Statens paradoxer: Rättvisa

De så kallade liberala demokratierna i västerlandet verkar alla utvecklas till välfärdsstater av olika storlek och omfång. Vissa stater, likt den svenska, blir byråkratier av enorma mått, som under skepnad av begrepp som “solidaritet” och “rättvisa” tar kontrollen över medborgarnas liv. Andra stater, som till exempel de anglosaxiska, använder samma begrepp för att både kontrollera sina egna och med våld sprida sin doktrin till andra folk. Redan Cicero uttalade att statens centrala uppgift är “rättvisan”. Rättvisans idé verkar också vara central för den liberal-demokratiska staten, oavsett om den i det enskilda fallet är belägen i västerlandet eller ej.

I samtliga dessa stater ser vi hur folkets demokrati blivit en “folkets diktatur”, som lett socialfascistiska partier till makten. Det gäller såväl i den gamla som nya världen, i såväl öst som väst och norr som söder. Oavsett om dessa politiska grupperingar kallar sig socialister, socialdemokrater, liberaler eller konservativa står samma “rättvisa” på programmet. De svenska riksdagspartierna, tyska SDP och CDU, brittiska Tories och New Labour, amerikanska republikaner och demokrater – de har alla samma mål och lever av samma sak: den väldiga och enväldiga staten.

Staten har i dessa och andra länder kommit att i allmänt tal bli garanten för rättvisan, en garanti för att samhället inte ska delas upp i rik och fattig, svart och vit, man och kvinna, arbetande och arbetslös. Men denna rättvisa bygger på en grundläggande felaktighet: att våld kan skapa frihet och välstånd. Den enorma staten garanterar inte rättvisa, den skapar och lever av orättvisa.

Läs hela artikeln, av Per Bylund.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

1 kommentarer till ”Statens paradoxer: Rättvisa

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *