En konferens vid Mont Pelerin

[Följande text är ett utdrag ur Mises: The Last Knight of Liberalism, kapitlet “The birth of a movement”, s. 864 – 872]

Exakt ett år efter bildandet av Foundation for Economic Education i New York, skapades en annan organisation vars syfte var att skapa ett forum för utbyte och utveckling av idéer från ett klassiskt liberalt perspektiv. Till skillnad från FEE hade denna organisation inte ett permanent högkvarter; den var tänkt som ett sällskap för akademiska forskare, och den bestod i huvudsak av årliga möten, som på senare tid har skett i olika städer över hela världen. Viktigast var dock att detta sällskap grundades i en anda av nyliberalism, och ända sedan dess har nyliberala akademiker, politiker och journalister representerat merparten av dess medlemmar.[1]

Sällskapet var en fortsättning på Lippmann Colloquium 1938, som Louis Rougier hade organiserat i Paris. Denna gång föll initiativet helt naturligt i händerna på Hayek, som var välkänd på båda sidor av Atlanten – på grund av framgångarna med “Vägen till träldom” men också för att han var bland de första västerländska intellektuella som förnyade kontakterna med sina kontinentala motparter efter kriget.[2] Ur dessa möten växte sakta tanken på en klassiskt liberal förening fram. Hayek diskuterade garanterat frågan när han mötte Mises i Mexiko, i slutet av juli 1946, men vid den tidpunkten fanns ännu inte några konkreta planer.

Från Mexiko City flög han till Oslo, där Trygve Hoff organiserade ett förberedande möte för att diskutera ganska vaga planer för inrättandet av en nyliberal sammanslutning av europeiska intellektuella.

Där måste planen för ett ”Acton-Tocqueville-sällskap” ha tagit form.[3] I slutet av året hade han funnit tillräckliga medel för att sponsra evenemanget från schweiziska (genom Hunold) och amerikanska (Volker-fonden) källor, och han skrev ett inbjudningsbrev till ett femtiotal personer för en tio dagar lång konferens i de schweiziska alperna, vid foten av Mont Pelerin vid Genèvesjön.

Hayek väntade sig nog att få problem med Mises: på Mises inbjudningsbrev lade Hayek till en handskriven ursäkt för att han inte hade haft tid att diskutera sin plan med honom i detalj. Hans farhågor visade sig vara korrekta. Mises gick i taket, och skrev till Hayek att han inte kunde lämna NYU i april och att han ”avskydde tanken på att åka till Europa. Jag har redan sett tillräckligt med förfall.” [4] På Hazlitts begäran hade han skrivit en fyra sidor lång promemoria som innehöll hans ”Observationer gällande professor Hayeks plan.” Här poängterade han att många liknande planer att stoppa totalitarianismen hade åtagits de senaste decennierna – han hade själv varit inblandad i några av dessa projekt – och varje gång misslyckades planen eftersom dessa frihetsvänner redan hade blivit smittade av statskramarviruset: ”De insåg inte att frihet är oupplösligt förbundet med marknadsekonomi. De stödde till stor del de avgörande delarna i de socialistiska programmen. De var fast beslutna att följa en medelvägslösning, interventionism”. I slutet av promemorian förklarade han sin huvudsakliga invändning:

Den svaga punkten i professor Hayeks plan är att den bygger på samverkan mellan många människor som är kända för sitt stöd av interventionism. Det är nödvändigt att klargöra denna punkt innan mötet börjar.

Som jag förstår planen, är det inte detta mötes uppgift att diskutera ånyo huruvida ett statligt dekret har eller inte har möjlighet att höja massornas levnadsstandard. Om någon vill diskutera dessa problem finns det ingen anledning för honom att göra en pilgrimsfärd till Mont Pelerin. Han kan finna goda möjligheter att diskutera detta i sitt eget grannskap.[5]

I sitt brev till Hayek var han mer specifik:

Jag är framförallt bekymrad över Röpkes deltagande eftersom han är en uttalad interventionist. Jag tror att detsamma även gäller för Brandt, Gideonse och Eastman. Alla tre av dem bidrar till den rent socialistiska – men bestämt anti-sovjetiska – New Leader.[6]

Mises uteslöt fortfarande inte sitt deltagande, men föreslog att konferensen skulle senareläggas till september. Detta visade sig dock vara praktiskt omöjligt och Hayek åtog ytterligare ett försök att övertyga sin gamla mentor i början av februari. Han bagatelliserade betydelsen av Brandts, Gideonses och Eastmans kopplingar till New Leader, och hänvisade till att han själv hade skrivit för denna tidning. Men ännu viktigare hävdade han att programmet för konferensen fortfarande var ganska öppet och att det huvudsakliga syftet med mötet vid Genèvesjön – och senare möten – särskilt skulle vara att vinna över de historiker och statsvetare som fortfarande hyste fel idéer gällande ett antal frågor, men som var villiga att lära sig.[7] Detta verkar ha varit tillräckligt för att övertyga Mises att närvara. På Hayeks förslag fick han kontakt med konferensens huvudsponsor, den Kansas City-baserade William Volker-fonden, och inom en vecka ordnades alla resebestyr med hjälp av FEE.

[…]

Mont Pelerin-konferensen inleddes den 1 april 1947 och varade i tio dagar. Mises lämnade New York den 25 mars, nyfiken att se Europa igen efter nästan sju år. Mötet hade endast en minimal agenda och lämnade en hel del utrymme för deltagarna att bestämma vilka ämnen de ville diskutera under de närmaste dagarna.

Mises och Read, Harper, och Watts från FEE, samt Hazlitt, och Davenport (Fortune Magazine) representerade mötets Manchester-falang. Hayek, Friedman, och Machlup var nyliberaler, människor som Walter Eucken, Harry Gideonse, Bertrand de Jouvenel, Frank Knight, Michael Polanyi, Karl Popper, Wilhelm Röpke, och George Stigler var liberala socialdemokrater. Maurice Allais och Lionel Robbins representerade de som var längst ut till vänster på konferensen.

Allais kunde inte ens förmå sig att ställa sig bakom de vaga ”Statement of aims” som alla andra deltagare godkände den 8 april.

I sitt öppningsanförande satte Hayek agendan för efterkrigstidens ideologiska återuppbyggande av den klassiskt liberala rörelsen. Hayek förklarade att det å ena sidan involverade att ”rensa den traditionella liberala teorin från vissa oavsiktliga utväxter som har fästs vid den under tidens gång” och, å andra sidan, ”erkännandet av några verkliga problem som en alltför förenklad liberalism hade dragit sig undan, eller som har blivit kända först då de förvandlats till en stillastående och stel trosbekännelse.” [8] Vad som senare skulle visa sig var att detta programs konkreta innebörd var (1) att rentvå den klassiska liberalismen från en till viss del utbredd kritik, till exempel att den politik den hade inspirerat lett till masselände; (2) att skilja den ”moderna” liberalismen från dess laissez-faire-föregångare.

Några av de andra schemalagda föreläsningarna var dock mer ”neo” och mindre ”liberala.” Till exempel förklarade den tyske ekonomen Walter Eucken att lagstiftning mot monopol inte var tillräckligt för att bekämpa monopol. Ytterligare lagstiftande interventioner behövdes inom bolagsrätten, patenträtten och varumärkesrätten. Han förespråkade två grundsatser inom den ekonomiska politiken.

För det första: även om avtalsfrihet skulle få finnas, fick denna frihet inte tillåtas att på något sätt begränsa andras avtalsfrihet. För det andra borde de monopolistiska aktörerna tvingas bete sig som om de ”konkurrerade” – att producera samma mängd och sälja till samma pris som skulle råda under “konkurrens”.

Kort sagt serverade Eucken samma interventionistiska agenda som redan hade dominerat Lippmann-seminariet 1938. Vid den tiden hade Mises varit på smekmånad i Paris, vilket kan förklara varför hans bidrag till diskussionerna var ovanligt tama. Nio år senare var smekmånaden över. Han reagerade med stor beslutsamhet och försvarade sin laissez-faire-ställning så kraftigt att hans vän Lawrence Fertig många år senare fortfarande kom ihåg debatten. Milton Friedman instämde så småningom att:

våra möten präglades av stark kontrovers över sådana frågor som vilken roll religion och moraliska värderingar har i att möjliggöra och bevara ett fritt samhälle; fackföreningarnas roll och ändamålsenligheten i statens åtgärder att påverka inkomstfördelningen. Jag minns särskilt en diskussion i denna fråga, varpå Ludwig von Mises plötsligt ställde sig upp och utbrast till församlingen: ”Ni är alla ett gäng socialister!”. Därefter stormade han ut ur rummet, vars församling inte innehöll en enda person som ens enligt den lägsta standarden skulle kunna kallas för socialist.[9]

Friedman förklarade inte vad han menade med ”den lägsta standarden.” I vilket fall som helst visade händelsen att Mises hade lite tålamod med socialister som utgav sig för att vara liberaler, samtidigt som han kunde hålla vissa socialister i hög aktning. Utbytet mellan Mises och hans nyliberala motståndare angav tonen i Mont Pelerin många år framöver. Wilhelm Röpke skulle senare komma att ge Mises en vänlig hyllning, även om Mises framförde ”sarkastiska kommentarer gällande den oupplysta andan av så många av dess medlemmar”, inklusive Röpke själv.[10] Även om libertarianerna kring Mises var en liten minoritet, var det de som hade finansiellt stöd av de viktigaste amerikanska sponsorerna som Volker-fonden, utan vilken sällskapet snabbt skulle ha dött ut under de tidiga åren. Så länge Mises aktivt deltog i mötena var det därför omöjligt att gå vidare med att diskutera de tekniska detaljerna gällande en godkänd statlig interventionism. Laissez-faire var tillbaka. Det var inte majoritetens åsikt, men det var ett debatterbart och debatterat politiskt alternativ – alldeles för mycket för vissa ursprungsmedlemmar som Maurice Allais som snart lämnade sällskapet av just denna anledning.[11] Trots den grundläggande oenigheten var mötet en framgång. Den 9 april etablerade ett fyrtiotal deltagare Mont Pelerin Society och valde Hayek till president.[12]

Notiser
[1] For en översikt se R.M. Hartwell, History of Mont Pelerin Society (Indianapolis: Liberty Fund, 1995).

[2] Till exempel hade Hayek redan i januari 1949 besökt Österrike flera gånger. Se Charmatz till Mises, ett brev daterat den 27 januari, 1949, Grove City Archive: Charmatz file.

[3] Hayek till Mises, brev daterat 28 december 1946, Grove City Archive: MPS-filer. Mises till Karl Brandt, brev daterat den 7 7 september 1946, Grove City Archive: Brandt-fil. Mises hade varit i kontakt med Hoff före 28 juni 1946. Hoff hade skrivit ett frihetligt manifest under kriget. Han skickade manuskriptet till Sverige, varifrån en amerikansk diplomat skulle skicka det till Alfred A. Knopf i New York. Men diplomaten gjorde aldrig så. Hoff fick efter kriget reda på att detta berodde på att diplomaten fann manuskriptet ”odemokratiskt” – vilket troligen innebar att det var alltför kritiskt mot grundläggande dogmer hos USA:s krigsallierade. Hoff hade också kommit till en oberoende upptäckt av omöjligheten till ekonomisk kalkylering under socialism. Mises hade den allra högsta aktningen för den norske ekonomen. Hoff var ”en av de få samtida, vars bedömning om de problem som behandlas i Human Action är av betydelse.” Mises till Hoff, ett brev daterat den 11 januari 1950, Grove City Archive: Hoff files.

[4] Mises till Hayek, ett brev daterat den 31 december 1946, Grove City Archive: MPS-filer.

[5] Mises, ”Observationer gällande professor Hayeks Plan” maskinskriven promemoria daterad 31 31 december 1946, Grove City Archive: MPS-filer.

[6] Mises till Hayek, ett brev daterat den 31 december 1946, Grove City Archive: MPS files. Mises föreslog att Hayek skulle bjuda in Montes de Oca och Velasco från Mexiko, Maestri från Kuba, och Hytten från Australien.

[7] Hayek till Mises, brev daterat 3 februari 1947, Grove City Archive: MPS files.

[8] F.A. Hayek, ”Öppningsanförande till en konferens vid Mont Pelerin”, Studier i filosofi, politik och ekonomi (Chicago: University of Chicago Press, 1967), s. 148. Se även det mycket måttligt formulerade ”Statement of Aims.” En kopia finns i Grove Citys arkiv, filen “Intercollegiate Society of individualists” (arkiverades cirka 1964)

[9] Milton Friedman och Rose D. Friedman, Two Lucky People: Memoirs (Chicago: University of Chicago Press, 1998), s. 161.

[10] Wilhelm Röpke, ”Hyllning till en läromästare och vän”, The Mont Pelerin Quarterly (oktober 1961): s. 5.

[11] Möjligen stärkte Allais besök till FEE i oktober 1947 hans oro att de amerikanska libertarianerna var alltför radikala för hans smak. Besöket nämns i ett brev från Herbert Cornouelle till Mises, daterat 14 oktober 1947: Grove City College Archive: FEE files.

[12] Slutligen blev Hunold från Zürich och Aron Director sekreterare; Eucken, Jewkes, Knight, Rappard och Rueff valdes till vice-presidenter; och Hardy blev kassör. Mises, Antoni, Gideonse, Iversen, Robbins, och Röpke blev rådsmedlemmar. Se “Presidents Circular No. 1”, daterad 17 november 1947; Grove City Archive: MPS files. Den 10 december uttalade Hunold att Mises snart skulle få ett fotoalbum med cirka 70 bilder från konferensen som en julklapp.

Denna artikel är ett utdrag ur Mises: The Last Knight of Liberalism av Jörg Guido Hülsmann, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.