Skulle ett krig ta oss ur lågkonjunkturen?

Den 28:e september meddelade Paul Krugman på sin New York Times-blogg att ”ekonomi inte handlar om moral.” Denna fras är hans sätt att försvara idén att vi i ovanliga tider, till exempel den sorts djupa recession vi befinner oss i nu, kan uppleva konstiga relationer mellan ekonomisk orsak och verkan. Resultatet är att åtgärder som vi kan uppfatta som mycket osmakliga kan föra med sig positiva saker. Vi har alltså inte råd att bry oss alltför mycket om moral ifall målet är att komma ur lågkonjunkturen.

Närmare bestämt försvarar Krugman påståendet att andra världskriget tog oss ur den stora depressionen, eftersom ”detta är en situation där dygd blir en last och klokhet blir dårskap; vad vi framför allt behöver är att någon spenderar mer, även om spenderandet inte är särskilt klokt.” Detta, hävdar han, gäller även ifall det nödvändiga spenderandet läggs på något så destruktivt som krig, speciellt när ”den politiska enigheten kring [nationellt] spenderande i tillräcklig skala” inte finns. I Krugmans version av det Orwellianska nyspråket skapar förstörelse rikedom, och krig är moraliskt acceptabelt eftersom det skapar ekonomisk tillväxt, även om det inte är idylliskt.

Tack och lov kan vi bortse från hans nyspråk för att se det felaktiga i hans ekonomiska läror. Att tro att spenderande – oavsett form – är botemedlet för det som plågar oss är att ignorera rikedomens subjektiva natur, samt att ekonomisk tillväxt har en mikroekonomisk grund som inte kan ignoreras till förmån för “absoluta” ekonomiska aggregat såsom BNP och arbetslöshet. Att spendera miljarder dollar på att utkämpa krig kan säkert sätta igång inaktivt kapital och arbete, höja BNP och sänka arbetslösheten. Men detta innebär inte att vi blir rikare än tidigare.

Välståndet ökar när människor har möjlighet att delta i utbyten som de tror kommer vara ömsesidigt gynnsamma. Producerandet av nya varor som konsumenterna vill köpa är början på denna process. När vi i stället lånar från framtida generationer för att betala för varor och tjänster som inte har någon koppling till konsumenternas önskemål (utan snarare till de politiskt mäktigas önskemål att sprida död och förstörelse i andra delar av världen) så ger vi inte individerna friheten att göra de saker som de själva tror kommer leda till att de får det bättre. Och vi ger verkligen inte denna frihet till de som dör i vårt “ekonomiförbättrande” krig. Idén om att all form av spenderande är önskvärd bortser på en mycket grundläggande nivå från det faktum att krigsspenderande aktivt hindrar människor från att öka sin rikedom genom den produktion och den byteshandel som hänger ihop med konsumenternas efterfrågan. Och jag skulle även vilja hävda att samma sak gäller för offentliga arbeten.

Att anställa personer för att gräva hål och fylla dem igen, eller för att bygga bomber för att spränga irakier, kommer sannolikt att minska arbetslösheten och öka BNP, men det kommer inte öka välståndet. Grundproblemet inom nationalekonomin har att göra med samordningen av producenter och konsumenter. Denna samordning sker när vi producerar det som konsumenterna vill ha med hjälp av de minst värdefulla resurserna. Det är därför välståndet ökar då vi gräver en kanal med hjälp av anläggningsmaskiner och några maskinförare i stället för miljontals människor som använder skedar, även om det senare skulle generera fler arbetstillfällen.

Att skicka ut soldater i krig är ett slöseri med mänskliga och materiella resurser, och är nästan per definition välståndsförstörande, oavsett vilken effekt det får för BNP eller arbetslösheten. Om man, som Krugman, vill se på nationalekonomi på ett amoraliskt sätt, måste man endast bry sig om total BNP och inte dess sammansättning. Men det är just själva sammansättningen av BNP som i slutänden spelar roll för människors välbefinnande, i bemärkelsen hur pass väl det vi har producerat matchar det konsumenterna vill ha. Det är enkelt att skapa arbetstillfällen och att spendera, men detta utgör inte ekonomisk tillväxt, och det indikerar inte nödvändigtvis mänsklig förbättring.

Så till skillnad från vad Krugman hävdar spelar det faktiskt roll hur vi försöker ta oss ur depressioner. Världen är inte upp och ner och laster är inte dygder. Krig är inte fred och förstörelse är inte skapande. Den verkliga lösningen för att gräva sig ur en lågkonjunktur är att undanröja hindren för den fria handel och produktion som faktiskt är välståndsskapande. Att låna ytterligare biljoner från våra barnbarn för att spendera dem på att bygga något som motsvarar pyramiderna eller på att spränga oskyldiga människor i bitar utomlands gör bara hålet djupare. Och när man som Krugman är tvungen att säga att vi ”behövde Hitler och Hirohito” för att få oss ur hålet på 1930-talet, har man helt övergivit moral till förmån för att be vid det ekonomiska aggregatets altare.

Ingen som kritiserar den fria marknaden kan någonsin anklaga oss för att vara irrationella eller omoraliska när det är Paul Krugman som säger att förstörelse skapar välstånd och att krig är en acceptabel väg till ekonomisk tillväxt. Låt inte Krugmans nyspråk lura dig: krig och förstörelse är precis vad de förefaller vara. Att argumentera som Krugman gör är att överge både ekonomi och moral. Storebror skulle vara stolt.

Originalartikeln publicerades i The Freeman och översattes till svenska av Joakim Kämpe

Kommentera på bloggen.

1 kommentarer till ”Skulle ett krig ta oss ur lågkonjunkturen?

Kommentarer inaktiverade.