Subjektiva värderingar och marknadspriser

En av de mest subtila aspekterna av modern ekonomisk teori är sambandet mellan subjektiva värden och objektiva penningpriser. Detta är ett område där Österrikarna har en fördel framför andra skolor eftersom de bryr sig mer om sina förfäder än de flesta andra ekonomer, plus att Österrikarna spelade en avgörande roll i utvecklingen av den subjektiva värdeteorin.

Diskussionen på en blogg dedikerad till öppen källkod gled nyligen över till ekonomi. Närmare bestämt trodde programmeringsexperten att han hade upptäckt en allvarlig brist med guldmyntfoten. Det är lärorikt att gå igenom hans inlägg och korrigera de delar där han missuppfattar den moderna pristeorin och argumentet för att guld skall vara pengar.

Subjektivt värde och bytesvärde

Vår författare, Andy Updegrove, börjar sitt inlägg med att notera en märklig sak gällande marknadsvärde:

Standarder täcker in en väldig massa saker – hur stora saker är; hur mycket de väger; hur fort de går; hur mycket energi de konsumerar; hur rena de är; hur de måste utformas så att de passar ihop …

Kort sagt har standarder att göra med mätbara saker. Faktum är att de tidigaste formella standarderna som skapades i alla samhällen vanligen hade att göra med mått och vikt. …

Det finns dock ett undantag från denna regel. Egendomligt nog handlar det om en standard som är lika gammal som mått och vikt i sig. Och trots sin anrika historia, kan nationer fortfarande inte enas särskilt länge om vilken mätsticka som ska användas, eller hur det ska fungera. Detta är ganska anmärkningsvärt med tanke på att standarden i fråga är kanske den enda som nästan alla använder sig av nästan varje dag i sina liv.

Denna standard är givetvis pengar – dollar, euro, Renminbi – var och en i sig ett mått på värde.

Vi har redan drabbats en tvetydighet. När Updegrove säger ”värde”, menar han då det subjektiva värdet som en individ tillskriver till en viss enhet av en vara, eller menar han det objektiva bytesvärde som marknaden och prissystemet tilldelar varan? När vi tar med denna distinktion i beräkning försvinner också den påstådda paradoxen.

Om vi talar om det subjektiva värdet så finns det inte alls någon ”mätenhet”. Antag att vi håller upp ett gammalt fotografi av Johannas farmor, och frågar Johanna, ”Värdesätter du detta objekt?”. Johanna kanske säger, ”Ja, väldigt mycket”. Sedan håller vi upp hennes miniräknare och fråga om hon värdesätter den också. Johanna svarar, ”Ja, men inte lika mycket.”

Slutligen ber vi Johanna berätta för oss hur många procent mer hon värderar fotografiet istället för miniräknaren. Johanna skulle vara oförmögen att svara på en sådan meningslös fråga. Hon kan rangordna de två objekten efter sin subjektiva smak; hon kan berätta att hon värderar fotografiet mer än miniräknaren. Men detta innebär inte att det existerar kardinala enheter av psykisk tillfredställelse där fotografiet tilldelas fler enheter än miniräknaren.

Å andra sidan, anta att Johanna har väldigt ont om kontanter, och att hon därför auktionerar ut sina ägodelar på Blocket. Vi kan fråga henne vad hon tycker att fotografiet och miniräknaren är värda, kort sagt, vad deras värde är. Hon kanske svarar att fotografiet härstammar från Den Stora Depressionen och att det kan finnas någon samlare som är villig att betala 100 kronor för det, och att miniräknaren är av märket Hewlett-Packard och säljs i affären för 300 kronor, så hon hoppas att någon är villig att betala 200 kronor för den. Om vi sedan frågar henne hur mycket mer värdefull miniräknaren är än fotografiet skulle hon kunna svara att hon bara kan gissa, men att den förmodligen är ungefär dubbelt så mycket mera värdefull.

Även om våra hypotetiska konversationer med Johanna använde en liknande terminologi så bör man lägga märke till att vi egentligen menade helt olika saker i de två fallen. När Johanna ursprungligen sa att hon värderade bilden mer än miniräknaren, menade hon sin egen subjektiva värdering. Om vi hotade med att förstöra ett av objekten skulle Johanna ha föredragit att vi skonade fotot. (Däremot blir det komplicerat om Johanna beslutar sig för att sälja sakerna; i det fallet blir miniräknaren mer värdefull för henne, även subjektivt, och hon skulle föredra att vi förstörde bilden istället.)

Subjektiva preferenser är inte möjliga att mäta. Modern nationalekonomi kan förklara konsumenternas beteende utan att ta för givet att det finns något som heter “nyttoenheter”. Vi behöver bara anta att folk vet hur man rangordnar varuenheter i ordning från det som mest av allt föredras till det som minst av allt föredras.

Men när vi bytte fokus från individens subjektiva värdering till marknadens objektiva värdering blev saker och ting annorlunda. Johanna beskrev inte längre sin egen personliga smak utan snarare vad hon trodde att hon kunde få om hon sålde de två sakerna. Priserna uttrycks i pengar, som i sin tur kan uttryckas i kardinala enheter. Sett på det viset mäts marknadens bytesvärde genom penningpriser.

Anta till exempel att en ny miniräknare har samma bytesvärde på marknaden som en tredjedels Blackberry, och som 200 studsbollar. Det innebär att en Blackberry har samma bytesvärde på marknaden som 600 studsbollar. Men istället för att gå omkring med alla dessa parvisa jämförelser är det mycket enklare att använda en gemensam nämnare, dvs. en gemensam bytesvärdesenhet. Mer specifikt tar vi, för varje vara, helt enkelt endast hänsyn till dess bytesvärde gentemot kronor. Således byts den nya räknaren mot 300 kronor, en studsboll byts mot en och en halv krona och en Blackberry byts mot 900 kronor.

Båda parterna tjänar på frivillig handel

Updegrove är vagt medveten om allt detta. Faktum är att anledningen till att så många människor känner sig kvalificerade att uttala sig om ekonomiska frågor – medan de inte skulle drömma om att uttala sig om tekniken bakom en bypassoperation – är att vi alla lever och andas ekonomi i vårt dagliga liv. Här är Updegroves egna ord när han utvecklar det som för honom verkar vara marknadens mätproblem:

Problemet börjar med det faktum att två personer lätt kan komma överens om vad det innebär att ett visst objekt väger ett kilo, men innebörden av att samma objekt är värt en krona ligger oundvikligen i betraktarens ögon. Det finns tidsmässiga frågor att ta itu med också. Medan objektets vikt fortfarande kommer vara ett kilo imorgon, kommer dess värde på marknaden sannolikt att ha förändrats, om än väldigt lite.

En del av problemet här är att Updegrove inte förstår hur subjektiva preferenser ger upphov till objektiva priser. Detta är ett komplicerat ämne; jag hänvisar intresserade läsare till kapitel 6 och 7 i min nya bok, Lessons for the Young Economist.

Låt oss börja med grunderna. När två personer deltar i frivillig handel tjänar de båda på det. Med andra ord går de båda därifrån med ett ”mer värdefullt” objekt. Updegrove inser också att detta skulle vara omöjligt om det handlade om en objektiv egenskap, såsom vikt; det är omöjligt för båda parter att gå ifrån ett utbyte med ett tyngre föremål.

Men så fort vi inser att värderingar ligger i betraktarens ögon kan vi förstå att människor värderar objekt annorlunda och därmed kan båda byta en vara som föredras mindre mot en som föredras mer.

Vad som är verkligt intressant är att detta inte bara gäller för byteshandel – där Johan byter sin salamismörgås mot Saras marmeladsmörgås, och där både barnen tycker att de vann på köpet – utan även i monetära utbyten.

Om jag till exempel ger en slaktare 100 kronor för en skinka beror det på att jag uppskattar skinkan mer än de 100 kronor i kontanter som jag lämnar över. Slaktaren, å andra sidan, värderar dock mina 100 kronor mer än skinkan.

I detta utbyte tänkte jag inte att skinkan är värd 100 kronor. Snarare tänkte jag att skinkan var värd mer än 100 kronor, om vi med ”värt” menar det subjektiva värde jag ger den. Om jag trodde att skinkan var värd 100 kronor, varför skulle jag då bry mig om att byta till mig skinkan för mina 100 kronor?

Ett annat exempel. Ponera att jag köper 100 aktier för 10 kronor styck. Vi kan då konstatera tre saker:

(1) Jag värderade 100 aktier mer än mina 1000 kronor

(2) Säljaren värderade 1000 kronor mer än sina 100 aktier

(3) De 100 aktiernas marknadsvärde motsvarar 1000 kronor. Någon annan som äger, låt säga, 50 aktier skulle tro att de utgjorde ett värde på 500 kronor i sin portfölj. Vad detta påstående innebär är att det senast priset som aktien handlades för var 10 kronor.

Återigen ser vi vikten av att skilja mellan subjektiva värderingar och objektiva marknadspriser.

Marknadsvärderingar och guldmyntfoten

Updegrove kopplar slutligen ihop sina funderingar med guldmyntfoten:

Att avgöra vad dollarn är ”baserad på” spelar roll …

Så frågan som människor har kämpat med från tidernas begynnelse är hur man mäter vad som i själva verket är en abstraktion. Dessa ansträngningar har alltför ofta handlat om att tvinga den runda biten, som tillhör de traditionella standardiseringsreglerna, ner i det fyrkantiga hålet som tillhör penningpolitiken. När detta händer har folk gång på gång vänt sig till en enda glänsande, elementär referenspunkt, för att ge någon form av verklighet till värdet på sina dollar eller pund, rubel och franc.

Jag pratar naturligtvis om guld – alla monetära referenspunkters moder. …

Guld har alltid varit en tilltalande lösning att använda som en referenspunkt för att fastställa värde … I modern tid har sedlar till stor del ersatt mynt, men i många fall (som i USA) kunde dessa sedlar bytas mot faktiska guldmynt, och senare silver. Endast i mitten av nittonhundratalet togs ”silvercertifikaten” ur omlopp i USA. Efter andra världskriget formaliserades guldmyntfoten internationellt med dollarn som den första länken i värderingskedjan: under Breton Woods-fördraget fastställdes värdet av en dollar till en trettio-femtedels troy uns rent guld, och andra nationer fastställde indirekt värdet på sin valuta i förhållande till guld i och med att de var kopplade till dollarn. …

Det kanske skulle hjälpa guldtokarna att överge drömmen de har om att återuppväcka det förflutna för att hitta vägen mot framtiden genom att påpeka ett enkelt faktum: om vi ska koppla allt till guld, vad ska vi då koppla guld till? Javisst, ett sådant system kanske, i viss omfattning, kan rationalisera de ekonomiska relationerna länder emellan, men världen som helhet skulle förbli utan koppling. Tyvärr finns det helt enkelt inga fler sköldpaddor under ytan för att backa upp det värde som vi beslutar tilldela guldet.

Jag sympatiserar faktiskt med Updegrove. Det är sant att några av de mer ivriga guldförsvararna kommer hänvisa till guld som ”reda pengar”, som har ”ett inneboende värde”, som måste “backa upp” dollarn.

Men som vår diskussion har klargjort finns det strängt taget inget oföränderligt som pengar mäter. Pengar mäter marknadens bytesvärde, men detta värde bestäms i sin tur av enskilda individers subjektiva (och flyktiga) värderingar.

Rikedom eller bytesvärde är objektiva begrepp, men de är inte stabila. Det är därför det är så svårt för analytiker som är vana att använda konventionella metoder att förstå vad som händer i en ekonomi. Det är likadant som då en ljudtekniker, som i sin yrkesutövning rangordnar låtarna efter deras ljudstyrka med hjälp av en decibelskala, pratar med en DJ, som rangordnar samma låtar efter hur ofta de önskas av lyssnarna.

När entusiaster säger att guld är ”reda pengar”, och att det ger en ”solid grund” för ekonomin – till skillnad från papperspengar – menar de att varupengar uppstod spontant på den fria marknaden då marknadsaktörer satte högre värde på varor med högre likviditet. I motsats till detta krävdes statligt tvång för att stater världen skulle lyckas få sina undersåtar att lämna guld och silver och istället acceptera de papperslappar som prackades på dem.

Varupengarnas största förtjänst – och de statliga papperspengarnas största last – är att den förra är svår att producera. Dess stabilitet är beroende av fysiska begränsningar snarare än centralbankers disciplin.

Slutsats

Själva processen som leder till att subjektiva värderingar resulterar i marknadspriser är komplicerad. Gemene man behöver inte förstå det. Dock bör alla vara medvetna om den moderna värdeteorins grundläggande principer, såsom den skissartat presenterats i denna artikel. Just på grund av att värderingar är subjektiva är frivillig handel alltid win-win-situationer. Samtidigt är marknadspriserna objektiva mått på rikedom och tillåter företag att beräkna huruvida resurserna används effektivt eller inte.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen