Libertarianismen och invandringen

I den värld som existerade före 1914 fanns inga invandringsfrågor och ingen invandringspolitik, och inte heller några egentliga gränskontroller. Istället förekom fri rörlighet i ordets rätta bemärkelse; det ställdes inga frågor, folk behandlas respektfullt, och man behövde inte ens ha några offentliga handlingar (pass) för att komma in i eller ut ur något land. Allt detta förändrades dock med första världskriget, varefter staterna verkar konkurrera om vem som kan ha den minst humana synen på utlänningar som söker tillflykt inom dess territorium.

Den ”invandringspolitik” som bedrivs av dagens stater är bara en av 1900-talets alla licenssystem: staten har infört licenser på mänsklig förflyttning. Det är nästan omöjligt att röra sig över staternas konstgjorda gränser i jakten på nya möjligheter, kärlek eller arbete: man måste ha en statlig licens för att förflytta sin egen kropp, vare sig det är över en flod, ett berg eller genom en skog. Berlinmuren må vara borta, men dess grundläggande idé lever kvar och frodas.

I dessa dagar, där Bushs politik sätter ”amerikanerna framför allt” och stärker nationsgränserna på skattebetalarnas bekostnad, verkar det som att staten håller på att nå sitt licensklimax. Det borde anses märkligt att en nation som uppstod tack vare invandring numera har en president som lägger stor möda på att hålla utlänningar borta, och att bötfälla arbetsgivare som anställer invandrare. Denna politik leder inte heller till ett sunt och kraftigt samhälle: med gränskontroller tillkommer mera övervakning, reglering och kontroll. Européerna är idag världsledande när det gäller deras försök att få till inavel och ekonomisk stagnation på hela kontinenten, genom det som har kommit att kallas för ”Fort Europa”. Ingen kommer in, och ingen kommer ut.

Invandringen skiljer sig inte från andra typer av licensiering, även om den har tilldelats ett särskilt namn. Licensiering har samma resultat oavsett vad det är som licensieras: licensiering av läkare leder till sämre vård och högre kostnader, på samma sätt som att licensiering av taxibolag leder till sämre service och högre kostnader – licensiering av mänsklig rörlighet innebär begränsad frihet och högre skatter för alla människor (vare sig de är ”medborgare” eller ”utlänningar”). Ur ett frihetligt perspektiv bör det därför vara uppenbart att alla licenser måste avskaffas, även för invandring.

Men invandringsfrågan verkar vara något av en vattendelare inom libertarianismen, med två till synes motstridiga åsikter om hur man hanterar den befolkningstillväxt som uppstår genom invandring. Å ena sidan är det inte möjligt för en frihetligt sinnad person att stödja en reglerad invandringspolitik, eftersom statens blotta existens i sig aldrig är berättigad. Detta är det klassiska frihetliga perspektivet på invandring; öppna gränser.

Å andra sidan säger de naturrättsliga teorierna, och särskilt de som baseras på privat äganderätt, att vem som helst kan flytta var som helst – men att de först måste köpa en egen bit mark att leva på eller åtminstone få ”uppehållstillstånd” från någon befintlig markägare. Annars blir invandring en kränkning av äganderätten – ett intrång. Detta är den tolkning av en frihetlig och principfast invandringspolitik som Hans-Hermann Hoppe presenterade för ett par år sedan, och som sedan dess har fått ett allt större erkännande och stöd.

För en icke-frihetlig åskådare måste diskussionen om de två alternativen förefalla helt absurd. Vad är det för poäng med libertarianism om folk inte ens kan enas kring en så pass enkel fråga som invandring? Jag har för avsikt att visa att de frihetliga idéerna är precis lika kraftfulla som vi hävdar, och att det inte finns någon anledning till att vi inte skulle kunna nå en enighet i invandringsfrågan. Båda läger i denna debatt har på något sätt misslyckats med att inse att det inte finns någon verklig motsättning i deras åsikter.

Det ena lägret (de som argumenterar för öppna gränser) och det andra ditot (de som argumenterar för strikt äganderätt) är två sidor av samma mynt; ty deras respektive anhängare har helt enkelt låst sig fast vid de små och oviktiga detaljerna. Låt oss gå igenom båda lägrens huvudargument och analysera deras respektive styrkor och svagheter, för att därefter se hur mitt påstående är sant.

Argumentet för öppna gränser
De som förespråkar ”öppna gränser” i invandringsfrågan menar att statsgränser är artificiella, att de är skapelser som baseras på statliga tvångsåtgärder, och att de därför inte på något sätt är legitima. Utifrån hur verkligheten ser ut idag bör vi inte (eller snarare: kan vi inte) reglera invandringen. Alla har rätt att bosätta sig var de vill. Detta är helt enkelt en fråga om naturrätten; ingen har rätt att tvinga på mig sina beslut, såvida det inte är i form av självförsvar för att jag har kränkt någons rättigheter.

I en världsordning som baseras på naturrätten skulle detta också vara sant. Det är en gyllene regel, en allmän tumregel, som säger att jag ska lämna dig i fred om du lämnar mig i fred; om du attackerar mig eller försöker tvinga på mig något eller någon så har jag rätt att använda våld för att försvara mig och min egendom. Jag tror att vi kan enas om att detta är den grundläggande idén bakom libertarianismen: ett ”frihetligt socialt kontrakt”, så att säga.

Problemet med denna idé är dock att den i alltför stor utsträckning bygger på ett makroperspektiv. Samtidigt som man argumenterar för att stater och statsgränser inte borde finnas, presenterar man argument som har sin utgångspunkt i en uppdelning av mänskligheten i territoriella nationaliteter och etniciteter. Det blir därmed omöjligt att dra slutsatser om invandringen i t.ex. USA ifall vi samtidigt utgår från de libertarianska idéerna. Ty vad är ”invandring” i en värld utan stater?

Det äganderättsbaserade argumentet
Det äganderättsbaserade argumentet har inte samma makroperspektiv. Här är det istället respekten för individens privata egendom och naturliga rätt att göra sina egna val som är utgångspunkten. Eftersom vi alla har makten att skapa värden genom att sätta våra sinnen och kroppar i arbete, åtnjuter vi också en naturlig rätt att göra vad vi vill med det vi har skapat, samt att förflytta oss dit vi äger mark eller dit vi är välkomna gäster. Eller som Hoppe uttrycker det, ”[i] det naturrättsliga tillståndet utgörs invandring av en persons flytt från ett kvartersområde till ett annat.” [1]

Därmed löser man invandringsfrågan i reella termer genom de många val som görs av självbestämmande individer; hur de agerar och interagerar i syfte att uppnå sina egna mål. Det kan helt enkelt inte finnas någon invandringspolitik, eftersom det inte finns någon stat – bara individer, deras handlingar och deras (ägande-)rättigheter.

Argumentet för ”öppna gränser” är därmed inte bara irrelevant, eftersom det har ett makroekonomiskt perspektiv, utan misslyckas också med att se äganderätten som en naturlig migrationsreglerare. Eftersom all egendom måste ägas och skapas av enskilda individer kan staten i sig inte äga något. Den egendom som idag står under statlig kontroll har en gång i tiden stulits från enskilda personer – och skall därför återlämnas i samma veva som staten avskaffas, eftersom äganderätten är absolut. Det finns således ingen oägd mark som kan inmutas i västvärlden, vilket gör att konceptet med ”öppna gränser” huvudsakligen är ett meningslöst begrepp.

En libertariansk utopi
Invandring kommer därmed vara naturligt begränsad i ett fritt samhälle, eftersom all mark (åtminstone i västvärlden) rättmätigt ägs av självbestämmande individer. Precis som Nozick hävdar i sitt magnum opus Anarki, stat och utopi, borde ett samhälle som bygger på naturrätten också respektera äganderätten i absoluta termer, och därmed bör man fastställa vilka som är de rättmätiga ägarna av varje bit mark, trots att mänskligheten har plundrats av en parasitklass i århundraden.

Denna uppfattning är, även om den är filosofiskt korrekt, även utopisk vilket Nozick också visade, då det inte är möjligt att identifiera vem som har rätt till det ena och det andra genom ursprungligt förvärv. För det första är det omöjligt att urskilja privat egendom på ett korrekt sätt, eftersom rättmätig och stulen egendom genom århundraden har blandats om och om igen. Vem är exempelvis den rättmätige ägaren till något som till nio tiondelar är ett resultat av en persons arbetskraft, medan den resterande tiondelen (till exempel den mark på vilken jag har byggt ett hus) har köpts i god tro från någon som inte var en rättmätig ägare? Föreställ dig att ett sådant scenario uppstår om och om igen i flera generationer.

Det finns heller inget sätt att fråga avlidna personer vad dessa hade velat göra med sin egendom ifall de hade fått behålla allt, eller om egendomen inte hade gått i arv av deras familjer. Det är inte rimligt att anta att alla personer, i varje generation, hade velat att deras söner och döttrar skulle ärva allt de hade, ifall det inte hade konfiskerats av staten och kyrkan.

Det är oklart vad som kommer att klassas som rättmätig egendom när staten så småningom avskaffas. Kan man ta för givet att undersåtarna (medborgarna) i en viss stat har rätt till en lika stor andel av det som för närvarande kontrolleras av staten? Är de, över huvudtaget, de rättmätiga ägarna av det som de för närvarande ”äger” enligt statens juridiska skydd? Om vi har för avsikt att undersöka all egendoms ursprung måste vi härleda alla egendomsbyten ända tillbaka till tiden innan den moderna statens uppkomst, före monarkier och feodalism, och troligen före tiden innan stadsstaterna i antikens Grekland. Om vi gjorde detta, hur skulle vi då bedöma alla de värden som trots allt har producerats av efterföljande generationer?

Det finns förmodligen inget sätt att reda ut denna enorma röra i linje med den absoluta äganderätten. Det borde göras på detta sätt, men jag vågar påstå att det kommer bli en praktisk snarare än filosofisk fråga när den dagen kommer.

Ett statligt invandringsproblem
Ett annat problem med invandring och äganderätt uppstår i samband med det statliga välfärdssystemet som finansieras med pengar som tagits från medborgarna. Med öppna gränser kan den privata äganderätten komma att urholkas ännu mer ifall invandrare har rätt till särskilda ”rättigheter” såsom en bostad, social trygghet, speciella minoritetsrättigheter, osv. Dessutom kommer invandrare automatiskt bli en del av de parasitiska massorna genom att åtnjuta rätten att använda allmänna vägar, allmän skolgång och offentlig sjukvård – även om de inte betalar för det (ännu).

Konceptet med privat äganderätt tycks erbjuda en lösning på detta problem, men det är egentligen inte en utväg i sig: det är inte så enkelt som att ställa sig frågan: ”privat äganderätt – ja eller nej?”. Privat äganderätt är en filosofisk ståndpunkt som erbjuder ett moraliskt överlägset ramverk för hur man strukturerar samhället, men det ger inte vägledning i vad man ska göra med icke-egendom, som t.ex. för närvarande kontrolleras av staten.

Därför är det omöjligt att säga att invandrare skulle vara parasiter i högre grad än t.ex. Bill Gates. Microsoft har i stor utsträckning gynnats av statliga regleringar av marknaden, men har också straffas hårt på en mängd olika sätt. Vi är alla både offer och förmånstagare. Naturligtvis kan man hävda att framtvingade förmåner inte är riktiga förmåner, utan bara en form av förtryck. I sådana fall är det också sant att invandrare är eller kommer att falla offer för staten (fast kanske inte under lika lång tid som du och jag). Det är alltför enkelt att kräva att statens alla undersåtar har rätt till ”statlig egendom”, eftersom de har rätt till ersättning för alla de år som de har tvingats utstå statliga kränkningar. Detta är dock inte hela sanningen. Det är också ett faktum att all privat produktion till viss del är en del av statens kränkande process, genom direkt statligt stöd i form av subventioner, ojämlika skattelättnader, patentlagar, polisskydd etc., eller indirekt genom statlig inblandning i valutakurser, ”beskyddande” statlig lagstiftning, användandet av statliga transporttjänster, och så vidare. Det finns helt enkelt inget som kan klassas som rättmätig privat egendom i dagens samhälle.

En libertariansk ståndpunkt beträffande invandring
Vi får inte glömma att libertarianismen inte är en teleologisk dogmatisk strävan efter ett visst mål, utan att det snarare ser individens frihet och rättigheter som den naturliga utgångspunkten för ett rättvist samhälle. När människor är verkligt fria kommer saker och ting bli som de blir. Därför blir frågan inte vilka effekter som en viss invandringspolitik kommer ha, utan huruvida denna politik bör existera överhuvudtaget.

Ur ett frihetligt perspektiv är det inte relevant att diskutera huruvida man bör stödja den ena eller den andra invandringspolitiken. Svaret är inte öppna gränser utan inga gränser; den frihetliga frågan handlar inte om huruvida den privata äganderätten begränsar invandring eller ej, utan att ett fritt samhälle är baserat på privat äganderätt. Båda dessa åsikter är lika frihetliga – men de applicerar den frihetliga idén från två olika håll. Argumentet för öppna gränser representerar den frihetliga idén ur ett makroperspektiv och betonar därför de libertarianska värderingarna tolerans och öppenhet. [2] Det äganderättsbaserade argumentet antar ett mikroperspektiv och betonar därför individuella och naturrättsliga rättigheter.

Det finns ingen motsägelse mellan dessa två förhållningssätt, förutom när båda perspektiven görs om till politik som skall verkställas av staten. Borde vi libertarianer, med tanke på hur staten ser ut i dag, verka för öppna gränser eller en starkare äganderätt (tillsammans med medborgarnas rätt till ”statlig egendom”)? Båda synsätten är lika besvärande när de tillämpas inom ramen för staten, men de motsäger inte varandra; de är inte varandras motsatser.

Notiser
[1] Hoppe, ”Natural Order, the State, and the Immigration Problem” i Journal of Libertarian Studies, vol. 16, No. 1, p. 81. (Ladda ner som PDF.)

[2] Man kan hävda att tolerans snarare är en liberal eller klassiskt liberal värdering, snarare än en libertariansk sådan. Men tolerans är på sätt och vis en del av naturrätten, eftersom den grundläggande överenskommelsen i frihetliga sociala kontrakt (”Jag lämnar dig ifred om du lämnar mig ifred”) kräver att man accepterar andras livsval lika mycket som sina egna. Jag behöver inte samtycka till dem, men jag måste respektera dem och inte lägga mig i dem.

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen