Mitt svar till Krugman om den österrikiska konjunkturcykelteorin

Som många läsare redan känner till så länkade Paul Krugman i veckan som gick till en av mina artiklar på Mises Daily, som förklarar vikten av kapitalteori för diskussioner om konjunkturcykeln. Även om Krugman var vänlig nog att beskriva min saga om sushi-ätande öbor som ”den bästa framställning jag har sett hittills av den österrikiska åskådning som sveper fram genom det republikanska partiet”, så hånade han den naturligtvis som ”ett stort steg bakåt” och ett avfärdande av 75 år av ekonomiska framsteg sedan John Maynard Keynes insats. För att stärka sitt avfärdande av den listade han ett flertal problem som han såg med den österrikiska uppfattningen.

I den här artikeln kommer jag först att summera de österrikiska (i Ludwig von Mises tradition) ståndpunkterna vad gäller kapitalteori, ränta och konjunkturcykeln. Med det som bakgrund kommer jag sedan att besvara Krugmans invändningar mer specifikt.

Österrikarna om kapital

Till skillnad från konventionella makromodeller, som antingen inte innehåller kapital över huvud taget eller som i bästa fall betecknar det som en homogen uppsättning av storlek ”K”, behandlar österrikisk teori uttryckligen ekonomins kapitalstruktur som en komplex uppsättning av varierande verktyg, utrustning, maskineri, inventarier samt andra varor under tillverkning. Det österrikiska perspektivet är i hög grad en följd av denna nyanserade syn på en ekonomis kapitalstruktur, och mainstream-ekonomerna går miste om många av de österrikiska insikterna när de gör det ”bekväma” antagandet att det bara finns en enda vara i ekonomin. (Krugman kan glädjas åt att ja, jag kan ställa upp det här i en formell modell — och det i en som granskaren Paul Samuelson motvilligt skrev under. pdf)

Krugman och andra keynesianer betonar efterfrågans särställning: de påpekar gång på gång att ägaren till, låt säga en elektronikbutik, inte kommer att ha anledning att anställa mer personal och köpa mer inventarier om han inte väntar sig att konsumenter kommer att dyka upp med pengar till nya teve-apparater eller datorer.

Men österrikare påpekar att efterfrågan som sådan knappast är hela sanningen: Oavsett hur många gröna papperslappar kunderna än har, eller hur stora lån butiken kan få av banken, så kommer det att vara fysiskt omöjligt för elektronikbutiken att fylla hyllorna med nya teve-apparater och datorer om inte tillverkarna av dessa varor redan har producerat dem. Tillverkarna kan å sin sida inte skapa teve-apparater och datorer helt magiskt bara för att efterfrågan på deras varor tar fart; de är beroende av att andra sektorer inom ekonomin också redan har gjort tidigare förberedelser, som att gräva fram de nödvändiga metallerna, sätta ihop rätt antal traktorvagnar för att frakta varorna från fabriken och så vidare.

Dessa observationer kan förefalla triviala och ovärdiga seriösa ekonomers uppmärksamhet. Men det beror bara på att en marknadsekonomi normalt sett löser detta oerhörda koordinationsproblem ”spontant” med hjälp av priser och tillhörande vinst-och-förlust-signaler. Om någon var tvungen att centralplanera en hel ekonomi från ruta ett så skulle det uppstå alla möjliga sorters flaskhalsar och slöseri — vilket de faktiska erfarenheterna av socialism visar.

Utan marknadsprisernas vägledning skulle vi inte kunna observera en smidigt fungerande ekonomi, i vilken råvaror rör sig genom produktionskedjan — från gruvdrift till raffinering till tillverkning till grossister till försäljning — på det sätt som prydligt presenteras i makroekonomiska läroböcker. Istället skulle vi få se en kaotisk soppa med glapp och hål i skarvarna mellan olika anslutande processer. Det skulle finnas för många hammare och för få spikar, för mycket färsk mat och för få tåg med kylvagnar för leverans av den, och så vidare.

Österrikarna om ränta

Österrikarna tillmäter räntorna en viktig roll i sin förklaring av marknadsprisernas koordinerande funktion, för de styr tillsättningen av resurser över tid. Slarvigt uttryckt så betyder hög ränta att konsumenterna är relativt otåliga och hårt straffar entreprenörer som binder upp resurser i långsiktiga projekt. En låg ränta däremot är marknadens sätt att ge entreprenörer grönt ljus för att konsumenterna är villiga att vänta längre på de färdiga produkterna, och att det således är acceptabelt att binda upp resurser i projekt som kommer att producera värdefulla varor och tjänster vid ett långt senare tillfälle.

Med österrikarnas sätt att se på saken är det räntan som låter hushållens finansiella beslut interagera med den fysiska kapitalstrukturen, så att producenterna omvandlar resurserna på de sätt som bäst uppfyller konsumenternas preferenser. Ta ett enkelt exempel som jag brukar använda med studenter på grundnivån: Antag att ekonomin till att börja med är i jämvikt och att hushållen sparar fem procent av sin inkomst. Sedan bestämmer hushållen sig för att de vill ha mer över till sin pension, eftersom de inte vill se sin levnadsstandard rasa när de slutar att jobba. Så alla hushåll i samhället börjar att spara tio procent av sin inkomst.

Enligt österrikarnas synsätt är räntan den primära mekanism genom vilken ekonomin anpassar sig till förändringarna i preferenser. (Det är inte som om folk gick från att köpa varmkorv till hamburgare; utan de gick från att köpa ”nutida konsumtion” till att köpa ”framtida konsumtion.”) Hushållens ökade sparande pressar ner räntorna, och till de lägre räntorna kan företagen starta långsiktiga projekt. Från den enskilde entreprenörens synvinkel påverkar räntorna lönsamheten för längre projekt mer än de gör för kortare (vilket en enkel nuvärdeskalkyl visar). Så lägre ränta stimulerar inte bara ”investeringar” utan ger faktiskt en större sporre för investeringar i beständiga, långsiktiga varor än för investeringar i obeständiga, kortsiktiga varor.

Hur är det möjligt att samhället som helhet kan ha större inkomster om, låt säga, 30 år? Uppenbarligen anser hushållen att det är finansiellt möjligt, eftersom deras banksaldon stiger exponentiellt med den högre besparingstakten. Men det är tekniskt möjligt för att den fysiska produktionens sammansättning ändras. Hushållen måste skära tillbaka på restaurangbesök, iPod-köp och så vidare för att kunna dubbla sitt sparande. Det betyder att restauranger, Apple-butiker och andra företag inriktade på konsumtion kommer att behöva minska på personalstyrkan och reducera verksamheten. Men det betyder att arbetare och andra resurser frigörs till att öka produktionen i de sektorer som gör borrar, traktorer och nya fabriker.

Efter 30 år kommer ekonomin att vara fysiskt kapabel till en mycket högre produktion (inklusive av konsumtionsvaror), för vid det laget kommer arbetarna att använda en större mängd kapital- eller investeringsvaror, tillverkade under de föregående tre årtiondena. Det är på så vis alla kan uppnå en högre levnadsstandard, genom besparingar.

Österrikarna om konjunkturcykeln

Nu när jag har gett en översikt av den österrikiska synen på ränta och kapital så kommer belöningen: deras förklaring av konjunkturcykeln. När räntorna pressas ned till under sina marknadsnivåer (till exempel av en centralbanks expansiva politik) sätter det samma processer i rörelse som skulle inträffa om det förelåg en faktisk ökning av sparandet. Med andra ord skulle entreprenörerna finna det lönsamt att starta långsiktiga projekt vid den lägre räntan; de sektorer inom ekonomin som tillverkar kapitalvaror börjar anställa mer personal och att öka sin produktion. Den här ökningen i kapitalvarusektorerna balanseras dock inte upp av en minskning av konsumtionsvarusektorerna på det sätt den skulle ha gjort om hushållen faktiskt hade börjat spara mer. Istället försöker hushållen också att konsumera mer, på grund av de lägre räntorna.

En ohållbar uppgång tar fart, en tillfällig period av falsk rikedom. Eftersom samtliga sektorer växer infinner sig en allmän känsla av eufori; det verkar som att alla företag har ett ”bra år,” och arbetslösheten sjunker under sin ”naturliga” nivå.

Tyvärr sticker verkligheten förr eller senare fram sitt fula tryne. Centralbanken skapade inte mer resurser genom att helt sonika köpa upp tillgångar och sänka räntorna. Det är fysiskt omöjligt för ekonomin att fortsätta spotta ur sig den ökade volymen konsumtionsvaror samtidigt med den ökade produktionen av kapitalvaror. Till slut måste något ge vika. Domen kommer att falla förr snarare än senare om stigande tillgångspriser eller till och med konsumentvaror får centralbanken att vända på skutan och höja räntorna. Men även om centralbanken håller räntorna permanent nere, så kommer fysiska realiteter till slut att göra sig påminda och ekonomin att drabbas av en krasch.

Under lågkonjunkturen kommer entreprenörerna att omvärdera situationen. Om inte staten och centralbanken lägger sig i kommer priserna att ge rättvisande signaler om vilka företag som borde räddas och vilka som borde läggas ned. De arbetare som befinner sig i ohållbara projekt kommer att få gå. Det kommer att ta tid för dem att söka igenom de vardande möjligheterna och hitta en nisch som passar deras färdigheter samt är hållbar i den nya ekonomin.

Under denna period av omvärderingar och sökande kommer de arbetslöshetstal som uppmäts att vara ovanligt höga. Det är inte det att arbetarna är lata eller att deras produktivitet plötsligt har fallit till noll; det handlar snarare om att de behöver omallokeras, och det tar tid i en komplex modern ekonomi. Dröjsmålet kan bero på enkla sökproblem, för vilka arbetarna måste se sig omkring innan de finner det bästa stället som redan finns ”där ute”, eller så kan det bero på det faktum att de behöver vänta på att andra arbetare ska ”få ihop saker och ting” innan de arbetslösa arbetarna kan komma igång. (Det var vad som hände i min sushi-berättelse.)

Jag avbryter översikten här för att ta mig an Krugmans invändningar. Den intresserade läsaren kan läsa mer tekniska (men fortfarande lättillgängliga) framställningar i den här essäsamlingen, medan de som är intresserade av en grafisk framställning (med konventionella begrepp som PPF’en) istället borde kolla på Rogers Garrisons fantastiska PowerPoint-presentationer.

Svaret till Krugman

Mitt motiv till den långdragna översikten är att jag fortfarande får en känsla av att Krugman verkligen inte förstår den österrikiska ståndpunkten. Han frågar till exempel: ”Varför finns det överväldigande bevis för att ekonomin faktiskt tappar fart när centralbankerna bestämmer sig för att sänka takten i ekonomin?” Men eftersom den österrikiska teorin säger att bubblan spricker när centralbanken väl tar ett steg tillbaka och låter räntorna stiga till sina ”korrekta” nivåer är detta knappast ett problem. Faktum är att om centralbankerna inte kunde sänka takten i ekonomin så skulle jag som österrikisk ekonom börja oroa mig för min teori.

Krugman ställer också frågor om (pris-) inflationen och kopplingen mellan nominell och real BNP. Men jag tror att han blandar ihop den österrikiska teorin med en fullständigt ”real” konjunkturcykelteori. Österrikarna förstår att monetära influenser kan få reala effekter. Detta är, vill jag betona, den verkliga essensen av Mises/Hayek-teorin. Även om de flesta av Krugmans invändningar beror på att han är obekant med den faktiska österrikiska teorin så tror jag att en källa till förvirring kommer från den specifika illustration jag använde i min artikel. Låt oss först bereda marken med ett citat av Krugman:

Så vad är essensen av denna österrikiska berättelse? Den säger i stort sett att vad vi kallar en högkonjunktur egentligen är något i stil med Kinas katastrofala Stora Språng, som ledde till en tillfällig uppgång i konsumtionen, men bara på bekostnad av en försämring av landets underliggande produktionskapacitet. Och den åtföljande arbetslösheten är ett resultat av denna försämring; det finns helt enkelt inte något vettigt för de arbetslösa att göra.

Jag gillar den här berättelsen, och det finns antagligen fler fall än Kina 1958-1961 som den stämmer in på. Men vad har vi för skäl till att tro att den har någonting som helst göra med de faktiskta konjunkturcykler vi observerar i marknadsekonomier?

Först och främst vill jag säga att jag är glad att Krugman åtminstone erkänner att den österrikiska förklaringen (som han uppfattar den) både är teoretiskt möjligt och att den faktiskt inträffar i den verkliga världen — med tanke på att det kommer från mannen som 1998 kallade den för jämförbar med flogistonteorin är detta verkligen ett framsteg!

Krugman har dock fortfarande inte en helt och hållet korrekt uppfattning om den österrikiska synen på den ”kapitalkonsumtion” som sker under den ohållbara uppgången. Som jag sade ovan så ligger felet på den här punkten hos den med nödvändighet förenklade ”sushi-modellen” som jag använde i den artikel som Krugman läste.

För att förvissa mig om läsaren verkligen skulle se att Krugman (och Tyler Cowen) bortsåg från någonting grundläggande lät jag byborna i artikeln öka sitt dagliga intag av sushi, trots att de samtidigt utvecklade en ny teknologi att förstärka sitt fiske med. Så under deras ”högkonjunktur” hade det för en klent begåvad bybo sett ut som om både konsumtionen och investeringarna var tilltagande.

Detta var fysiskt möjligt i min saga eftersom byborna negligerade det normala underhållet av båtar och nät. Denna vanvård syntes inte med en gång, men till slut skulle byekonomin komma att krascha. För att upprepa, jag valde denna illustration för att göra grundläggande poänger om kapitalstrukturen och om hur kortsiktiga konsumtionskalas må vara fysiskt möjliga, men fortfarande måste ”betalas av” i det långa loppet.

Min saga och de lärdomar jag drog av den gav olyckligtvis intrycket (se Tyler Cowens kritik) av att österrikarna tror att ”kapitalkonsumtionen” under den ohållbara uppgången måste visa sig i saker som minskade utlägg för underhåll av fastigheter, eller kanske i att ägaren till en grupp lastbilar struntade i att byta däck.

I verkligheten stämmer det bättre att säga att entreprenörerna (ledda av falska signaler) investerar i projekt under högkonjunkturen som tagna var för sig är rationella och ”effektiva”, men att de inte passar ihop med varandra. Det handlar med andra ord inte om en bonde som glömmer att så några av de sädeskorn han behöver för sin framtida skörd. Det handlar snarare om en bonde som planerar att utöka sin produktion och därför sår mycket mer än han brukade göra, men att de som äger silos och järnvägar (som behövs för att ta skörden till marknaden) utan hans vetskap inte utökar sin egen verksamhet i samma takt.

För att sammanfatta är det inte så att österrikarna tror att en granskning av ett enskilt företag kommer att avslöja en teknologisk brist. Det är snarare så att samtliga entreprenörer ”springer i förväg”, försöker växa för snabbt. Det finns inte tillräckligt med verkliga besparingar för att låta alla nya processer färdigställas. Mises liknelse med en husbyggare (som gör upp sina ritningar i tron att han har fler tegelstenar än han faktiskt har) är fortfarande den som bäst fångar den här sidan av den österrikiska teorin.

Krugman vill veta: var är bevisen?

Det leder oss vidare till Krugmans främsta invändning:

Vilka bevis finns det förresten för att ekonomins kapacitet skadas under högkonjunkturer? Investeringarna stiger, inte faller, under högkonjunkturer; ja, jag vet att österrikarna tar tillflykt i kosmiskt prat om produktionens komplexitet och om hur investeringsmätningarna inte visar vad som faktiskt händer, etc.. Men vad finns det för konkreta belägg för vad de hävdar?

Även om jag förstår Krugman så finns det ingen enkel statistik att peka på. Österrikarna har rätt i att ”investeringsmätningarna inte visar vad som faktiskt händer” och rätt i att produktionen är mycket mer komplex än vad Krugmans modeller visar. Det är inte ”kosmiskt prat” utan ett konstaterande av grundläggande fakta.

Men för att svara på frågan så kan österrikarna definitivt peka på konkreta belägg för sitt sätt att se på saken. Österrikarna argumenterar till exempel för att amerikanerna inte sparade tillräckligt mycket av sina löneinkomster åren under bostadsbubblan, eftersom de förleddes att tro att de var mycket rikare än de faktiskt var. När verkligheten sedan visade sig krossades illusionen och värdet på kapitaltillgångar sjönk hastigt. Amerikanerna ökade sitt sparande kraftigt när de väl insåg att de hade fattat hemska beslut under högkonjunkturen. Datan stämmer ganska väl överens med den här beskrivningen:

Ovanstående diagram visar att sparandet (blått) rasade under bostadsbubblans toppår, samtidigt som S&P 500 (rött) rusade uppåt. Aktiemarknaden började sedan krascha mot slutet av 2007 samtidigt som sparandet ökade väldigt kraftigt. Aktiemarknaden vände förvisso tidigt 2009, men enligt österrikarnas perspektiv berodde det på att Feds massiva ingrepp — som nådde sitt klimax med den första omgången av ”kvantitativa lättnader” (som då tillkännagavs) — då återigen påbörjade en konstgjord uppblåsning av tillgångspriserna.

Vi kan också finna empiriska belägg för att bostadsbubblan förde in ohållbara mängder reala resurser (inklusive arbetare) till den sektorn, som till slut kollapsade och orsakade en spik i arbetslösheten. Följande diagram jämför det totala antalet anställda inom byggsektorn (blåa linjen) med antalet tomma bostäder (röda linjen), vilket är en god indikation på en spekulativ bubbla: folk köpte bostäder inte för att bo i, eller ens för att hyra ut, utan för att sälja vidare när priserna gick upp. Observera kopplingen mellan den spekulativa bostadsbubblan och antalet arbetare som sögs in i — och sedan kastades ut från — byggsektorn:

När det gäller att tillämpa den allmänna österrikiska teorin på den senaste upprepningen av cykeln så måste vi tänka globalt. Stora delar av den stigande ström av konsumtionsvaror som amerikanerna åtnjöt under uppgången producerades rent fysiskt i Kina och andra utländska nationer. För att uttrycka det i termer som Krugman kommer att uppskatta skulle vi kunna säga att ökningen av importen under högkonjunkturen (som ”subtraheras” från BNP) stämde överens med en ”hälsosam” rad av BNP-ökningar, inte på grund av en motbalanserande export, utan snarare på grund av att amerikanerna och deras regering fortsatta att spendera mer och mer varje år (och således blåste upp C, I och G), vilket mer än kompenserade för den växande obalansen i handeln.

Det finns inget fel med handelsunderskott (eller mer exakt underskott i bytesbalansen) som sådana; jag har förklarat på annat håll hur en väldigt hälsosam och hållbart växande ekonomi skulle kunna ha en obegränsad ström av dylika underskott, samtidigt som resten av världen skyndade sig att investera i ett land med en attraktiv politik.

Men angående just den bostadsbubbla som rådde under George W. Bush så var amerikanernas ackumulering av stadsjeepar, plasma-teves och spelkonsoller uppenbarligen ohållbar. Det beror inte på att — som i min sushi-berättelse — amerikanerna glömde bort att utföra normalt underhåll. Det beror snarare på att amerikanerna omöjligen kunde ha hållit ”sammanlagd produktion” — vilket våra officiella BNP-siffror fångar väldigt dåligt — på de svindlande höjder som rådde mot slutet av högkonjunkturen, för det krävde att utländska producenter fortsatte att skicka oss godbitar i utbyte mot ägaranspråk på en växande samling lyxvillor som ingen hade råd att bo i.

För att säkerställa att denna intuitiva berättelse stämmer överens med fakta kan vi ställa upp ett index över bostadspriserna (blått) och bytesbalansen (rött). Figuren nedan visar ganska tydligt att bytesbalansen sjönk ännu djupare i takt med att bostadsbubblan blåstes upp. Sedan återfick de amerikanska konsumenterna (och utländska investerarna) fattningen när både bostadsbubblan och handelsunderskottet började att kollapsa i ungefär samma period.

Även Krugmans modeller och tolkning kan såklart införliva ovanstående evidens. Så han skulle rimligtvis kunna hävda att han inte har någon anledning att ge den österrikiska synen mer erkännande än sin egen.

Men jag kan peka ut åtminstone två händelser för vilka österrikarnas ”sektor-anpassnings-version” uppenbarligen har större förklaringsvärde än Krugmans version om ”otillräcklig efterfrågan”. För att vara exakt så hävdade Krugman sent år 2008 att bostadsbubblan inte hade mycket att göra med lågkonjunkturen, för de senaste siffrorna från BLS (byrån för arbetsmarknadsstatistik, översättarens anm.) visade att arbetslösheten på delstatsnivå stämde dåligt överens med prisfallen på bostäder i delstaterna.

Jag påpekade dock att förändringen av arbetslösheten från år till år knappast var rätt test att titta på mot slutet av 2008. Om vi istället tittade på förändringen från det att bostadsbubblan sprack så var fem av delstaterna med de sex största bostadsfallen också med i listan över delstaterna med de sex största ökningarna av arbetslösheten.

Vid ett annat tillfälle (förra sommaren) trodde Krugman återigen att han hade utdelat ett förödande slag mot omjusterings-versionen när han påpekade att tillverkningsindustrin hade förlorat fler jobb än byggindustrin. Jag påpekade att inte heller detta var ett giltigt test, för tillverkningsindustrin hade fler anställda vid utgångsläget. När vi tog en titt på de procentuella fallen såg vi att byggsektorn faktiskt kraschade hårdare än tillverkningsindustrin. Vidare föll — och det helt i linje med vad den österrikiska teorin förutsäger — anställningstalen bland tillverkare av beständiga varor mer än bland tillverkare av obeständiga varor, medan fallet i försäljningsledet var lättare än i de andra tre.

Så nu när vi ser att förändringarna av anställningstalen faktiskt stämmer väl överens med den österrikiska förklaringen borde vi känns oss betydligt mer övertygade om att den åtminstone fångar en viktig sida av vad som hände. Jag vill poängtera att jag inte letade upp data som skulle passa Mises framställning för att sedan välja ut några diagram som skulle få avsedd effekt. Det var istället Krugman som trodde att han hade hittat ett sätt att falsifiera teorin, men det visade sig att han hade utfört experimentet dåligt.

Eftersom Krugman var den som arrangerade båda dessa utmaningarna är det anmärkningsvärt att den österrikiska teorin klarade sig galant. Det är dessutom anmärkningsvärt att Krugmans egen teori inte kan förklara de faktiska förändringarna på arbetsmarknadens sektorer. Kom ihåg att datan inte generade Krugman ett dugg så länge han (felaktigt) trodde att bostadsbubblan inte hade mycket att göra med arbetslöshetsproblemet.

Det här är väldigt viktigt, för Krugman är ökänd som den som förespråkade (år 2002) och senare försvarade (med förbehåll år 2006) skapandet av bostadsbubblan.

Jag för inte det här på tal för att göra ett personangrepp eller säga ”vad var det jag sa”; det är mycket anmärkningsvärt att Krugmans modell ordinerade en husbubbla som lösning på IT-bubblan, trots att — som vi har sett — Krugmans modell är uppenbart underlägsen den österrikiska när det gäller förståelsen för resultatet av bostadsbubblan.

Slutsats

Jag menar inte att den österrikiska konjunkturcykelteorin fångar alla relevanta aspekter av moderna lågkonjunkturer. Det jag faktiskt hävdar är att en teori — inklusive någon av Paul Krugmans Keynesianska modeller — som bortser från den förvrängning av kapitalstrukturen som sker under högkonjunkturer omöjligen kan förvänta sig att kunna rekommendera rätt politiska åtgärder efter en krasch.

Originalartikeln översattes till svenska av Stefan Ottosson.

Kommentera på bloggen.