Guldmyntfoten dör aldrig

John Maynard Keynes tyckte att han mer eller mindre hade tagit kål på guld som en penningstandard på 1930-talet. Världens stater gjorde sitt allra bästa för att hjälpa honom på traven. Det tog längre tid än de trodde. Guld som pengar överlevde ända till Nixons dagar, och det var han som slutligen utdelade det slutgiltiga, dödliga slaget. Detta var tänkt att bli slutet på guld och början på den nya härliga tidsåldern av pappersvälstånd.

Det fungerade inte som de trodde. 1970-talet var en tid av monetärt kaos. Det som var värt en dollar 1973 är idag endast värt 20 cent. Uttryckt på ett annat sätt: 10 cent är värt 2 cent, en nickel är värd en penny, och en penny är… inte värd någonting alls. Den är en bokföringsillusion som tar upp fysisk plats helt utan anledning.

Välkommen till en ålder av papperspengar, där regeringar och centralbanker kan tillverka så mycket pengar de vill utan någon gräns. Guld var den sista gränsen. När guld förkastades som penningstandard släppte den lös inflationsmonstret och Leviathan själv, som nu har svällt bortom all fattningsförmåga.

Men vet du vad? Guld har faktiskt inte försvunnit. Det är fortfarande det som används för att säkra kapital, det som alla investerare omfamnar i tider av nöd. Det är fortfarande den mest likvida, mest stabila, mest utbytbara, mest efterfrågade och mest pålitliga källan till välstånd på planeten. Det har en mer pålitlig köp-sälj-spridning än någon annan råvara som finns sett till dess värde per viktenhet.

Men är guld dött som ett monetärt verktyg? Kanske inte. När papperspengarnas misslyckande blivit mer än uppenbart, nämner någon guld och sedan gäller det att se upp för den efterkommande hysterin. Detta är precis vad som hände nyligen när Robert Zoellick, chefen för Världsbanken, utstötte några vaga läten om guld. Han föreslog bara att guldpriset kunde användas som ett mått för att utvärdera kvaliteten på penningpolitiken.

Men vad hände? Taket rasade. Brad DeLong, en berömd Keynesian, kallade Zoellick för ”den dummaste mannen som lever” och New York Times briljerade med en legion av experter som försäkrade oss om att guldmyntfoten inte skulle fixa saker, skulle hindra penningpolitiken, skulle medföra större instabilitet snarare än mindre, skulle föra tillbaka den stora depressionen, och leda till massivt mänskligt lidande av alla möjliga slag.

Men en sak bevisade detta lilla utbrott: tidningar, stater och deras gynnade akademiska ekonomer hatar guldmyntfoten. Jag kan förstå detta. Avsaknaden av en guldmyntfot har möjliggjort den pappersvärld de alla älskar, en värld styrd av staten och dess chefer, en värld av stora skulder och oändliga möjligheter till ofog från toppen till botten.

Ett av de roligaste utbrotten kom från Nouriel Roubini, som noterade en rad förtjänster hos guld utan att erkänna dem som sådana: guld begränsar centralbankers flexibilitet och åtgärdsomfång (check!), under guld kan en centralbank inte ” stimulera tillväxt och stabilisera priserna” (check!), under guld kan inte centralbankerna ge ett lender-of-last-resort-stöd (check!), under guld kan banker gå under i stället för att räddas (check!).

Hans enda riktigt negativa poäng var att under guld så får vi fler konjunkturcykler, men här har han helt fel, vilket en snabb titt på datat visar. Och hur kan någon säga en sådan sak i det omedelbara kölvattnet till en av historiens största bubblor och dess utbrott, som förde världen till randen av katastrof (och som fortfarande inte är över)?

Här är en nyhet till alla som inte redan vet detta: det var inte guldmyntfoten som skapade denna katastrof.

Som Murray Rothbard betonade är guldmyntfotens viktigaste grunddrag att den sätter makten i folkets händer. De är inte längre beroende av centralbankers, tjänstemäns, och pengaspekulanters nycker. Pengar blir inte endast en bokföringsenhet utan en verklig form av egendom precis som alla andra. Det är säkert, portabelt, universellt värderat, och behåller eller stiger, snarare än sjunker, i värde över tiden. Under en verklig guldmyntfot finns det inget behov av en centralbank, och bankerna själva blir som alla andra företag, inte någon sorts gigantisk socialistisk verksamhet som upprätthålls av biljoner i offentliga medel.

Föreställ dig att du innehar pengar som ökar snarare än minskar sin köpkraft i termer av varor och tjänster. Det är så livet är under guld. Sparare belönas snarare än bestraffas. Ingen använder penningsystemet för att råna någon annan. Staten kan endast spendera det man har och inte mer. Handeln över gränserna kastas inte in i ett konstant kaos på grund av en förändring i växelkursen.

Naturligtvis talade inte Världsbankschefen om en riktig guldmyntfot. I bästa fall pratade han om någon slags regel för att hålla tillbaka centralbanker som försöker göra det som den amerikanska centralbanken försöker göra nu: att inflatera penningmängden för att pressa ner sin valutas växelkursvärde för att subventionera export.

Ändå är det bra att han tog upp ämnet. Mises-institutet har kämpat för guld ända sedan det grundandes. Mycket riktigt är frågan om guldmyntfoten till stor del historisk, men den är inte mindre viktig av den anledningen. De människor som hatar det förflutnas guldmyntfot efterfrågar ingen seriös penningreform idag.

Vi borde vara glada om den dagen någonsin kommer, då penningmyndigheterna verkligen gör papperspengarna direkt konvertibla till guld (eller silver eller något annat). Jag tvivlar dock på att vi kan se fram emot den dagen inom en snar framtid. Men det finns en sak som de skulle kunna låta hända omedelbart: låt marknaden skapa en egen guldmyntfot genom att tillåta verklig innovation och valfrihet på valutaområdet. Det är en rimlig gissning att guldmyntfotens motståndare skulle motsätta sig även detta eftersom, som Alan Greenspan själv en gång erkände, de människor som motsätter sig guld är i slutänden emot människans frihet.

Denna debatt handlar egentligen inte om penningpolitik, än mindre om de tekniska aspekterna kring övergången. Den handlar om politisk filosofi: Vad för slags samhälle vill vi leva i? Ett som styrs av en ständigt växande, allbestämmande stat eller ett i vilket människors frihet garanteras och skyddas?

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen