Bortom Är och Borde

[Från Liberty, november 1988]

Professor Hans Hoppe, en relativt nylig invandrare från västtyskland, har fört med sig en enorm gåva till den amerikanska libertarianska rörelsen. I ett bländande genombrott för politisk filosofi i allmänhet och libertarianism i synnerhet har han lyckats besegra den kända “är/borde, faktum/värde“-dikotomin som har plågat filosofin sedan skolastikernas tid, och som har låst den moderna libertarianismen i ett tröttsamt dödläge. Men inte nog med det: Hans Hoppe har lyckats etablera beviset för anarko-kapitalistiska, lockeanska rättigheter i ett ej tidigare skådat orubbligt slag, ett som får min egen naturrättsposition att verka nästan mesig i jämförelse.

I den moderna libertarianska rörelsen är det bara naturrättslibertarianerna som har kommit fram till tillfredställande absoluta libertarianska slutsatser. De olika falangerna av “konsekvensialister” – oavsett om de är emotivister, utilitarister, Stirneriter, eller vad som helst – har tenderat att spricka i sömmarna. Om man, trots allt, måste vänta på konsekvenserna för att kunna fatta ett fast beslut kan man knappast, i varje tänkbart fall, anta en konsekvent, hårdnackad, ståndpunkt för frihet och privat egendom.

Hans Hoppe skolades i den moderna (i detta fall, Kantianska) filosofiska traditionen, istället för den naturrättsliga, och fick sin filosofiexamen vid Frankfurts universitet. Han fortsatte sedan med en avhandling i ekonomisk filosofi för sin “andra doktorsexamen”. Här blev han en hängiven anhängare av Ludwig von Mises och hans “praxeologiska” tillvägagångssätt, samt även det system av ekonomisk teori som Mises byggde på detta tillvägagångssätt, som når fram till slutsatser som är logiskt härledda från självklara axiom.

Hans har visat sig vara en enastående produktiv och kreativ praxeolog, delvis eftersom han är den enda praxeologen (så vitt jag vet) som ursprungligen nått fram till doktrinen från en filosofisk snarare än ekonomisk bakgrund. Således för han med sig speciella filosofiska insikter.

Hoppes viktigaste genombrott har varit att börja från normala praxeologiska axiom (till exempel att varje mänsklig varelse agerar, det vill säga, använder medel för att uppnå mål), och, vilket är anmärkningsvärt, nå fram till en hårnackad anarko-Lockeansk politisk etik. I över 30 år har jag predikat för den ekonomiska yrkeskåren att detta inte kan göras: att ekonomer inte kan nå fram till politiska slutsatser (till exempel att staten borde göra X eller att de inte borde göra Y) helt och hållet från värdefri ekonomi.

För att kunna komma till förslag gällande politik har jag sedan länge hållit fast vid att ekonomer måste använda någon form av etiskt system. Notera att alla grenar av den moderna “välfärdsekonomin” har försökt att göra just detta: att fortsätta att vara “vetenskapliga” och därför värdefria, och ändå föra fram alla möjliga sorters välvårdade policyutlåtanden (eftersom de flesta ekonomer vid någon tidpunkt skulle vilja gå bortom sina matematiska modeller och dra politiskt relevanta slutsatser). De flesta ekonomer skulle inte tillåta sig själva att bli påkomma med att förorda etiska system eller principer, eftersom de tror att detta skulle förminska deras “vetenskapliga” status.

Och ändå har Hans Hoppe, anmärkningsvärt och på ett utomordentligt sätt, visat att jag har fel. Han har gjort det: han har härlett en anarko-Lockeansk rättighetsetik från självklara axiom. Inte nog med det: han har visat att det, precis som med aktionsaxiomet i sig, är omöjligt att förneka eller inte samtycka med den anarko-Lockeanska rättighetsetiken utan att omedelbart falla in i självmotsägelse och att motbevisa sig själv.

Med andra ord är Hans Hoppes bidrag till den politiska etiken det som Misesianer känner igen från praxeologi och Aristotelianer-Randianer känner ingen från metafysik: det som vi kan kalla hardcore-axiomatik. Det är självmotsägande och -motbevisande om man försöker förneka Mises handlings-axiom, eftersom själva försöket att förneka det i sig är en handling. Det är självmotsägande och -motbevisande om man försöker förneka det Randianska axiomet om medvetande, eftersom det krävs ett medvetande för att försöka förneka det. Om ingen kan försöka förneka en proposition utan att använda den, fastnar man inte bara i en ofrånkomlig självmotsägelse: man ger också propositionen axiomstatus.

”Hans Hoppe har, anmärkningsvärt och på ett utomordentligt sätt, visat att jag har fel.”

Hoppe var en student av den kända neo-Marxistiska tyska filosofen Jürgen Habermas, och hans tillvägagångssätt till politisk etik baseras på Habermas-Apels koncept om “argumentationsetik”. Enligt denna teori implicerar själva faktumet av att argumentera, av att försöka övertala en läsare eller en lyssnare, vissa etiska föreskrifter: till exempel att erkänna giltiga poänger i ett argument. Kort sagt kan fakta/värde-dikotomin överkommas: sökandet efter fakta implicerar logiskt att vi antar vissa värderingar eller etiska principer.

Många libertarianer har på senare tid blivit intresserade av denna sorts etik (till exempel den belgiska anarkistiska juridikteoretikern Frank van Dun, och den brittiska popperianen Jeremy Chearmur). Men deras version är en “mjuk” variant av argumentationsetiken, för frågan kan alltid uppstå varför någon skulle vilja hålla igång ett argument eller en dialog. Hoppe har gått långt bortom detta genom att ge en hardcore-axiomatisk, praxeologisk twist till diskussionen.
Hoppe är inte särskilt intresserad av att hålla igång argumentet, utan mer att visa att alla argument (självklart inklusive anti-anarko-Lockeanska) måste implicera självägande av kroppen hos både argumentatören och lyssnarna, samt även en rätt till att inmuta egendom så att argumentatörerna och lyssnarna kan vara vid liv för att lyssna på argumentet och föra det vidare.

På ett sätt är Hoppes teori likt Gewirth-Pilons fascinerande argument; i vilket Gewirth och Pilon (den förre en liberal, den senare en minarkistisk libertarian) försöker säga följande: Det faktum att X agerar visar att han hävdar att han har rätten att agera så (än så länge håller det!) och att X också underförstått ger alla andra rätten att göra så. Den slutsatsen, även om den är själsligt tillfredsställande för libertarianer, och lik praxeologi i dess betoning på agerande, lyckas tyvärr inte överleva – eftersom, som naturrättsfilosofen Henry Veatch poängterat i sin kritik av Gewirth: varför skulle X ge någon annan rättigheter? Genom att betona självmotsägelsen i argumenten av icke-anarko-Lockeaner, har Hoppe löst det urgamla problemet med att generalisera en etik för mänskligheten.

Icke desto mindre riskerar Hoppe, genom att komma ut med en genuint ny teori (fantastiskt i sig, om vi tar i beaktande den politiska filosofins långa historia), att förolämpa alla de intellektuella särintressen som finns i det libertarianska lägret. Utilitarister, som borde vara glada att värdefriheten behålls, kommer att förfäras då de inser att Hoppeanska rättigheter är ännu mer absolutistiska och “dogmatiska” än naturrätten. Naturrättare kommer att vara ovilliga att acceptera en etik som inte är grundad i sakers allmänna natur, även om de är glada att “dogmatismen” är kvar.

Randianer kommer att vara speciellt upprörda eftersom det Hoppeanska systemet är grundat på (precis som det Misesianska) den satanistiske Immanuel Kant och hans “syntetiska a priori”. Randianer kanske blidkas när de får reda på att Hoppe influeras av en grupp tyska Kantianer (ledda av matematikern Paul Lorenzen) som tolkar Kant som en grundligt realistisk Aristotelian, i motsats till den idealistiska tolkningen som är vanlig i USA.

Som en naturrättare ser jag inte någon direkt motsättning här, eller varför man inte skulle kunna hålla fast vid både den naturrättsliga och den Hoppeansk-rättsliga etiken samtidigt. Båda rättighetsetikerna är trots allt grundade i verklighetens natur, precis som den realistiska versionen av Kantianism. Naturrätten ger också en personlig och social etik utöver libertarianismen; detta är ett område som Hoppe inte bryr sig om.

Ett framtida forskningsprogram för Hoppe och andra libertarianska filosofer skulle vara (a) att se hur långt man kan utöka axiomatismen inom andra etikområden, eller (b) att se om och hur denna axiomatism skulle kunna integreras i det normala naturrättsliga tillvägagångsättet. Dessa frågor ger fascinerande filosofiska möjligheter. Hoppe har lyft upp den amerikanska rörelsen från årtionden av steril debatt och dödläge, och givit oss en kurs för framtida utveckling av den libertarianska vetenskapsgrenen.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.