Sluta dadda bankerna

Tänk om man kunde sluta behandla bankerna som småbarn som inte klarar att stå på egna ben. Då skulle de av nöden tvingas växa upp och skärpa sig, eller gå omkull som normala, vuxna, företag. Idag står ju pappa Riksbanken med plånboken ständigt beredd att lösa ut sina oregerliga söner efter deras äventyr i Baltikum, på fastighetsmarknaden et cetera. Att då förvänta sig ett disciplinerat uppförande är naturligtvis orealistiskt.

Översyn i all ära, men det finns inget som effektivare skulle motivera banker att hålla sig i skinnet, än den kalla, osentimentala, risken för insolvens. Det är en mekanism som sköter sig själv helt gratis, utan avlönade byråkrater och tillsynsmän. Då behöver man inte bekymra sig för att Riksbanken och FI missar risker. Insolvens är nämligen ett tydligt språk som alla bankmän förstår: Låna ut pengar som du inte har och du riskerar att få stänga butiken.

Att man inte utsätter bankerna för sådant obehag har inte med önskan om ”stabilitet” att göra. Det beror snarare på att både pappa Riksbanken (staten) och hans pojkar tjänar så bra på nuvarande upplägg, eftersom deras gemensamma äventyr i slutändan finansieras av sparare (inflation) och skattebetalare (räddningsaktioner).

Riksdagens skulle kunna pröva möjligheten att återkommande ordna offentliga utfrågningar i ämnet, eftersom det finansiella systemet har stor betydelse för hur ekonomin fungerar och en finanskris kan leda till höga kostnader för staten och ekonomin som helhet.

Man kan ”fråga ut” hur mycket man vill, men det gör ingen skillnad när strukturen och incitamenten ser ut som de gör. Det enda som funkar är att ”om huvet är dumt låta kroppen lida”.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *