Humanistens giljotin

"Humanisten i teorin är en terrorist i praktiken?"

”Humanisten i teorin är en terrorist i praktiken?”

[Utdrag från The God of the Machine, 1943.]

Den mesta skadan i världen orsakas av goda människor, och det sker varken på grund av olyckshändelser eller försumligt beteende. Det är istället ett direkt resultat av ett målmedvetet agerande som de anser vara motiverat av upphöjda ideal och hedervärda mål.

Detta är bevisligen sant; och det skulle heller inte kunna vara på något annat sätt. Andelen illvilliga, ondskefulla eller depraverade människor är nödvändigtvis begränsat, eftersom ingen art skulle kunna överleva om dess medlemmar vanemässigt och medvetet ägnade sig åt att skada varandra. Att förstöra är såpass simpelt att till och med en minoritet med konsekvent ondskefulla avsikter skulle kunna utrota en intet ont anande majoritet av välordnade individer. Mord, stöld, plundring och förstörelse står alltid till hands som varje individs möjliga agerande. Om det skall antas att endast rädsla eller maktutövning förhindrar detta – vad finnes att vara rädd för, och vem skulle utöva denna makt om alla individer var likasinnade?

Om all medveten skada som gjorts av kriminella skulle summeras, skulle antalet mord, den totala omfattningen av skada och förlust, vara negligerbar jämfört med summan av all död och förödelse som mänskligheten har åsamkat sig själv. Det är därför uppenbart att under perioder när miljontals blir dödade, när tortyr praktiseras, svält påtvingas, och förtryck blir policy, som nu är fallet i större delen av världen, och som det ofta har varit historiskt, måste det ske på befallning av en mängd goda människor, och till och med utföras direkt av dem, med anledning av vad de anser ett hedervärt uppsåt. När de inte själva utför handlingen, finnes de ofta dokumenterade såsom godkännande, rättfärdigande eller annorstädes urskuldande med sin tystnad och ovilja till diskussion.

Uppenbarligen skulle detta inte kunna ske utan orsak eller anledning. Det bör dessutom förtydligas, att när vi ovan använder benämningen goda människor menar vi just goda människor, personer som inte medvetet skulle skada andra människor, eller bidra till att så sker vare sig för sakens skull eller för personlig vinning. Goda människor önskar sina medmänniskor väl, och försöker att agera därefter. Vidare bör förtydligas att vi inte insinuerar någon begreppsförvirring, där gott och ont blandas ihop eller där godhet producerar ondska, där gott och ont är samma sak eller goda och onda människor oskiljbara; det insinueras vidare inte att goda människors dygder inte egentligen är dygder.

Det måste därför finnas ett mycket gravt fel i de medel som används för att nå dessa mål. Det måste till och med finnas ett fel i de grundläggande axiomen, för att tillåta att dessa medel fortsätter användas. Något är fasansfullt fel i någon del av processen. Men vad?

 

Med säkerhet skulle de massakrer som genomförs av barbarer som nu och då invaderar bosatta områden, eller de slumpmässiga grymheter som uppvisas av uttalade tyranner, inte ens uppgå till en tiondel av de hemskheter som genomförs av styrande med välvilliga intentioner.

Såsom historien lyder blev Egyptierna förslavade av Faraon genom ett välmenande program för självreglerande sädesmagasin. Man tog höjd för svält, med resultatet att befolkningen tvingades att byta tillgångar och frihet för att få tillgång till reserver som ursprungligen hade tagits från dem själva. Den omänskliga hårdheten hos Spartanerna sågs som en medborgerlig dygd.

De tidiga kristna förföljdes med anledning av staten och den kollektiva välfärden; och de gjorde motstånd för rätten till sin person, för rätten till sin egen själ. De lustmord som begicks av Nero var sparsamma jämfört med alla som avrättades av senare kejsare av enbart ”moraliska” skäl. Gilles de Retz, som mördade barn för att stilla en vidrig perversion, dödade ej fler än femtio eller sextio sammanlagt. Cromwell beordrade massakern av trettio tusen människor samtidigt, inklusive barnsoldater, och kallade det rättfärdigat. Till och med Peter den Stores brutala gärningar hade en förevändning om att de gjordes till förmån för hans undersåtar.

Det nu pågående kriget inleddes med ett falskt avtal mellan två stormakter (Ryssland och Tyskland), vilket innebar att de i lugn och ro skulle kunna krossa sina mindre grannar, ett avtal som sedermera bröts av en plötslig attack på den andra stormakten, skulle ha varit omöjligt om det inte var för att den inrikespolitiska makten tagits under förevändning av nationens bästa. Lögnerna, våldet och massmorden av folk i båda länderna genomfördes först av staten mot den egna befolkningen. Det kan hävdas och det må vara sant att i båda fallen var makthavarna ondskefulla hycklare; att deras medvetna mål från början var ondska; oavsett detta hade de inte kunnat ta makten utan bifall och hjälp från goda människor.

Den kommunistiska regimen i Ryssland kom till makten genom att utlova mark till bönderna, på villkor som de på förhand visste var lögn. Efter att ha tagit makten tog kommunisterna ifrån bönderna den mark de redan ägde – och utrotade alla som motsatte sig. Detta var medvetet planerat; och lögnen prisades som ”social ingenjörskonst”, av socialistiska beundrare i Amerika. Om det skall anses som ingenjörskonst, så är även försäljning av falska gruv-aktier ingenjörskonst.

Hela den ryska befolkningen utsattes för tvång och terror; tusentals mördades utan rättegång; miljontals tvingades arbeta till döden eller svalt ihjäl i fångenskap. Likaledes utsattes hela den tyska befolkningen för tvång och terror, på samma sätt. Det öde som ryssar i tyska fångläger, och tyskar i ryska fångläger utsätts för i samband med kriget är inte värre än det öde som lika många av deras landsmän utsätts för i sitt eget land. Den enda skillnaden är att de inte utsätts för hämnd från utpekade fiender, utan istället för påtvingad välvilja från sina landsmän. De besegrade nationerna i Europa, nu under ryskt eller tyskt styre, utsätts inte för något som inte ryssar och tyskar har utsatts för i åratal, av sina egna nationella regimer.

Vidare är de huvudsakliga politiska figurerna som nu har makten i Europa, inklusive de som har sålt sina länder till invasionsmakten, socialister, före detta socialister eller kommunister – människor som tror på den kollektiva välfärden.

Med allt detta tydligt demonstrerat finner vi nu det bisarra spektaklet att en man som dömt miljontals ur sin egen befolkning till svält beundras av filantroper, vars uttalade mål är att se till att alla i världen har råd med en liter mjölk. En professionell biståndsarbetare har nu flugit halvvägs runt jorden för att intervjua denna branschledare och därtill dikta om privilegiet att få göra det. För att behålla politisk makt, med välgörenhet som den uttalade avsikten, söker liknande idealister nu stöd från bedragare, hallickar och professionella kriminella. Släktskapet mellan dessa grupper visar sig alltid i slutändan, när tillfälle ges. Men vilket är detta tillfälle?

Varför ledde den humanistiska filosofin från 1700-talets Europa till ett terrorvälde? Det hände inte av en slump; det var en konsekvens av den ursprungliga premissen, avsikten och de tillgripna medlen. Avsikten är att göra andras väl till sin existens huvudsakliga rättfärdigande; medlen är kollektivets makt; och premissen är att ”välet” är kollektivt.

Problemets ursprung är etiskt, filosofiskt, och religiöst, och avser relationen mellan människan och universum, och människans kreativa förmåga och sin skapare. Den fatala motsättningen uppstår i ett misslyckande att erkänna grunden för mänskligt liv.

Uppenbarligen finns det en stor mängd svårigheter och bekymmer som följer av existensen. Fattigdom, sjukdom och olyckor är händelser som kan minskas till ett minimum, men inte helt elimineras från de faror mänskligheten måste möta. Men det är inte önskvärda tillstånd, som bör skapas eller låtas fortgå.

Naturligt är att barn har föräldrar, och att de flesta vuxna är vid god hälsa större delen av sina liv, och kan ägna sig åt meningsfulla sysslor för sitt uppehälle. Det är normen och ligger i sakens natur. Sjukdom är marginellt. Det kan mildras endast av den marginella överskottsproduktionen, annars skulle inget alls kunna göras. Därför kan det inte hävdas att producenten existerar endast för icke-producenten, att välståndet existerar endast för den sjuke, att den kompetente existerar endast för de inkompetenta; eller någon person endast för någon annan. (Den logiska följden, om vi anser att en person enbart existerar för någon annans skull, utövades i semi-barbariska samhällen när änkan eller undersåtar till en död man begravdes levande i dennes grav.)

”Vilken sorts värld tror humanisten kommer att bli resultatet om han tillåts löpa linan ut?  Det kan endast resultera i en värld fylld med matköer och sjukhus…”

De stora religionerna, som också är stora intellektuella system, har alltid erkänt de naturligt givna förutsättningarna. De erkänner välgörenhet och välvilja som en moralisk förpliktelse, som skall möjliggöras av producentens överskott. Detta innebär att de gör det sekundärt till produktion, på grund av det ofrånkomliga faktum att om inget produceras kan inget ges bort. Konsekvensen blir att extremt strikta regler, som dock endast skall följas frivilligt, påförs de som vill ägna sitt liv enbart åt välgörenhet. Detta ses alltid som ett specifikt kall eftersom det aldrig kan vara ett generellt sätt att leva. Eftersom välgörenhetsarbetaren måste erhålla pengar eller tillgångar från producenter är han inte i position att bestämma; han måste be. När han åsidosätter för sin egen överlevnad får han aldrig ta mer än det minimum som behövs för att existera. Som bevis på sitt kall måste han till och med överge lyckan av ett familjeliv, om han ska bli formellt accepterad av religionen. Aldrig någonsin får han leva bekvämt på grund av andras misär.

De religiösa sammanslutningarna drev sjukhus, tog hand om föräldralösa och distribuerade mat. En del av dessa allmosor gavs ovillkorligt, för att det ej skulle finnas något tvång förklätt som välgörenhet. Det är inte anständigt att be en man blottlägga sin själ i utbyte mot bröd. Detta är den verkliga skillnaden mellan välgörenhet utförd i Guds namn, och den baserad på humanitära eller filantropiska grunder. Om de sjuka blev botade, de hungriga fick mat och barn togs hand om tills de växte upp så var det sannerligen gott, och det goda kan inte beräknas i bara fysiska mått; men dessa åtgärder var endast avsedda att hjälpa mottagarna under en period av nöd och om möjligt återställa livet till vardagen. Om de nödställda delvis kunde hjälpa sig själva, desto bättre. Om detta ej var möjligt, så erkändes detta faktum. Men de flesta av de religiösa ordnarna gjorde samtidigt en insats för att vara produktiva, så att de skulle ge från sina egna överskott samtidigt som de distribuerade donationer. När de utfört produktivt arbete, såsom byggnation, undervisning för en rimlig avgift, jordbruksdrift eller tillfällig näringsverksamhet och utövande av konst, var resultaten bestående inte bara i vad som producerats, utan även i utvidgningen av kunskap och avancerade metoder, så att den generella nivån av välfärd på lång sikt ökade. Och det bör noteras att dessa bestående resultat härrör från självförbättring.

Vad kan en människa egentligen göra för en annan? Han kan ge av sina egna medel och sin egen tid det han kan undvara. Men han kan inte skänka det som ej är givet av naturen, inte heller ge bort sitt eget uppehälle utan att bli behövande själv. Om han ger bort det han tjänat in, måste han ändock ha tjänat in det först. Naturligtvis har han rätt till familjeliv om han kan försörja hustru och barn. Han måste därför behålla tillräckligt för sig och sin familj för att fortsätta producera. Ingen enskild person kan, även om hans inkomst är tio miljoner dollar per år, ta hand om alla världens behov.

Men tänk om någon inte har några egna tillgångar, och ändå inbillar sig att han kan ”hjälpa andra” som sitt främsta syfte och livsuppgift, vilket är den centrala doktrinen inom den humanitära tron, hur skall han då gå till väga? Listor upprättas över de mest behövande, certifierade av sekulära välgörenhetsstiftelser som betalar sina egna tjänstemän väl. De behövande har undersökts, men inte hjälpts. Och utav mottagna donationer, betalar tjänstemännen alltid sig själva först. Detta är pinsamt även för de mest tjockhudade professionella filantroperna. Hur skall erkännande av detta kunna kringgås? Om filantropen kunde kommendera medel från producenten skulle han, istället för att be om en del, kunna ta äran för produktionen då han är i en position att ge order till producenten. Han kan därefter skylla på producenten för att denne inte följer order när han inte producerar mer.

Om det primära målet för filantropen, hans syfte med livet, är att hjälpa andra så kräver hans välmående att andra skall vara i nöd. Hans lycka är den motsatta sidan av deras elände. Om han vill hjälpa ”mänskligheten”, så måste hela mänskligheten försättas i nöd. Humanisten vill vara en drivande kraft i andras liv. Han kan inte erkänna vare sig det gudomliga eller den naturliga ordningen, där människor har makten att hjälpa sig själva. Humanisten sätter sig i Guds ställe.

Men han konfronteras med två obekväma faktum; för det första att de kompetenta inte behöver hans hjälp; och för det andra att de flesta människor, om de ej fallit i fördärvet, inte vill bli ”gottgjorda” av humanisten. När det sägs att alla ska leva i första hand för andra, vilken är då den specifika vägen som söks?  Skall varje person göra exakt vad alla andra vill att han ska göra, utan begränsningar eller förbehåll? Och enbart vad andra vill att han ska göra? Tänk om olika personer som har motstridiga krav? Systemet är praktiskt ogenomförbart.

Kanske skall han då enbart göra det som verkligen är ”bra” för andra. Men kommer dessa andra veta vad som är bra för dem? Nej, det är uteslutet på grund av samma problematik. Skall då A göra vad han tycker är bra för B, och B göra vad han tycker är bra för A? Eller skall A endast godta vad han tycker är bra för B, och vice versa? Men det vore absurt. Naturligtvis är det humanisten faktiskt föreslår att han skall göra det han tycker är bra för alla. Det är vid denna punkt som humanisten introducerar giljotinen.

Vilken typ av värld ger humanisten fritt spelrum? Det kan enbart bara vara en värld fylld av matköer och sjukhus, där ingen behållit sin naturliga förmåga att hjälpa sig själv och stå emot saker som försöker göras mot hans vilja. Och det är precis den värld som humanisten arrangerar när han får som han vill.

När en humanist önskar att alla har en liter mjölk, är det uppenbart att han ej har någon mjölk, och ej kan producera den själv, varför skulle han annars bara önska? Vidare, om han hade tillräckligt med mjölk för att ge alla en liter – så länge som hans tilltänkta mottagare kan producera sin egen mjölk skulle de säga tack, men nej tack. Hur skall humanisten då se till att han skall ha all denna mjölk att distribuera, och att alla andra sakna den?

Det finns bara ett sätt, och det är genom att använda den politiska makten i sin fulla utsträckning. Därför känner humanisten den största tacksamhet när han besöker eller hör talas om ett land där alla begränsas av ransoneringskort. När uppehälle måste delas ut så har det önskvärda uppnåtts, en allmän nöd och en överstående makt att ”befria” denna nöd. Den teoretiske humanisten är en terrorist i praktiken.

Goda människor ger honom makten han begär, eftersom de har accepterat hans felaktiga premisser. Vetenskapens framsteg gav dessa en synbar rimlighet. Eftersom det finns tillräckligt för alla, varför kan inte de ”behövande” tillgodoses först, och frågan därmed bli löst permanent?

Vid denna punkt ställs frågan hur man definierar ”behövande” och med vilken makt skall dessa ombesörjas? Godhjärtade personer kan utropa indignerat:

”Det här är hårklyverier; hårddra saker till det yttersta, men det absolut minsta du inte kan förneka är att en människa som är hungrig, illa klädd, och utan bostad är behövande. Källan till hjälp kan bara vara tillgångar från dem som inte är i sådant behov. Makten finns redan, om det kan finnas en rätt att beskatta folk för arméer, flottor, polis, vägbyggen och alla andra tänkbara ändamål, så måste det ju finnas en mer fundamental rättighet att beskatta människor för att bevara livet självt.”

Nåväl, ta ett specifikt fall. Under den svåra tiden på 1890-talet var en ung journalist i Chicago bekymrad över de förfärande omständigheterna för de arbetslösa. Han försökte tro att alla människor som ärligt var villiga att arbeta kunde hitta sysselsättning; men för att försäkra sig undersökte han ett antal fall. Häribland fanns en yngling från en gård, där familjen kanske har tillräckligt att äta men brist på allt annat; gårdspojken hade kommit till Chicago för att söka arbete, och skulle säkerligen ha tagit vilket arbete som helst, men det fanns inga. Låt oss anta att han kunde ha tiggt sig en väg hem; det fanns andra som var en halv kontinent och en hel ocean från sina hem. De kunde inte ta sig tillbaka, oavsett alla tänkbara ansträngningar, och det är inget att argumentera om. De kunde inte. De sov i gränderna, väntade på magra ransoner vid soppkök, och led bittert.

Utöver detta; bland dessa arbetslösa fanns några personer – det är omöjligt att säga hur många – som var ovanligt företagsamma, begåvade och kompetenta, och det var just detta som försatte dem i deras svåra situation. De hade lämnat en beroendesits vid en ovanligt dålig tidpunkt; de hade tagit en stor risk. Extremer möttes bland arbetslösa – de mest våghalsigt företagsamma, de med ren otur, och de rent av slösaktiga och inkompetenta.

En smed som arbetade i närheten av Brooklyn Bridge och gav en fattig vandrare tio cent att betala broavgiften med kunde knappast veta att han gjorde det möjligt för en framtida engelsk prisvinnande poet att gå vidare till odödlighet. Men vandraren var John Masefield. Så det är inte nödvändigtvis så att de behövande är ”oförtjänta”.

Det fanns också personer i landet, i områden plågade av torka eller insekter, som var i allvarlig nöd och bokstavligen skulle ha svultit om understöd inte hade sänts dem. De fick dessutom inte mycket, och det sändes på ett slumpmässigt och oregelbundet sätt. Men alla kämpade sig igenom det hela och det slutade med en fantastisk återhämtning för hela landet.

”Varför åberopar vänligt sinnade människor politisk makt?”

För övrigt skulle det ha blivit mycket mer allvarligt lidande än enbart simpel fattigdom på existensminimum, om det inte vore för medmänskligt givande som inte räknades som välgörenhet. Folk ger alltid om de har; det är en mänsklig impuls, som humanisten utnyttjar för eget syfte. Vad är då fel med att institutionalisera en naturlig impuls i en politisk organisation?

Nåväl igen; gjorde gårdspojken något fel när han lämnade gården, där han hade tillräckligt att äta, och begav sig till Chicago för möjligheten att få ett jobb?

Om svaret är ja måste det finnas en rättfärdig makt som borde hindra honom att lämna gården utan tillstånd. Den feodala makten gjorde det. Den kunde inte förhindra att människor svalt, den bara tvingade dem att svälta där de föddes.

Men om svaret är nej gjorde bondpojken inget fel, och han hade all rätt att ta denna risk, så exakt vad skall göras för att garantera att han inte har otur när han kommer till sin destination? Måste ett jobb ges till en person vart han än väljer att gå? Det vore absurt. Det låter sig inte göras. Är han berättigad till hjälp i alla fall, när han väl kommer dit och så länge han väljer att stanna, eller åtminstone till en returbiljett hem? Det vore lika absurt. Efterfrågan skulle bli obegränsad; inget mått av produktion skulle kunna tillgodose det.

Och hur blir det med människor som utarmats av torka, kunde de inte ges politisk hjälp? Men det måste finnas förutsättningar. Skall de få det precis så länge de är i behov, medan de stannar där de är? (Man kan inte finansiera en oändlig mängd resor.) Det är precis vad som har gjorts under de senaste åren, och det har hållit biståndstagare samlade tillsammans i eländiga miljöer i sju år, där de slösat sin tid, sitt arbete och sitt utsäde i öknen.

Sanningen är att om någon given metod funnes för att ta hand om de marginella behoven och den nöd som är oundviklig vid mänskligt liv genom att inrätta en permanent skatt på produktionen, skulle den antas med glädje av de som nu motsätter sig det, om det vore genomförbart.

De motsätter sig detta eftersom det per definition är praktiskt ogenomförbart. Detta är människor som redan har utarbetat alla tänkbara dellösningar, i form av privata försäkringar; och de vet exakt vad problemet är eftersom de stöter på det varje gång de försöker säkra sina anhörigas framtid.

Det oöverstigliga hindret är att du aldrig kan ta ut framtida produktion i förskott

Om det vore ett faktum att producenter i allmänhet, industriella direktörer och andra, hade hjärtan gjorda av is, och inte brydde sig det minsta om mänskligt lidande, skulle det ändå vara mest praktiskt för dem om frågan om befrielse från alla typer av nöd, oavsett om det vore arbetslöshet, sjukdom eller hög ålder, skulle kunna lösas en gång för alla, så de ej behövde höra något mer om det. De blir konstant attackerade på denna punkt, och deras problem mångdubblas när industrin hamnar i en depression. Politikerna kan få röster från nöd; humanister säkrar lukrativa tjänstemannajobb åt sig själva genom att distribuera nödbidrag; endast de som producerar, både kapitalister och arbetare, måste acceptera att bli föraktade och stå för notan.

Svårigheten visas bäst med hjälp av ett konkret fall. Antag att en man äger ett lönsamt företag, i gott skick, med en lång tradition av god förvaltning och vill ordna så att hans familj skall få sitt uppehälle garanterat från det på obestämd tid. Han skulle kunna ge ut preferens-obligationer som ger ett visst belopp i avkastning; säg att det bara skulle vara $5000 per år för ett företag som visar $100.000 i vinst per år. Även om det är det bästa han kan förmå, kvarstår det faktum att om företaget inte visar $5000 i vinst, kommer hans familj ändå inte få några pengar. De skulle kunna försätta företaget i konkurs och ta de tillgångar som blir över, men dessa tillgångar kan vara värdelösa. Du kan aldrig ta ut framtida produktion i förskott.

Utöver det så kanske hans familj väljer att överlåta obligationerna till någon ”välvillig vän” för ”förvaltning” – av detta finns många kända exempel – och sedan skulle de riskera att inte få pengar ändå. Detta är vad som händer när organiserad välgörenhet får donationer. De låter många goda vänner få mycket trevliga jobb.

”Skall de behövande själva få rösta till sig vad de vill?”

Men antag att affärsmannen, på grund av sin generösa tillgivenhet, skulle kunna ordna det så att hans fru och familj kunde ha ett öppet bankkonto från företagets tillgångar, som de kunde göra uttag ifrån precis som de ville. Han skulle kanske i sin oskuld tro att de inte skulle ta ut mer än en liten procent, för sina mest berättigade behov. Men dagen kan ändå komma när banktjänstemannen måste informera den lyckliga frun att det inte finns mer pengar för att lösa hennes check; och med ett dylikt arrangemang är det säkerställt att denna dag skulle komma ganska snart. I vilket fall så skulle företaget, när familjen som mest behövde pengar, generera som minst.

Argumentet blir fullständigt vansinnigt om vi tänker oss att affärsmannen ger en tredje part en oinskränkbar rätt att ta ut så mycket han önskar från företagets tillgångar, med endast en överenskommelse som aldrig kan garanteras att han därmed skall försörja ägarens familj. Och det är detta som förslagen om att ta hand om de behövande med politiska medel egentligen handlar om. Det ger makt till politiker att beskatta utan gräns; och det finns absolut inget sätt att garantera att pengarna går till det som de var tänkta till. Oavsett skulle ett företag inte kunna överleva sådana obegränsade uttag.

Varför åberopar vänligt sinnade människor politisk makt? De kan inte förneka att medlen för att bistå måste komma från produktionen. Men de hävdar att det finns tillräckligt mycket, och därtill att avvara. De måste därmed antaga att producenter inte är villiga att ge det som är ”rätt”. Vidare måste de förutsätta att det finns en kollektiv rättighet att beskatta, för vilket ändamål kollektivet än väljer. De finner denna rättighet i ”staten”, som om denna existerade av och för sig själv, och glömmer därmed bort det amerikanska axiomet att staten inte existerar för sig självt, utan är instiftad av män för begränsade syften. Skattebetalaren själv hoppas endast få skydd från armén eller flottan eller polisen; och därutöver använder han vägarna; så därför är hans rätt att insistera på begränsad beskattning självklar. Staten har inga ”rättigheter” i frågan, utan är endast en delegerad auktoritet.

Men om skatter skall åläggas för understöd, vem skall döma vad som är möjligt och nyttigt? Det måste vara antingen producenterna, de behövande, eller någon tredje grupp. Att säga ”alla tre” är inget svar; beslutet måste bero antingen på vilka som är majoritet, eller röstövervikt. Skall de behövande själva få rösta till sig vad de vill? Skall humanisterna, den tredje gruppen, rösta till sig kontroll över både producenterna och de behövande? (Det är vad de har gjort.)

Staten är alltså tänkt att ha makten att ge ”trygghet” till de behövande. Det kan den inte. Vad den gör är att ta besparingar som privatpersoner har sparat för sin egen trygghet, och berövar därmed alla från någon förhoppning eller möjlighet till trygghet. Den kan inget annat göra om den väljer att agera. De som inte förstår denna åtgärds natur är som vildar som hugger ned ett träd för att få frukt, de kan inte tänka i tid och rum, som civiliserade människor måste göra.

Vi har sett det värsta som kan hända när det bara finns privat välgörenhet och improviserade kommunala allmosor av tillfällig karaktär. Oorganiserad privat välgörenhet blir slumpmässig och sporadisk; den har aldrig kunnat förhindra lidande helt. Men inte heller förevigar den beroendet hos mottagarna. Det är kapitalismens och frihetens metod. Det innebär stora nedgångar och uppgångar, men uppgångarna blev alltid högre varje gång, och varade längre än nedgångarna. Och i de svåraste perioderna uppstod aldrig någon riktig svält, ingen mörk förtvivlan, utan en slags underligt arg, aktiv optimism och en osviklig tro på bättre tider framöver, vilka sedan bekräftades vara riktiga. Inofficiella, sporadiska, privata donationer tjänade faktiskt sitt syfte. Det fungerade, även om det inte var perfekt.

Å andra sidan, vad kan den politiska makten göra? Ett av kapitalismens påstådda ”övergrepp” var ”sweatshops”. Invandrare kom till Amerika, fattiga, utan att kunna språket och utan att kunna något hantverk; de blev anställda för mycket låga löner, arbetade långa skift i slummen, och det sades att de utnyttjades. Men på något mystiskt sätt blev deras situation bättre; den stora majoriteten nådde bekvämlighet, och vissa blev rika.

Kunde den politiska makten gett lukrativa jobb till alla som ville komma? Naturligtvis kunde och kan den inte det. Trots detta åberopade goda människor den politiska makten för att lindra svårigheter för dessa nykomlingar. Vad gjordes? Det första kravet var att varje invandrare borde ha med sig en viss summa pengar. Det innebar att de mest behövande utomlands förlorade sitt enda hopp. Senare, när den politiska makten i Europa hade gjort livet till ett dystert helvete, men ett stort antal personer fortfarande kunde ha skrapat ihop erforderligt belopp för att få tillträde till Amerika, bestämde den politiska makten helt enkelt en kvot för hur många som släpptes in. Ju mer desperat behovet var, desto mindre möjlighet kunde den politiska makten tillåta dem. Skulle inte många miljoner i Europa vara glada och tacksamma om de kunde få även den minsta lilla chans som det gamla systemet gav, istället för fångläger, tortyrkällare, vidriga förödmjukelser och våldsam död?

Arbetsgivaren för en ”sweatshop” hade inte mycket kapital. Han riskerade det lilla han hade för att anställa folk. Han anklagades för att göra dem en hemsk oförrätt, och hans företag utpekades som ett bevis för kapitalismens inneboende brutalitet.

Den politiska tjänstemannen är tämligen välbetald, och har en fast anställning. Utan att riskera något själv får han sin lön för att driva iväg desperata människor från gränserna, så som drunknande människor som slås tillbaka från sidorna av ett välförsett fartyg. Vad annars kan han göra? Ingenting. Kapitalismen gjorde vad den kunde; den politiska makten gör vad den kan. Skeppet byggdes och lagrades för övrigt av kapitalismen.

Jämför den privata filantropen med den privata kapitalisten, och ta fallet med den verkligt behövande människan, som inte är arbetsoförmögen, och anta vidare att filantropen ger honom mat och kläder och tak över huvudet – när han har använt dessa är han precis där han var innan, förutom att han nu också kan ha vant sig vid att vara beroende. Men antag att någon utan några som helst välvilliga motiv, som helt enkelt vill ha arbete utfört för sin egen skull, anställer den fattige mannen för en lön. Arbetsgivaren har inte gjort en god gärning. Men trots detta har den anställde människans tillstånd faktiskt förändrats. Vad är den avgörande skillnaden mellan de båda åtgärderna?

Det är att den ofilantropiske arbetsgivaren har tagit mannen tillbaka in i produktionsledet, in i energins kretslopp – medan filantropen endast kan avleda energi på ett sådant sätt att det inte blir någon återgång till produktion, och därmed mindre sannolikt att den välgjorda åter hittar arbete.

Detta är den djupa, rationella anledningen till att människor krymper av allmosor, och hatar själva ordet. Det är också anledningen till att de som utför välgörenhet under ett riktigt kall gör sitt bästa för att hålla den marginell, och gärna ger upp möjligheten att ”göra gott” till förmån för en chans för mottagaren att arbeta på alla halv-acceptabla villkor. De som inte kan undvika att leva på allmosor känner och uppvisar resultatet rent fysiskt; de är avskurna från livskällorna av självförnyande energi, och deras livskraft sjunker.

Resultatet, om de hålls på understöd tillräckligt länge av de beslutsamma filantroperna och politiker i samförstånd, har beskrivits av en biståndsarbetare. Till att börja med ansökte ”klientelet” motvilligt. ”Efter några månader ändras det fullständigt. Vi finner att den som endast ville ha nog för att komma på fötter nu har funnit sig tillrätta och lever på understöd som om det vore självklart”

Biståndsarbetaren som sade detta ”levde själv på understöd som om det vore självklart”; men han hade sjunkit långt mycket lägre än sin klient, då han inte ens erkände sin egen position. Hur kunde han undvika sanningen? För att han kunde gömma sig bakom den filantropiska gärningen. ”Vi hjälper till att förhindra svält, vi ser till så att dessa människor har tak över huvudet”

Om biståndsarbetaren frågades, odlar ni maten, bygger ni härbärget, eller ger ni pengar från era egna inkomster för att betala dem, så skulle han inte se att det spelade någon roll. Han hade lärt sig att det är rätt att ”leva för andra” för ”sociala mål” och ”sociala framsteg”. Så länge han kan tro att det är vad han gör kommer han inte att fråga sig själv vad han nödvändigtvis gör mot de andra, eller varifrån medlen som behövs för att försörja honom kommer.

Om den fulla gärningen hos ärliga filantroper samlades, från tidernas begynnelse, skulle vi se att alla dessa tillsammans genom sina strikt filantropiska handlingar inte givit mänskligheten en tiondel av den fördel som härletts från högst de normala, självintresserade ansträngningarna av Thomas Alva Edison, för att inte tala om de ännu större tänkare som arbetade ut de vetenskapliga principer som Edison tillämpade. Otaliga spekulativa tänkare, uppfinnare, och organisatörer har bidragit till komfort, hälsa och lycka för sina medmänniskor – därför att det inte var deras mål.

”Ingen skada är större än den som begås av goda människor … det måste finnas ett mycket allvarligt fel i det sätt på vilket de försöker uppnå sina mål.”

 

När Robert Owen försökte driva en fabrik för att effektivt producera, lyckades han i processen dessutom förbättra några föga lovande karaktärer bland sina anställda, som tidigare hade fått understöd, och därmed blivit sorgligt förfallna; Owen tjänade pengar åt sig själva, och emedan han så gjorde insåg han samtidigt att om högre löner betalades, kunde produktionen ökas eftersom den skapade sin egen marknad. Detta var både sunt och sant. Men därefter blev Owen inspirerad till humanitära ambitioner, att försökte att välgöra alla. Han samlade ett antal humanister i en experimentell koloni, där de alla blev så fixerade vid att välgöra andra att man inte fick något gjort överhuvudtaget, och kolonin upplöstes. Owen gick i konkurs och dog lätt galen, så den viktiga principen han skymtade fick vänta ett århundrade till att återupptäckas.

Filantropen, politikern och hallicken funnes ofrånkomligen i allians, eftersom de har samma motiv, de försöker nå samma mål, att finnas för, genom och av andra. Och de goda människorna kan inte frikännas från sitt stöd för dem. Inte heller kan man tro att de goda människorna är helt omedvetna om vad som egentligen händer. Men när goda människor vet, vilket de garanterat gör, att tre miljoner personer (vilket är den lägsta uppskattningen) svalt ihjäl på ett år p.g.a. de metoder som de godkänner, hur kan de då fortfarande fraternisera med mördarna och stödja dessa åtgärder? Eftersom de har fått höra att tre miljoner människors långsamma död i slutändan kan leda till fördelar för den stora massan. Detta argument kan likväl tillämpas för kannibalism.

Originalartikeln har översatts till svenska av Hans P.

Kommentera på bloggen

1 kommentarer till ”Humanistens giljotin

Kommentarer inaktiverade.