Förtjänar Gandhi en plats i den libertarianska idétraditionen?

Mohandas K. Gandhi föddes den andra oktober 1869, i Porbandar, en hamnstad i västra Indien belägen på arabiska havets stränder. Hans far var en högt uppsatt regeringstjänsteman i det lilla furstendömet som formellt styrde närområdet; i själva verket svarade den äldre Gandhi till lokala furstar som i sin tur svarade till de lokala brittiska tjänstemän som var de som verkligen styrde. Den yngre Gandhi intresserade sig för en karriär inom medicin men övergav den karriären för att vara sina föräldrar till lags, genom att visa sin ödmjukhet och lydnad och föra familjetraditionerna vidare: 1888, vid 18 års ålder, flyttade han till London för att studera juridik.

Han återvände till Indien tre år senare och upptäckte att han var oförmögen att försörja sig som advokat, åtminstone i sitt eget land. Efter att hans försök att etablera en privatpraktik i Bombay misslyckats bosatte han sig i återigen i Porbandar, och arbetade under uppsikt av väletablerade jurister som något vi idag skulle beskriva som en advokatassistent. Redan våren 1893, 23 år gammal och till synes oförmögen att försörja sig inom det yrke han främst hade tagit upp för att tillfredsställa sina släktingar, fann han sig, på grund av den ekonomiska verkligheten, tvungen att acceptera ett jobb på juridikavdelning på ett indiskt företag i staden Durban, belägen på Sydafrikas östra havskust, som ännu var en del av det brittiska imperiet.

Fram till denna tid i sitt liv hade Mohandas Gandhi utmärkt sig för sin självutplånande samarbetsvilja. Som hans levnadstecknare B.R. Nanda uttryckte det, ”hade Gandhi ännu inte utmärkt sig för vare sig självhävdelse eller aggressivitet.” Gandhi konstaterade själv, långt senare i livet, att han hade uppfostrats ”för att utföra, inte analysera, de äldstas befallningar.” Och han analyserade dem inte; han utförde dem, troget och utan att klaga. Inte heller visade den unga Mohandas Gandhi ens det minsta intresse för politik och offentliga händelser. Nanda uttryckte det så här:

Fram till 18 års ålder hade Gandhi nästan aldrig läst en tidning. Varken som student i England eller som blivande advokat i Indien hade han uttryckt något särskilt intresse för politik. I själva verket drabbades han av en hemsk rampfeber så fort han ställde sig upp för att hålla ett tal på en tillställning eller för att försvara en klient i domstol.

När han kom till Sydafrika på våren 1893 hade dock saker och ting förändrats. Hans föräldrar var nu borta, och även om andra äldre familjemedlemmar fanns kvar befann han sig mer än 6500 kilometer hemifrån och kunde inte längre ta del av deras synpunkter eller råd.

”Misstron mot statsapparaten var nästan lika djupt rotad i Gandhi som i Tolstoy.”

Huruvida detta spelade in eller inte, är det ett faktum att den foglige Mohandas Gandhi, som var så välkänd hos alla de som hade bekantat sig med honom under hans tidiga år i Indien och England, försvann efter flytten till Sydafrika och aldrig sågs till igen. Han ersattes av en Gandhi gjord av ett hårdare virke, en Gandhi som fått nog av att leva som andra människors dörrmatta, en Gandhi som med besked skulle resa sig upp mot alla som vågade bruka våld mot honom.

Nanda nämner några av de kränkningar som Gandhi, kort efter sin ankomst, utsattes för av sydafrikanska lagar som förordnade en andra klassens behandling för människor som betecknades som ”färgade”. En dag,

under en resa till Pretoria, blev han bryskt utslängd från en järnvägskupé i första klass [som han hade betalat för] och lämnades huttrandes och grubblandes på Pietermaritzburg Station; i ett senare skede av resan misshandlades han av en vit diligensförare eftersom han vägrade färdas på fotgaveln för att göra plats för en europeisk passagerare; och slutligen utestängdes han från hotell som enbart var “för européer”.

Som svar på detta skriver Nanda att Gandhi

nästan över en natt blommade ut till en skicklig politisk aktivist. Han utarbetade framställningar till den [koloniala] lagstiftande församlingen och den brittiska regeringen och fick dem undertecknade av hundratals landsmän. Han … ingöt en anda av solidaritet i det heterogena indiska samhället. Han översvämmade regeringen, den lagstiftande makten, och pressen med noga motiverade uttalanden om indiska missförhållanden. Slutligen blottställde han, för hela omvärlden att se, det kejserliga skåpets skelett, den diskriminering som tillämpades mot de indiska undersåtarna av drottning Victoria i en av hennes egna afrikanska kolonier.

Med början på hösten 1906 började Gandhi använda ytterligare ett verktyg, som han kallade ”satyagraha.” Det uppmanade de han hade organiserat till att fredligt trotsa alla orättfärdiga lagar och att ta alla konsekvenser som deras trots ledde till. Nanda översätter ”satyagraha” som ”hängivenhet till sanningen”, men det överätts ibland också som ”orubbligt insisterande på sanningen” eller ”uthållighet i strävan efter sanningen.” Det var, som Nanda skriver, ”en ny teknik för att åtgärda fel genom att inbjuda till, snarare än att åsamka, lidande, att stå emot motståndaren utan fiendskap och bekämpa honom utan våld.”

Jim Powell rapporterar i sin bok The Triumph of Liberty att,

Gandhi, runt 1907, kämpade mot lagar i Sydafrika som hindrade indier från att resa, handla och leva fritt, och en vän gav honom en kopia av [Henry David Thoreaus] Civil Disobedience, som han läste då han satt fängslad i Pretoria i tre månader. Han medgav att

Thoreaus idéer påverkade mig mycket. Jag antog några av dem och rekommenderade studiet av Thoreau till alla mina vänner som hjälpte mig i kampen för Indiens självständighet.

Innan jag läste den essän hade jag aldrig hittat en lämplig engelsk översättning för mitt indiska ord Satyagraha.

Den Thoreau-lärda Walter Harding skrev att Gandhi, efter att ha läst ”Civil Disobedience” för första gången i den Pretorianska fängelsecellen, ”alltid bar en kopia med sig under sina många fångelsestraff” under de följande åren.

Gandhi sa att ”varje människa som underordnar sin vilja till statens överlämnar sin frihet och blir därmed en slav.”

Nämn detta samband mellan Thoreau och Gandhi och man kan nästan garantera att någon kommer att fråga (oavsett om det är sorgset, sarkastiskt, eller i en anda av genuin nyfikenhet), ”Men var Gandhi en libertarian?” Nåväl, det beror naturligtvis på hur man definierar villkoren – vad man menar med ordet ”libertarian” och vilken typ av bevis man anser räknas när det gäller att avgöra om en viss författare eller lärare eller politisk aktivist är eller var en ”libertarian”. Ett stort antal människor som är villiga att hedra Glenn Becks eller Bob Barrs anspråk på att vara en ”libertarian” är underligt ovilliga att utsträcka samma understöd till, säg, Emma Goldman eller Rudolf Rocker.

Beträffande Mohandas Gandhi finns följande fakta:

B.R. Nanda rapporterar att Gandhi, i Durban i januari 1897,

blev överfallen och nästan lynchad av en vit mobb … men [han] vägrade att åtala gärningsmännen. Det var, sade han, en princip han hade att inte söka gottgörelse för en personlig oförätt i en domstol. … Misstron mot statsapparaten var nästan lika djupt rotad i [Gandhi] som i Tolstoy. Han skulle ha hållit med 1800-talsdoktrinen om att ”den stat som styr minst är bäst” … Denna Jeffersonska grundsats var central för Gandhis tänkande. ”Det samhälle som organiseras och drivs på grundval av fullständigt ickevåld”, sade han upprepade gånger, ”skulle vara den renaste formen av anarki. … Den stat är perfekt och icke-våldsam där folket styrs minst.” Och ytterligare: ”Den idealiskt icke-våldsamma staten kommer att vara en ordnad anarki. Den staten som kommer att vara bäst är den som styr minst.”.

Den intellektuella historikern George H. Smith förklarar saken på ett mycket liknande sätt. Han skriver att ”Gandhis hat mot statligt förtryck var precis lika passionerat och djupt som det är för alla moderna libertarianer.” Smith citerar Gandhi då han sa att ”varje människa som underordnar sin vilja till statens överlämnar sin frihet och blir därmed en slav.”

Enligt Smith har,

många analytiker påpekat att Gandhi befann sig i den anarkistiska idétraditionen och att hans anarkism var väldigt individualistisk. I motsats till den påstått orientaliska synen att individen räknas för intet, hävdade Gandhi att “individen är den enda suveräna entiteten”. Gandhi skrev att ”inget samhälle kan byggas på ett förnekande av individens frihet – det strider mot människans natur. Precis som en människa inte kan odla horn eller en svans kommer människan inte existera om han inte har ett eget sinne. I själva verket är det så att även de som inte tror på individens frihet tror fortfarande på sin egen frihet.”

Smith citerar som stöd den indiska akademiska filosofen Raghavan Iyer, som tillbringade större delen av sitt vuxna liv som lärare vid University of California i USA. Iyer skrev 1973 att ”Det skulle inte vara överdrivet att betrakta Gandhi som en av de mest revolutionerande individualisterna och en av de mest individualistiska revolutionärerna.” Smith citerar Iyer som hävdar att Gandhi ”inte kunde tro på någon kollektiv moralisk prioritet som stod över individen.”

Smiths egen bedömning är entydig. Han skriver att ”Om vi använder oss av något rimligt libertarianskt mått – samma mått som vi skulle använda för en Sam Adams, en Thomas Paine, eller en Lysander Spooner måste vi beteckna Mahatma Gandhi som en hjälte.” Smith medger att ”vi, i den enorma samling som utgör Gandhis skrifter, inte hittar någon systematisk avhandling om politisk teori. Men utspridda i brev och artiklar hittar vi omisskännliga tecken på hans anarkistiska tendenser.” Gandhi, har Smith hävdat, ”hade en dominerande libertariansk världsbild.” Under sin karriär som aktivist vägleddes Gandhi av sin ”vision av ett anarkistiskt samhälle.”

Och detta är inte heller allt. ”Gandhi kallade sig upprepade gånger för anarkist”, skriver Smith,

han vägrade ta positioner med politisk makt … han krävde att den indiska kongressen skulle avskaffas efter självständigheten … han kritiserade Nehrus regering … han önskade avskaffa den indiska militären och ville endast, på sin höjd, upprätthålla en minimal poliskår … hela hans sociala program kretsade kring de decentraliserade ”byrepublikerna” som skulle använda sig av sociala sanktioner för att upprätthålla ordningen och som skulle vara fria från statlig kontroll … Gandhi var en kraftig motståndare till imperialism … krig (inklusive andra världskriget), censur, och nästan alla andra typer av statliga intrång.”

I slutänden avslutas, naturligtvis, argumentet för Mohandas Gandhi som en libertarian av det faktum att han var pacifist. I online-forum där högljudda personer med lite information högtravande uttalar sig om ämnen där de är särskilt oinsatta stöter man ofta på påståendet att ”libertarianism inte är pacifism.” ”Kanske har du blandat ihop libertarianism och pacifism”, kommer en självutnämnd expert att säga, med stor säkerhet och tillförsikt. Och det finns ett korn av sanning bakom allt detta prat.

”Pacifism är libertarianism. Om du förnekar allt våld, måste du även förneka staten.”

Det är sant att libertarianism inte är pacifism – åtminstone inte nödvändigtvis. Å andra sidan är det så att pacifism är libertarianism. Om du förnekar allt våld, måste du även förneka staten. Således gäller att även om inte alla libertarianer är pacifister, så är alla pacifister libertarianer, vare sig de inser det eller inte (och det är sant att väldigt många pacifister inte har förstått detta). Men det förefaller som om Gandhi insåg det.

Som hela världen vid det här laget vet återvände Mohandas Gandhi till Indien 1914, vid 44 års ålder, just efter utbrottet av det som senare kom att kallas det första världskriget. Under de kommande tre decennierna organiserade han och ledde rörelsen som kämpade för att befria Indien från brittisk kontroll, en rörelse som slutligen lyckades med sina mål.

Den 30 januari 1948, medan han var på väg till den plats där han skulle hålla ett bönemöte i Delhi, mördades han av en hinduisk nationalist utrustad med en pistol. ”Lönnmördades” är den benämning som vanligen används eftersom Gandhi både var en politisk aktivist och en offentlig person. Han blev 78 år gammal.

Förtjänar han en plats i den libertarianska idétraditionen? Ja, det skulle jag säga att han gör.

Originalartikeln översattes till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.