller pekfingret av någon, d.v.s. lite mer än att dräpa en dansk eller norrman.) Jag nämner detta bara för att påpeka att vår mördare i exemplet ovan nog skulle föredra att dömas enligt äldre Västgötalagen, ifall han bara har råd med böterna. (Hade man inte råd att betala böterna, blev man i stället förklarad fredlös, och då kunde förstås de anhöriga hämnas mordet utan någon påföljd alls. Dessutom fanns det vissa dråp – t.ex. att döda någon i kyrkan eller på tinget, eller att döda en sovande, samt också att binda fast någon vid ett träd i skogen – som betraktades som ”urbota”, d.v.s. att inga böter räckte till och straffet blev fredlöshet.)

Som alltid när det gäller ekonomi måste man, som Bastiat och Hazlitt med honom påpekade, se till “det som inte syns”, det vill säga det som inte är genast uppenbart. Så även med anarkokapitalism.

Det som motsäger exemplet ovan är det faktum att folk inte kommer kunna välja en valfri domstol så fort de har begått ett brott. Det som folk fritt kan välja är skyddsbolag, och det är dessa som i sin tur kommer sluta avtal med en eller flera domstolar. Skyddsbolagen kommer dessutom behöva ingå avtal med sina konkurrenter om vilken domstol som ska användas ifall två av deras kunder råkar i luven på varandra. Skälet till detta är att bolagen kommer behöva ha med varandra att göra på regelbunden basis, eftersom det fortfarande lär förekomma viss brottslighet (om än i betydligt mindre utsträckning än med ett statligt rättsväsende). Det skulle därmed gå åt oerhört mycket tid och pengar om skyddsbolagen gång på gång skulle behöva sätta sig ned och förhandla om vilken domstol som ska användas så fort någon av deras kunder hamnade i en juridisk tvist med varandra (vare sig det gäller mord eller oenighet kring en liten detalj i ett anställningsavtal).

Om man mördar någon hamnar man därmed i den domstol som ens eget och offrets skyddsbolag har beslutat om i förväg.

Om två skyddsbolag inte skulle ha några färdiga avtal med varandra (exempelvis för att de aldrig har haft med varandra att göra tidigare) blir de istället tvungna att förhandla om vilken domstol som ska anlitas. Eftersom bolagen är privata företag som styrs av begränsade resurser har de inte råd att dra ut på sådana förhandlingar i all evighet. De måste helt enkelt komma överens om en domstol som båda anser vara juste och pålitlig. Det är här som man verkligen har nytta av att domstolarna konkurrerar med varandra; som med allt annat på den fria marknaden kommer skyddsbolagen välja den domstol som a) har bäst rykte om att vara neutral och professionell, b) har snabbast och smidigast service och c) tar ut rimliga priser.

En annan viktig sak att ha i åtanke är att skyddsbolagen inte vill behålla kunder som begår brott, i synnerhet inte grova brott såsom mord och rån. De två enkla skälen till detta är att kriminella kunder 1) kostar bolaget en massa pengar i form av advokatkostnader, rättegångsavgifter och allmänna administrativa utgifter, och 2) är opålitliga (om jag går runt och stjäl bilar eller rånar folk, vad talar då för att jag kommer bry mig om att sköta mina betalningar till mitt skyddsbolag?). Därmed har skyddsbolagen oerhört starka incitament att verkligen ta reda på sanningen så fort någon av deras kunder åtalas för ett brott, eftersom de kommer vilja dumpa kunden ifall denne visar sig vara skyldig för till exempel rån eller mord. För mildare brott kommer bolagen knappast göra sig av med kunden, men däremot höja dennes premie för att kompensera för den högre risk/kostnad som kunden utgör.

Det finns alltså inget behov för en monopolitisk appellationsdomstol, eftersom bolagens egenintresse leder dem till att självmant vilja reda ut alla brott på ett opartiskt sätt, samt att de har en begränsad mängd pengar som de är beredda att lägga på juridiska tvister.

Att mer produceras under kapitalism än under något annat system är väl okontroversiellt. Om nu anarkokapitalismen vore den mest konsekventa formen av kapitalism, då borde produktionen under anarkokapitalism vara ännu större än under kapitalism med nattväktarstat, och givetvis oerhört mycket större än under rådande blandekonomi. Men hur förhåller det sig med den saken?

Jag läste nyligen en intressant artikel av Amber Pawlik under rubriken Libertarians vs. Objectivists: Why Objective Law is Necessary, som bl.a. tar upp vad som skulle hända med produktionen i ett anarkistiskt samhälle.

Det anarkistiska idealet är att ingen inordnar sig i någon stat, utan att var och är sin egen stat, stiftar sina egna lagar, är sin egen polis och sin egen domstol. Och det här handlar alltså inte om att bryta sig loss ur en förtryckarstat eller övergödd välfärdsstat för att leva ensam ute i skogen eller att tillsammans med några likasinnade dra sig undan till någon ”Galts klyfta”, där de kan leva tillsammans under rationella lagar; det handlar om att bryta sig ur varje stat, inklusive då (och i all synnerhet) en genuin nattväktarstat.
Men den här personen måste ju då sätta sig ned och stifta sina egna lagar; och eftersom han inte delegerar rätten till självförsvar och vedergällning till någon, måste han beväpna sig till tänderna för att vara sin egen polis. Hur mycket tror ni blir producerat, om han måste lägga ner all sin tid på sådant?

Amber Pawlik formulerar det här väldigt bra, så låt mig citera henne:
”Imagine living in an anarchist society where the protection of your belongings constantly had to be in your hands. Imagine the fear that would run through you when you had no higher authority to go (e.g., a court with a judge) to settle—not differences of opinion—but thugs trying to kill you or destroy your property.

Under anarchy, where one is in constant fear of what one’s neighbor will do, people will cut themselves off from society and protect themselves, their house, and their belongings. They will build strong protective barriers around their house. They will employ attack dogs. They will be ready to take justice into their own hands.
Let’s look at places without government for reference of what will happen. For an idea of what justice would be like, imagine a specific place where there is no government enforcing justice: on the highway. A person on the highway who feels he has been unjustly hurt by someone will sometimes take justice into their own hands. If someone ”cuts off” another person, the person ”cut off” will often do anything to punish the other person up to and including killing the other person (as has been done before).

One only has to visit an inner city gang to understand how anarchy would work. Urban streets, in which police officials are too timid to go in and police effectively, are without the protection of a government. The law of the land is determined by whichever thug is best able to brutalize and bully his enemies. This is what would happen under anarcho-capitalism, despite anarcho-capitalists tenacious attempts to rationalize that it wouldn’t. Who would determine the law when there are 275 million people allowed to decide 275 million different sets of laws? Indeed, the answer is obvious.

No matter how an anarchist rationalizes his idea of what anarchism might be like, what anarchism would be like is one set of thugs (what they would call ”protection agencies”) versus another set of thugs. Who would determine what is right and wrong? Whoever had the biggest guns—and a willingness to use them. Anarcho-capitalism, boiled down, would operate much in the same way that the black market operates today, where men do hire their own ”protection agencies” (their own thugs) and do indeed take justice into their own hands.

The reason to reject this philosophy is this: this is not how man should live.

The case for why a government is necessary is simple. It is so man can live as a man.

Man lives by means of his mind. His survival is not done by using claws to kill things or fast legs to chase things. Man survives by using his mind to build tools, make houses, design cars, discover cures, etc. Man qua man lives solely by means of production. It is morally imperative that a proper political-economic system is in line with man’s method of survival.

It is thus that a government should exist, whose sole purpose is to protect the private property of men. It is imperative that a government exist, ensuring man that he can live in freedom: free to produce, build, and achieve, without any fear of what his neighbors might to do those things that he has produced, built, and achieved. An individual should not have to worry about defending his property—not as his primary concern anyway.

The problem with an anarchist society is it shifts man’s primary goal away from production and forces his primary goal to become protection. Instead of being free to produce to the fullest extent of his ability, under anarchy, man must now factor in how he will protect his belongings. Indeed, this may be the most important thing for his survival just as the most successful thug on the street is not the one with the most marketable goods, but with the biggest guns.”

Det är svårt att se hur Pawliks artikel skulle motbevisa den spontanta uppkomsten av lag och ordning i ett statslöst samhälle. Det finns redan privata vaktbolag idag, såsom Securitas och G4S, och dessa skulle naturligt sett expandera och börja erbjuda olika skyddstjänster i ett statslöst samhälle. Detta tillsammans med en mängd nya skyddsbolag och domstolar som startas av föredetta poliser och domare. Inget samhälle slungas tillbaka till stenåldern bara för att man avskaffar staten (såvida samhället inte redan befann sig i ett kaotiskt tillstånd, exempelvis Somalia).

Det finns alltså redan privata institutioner som genast kan gå in och ta över efter staten, och även om dessa inte skulle ha funnits kan man, utifrån både det medeltida Island och Irland, konstatera att statslösa samhällen även kan startas helt från scratch (till och med för ett tusen år sedan).

För att illustrera sin poäng drar Pawlik dock en parallell med motorvägar där vissa personer ibland tar lagen i egna händer och prejar andra bilister av vägen. Men… dagens motorvägar både ägs, skyddas och kontrolleras ju av staten… Är Pawlik medveten om detta?

Hon tar även upp dagens amerikanska gäng och menar att dessa skulle frodas i ett statslöst samhälle. Men även detta fenomen är ju ett resultat av statliga ingrepp. Dagens amerikanska gäng existerar nästan uteslutande tack vare landets strikta droglagar, på samma sätt som med maffian under 20- och 30-talets alkoholförbud. Som grädde på moset är gängen dessutom verksamma inom ett statligt territorium som “skyddas” av en statlig poliskår. Man kan också konstatera att gängkriminaliteten i Schweiz och Portugal sjönk dramatiskt och på vissa håll försvann nästintill helt när bägge länder avkriminaliserade en rad olika droger på 90-talet.

Allt detta borde Pawlik vara fullt medveten om, eftersom hon (i egenskap av objektivist) sannolikt förespråkar både droglegalisering och vägprivatisering.

Avslutningsvis argumenterar Pawlik för att endast stater kan förse människor med skydd. Som vi har sett ovan är detta dock en omöjlighet. Om det hade funnits ett sätt för statliga skyddsmonopol att vara effektivare än privat konkurrens (dvs. så att den totala mängden rättighetskränkningar blev mindre) så skulle vi alla säkerligen överge anarkokapitalismen. Men i ett sådant scenario hade förmodligen de flesta liberaler och libertarianer också övergett sina övriga marknadsliberala övertygelser till förmån för att staten producerar allt. Ty om statliga monopol kan producera X bättre än marknaden så måste de ju även kunna göra detsamma för Y och Z.

Kommentera på bloggen.