Skulle ett krig ta oss ur lågkonjunkturen?

Den 28:e september meddelade Paul Krugman på sin New York Times-blogg att ”ekonomi inte handlar om moral.” Denna fras är hans sätt att försvara idén att vi i ovanliga tider, till exempel den sorts djupa recession vi befinner oss i nu, kan uppleva konstiga relationer mellan ekonomisk orsak och verkan. Resultatet är att åtgärder som vi kan uppfatta som mycket osmakliga kan föra med sig positiva saker. Vi har alltså inte råd att bry oss alltför mycket om moral ifall målet är att komma ur lågkonjunkturen.

Närmare bestämt försvarar Krugman påståendet att andra världskriget tog oss ur den stora depressionen, eftersom ”detta är en situation där dygd blir en last och klokhet blir dårskap; vad vi framför allt behöver är att någon spenderar mer, även om spenderandet inte är särskilt klokt.” Detta, hävdar han, gäller även ifall det nödvändiga spenderandet läggs på något så destruktivt som krig, speciellt när ”den politiska enigheten kring [nationellt] spenderande i tillräcklig skala” inte finns. I Krugmans version av det Orwellianska nyspråket skapar förstörelse rikedom, och krig är moraliskt acceptabelt eftersom det skapar ekonomisk tillväxt, även om det inte är idylliskt.

Tack och lov kan vi bortse från hans nyspråk för att se det felaktiga i hans ekonomiska läror.

Läs hela artikeln, av Steve Horwitz

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

1 kommentarer till ”Skulle ett krig ta oss ur lågkonjunkturen?

  • Vad innebär ett krig om man endast tänker i irrationellt ekonomiska teorier?

    Du tar en förmögenhetssumma som tidigare generationer värderar monetärt till något belopp. Realt sett kanske det är några hundratusen hus, fabriker och infrastruktur i form av både vägar och idéer som bygger upp människors organisationer.
    Sedan tar du militära medel och bombar sönder delar eller allt av denna förmögenhet. Därigenom har du raserat tidigare förmögenhet och människor står utan hus och övrig infrastruktur. De får börja om efter att kriget härjat. Man byter stadigvarande och redan uppbyggd förmögenhet mot febril aktivitet för att först förstöra och sedan bygga upp en annan typ av förmögenhetsyttring.
    Det är varken kreativt eller dygdeaktigt. Det hade varit mer dygdeaktigt om människor skulle analysera varför några överbelånat sig och andra odygdeaktigt tillåtit dessa att överbelåna sig, samt om räntesystemet är riktigt i en cyklisk natur.
    Minskat spenderande måste vara rätt så rimligt om människor haft fasta mål, som man sedan nått. Exempelvis haft som mål att bygga ett hus. När du är mitt uppe i byggprocessen initierar du produktion genom hela förädlingskedjan, men när huset är färdigbyggt så behövs inte denna produktionskapacitet, eller annorlunda uttryckt: Just de maskiner som ligger till grund för husproduktionen har fullgjort sitt syfte.
    Det kan vara en av anledningarna till överetablering. Om människor alla måste (intalar sig själva) initiera husbyggen samtidigt måste en långt större temporär produktionskapacitet byggas upp för att serva denna efterfrågan, samtidigt som människor då även kommer att färdigställa sina hus ungefär samtidigt. Då kommer den rejält uppskruvade produktionskapaciteten inte längre att behövas, vilket kallas överetablering. Hade människor gett sig till tåls hade en lägre produktionskapacitet behövts, men den hade nyttjats under en längre period eftersom husen skulle färdigställas under en längre tidsperiod.

    Det är som med elproduktion och effektprissättning efter marginalpriset. Ska alla sätta igång sina spisar klockan 07:00 på morgonen behövs en jättelik effekt, men när människor sedan lämnar hemmen står denna effektkapacitet helt stilla. Jättelika effekttoppar (högkonjunktur) varvas med stillastående (lågkonjunktur). Samma nytta hade kunnat fås genom en viss omorganisation. Exempelvis att människor inte alla måste stiga upp samtidigt och därigenom kan effektbehovet spridas ut över tid. Dels kommer effekten i produktionen (egentligen primäromvandling inte produktion!) inte att behöva vara lika stor, dels kommer denna installerade effekt att nyttjas under en relativt längre period.

    När människan stirrat sig blind att bygga upp en jättelik produktiv infrastruktur genom smart organisation av människors arbetstid med mera, då är EFFEKTEN otrolig. Det vill säga alla efterfrågenycker i människors psyken kan tillfredställas materiellt direkt. Kan Ban-system med mera har etablerats för att produktionsföretagen inte ska lägga sin effekt på en för hög nivå utan man arbetar istället mot buffertar eller en tänkt medelefterfrågan hos människor. Temporära nycker hos konsumenter tas ur bufferten, medan mättnadsperioder används till att bygga upp buffertar av färdigställda varor.

    Ett krig förstör både produktionsapparat och det som produktionsapparaten syftat till att bygga upp. Tid som skulle kunnat ha använts till filosofi, används istället först till att förstöra det uppbyggda och sedan behöva börja om och bygga upp produktionsapparat och förmögenhet igen. Eftersom BNP endast mäter aktiviteten och inte förstörelsen av förmögenheterna, så kan ett blint stirrande på denna övertyga ekonomisk teoretiker att ett krig är dygdeaktigt. Men tittar personen ur ett långt större perspektiv och djupare, så ska denna se att BNP är ett skevt mått som endast tittar på aktiviteter/”mervärden” under givna perioder, men inte tittar på aktiviteternas innehåll.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *