Argument mot anarki

Tron att staten är nödvändig för att säkerställa samhällelig ordning är ren vidskepelse, baserat på en psyko-epistemologisk process som inte i något väsentligt avseende skiljer sig åt från tron på troll och häxor…

Låt det stå klart redan från början att staten endast består av människor som agerar i samförstånd. Statens moral och värde kommer precis som alla andra mänskliga sammanslutningar, inte att vara större eller mindre än den moral och värde som de människor som utgör den har. Eftersom staten inte är någonting annat än människor är dess inneboende handlingsauktoritet inte på något sätt större eller annorlunda än isolerade individers handlingsauktoritet.

Om det är moraliskt för statens poliser att gripa misstänkta brottslingar, är det också moraliskt för ”privata poliser” att göra det. Om det är moraliskt för staten att försöka fängsla människor, då är det också moraliskt för icke-statliga företag att göra det. Regeringen har inga magiska krafter eller auktoritet som inte även innehas av privatpersoner. Låt den som hävdar att staten kan göra det som den enskilde inte kan, ta på sig bevisbördan och bevisa detta påstående.

Den grundläggande orsaken till att en samhällelig ordning kan, och skulle, uppstå i avsaknad av stater (som de existerar idag) är det faktum att människan har ett objektivt behov av samhällelig ordning och skydd mot initierat våld. Detta objektiva behov skulle skapa mänskliga sammanslutningar som skulle producera ordning i samhället. Den moral och beständighet dessa organisationer skulle ha kommer att fastställas av den moral och rationalitet människorna som verkar och arbetar i dem har, vilket är detsamma för alla samhälleliga institutioner.

Kanske är den starkaste attacken mot ”anarkism” – sannerligen den fränaste – framförd av Ayn Rand. I sin artikel ”The Nature of Government”, säger hon följande:

En ny variant av anarkistisk teori, som förvirrar några av de yngre frihetsförespråkarna, är en konstig orimlighet som kallas ”konkurrerande stater.” Genom att acceptera den grundläggande premissen hos de moderna statsförespråkarna – som inte ser någon skillnad mellan statens och näringslivets funktioner, mellan våld och produktion, och som förespråkar statligt ägande av näringslivet – tar anhängarna av ”konkurrerande stater” den andra sidan av samma mynt och förklarar att eftersom konkurrensen är så bra för företag borde det också tillämpas på staten. I stället för en enda, monopolistisk stat, förklarar de, bör det finnas ett antal stater i samma geografiska område, som konkurrerar om de enskilda medborgarnas trohet, och där alla medborgare är fria att ”handla” och vara kund hos vilken stat han än vill.

Kom ihåg att påtvingat tyglande av människor är den enda tjänst en stat har att erbjuda. Ställ dig själv frågan vad en tävling i påtvingat tyglande skulle betyda.

Man kan inte kalla denna teori en självmotsägelse, eftersom den uppenbarligen saknar förståelse för begreppen ”konkurrens” och ”stat”. Man kan inte heller kalla den en flytande abstraktion, eftersom den saknar all kontakt med, eller hänvisning till, verkligheten och inte alls kan konkretiseras, inte ens grovt eller ungefärligt. Ett exempel är tillräckligt: antag att Smith, en kund hos stat A, misstänker att hans granne, Jones, en kund hos stat B, har stulit från honom; en trupp av Polis A åker till Jones hus och möts vid dörren av en grupp tillhörande Polis B, som uppger att de inte accepterar giltigheten hos Smiths klagomål och inte erkänner stat A. Vad händer då? Du kan själv dra dina egna slutsatser härifrån.

När man kommer förbi Rands typiskt fräna retorik (vilket endast är indikativt på att Rand är ganska fientligt inställd mot vad hon felaktigt kallar ”konkurrerande stater”) finner man att hon väsentligen endast har ett argument. Rand hävdar att det som korrekt betecknas som ”konkurrerande vedergällningsbyråer”, eller en fri marknad för rättvisa, inte skulle fungera, eftersom de konkurrerande byråerna till slut skulle skydda brottslingar och börja skjuta på varandra. Man kan enbart kalla detta för ett skenargument.

Den situation som Rand ”beskriver” är absurd. Om konkurrerande vedergällningsbyråer skyddar brottslingar skulle de inte vara konkurrerande vedergällningsbyråer. Snarare skulle de vara kriminella gäng, rätt och slätt.

Vidare skulle det vara rena galenskapen för individer som ”prenumererar” på konkurrerande kriminella gäng att leva på samma ”hemmaplan.” I detta avseende har Rand rätt. Men vad jag och alla andra förespråkare för ett samhälle utan tvång förespråkar är inte ”konkurrerande stater” (missvisande) eller ”konkurrerande kriminella gäng” (ett etiskt monster), utan ”konkurrerande vedergällningsbyråer”, som Rand i själva verket inte har bemött alls.

I situationen som beskrevs ovan, där grannar prenumererar på konkurrerande poliser, är det självklart (om de faktiskt var polisorganisationer som arbetade på grundval av objektiva lagar, snarare än kriminella gäng som drivs med stöd av pöbelvälde – vilket är vad Rand beskriver) att Polis B skulle erkänna giltigheten hos Polis A, eller i praktiken giltigheten av alla ansedda poliser, och samarbeta med dem i gripandet av Jones. Polis B skulle definitivt inte skydda Jones från rättvisa om det fanns objektiva bevis på att Jones hade begått ett brott, och inte heller skulle Polis A försöka arrestera Jones om det inte fanns sådana bevis. På detta sätt skulle objektiv lag eliminera tvingande ”vapenuppgörelser”.

När väl konkurrerande polismyndigheter börjar agera, skulle standardrutiner komma att bildas för att hantera sådana fall. Minst två möjliga förfaranden är direkt uppenbara: antingen, genom avtal, skulle den polisavdelning som en person hade avtal med vara den enda som kunde fängsla honom; eller, genom avtal, skulle den polisavdelning där talan väcktes kunna fängsla honom.

I extremfallet skulle det inte finnas mycket motivation för poliser att sätta sina liv på spel för en misstänkt tjuv, och om konkurrerande polismyndigheter drivs som Rand felaktig tror skulle de snabbt gå i konkurs på grund av utarmandet av antalet poliser som dödades ”i tjänsten.”

Detta är bara en av bristerna med Rands argument. Andra problem är hennes oförmåga att förklara exakt hur staten moraliskt kan förbjuda konkurrerande vedergällningsbyråer, eller vad det är som hindrar den statliga polisen från att hamna i en vapenuppgörelse med länspolisen i liknande situationer. Uppenbarligen är både Rands premisser och logik fel i detta fall.

Jarret B. Wollstein är grundare och direktör för International Society for Individual Liberty (Isil), en internationell organisation för nätverkande inom mänskliga rättigheter och den fria marknaden, med medlemmar i över åttio länder. Han har skrivit hundratals artiklar och fyra böcker, däribland ”Society without coercion (1969)”.

Originalartikeln är ett utdrag från kapitel 2 i ”Society without coercion: a new concept for social organisation” (Society for Rational individualism, 1969), och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.