De sjunkande prisernas malström

Denna artikel publicerades ursprungligen i februari 2009.

Precis som under den Stora Depressionen och andra ekonomiska kriser har skrämselpropagandan gått på högvarv. Det stora spöket är deflationen, med vilket i allmänhet menas sjunkande priser. Detta i stark kontrast till klagosången om för höga priser, som sjöngs högt och vitt då oljepriset nästan dagligen nådde nya rekord. Höga priser tycker ingen om, men lyssnar man till den officiella retoriken från både politiker, hovekonomer och andra förstå-sigpåare så är låga priser nästan värre. Det låter nog ganska konstigt för de flesta. Varför skulle det vara dåligt att priserna sjunker? Det är en mycket motiverad fråga som tyvärr oftast får ett fullständigt felaktigt svar.

Den officiella teorin
Som så många gånger har konstaterats så lanserades deflationsspöket på allvar som New Deals ledstjärna. Man var rädd för att sjunkande priser skulle leda till minskad lönsamhet, vilket i sin tur leder till minskad produktion som leder till högre arbetslöshet som leder till minskad köpkraft som leder till minskad effektiv efterfrågan som leder till ännu sämre lönsamhet och ännu mindre produktion och ännu mindre sysselsättning och så vidare tills alla företag har gått i konkurs och det råder massarbetslöshet i landet. Sjunkande priser leder alltså till en ond spiral, för att inte säga malström, som sliter landets ekonomi i stycken och drar ner spillrorna i depressionens bottenlösa avgrund. Alltså måste man ta till alla medel för att hindra priserna från att sjunka. Utöver de sjunkande priserna brukar även de betalningssvårigheter som orsakas av bankernas ovilja att ge lån lyftas fram. Företag som egentligen gör vinst går i konkurs för att de inte får finansiering. Även detta måste bekämpas med statens hela styrka.

Den första åtgärden är att öka statens utgifter, att stimulera efterfrågan med ökad offentlig konsumtion. Till denna fas hör även direkta stödpaket, så kallade bail outs. Denna konsumtion finansieras i regel med statsskuld (staten lånar pengar) och inflation (staten skapar nya pengar). På så sätt skapas en artificiell efterfrågan som man hoppas att leder till att lönsamheten och produktionsnivån och därmed även sysselsättningen bibehålls. I ”mindre” kriser brukar åtgärderna sluta här, men då utsikterna är riktigt dåliga krävs det hårdare tag.

Den andra åtgärden är att införa pris- och lönekontroller. Med andra ord gör man det olagligt att sälja varor och tjänster till under ett visst pris, på samma sätt som det är olagligt att erbjuda löner som understiger en viss nivå. Den tredje åtgärden är att kartellisera ekonomin. Det är egentligen en fortsättning på åtgärd två och innebär att vissa av staten godkända företag tillsammans kontrollerar en given bransch och förbinder sig att följa statens pris- och lönebestämmelser. Övriga företag stängs ut från marknaden. Åtgärd fyra är att nationalisera hela ekonomin och alla produktionsfaktorer.

Givetvis är det sällan helt så schematiskt som i framställningen ovan, men det är den vägen det ungefär brukar gå. I dagens kris har USA iscensatt åtgärd ett och det i massiv skala. Finanssektorn har redan länge varit tämligen kartelliserad och nu har den till viss del redan börjat nationaliseras. Dessutom så är Feds manipulation av styrräntan en typ av prismanipulation, så på finanssektorn har man i viss utsträckning vidtagit alla fyra åtgärder redan. I Finland och Europa har åtgärd ett antingen förberetts eller redan påbörjats.

Men om dessa åtgärder inte fungerar, varför påstår Nobelprisvinnande ekonomer som Paul Krugman att de gör det och att man till och med borde gå längre än vad som nu är planerat? Var brister deras resonemang?

Teorins fel och brister
Bristen i resonemanget att sjunkande priser ger lägre lönsamhet är att sjunkande priser även innebär lägre kostnader för företagen. Att minska produktionskostnaderna är en mycket central faktor i att öka lönsamheten. Om ett företag tvingas sänka priserna på sina produkter men samtidigt kan minska på sina produktionskostnader, då kan lönsamheten till och med öka beroende på förhållandet mellan sänkta priser och minskade kostnader. Det som leder till problem är att lönerna, det vill säga priset på arbetskraft, sällan tillåts sjunka tillsammans med övriga priser. Då är det rätt uppenbart att lönsamhetsproblem uppstår, eftersom personalkostnaderna utgör en väsentlig utgiftspost för de flesta företag. Men problemet orsakas alltså av statlig reglering, fackföreningarnas stora makt, kollektivavtal och dylika interventioner, inte av de sjunkande priserna i sig.

Minskad produktion – högre arbetslöshet – mindre efterfrågan behäftas av samma logiska brist som jag redogjorde för ovan, men denna kausalkedja har svagare länkar än så. Om lönerna tillåts sjunka i takt med övriga priser är det inte alls sagt att någon nämnvärd produktionsminskning sker. I den mån produktionen de facto minskar beror det på en faktisk minskning i efterfrågan, som hade inträffat oberoende av högre arbetslöshet. För att förstå det måste vi först förstå efterfrågans natur.

Efterfrågan minskar till följd av att konsumenternas preferenser har ändrats. I en fri ekonomi är dessa svängar tämligen milda och utjämnade. Den plötsliga störtdykning som kännetecknar en kris beror på att efterfrågan var artificiellt stimulerad, det vill säga den grundade sig på skapade och lånade pengar. Med andra ord konsumerades det på kredit, utöver konsumenternas faktiska inkomster och tillgångar. När den bubblan spricker, som husbubblan har gjort i USA, då följer en drastisk minskning av efterfrågan. Det är alltså inte fråga om en naturlig minskning, utan en oundviklig korrigeringsåtgärd som marknaden vidtar. Ju större bubbla, desto större (och därmed smärtsammare) är minskningen, då efterfrågan korrigeras till en nivå som bättre motsvarar konsumenternas faktiska ekonomiska situation. Således är det återigen fråga om ett av staten skapat problem som måste rättas till.

”Artificiellt stimulerad efterfrågan och artificiellt låga räntor ger fullständigt felaktiga signaler till producenterna, som på basis av dessa felaktiga signaler fattar felaktiga investeringsbeslut och begår grova entreprenöriella misstag.”

De betalningssvårigheter som ”lönsamma” företag hamnar i hör till viss del ihop med ovanstående. Betalningsproblem betyder att företagen inte har pengar i kassan för att betala sina räkningar, skulder och löner, eller att de inte har tillräckligt kapital för nödvändiga investeringar. Även dessa problem har sina rötter i bubblan. Problemen kan bero på att efterfrågan på företagets varor och tjänster har varit så artificiellt stimulerad att det då efterfrågan korrigeras visar sig att företaget egentligen inte hade förutsättningar att verka i nuvarande omfattning. Det kan även vara så att företaget har bundit en massa kapital, både eget och lånat, i investeringar som nu visar sig vara olönsamma. Till exempel kan det vara fråga om inköp av dyra maskiner eller rentav byggandet av nya fabriker. Dessa investeringar gjordes i tron på fortsatt hög efterfrågan och för att den förväntade avkastningen översteg den artificiellt låga räntan. När efterfrågan sjunker drastiskt blir avkastningen negativ (ränte- och driftskostnaderna överstiger intäkterna) och tär på företagets kassa. Återigen talar vi om problem som orsakats av statlig intervention. Artificiellt stimulerad efterfrågan och artificiellt låga räntor ger fullständigt felaktiga signaler till producenterna, som på basis av dessa felaktiga signaler fattar felaktiga investeringsbeslut och begår grova entreprenöriella misstag.

Det är på detta sätt som artificiellt stimulerad och kreditbaserad konsumtion samt artificiellt låga räntor, som alltså båda är konsekvenser av expansiv penningpolitik och hög statlig skuldsättning, leder till allvarliga problem på marknaden.

Varför “lösningarna” gör saker värre
På rent allmän nivå är ökade offentliga utgifter (åtgärd ett ovan) skadliga på grund av att det är en kortsiktig lösning på ett strukturellt problem. Egentligen är det inte ens det, utan mer av en panikartad reaktion, mera av det som orsakade problemen till att börja med. Kort sagt löser man ingenting, man skjuter bara upp en korrigering som är lika nödvändig som oundviklig och ju mer man skjuter upp den desto smärtsammare blir den.

Ett annat problem med denna åtgärd är det att staten inte har några tillgångar själv, eftersom den heller inte producerar någonting själv. Allt staten har kommer från den privata sektorn, det är privata resurser som har exproprierats till staten genom beskattning och myndighetsutövning. Det betyder att de pengar med vilka staten finansierar sina ökade utgifter har tagits från befolkningen, vilket gör att ökad statlig efterfrågan och köpkraft sker till priset av minskad privat efterfrågan och köpkraft.

Av både politiska och ovan nämnda ekonomiska orsaker kan finansieringen av statens ökade utgifter inte begränsa sig till enbart beskattning. Största delen kommer från att staten ökar sin skuld, det vill säga lånar pengar utifrån. Problemet med detta torde vara uppenbart. Staten begår alltså samma fel som många individer och företag gjort, den konsumerar på lånade pengar.

Ökad statsskuld leder givetvis till ökade ränteutgifter, vilket blir en börda för kommande generationer som måste avstå från sina inkomster för att betala av statens skulder. Räntan på statsskulden är en mycket stor del av flera länders offentliga utgifter. Att finansiera ökade statliga utgifter med ökad statsskuld är alltså inte bara ekonomiskt ohållbart, det är dessutom djupt omoraliskt eftersom man tvingar morgondagens skattebetalare att betala för dagens konsumtion.

Lån från utomstående är därför inte så hemskt mycket populärare än höjda skatter. Visserligen märks inte låntagning lika tydligt som höjda skatter, men tydligt nog för att den politiska verkligheten kommer emot. Det är alldeles för lätt att peka ut ”de skyldiga”. Därför hänfaller många stater, speciellt de med egen centralbank, till inflation. Inflation innebär att nya valutaenheter, till exempel dollar eller euro, skapas ur tomma intet och injiceras in i banksystemet. Det brukar ske genom köp av statsobligationer, men också som lån till banker genom köp av olika finansiella instrument.

Då nya valutaenheter skapas är deras värde intakt eftersom de ännu inte har blandats med de existerande valutaenheterna. Det betyder också att de har kvar sin köpkraft. Dessa nya valutaenheter kan därför användas till att finansiera statens utgifter och betala existerande skulder. Men då de nya valutaenheterna sipprar ner genom ekonomins olika skikt minskar deras värde undan för undan, när ökningen av penningmängden börjar märkas i form av högre priser. Inflation leder alltså till att de existerande valutaenheternas värde sjunker, vilket gör att värdet på löner och besparingar i den aktuella valutan sjunker. På grund av att värdeminskningen sker gradvis, skikt för skikt, är det de som får de nya valutaenheterna sist som drabbas hårdast. När de nya valutaenheterna väl nått fram till dem har de tappat det mesta av sitt värde. De som får de nya valutaenheterna sist är givetvis de som är längst ner i ekonomin, det vill säga låginkomsttagare, pensionärer och bidragsberoende. Dessa personer blir alltså ännu fattigare än förut, medan de som får pengarna först, det vill säga bankerna, politikerna och tjänstemännen, blir rikare. Inflation är således en skatt som drabbar de fattigaste, en skatt som tar värdet av deras små inkomster och besparingar och överför det till de rika.

Det lömska med inflationen är precis det att dess verkningar känns av med en fördröjning som kan uppgå till flera år. Tack vare att man med hovekonomernas hjälp dessutom lyckats förvränga betydelsen av ordet inflation, har staten inte bara nästan helt kunnat maskera denna djupt omoraliska åtgärd, utan även lyckats skylla dess effekter på marknadens aktörer, det vill säga giriga företag. Därför är också inflationen som åtgärd och centralbanken som institution så livsnödvändiga för staten.

Andra “lösningar”
När statens stimulansåtgärder inte räcker till att avvärja deflationen tar man till mer direkta metoder: pris- och lönekontroller. Genom att fastställa minimipriser och minimilöner gör man det olagligt för företagen att anpassa sig till de nya marknadsförhållandena. Om en liter mjölk kostar 1 euro idag så skall den göra det imorgon också, så länge staten bestämmer att priset skall vara 1 euro per liter mjölk.

Ifråga om priser på varor och tjänster leder en dylik åtgärd till att den nominella prisnivån bibehålls, men ju mer den nivån avviker från marknadsnivån, desto större kaos i form av överskott (om minimipriset är för högt) eller underskott (om minimipriset är för lågt) kommer åtgärden att leda till. Det leder i sin tur till svarta marknader på vilka handel sker till respektive varas och tjänsts marknadspris. Om staten lyckas stänga ner dessa svarta marknader kommer eventuella överskott förr eller senare att bytas ut mot underskott, eftersom den för höga prisnivån leder till att varorna inte blir sålda, varför produktionen på lång sikt också avtar.

Samma sak händer om staten fastställer prisnivån för lågt. I början uppstår underskott eftersom folk börjar hamstra billigare varor. Handel till realpris sker på svarta marknaden, men om dessa stängs ner kommer även produktionen att avta, eftersom det inte är lönsamt att producera till rådande prisnivå. Priskontroller leder således oundvikligen till smuggling och svarta marknader på kort sikt och till kraftigt minskad produktion på lång sikt.

Lönekontroller har liknande effekt. Om minimilönen fastställs till en nivå som för hög ökar arbetslösheten, eftersom ett allt större antal personer inte klarar av att upprätthålla en tillräckligt hög produktivitet. Om man som arbetstagare kostar mer än vad man producerar tar det inte länge förrän man får sparken. Är man från början utan arbete så lär man inte bli anställd heller.

Under sådana förhållanden är det förstås många som börjar jobba svart för än lägre lön än den statliga minimilönen. Precis som i fallet med av staten fastställda priser är produktionen beroende av de svarta marknadernas framgång. Ju bättre staten lyckas motarbeta svart arbetskraft, desto fler personer förblir arbetslösa med minskad produktion som följd.

”Staten kan inte genom lagstiftning upprätthålla en viss nivå på priser och löner om det inte finns ekonomiska förutsättningar för denna nivå.”

Kontentan är alltså den att staten inte genom lagstiftning kan upprätthålla en viss nivå på priser och löner om det inte finns ekonomiska förutsättningar för denna nivå. Ju mer den av staten fastställda nivån avviker från marknadsnivån, desto mer omfattande blir de svarta marknaderna som orsakas av över- och/eller underskotten, och ju mer staten bekämpar dessa svarta marknader desto större och allvarligare blir problemen.

Kartelliseringen av ekonomin är egentligen inte mer än utökad kontroll av marknaden. I stället för att ”bara” reglera vilka priser och löner företagen måste hålla, regleras vem som överhuvudtaget för idka näringsverksamhet. Därifrån är steget till fullständig socialism, alltså statligt ägande av produktionsfaktorerna, inte långt. När den nivån är nådd har den privata äganderätten avskaffats, vilket leder till att prismekanismen slutgiltigt kollapsar. Det gör att ekonomisk kalkylering, det vill säga uppskattning av nuvarande och framtida efterfrågan och anpassandet av produktionen till denna uppskattning, blir helt omöjligt. Följden blir ett ännu värre ekonomiskt kaos beståendes av massiv felallokering av resurser, enorma överskott av vissa varor och lika stora underskott av andra, korruption, svält och till slut total kollaps av hela det ekonomiska systemet. Det var det som hände i Sovjet, något som Ludwig von Mises förutspådde redan på 1920-talet i sin bok ”Socialism”.

Slutsats
Vi har nu tagit oss igenom standardretoriken och teorin den stöder sig på. Därutöver har vi sett hur det är statlig intervention som har skapat dagens problem och hur de föreslagna och till viss del vidtagna åtgärderna bara gör allting värre. Vad är det så som borde göras? På kort sikt är svaret enkelt: exakt ingenting. Den kris vi nu upplever är egentligen inget annat än ett försök av marknaden att korrigera och rensa ut de stora klustren av felinvesteringar som den expansiva penningpolitiken har lett till. Det är ingenting vi vare sig kan eller bör försöka hindra. Ju mer vi försöker desto smärtsammare blir det i slutändan.

När bubblor som blåsts upp på grund av massiv inflation (ökning av antalet valutaenheter) börjar spricka grips staten av panik. Åtgärd 1 vidtas genast i massiv skala, främst i form av än mer inflation. Det skedde i USA i början 2000-talet då IT-bubblan sprack. Räntan sänktes från 6,5 procent till 1 procent genom enorma kreditinjektioner. Flera hundra miljarder nya dollar skapades och pumpades in i systemet. Idag vet vi att en stor del av dessa miljarder blev bostadslån, mestadels subprime-lån. I sitt försök att hindra den ena bubblan att spricka blåste centralbanken upp en annan, mycket större bubbla. När den här bubblan nu har börjat spricka märker vi att samma knep inte funkar lika bra. Den amerikanska räntan är nere i noll nu och Euribor 12 har sjunkit med flera procentenheter sedan sommaren.

Nya och större bubblor är dock inte det allvarligaste problemet med att försöka hindra den gamla bubblan från att spricka. En valuta är beroende av folks förtroende för den och det förtroendet minskar alltid då mängden valutaenheter ökar i snabb takt. Värdet på tillgångar som prissats i valutan sjunker, eftersom värdet på valutan sjunker jämfört med andra valutor.

Samtidigt eroderas valutans köpkraft. Botten nås då förtroendet för valutan helt försvunnit och dess värde och köpkraft, och därmed användbarhet, sjunkit till noll. Detta tillstånd kallas hyperinflation och uppkommer då staten eller dess centralbank skapar alltför många nya valutaenheter på alltför kort tid och det inte finns någon som köper upp dessa nya enheter och håller dem borta från marknaden. Bland andra Kina och Japan har köpt upp en massa dollar och hållit dem borta från marknaden, eftersom de ansett sig vara beroende av en någorlunda stark dollar så att amerikanarna fortsättningsvis skall ha råd att importera kinesiska och japanska varor.

För att få slut på krisen måste staten alltså sluta trycka pengar. Nästa steg är att låta olönsamma företag gå i konkurs, så att resurser frigörs och kan allokeras till lönsammare sektorer. Det inkluderar även banker. Bankernas reservkrav måste sakta men säkert höjas, samtidigt som man låter räntan stiga till en mer marknadsmässig nivå. Det ger ökade incitament att sparande, vilket gör att nytt, verkligt kapital börjar ackumuleras. På längre sikt bör centralbanken avskaffas, vilket betyder att inflationsapparaten försvinner. Det leder också till att bankerna måste börja agera mer enligt sina verkliga förutsättningar, eftersom det inte längre finns någon som kan rädda dem. Till slut måste pappersmyntfoten avskaffas till förmån för ett betalningsmedel som marknaden väljer, alltså en valuta som är knuten till något konkret. Historiskt sett har detta konkreta varit guld och silver, men det behöver givetvis inte vara det. Marknaden kommer att hitta det som fungerar bäst.

Allt det här kan givetvis inte göras över en natt, men detta borde vara riktningen. En gradvis minskning av den statliga inblandningen på marknaden, avskaffande av redan existerande karteller, förbud mot bedräglig bankverksamhet och falskmynteri. Det är minskad statlig intervention som behövs nu, inte massiva stimulanspaket. Marknaden måste få korrigera sig själv. Det är dags att lära sig den verkliga läxan som The Great Depression förgäves har försökt lära oss.

Denna artikel publicerades ursprungligen som en bloggserie på Liberala axplock.

Kaj Grüssner är utbildad ekonomie magister från Åbo Akademi, och jobbar som skattekonsult.

Kommentera på bloggen.