Förbudslagstiftningens ekonomiska aspekt

Drogproblemet är en favorit som rätt ofta dyker upp i repris. I USA har det så kallade War on Drugs rasat i flera år redan. På andra sidan skranket står de som vill legalisera droger. Av dessa är det en del som nöjer sig med de lätta drogerna, resten vill att allt skall vara lagligt. I debatten brukar en hel del känslomässiga och moraliska argument flyga fram och tillbaka. De som vill legalisera drogerna påtalar gärna hyckleriet att både tobak och alkohol är tillåtna, fastän de båda är minst lika farliga, om inte farligare än till exempel marijuana.

Förbudsivrarna målar upp diverse skräckscenarion om neddrogade barn som sticker sig på HIV-smittade nålar. Det enda båda sidor tycks vara överens om är att antalet droganvändare växer och därmed även de drogrelaterade samhällsproblemen. Det beklagliga är att den känsloladdade debatten skymmer frågans verkliga natur. Drogproblematiken är inte ett moraliskt spörsmål, det är inte ett samhällsansvarigt spörsmål, det har ingenting med livserfarenhet att göra och definitivt ingenting med föräldraskap att göra. Det är ett rent och skärt ekonomiskt problem. Syftet med den här skrivelsen är att klargöra detta samt redogöra för förbudslagstiftningens ekonomi.

Inledningsvis bör det konstateras att det finns en stor mängd människor som vill använda droger. Det råder ingen som helst brist på efterfrågan, tvärtom tycks den växa stadigt hela tiden. Produkter och tjänster det finns stor efterfrågan på lockar alltid fram producenter som söker göra sig en förtjänst genom att tillgodose sagda efterfrågan. Det råder således heller ingen brist på producenter och distributörer. Droghandeln hör idag till världens största industrier och omsätter många miljarder varje år. Det ekonomiska intresset är alltså mycket stort.

I normala fall uppstår det en marknad för sådant folk vill ha som andra producerar. Konsumenter och producenter möts på marknaden och utbyter pengar mot varor. Producenterna konkurerar med varandra och försöker hitta på nya och bättre varor, effektivisera produktion och distribution och på så sätt öka sin vinst. Då tvister uppstår finns det en juridisk infrastruktur i form av ordningsmakt och domstolar som ser till att rättigheter respekteras och avtal följs. Så rullar det på, åtminstone för sådana varor och tjänster som är lagliga. För olagliga varor och tjänster, t.ex. droger och prostitution är situationen en helt annan och det är denna skillnad som är roten till alla sociala problem som förknippas med dessa två branscher.

Man kan knappast påstå att människors efterfrågan på en viss vara eller tjänst skulle inte skulle påverkas av ett totalförbud. På motsvarande sätt kan man omöjligen påstå att staten helt kan släcka efterfrågan på en given vara eller tjänst genom att förbjuda den. Detta har dock inte hindrat staten från att försöka, vilket undantagslöst har misslyckats och inte sällan gjort allting mycket värre. Det är här den ekonomiska aspekten kommer in, något som tyvärr allt för ofta helt negligeras.

Effekterna av förbud
Det första som händer när staten förbjuder en vara eller tjänst som det finns stor efterfrågan på är att en svart marknad uppstår. Den skiljer sig mycket från en vanlig marknad på flera olika punkter och det är dessa skillnader som skapar så mycket problem. De som drabbar hårdast är förstås konsumenterna, det vill säga missbrukarna. Men problem av ekonomisk natur begränsar sig sällan till en viss grupp. Droghandeln är ett ypperligt exempel på det.

Den mest uppenbara skillnaden är avsaknaden av den legala infrastruktur som är viktig. På en svart marknad finns det inget skydd för den privata äganderätten eller garanti för att avtal följs. För konsumenter innebär det att man inte kräva ersättning för undermåliga produkter.

Man kan inte dra en knarklangare inför domstol och begära skadestånd av honom, eftersom hela affären i sig är olaglig. Både köpare och säljare skulle hamna i fängelse. På grund av detta finns det inga som helst incentiv för langarna att satsa på kvalité. Följden av denna underlåtenhet är orent knark, vilket i värsta fall kan vara rent dödligt. Producenter på legala marknader skulle aldrig kunna bete sig på det sättet. Om ett livsmedelsföretag, butik eller restaurang sålde mat som tog livet av folk, skulle de hamna att betala enorma belopp i skadestånd och gå i konkurs. Dessutom skulle sannolikt rätt många hamna i fängelse. Det ger starka incentiv för producenterna att hela tiden utveckla och förbättra sina produkter, vilket givetvis kommer konsumenterna till godo.

En annan direkt följd av att en produkt eller tjänst kriminaliseras och därmed flyttas från legal handel till svart marknad är att priset stiger. För detta finns flera skäl. Till att börja med så är risken mycket högre på grund av kriminaliseringen. En knarklangare kan inte öppna en butik och köpa in varor på bulk och lager. Försäljningen måste ske i smyg, med enskilda kunder och små kvantiteter åt gången. På samma sätt måste produktionen och distributionen ske i hemlighet och via omvägar med diverse olika specialarrangemang, vilket naturligtvis är mycket dyrare än om de fritt kunde odla och producera sina varor och skeppa dem världen över på normalt sätt. Logistiken blir alltså mycket mer osäker och kostsam, vilket märks i det slutgiltiga priset, som i likhet med alla övriga varor bärs av den slutliga konsumenten. Därför är drogmissbruk så dyrt, något som i sig leder till en rad andra problem.

Även om de så kallade knarkkungarna lever i flott överflöd så är situationen för de som faktiskt säljer knarket på gatan ofta en helt annan. Eftersom langarna inte kan konkurrera med bättre varor och service till lägre pris, måste de försöka hålla kvar gamla och vinna nya marknadsandelar på annat sätt. Det brukar inbegripa våld. I stället för att locka till sig kunderna från konkurrenten så skjuter man honom i stället. Svarta marknader är maffiornas skådeplats. Det tar sig i uttryck i gängkrig och blodsfejder, en ändlös spiral av våld och hämnd. På engelska talar man om turf wars, med vilket menas att flera gäng krigar om samma geografiska marknadsandelar. Gäng X anser att visst område hör till dem och de är de enda som får sälja knark där. Om de märker att gäng Y gjort intrång leder det till krig. Det kan tyckas ironiskt att Kalifornien har bland de strängaste drog- och vapenlagarna i USA, med tanke på att de värsta drogrelaterade krigen utspelar sig just där.

En naturlig följd av att något kriminaliseras är också att de som sysslar med det söker sig samman. I drogdebatten hör man ofta termen knarknäste, med vilket i regel menas en plats där missbrukare samlas för att hänge sig åt sin last. Vissa droger kräver någon form av redskap för att kunna användas. Det klassiska exemplet så sådant redskap är förstås sprutan. Att flera personer använder sig av samma spruta innebär tämligen uppenbara problem. Just detta är en stor orsak till att sjukdomar sprids så snabbt bland knarkare.

Då man kriminaliserar något skapar man oundvikligen nya brottslingar. Totalförbudet mot droger har skapat en enorm mängd nya kriminella och får man tro diverse undersökningar och rapporter blir de allt fler. När en viss typ av brottslighet når en tillräckligt stor omfattning hän är de vanligt att polisen grundar en skild avdelning för att bekämpa denna brottslighet.

Följaktligen har de flesta länders poliskårer en egen narkotikarotel.

I vanlig ordning är USA värst. Den federala drogpolisen, Drug Enforcement Administration (DEA), är den myndighet som står på frontlinjen i vad som kommit att kallas War on Drugs. Dess ändlösa kamp har förhärligats både i TV och på bioduken. Vad mycket få verkar inse är att varje så kallad seger i War on Drugs, med vilket menas att polisen lyckats beslagta ett stort parti droger, är egentligen ett nederlag. Varken DEA, tullen eller någon annan myndighet kan få droger att försvinna eller hindra dem från att komma in i landet. Därför får alla stora beslag som görs motsatt effekt. Direkt efter att en drogleverans beslagtagits minskar utbudet, vilket givetvis leder till att priset på droger stiger. Det innebär följande:

1. Missbrukarna får det ännu svårare att finansiera sitt missbruk, vilket betyder ökat våld och kriminalitet.
2. De höga priserna lockar nya langare till området, vilket både innebär att risken för turf wars ökar och att utbudet snart är tillbaka på samma nivå.

Slutsats
Kriget mot droger är alltså så meningslöst att statens enda definierbara typ av seger egentligen innebär ytterligare nederlag. Utöver detta slösas enorma mängder skattpengar på drogpolisen, för att inte tala om hur dyrt det är med alla människor som sitter i fängelse på grund av drogrelaterade brott.

Droganvändandet har ökat i Finland och på Åland trots förbudslagstiftningen. Omfattande empiri presenterad av drogmotståndarna själva antyder rätt starkt att totalförbud inte fungerar. Det i sig bevisar förstås ingenting, men varken DEA eller någon annan kan hänvisa till empiri för att stöda tesen att totalförbud fungerar. Det finns goda, teoretiska skäl till varför totalförbud inte fungerar. Empirin stöder dessa skäl. Så man kan ju faktiskt undra vilken vetenskaplig grund förbudsförespråkarna har kvar att stå på.

Drogdebatten har i och för sig aldrig präglats av vetenskaplighet, utan främst grundat sig på känslor och olika uppfattningar om moral. Att droger, vissa mer än andra, kan vara skadliga är ingen hemlighet. Det samma gäller både alkohol, tobak och en hel del andra fullt lagliga produkter. Det finns inte ett enda argument för totalförbud av marijuana och heroin som inte lika bra skulle kunna användas för totalförbud av alkohol och tobak. Så tyvärr är hyckleri och principlöshet också kännetecknande för drogdebatten. Det är delvis av denna orsak som den ekonomiska aspekten i det närmaste har glömts bort helt.

Artikeln har lästs in på Mises Ljud-podden: