Vikten av kapitalteori

I takt med att jag har läst förslag om ”lösningar” på finanskrisen från oräkneliga analytiker, inklusive professionella ekonomer, har jag bara blivit mera övertygad om vikten av kapitalteori. Man kan se detta på den skiljelinje som folk envisas med att rita upp mellan finansmarknaderna och den ”reella ekonomin”, en distinktion som är användbar för vissa syften men som i det här sammanhanget ofta förstärker uppfattningen att börsen egentligen bara är ett kasino.

När Paulson-planen först debatterades rekommenderade till och med skärpta marknadsanhängare som annars är väldigt begåvade istället omkapitalisering av bankerna som rätt sätt att fixa till saker och ting. Men om våra bekymmer bottnar i en förskjutning av reella resurser över till bostadsmarknaden — om alltför många och alltför stora bostadshus byggdes på bekostnad av andra möjliga användningar för samma insatsfaktorer — då kommer inte statens överföringar av finansiella medel åstadkomma någonting annat än en omfördelning av förlusterna.

När vi väl har insett att våra nuvarande problem beror på en förvrängning av kapitalstrukturen orsakad av Fed (amerikanska centralbanken), så står det klart att det sämsta rådet är att Fed ska sänka räntorna och pumpa in ännu mer ”likviditet”. Det var ju artificiellt billiga lån som blåste upp bostadsbubblan till att börja med. Greenspan sänkte styrräntan till löjliga 1 procent — vilket betyder att räntan faktiskt var negativ om man justerar för inflation — och höll den kvar där i ett år. Han gjorde detta för att (till synes) undanröja behovet av en djup lågkonjunktur i den ”reella ekonomin” efter att IT-bubblan sprack. Men faktum är att han sådde fröna till vår nuvarande kris. Om Bernanke fortsätter att skyffla in hundratals miljarder till behövande banker så kommer amerikanerna (och resten av världen) kunna se tillbaka med längtan på nutiden om fem års tid, på samma sätt som nedgången år 2001 nu framstår som ett mindre obehag.

Krugman och Cowen hånar den österrikiska ”bakfylleteorin”
Istället för att börja från början så kommer jag i den här artikeln att illustrera vikten av en grundmurad kapitalteori genom att visa hur väldigt intelligenta ekonomer — av vilka en har fått nobelpriset — gör grundläggande misstag i sin kritik av den österrikiska konjunkturcykelteorin. För att hålla mig kort så kommer jag inte upprepa teorin här; du kan läsa mina egna urvattnade framställningar i länkarna ovan, eller gå hit för att se Roger Garrisons fantastiska PowerPoint-presentation, eller hit för en mer heltäckande introduktion. Nåväl, låt oss anta att läsaren förstår den österrikiska teorin i stora drag och ta ett citat från Tyler Cowens diskussion om Paul Krugmans kritik av den österrikiska konjunkturcykelteorin i Slate:

[Paul Krugman:] Här är problemet: Med enkel matematik är de totala utgifterna i ekonomin nödvändigtvis lika med de totala intäkterna (varje försäljning är också ett köp, och tvärt om). Så om folk bestämmer sig för att lägga mindre på investeringsvaror så måste det väl betyda att de bestämmer sig för att lägga mer på konsumtionsvaror — vilket medför att en nedgång på investeringssidan borde följas av en motsvarande uppgång för konsumtionen? Varför skulle arbetslösheten i så fall stiga?

[Tyler Cowen kommenterar ovanstående citat:] Men jag tror att poängen fungerar bättre i omvänd ordning. Varför skulle bubblan bli en bubbla över huvud taget? Förskjutningen mot investeringsvaror, och således bort från produktion av konsumtionsvaror, borde betyda fallande reallöner och inte stigande reallöner. Med andra ord förklarar den österrikiska teorin inte den höga graden samspelta rörelser vi finner i datan.

Det här var faktiskt två olika poänger, dvs. Cowen gjorde mer än att bara vända på steken; han ändrade poängen en smula. För att hjälpa läsaren förstå mitt svar kommer jag parafrasera Krugmans och Cowens liknande (men olika) invändningar mot Mises/Hayek-teorin.

I stora drag går den österrikiska beskrivningen ut på att arbetare och andra resurser slussas in i investeringsprojekt under den konstlade uppgången, som inte är förenliga med den allmänna nivån av faktiska besparingar. Förr eller senare gör verkligheten sig påmind och de ohållbara projekten måste överges i förtid. Entreprenörerna inser att de gjorde stora misstag under uppgången, alla känner sig fattigare och drar ner på sin konsumtion och många arbetare kastas ut från sina jobb till dess att produktionsstrukturen kan rättas till i ljuset av de nya insikterna.

Nu säger dock Krugman att den här beskrivningen inte håller. Vi kan anta att vissa tillverkare (som byggbolag) expanderar alltför aggressivt i en uppgångsfas och att de sedan plötsligt upptäcker att deras kunder inte längre vill köpa deras produkter (till exempel kontorsbyggnader i städer). Men, förklarar Krugman, människorna i ekonomin måste lägga sina pengar någonstans. Om intäkterna inte går till att betala kontorsbyggnader för 10 miljoner dollar så måste de slussas in i biobiljetter, elgeneratorer eller böcker av Peter Schiff. Så det är inte alls givet, säger Krugman, att massiv arbetslöshet skulle medfölja ”bakfyllan” efter lånefesten. De jobb som förstördes i ”högre ordningens” steg (med österrikisk jargong) borde ersättas med nyskapade jobb i lägre ordningens steg.

Tyler Cowens invändningar är liknande, men som jag påpekade är de inte helt identiska. Cowen vill veta varför folk skulle känna sig rika under Feds konstlade uppgång, som österrikarna hävdar. Faktum är att eftersom arbetare och material förskjuts mot produktion av högre ordningens varor såsom traktorvagnar och röda koner till vägarbeten så borde det faktum att alla resurser är knappa innebära att färre konsumtionsvaror (TV-apparater, lyxmiddagar, sportbilar) produceras när uppgången inleds. Om färre konsumtionsvaror produceras borde realinkomsterna per capita falla, vilket återigen är tvärt emot vad österrikarna hävdar.

Jag har gjort mitt bästa för att sammanfatta vad jag ser som Krugmans och Cowens poänger. Jag måste erkänna att felsluten i bägge invändningarna stod ut ur texten även när jag knappade in ovanstående. Vad gäller Krugman så vilar hans argument på en statisk syn på inkomster och utgifter. Med samma bokföringstautologi skulle Krugman — utan hänsyn till tidsaspekter — också kunna hävda att realinkomsterna i en ekonomi aldrig kan förändras, inte ens om staten tillkännagav att de tio procent mest produktiva arbetarna i varje företag skulle skjutas. (De totala inkomsterna skulle ju trots allt fortfarande vara lika med de totala utgifterna.)

Vad gäller Cowen så förefaller han anta att ”realinkomster” är samma sak som ”realkonsumtion”. Jag vet inte vad jag ska säga mer än ”Nej det är det inte”. Om en arbetare får jobb i en silvergruva och får betalt i silvergram som han sparar i sin källare så kan han ha väldigt hög ”reallön” även om hans konsumtion är väldigt låg. Cowen kastade dock ur sig detta på sin blogg och inte i en vetenskaplig artikel, och jag själv skulle inte uppskatta en samling av allt dumt jag någonsin sagt på min blogg. Så låt oss anta att det han egentligen ville säga var att vi enligt den österrikiska konjunkturcykelteorin borde förvänta oss fallande realkonsumtion (inte inkomst) under uppgången. Cowens poäng är att detta inte stämmer överens med datan. Under uppgången ser vi ökade investeringar i nya (och mer indirekta) projekt, och att arbetarna får mer betalt och därför köper fler konsumtionsvaror. Men, frågar Cowen, borde inte detta vara en omöjlighet om, som österrikarna säger, resurser tas bort från konsumtionsvaror (som iPhones) och iställlet läggs på produktion av investeringsvaror (som traktorvagnar)? I nästa stycke ska vi se vad Cowen missar.

En sushimodell av kapitalkonsumtionen
Jag har pekat ut några av de grundläggande felen i Krugmans och Cowens argument ovan. (Andra österrikare har besvarat Krugman förr. Se Garrison och Cochrans svar.) Mer allmänt så blundar de för det mycket viktiga begreppet kapitalkonsumtion. Det är därför man behöver förstå kapitalteori, ett fält som öppnades upp av Carl Menger och Eugen von Böhm-Bawerk, för att förstå exakt vad sjutton som nyss hände i den amerikanska ekonomin. Vilken proffstyckare på CNBC som helst med avsaknad av förståelse för kapitalkonsumtion kommer att rekommendera en fruktansvärd politisk handlingsplan.

Jag tvekade många gånger när jag skrev den här artikeln. Jag har bestämt mig för att framföra en ”modell” av mellankomplexitet, för om jag förenklar den för mycket kanske det inte klickar till riktigt hos läsaren, men om jag går för långt så skulle ingen vettig människa läsa ut den. Så låt oss utan vidare omsvep betrakta en hypotetisk ekonomi på en ö med 100 invånare, där den enda konsumtionsvaran är sushi-rullar.

Från början befinner sig ön i ett för evigt hållbart jämviktstillstånd. Varje dag ror 25 människor ut på vattnet i båtar och fångar fisk med hjälp av nät. 25 andra öbor går ut på risfälten för att samla ris. Ytterligare 25 andra människor tar ris och fisk (som givetvis samlades ihop dagen innan) och gör läckra sushirullar av dem. Slutligen ägnar övriga 25 öbor sina dagar åt underhåll av båtar och fiskenät. Således produceras varje dag (låt säga) 500 rullar av sushi, vilket låter varje öbo äta 5 rullar om dagen, dag in och dag ut. Inte ett så pjåkigt liv egentligen, särskilt inte man räknar med utsikten över havet och Jim Cramers frånvaro.

Men ack och ve, en vacker dag spolas Paul Krugman i land på stranden. Efter att ha återupplivats undersöker han den enkla ekonomin och börjar utfärda råd till öborna om hur de skulle kunna höja sin levnadsstandard till amerikansk nivå. Han visar dem utombordsmotorn (fortfarande full med bensin) från sitt vrak, vilket gör dem nyfikna. Otränade som de är i ekonomi så kan de inte värja sig mot hans argument och går med på att följa hans råd.

Därför ändras den ursprungliga, hållbara, fördelningen av arbetare på ön om. Under Krugmanplanen ger sig 30 öbor iväg med sina båtar (varav en har motor) och fiskenät för att fånga fisk. Ytterligare 30 skördar ris på fälten. En tredje grupp om 30 personer gör sushi av fisken och riset. Som ett nytt inslag genomsöker 5 öbör ön på jakt efter material som behövs för att underhålla motorn; den bränner ju trots allt bensin varje dag och oljan blir smutsigare. Men detta lämnar givetvis bara 5 öbor till underhåll av båtarna och näten, vilket de fortsätter med varje dag. (Om läsaren undrar så deltar inte Krugman i sushiproduktionen. Han tillbringar dagarna i en hängmatta, sysselsatt med att skriva uppsatser som skyller öbornas fattigdom på kokospalmernas snålhet.)

I några månader är öborna övertygade om att den bleka nobelpristagaren är ett geni. Varje dag produceras 606 rullar med sushi, vilket betyder att alla (inklusive Krugman) får äta 6 rullar per dag, istället för de 5 rullar om dagen som de var vana vid. Öborna tror att denna ökning beror på användningen av motorn, men egentligen beror den till största delen på omfördelningen av uppgifter. Tidigare ägnade sig endast 25 människor åt fiske, risskörd och sushilagande. Men nu ägnar sig 30 människor åt dessa sysslor. Så även utan motorn hade den dagliga sushiproduktionen ökat med 20%, om man antar att alla öbor var lika duktiga på de olika sysslorna och att naturen hade gott om fisk och ris att erbjuda. (Faktum är att motorn endast bidrog med de 6 rullar extra som behövdes för att föda Krugman.)

Men ack och ve, till slut började neddragningen på underhållet av båtarna och näten att påverka resultatet. Med blott 5 öbor dedikerade till denna syssla istället för de ursprungliga 25 så kunde det inte gå på något annat sätt. Näten slits mer och mer med tiden och båtarna börjar så smått ta in vatten. Detta innebär att de 30 fiskarna inte återvänder varje dag med lika mycket fisk, eftersom deras utrustning inte längre är lika bra som den brukade vara. De 30 öbor som lagar sushi får då problem eftersom de nu har en obalans mellan ris och fisk. De börjar fuska genom att fylla varje rulle med mindre fisk än förut. Öborna får fortfarande 6 rullar per dag, men nu innehållandes mindre fisk. Öborna är rasande — med undantag av de som äcklas av tanken på att stoppa rå fisk i magen.

Som skolad ekonom vet Krugman vad han ska göra. Han föreslår att två av risarbetarna och två av sushiarbetarna går över till att hjälpa fiskarna. Med 34 arbetare kan öborna nu fånga nästan lika mycket fisk per dag som de gjorde föregående månader, trots att de nu använder slitna nät och sönderfallande båtar. Krugman — som är väldigt duktig på siffror — flyttade precis tillräckligt många arbetare för att den mängd fisk som de 34 öborna fångar ska matcha den mängd ris som övriga 28 arbetare skördar på risfälten varje dag. Men denna mängd fisk och ris kan arbetarna som sysslar med tillredning nu producera 556 rullar sushi per dag. Detta ger var och en möjlighet att konsumera ungefär 5 och en halv rulle per dag, med en bonusrulle över till Krugman.

Öborna börjar oroa sig. När de först började att följa Krugmans råd så gick deras konsumtion upp från 5 till 6 rullar per dag. Sedan när allt verkade gå åt pipan så lyckades Krugman fixa de värsta koordinationsproblemen, men ändå så föll konsumtionen till 5,5 rullar om dagen. Krugman påminde dem om att 5,5 var mer än 5. Till slut fick han folksamlingen att skingras genom att prata om ”Cobb-Douglas produktionsfunktioner” och rita IS-LM-kurvor i sanden.

Vi stannar där eftersom det här är en barnvänlig webbsajt. Det behöver dock inte sägas att de 5 öbor som ägnar sig åt underhåll av utrustningen förr eller senare kommer bestämma sig för att begränsa skadan. Istället för att försöka upprätthålla den ursprungliga flottan av båtar och den ursprungliga uppsättningen fiskenät med endast 5 arbetare istället för 25 kommer de att fokusera sina ansträngningar på de 20% bästa båtarna och näten och hålla dem i utmärkt skick. Vid det laget kommer det att bli fysiskt omöjligt för öborna att upprätthålla sin dagliga produktion av sushi. Bara för att återställa sin ursprungliga hållbara nivå av 5 rullar sushi per person och dag kommer öborna att behöva genomlida en period av hårda umbäranden då de flesta av dem ägnar sig åt produktion av fiskenät och båtar. (Vi kan bara hoppas att professor Krugman har hunnit räddas av svenskarna vid det laget.)

De 5 personer som försökte hitta sätt att framställa bensin och motorolja på kommer behöva avbryta den verksamheten, för den passade aldrig in i öbornas primitiva kapitalstruktur. Öborna kommer givetvis överge motorn som Krugman förde till ön så fort den får slut på bensin.

Slutligen förutspår vi att under omställningsperioden kommer en del öbor stå sysslolösa. Det maximala antalet fiskare givet antalet användbara båtar och nät kommer redan vara uppnått, och motsvarande antal öbor som behövs för skörden eller matlagningen kommer redan att ha fyllts med tanke på den blygsamma mängden fisk som fångas per dag. Det vore meningslöst att lägga fler öbor på produktion av båtar eller nät, eftersom det skulle sluta med att de byggde mer än vad som vore långsiktigt hållbart. Därför väljer åldermännen ut 10 olika personer varje dag som tillåts slöa. De skulle självklart kunna försöka fånga fisk med sina bara händer, eller samla in ris som skulle kunna ätas för sig självt i högvis, men alla är överens om att detta vore slöseri med tid. Givet realiteterna bestämmer man att under omställningsperioden får 10 personer ledigt varje dag, trots att folk går hungriga. Så dåligt var Krugmans råd.

Slutsats
Som vår lilla berättelse illustrerar så måste arbetarna i en modern ekonomi använda kapitalvaror för att förstärka sina förmågor när de omvandlar naturens gåvor till konsumtionsvaror. På grund av produktionens tidsmässiga struktur är det möjligt att vrida upp allas konsumtion tillfälligt, men bara på bekostnad av underhållet av kapitalvarorna (båtarna och fiskenäten), som på så vis ”konsumeras”. Vid något läge gör den tekniska verkligheten sig påmind och ingen ”stimulanspolitik” kan förhindra ett brant fall i konsumtionen.

Även om berättelsen om sushi-ekonomin var förenklad så hoppas jag att den illustrerade de viktigaste dragen av konjunkturcykeln. När öborna först sätter Krugmans råd i bruk känner alla sig rikare. De äter trots allt 6 rullar per dag istället för 5; det går inte att säga emot resultaten. De skulle inte heller ha någon anledning att misstänka en ohållbar omstrukturering: de använde ju trots allt en ny utombordsmotor. Detta motsvarar argumentationen om ”den nya ekonomin” under IT-bubblan, eller den tillit som de nya finansiella instrumenten åtnjöt under bostadsbubblan. Varje gång en ny bubbla blåses upp hittar folk på nya anledningar till att ”den här gången är det annorlunda”.

I sushi-ekonomin var den inledande rikedomen skenbar. Även om det faktiskt fanns fördelar med den nya tekniken så finansierades merparten av den nya konsumtionen med kapitalkonsumtion, dvs genom att låta båtarna och näten slitas ut. Detta motsvarar amerikanernas konsumtion av massiva mängder importerade konsumtionsvaror när bostadsbubblan blåstes upp, eftersom de felaktigt trodde att det stigande värdet på deras fastigheter skulle kompensera mer än tillräckligt. Med andra ord skulle inte amerikanerna ha konsumerat så mycket om de hade insett att värdet på deras fastigheter skulle rasa om några år. De konsumerade kapital utan att inse det, precis som öborna inte insåg att deras extra sushikonsumtion till stor del finansierades genom att strunta i deras båtar och nät.

Observera även att den här aspekten av berättelsen svarar på Cowens invändning: folk konsumerar mer när en bubbla blåses upp — dvs, öborna äter mer sushi per dag — även när nya, ohållbara projekt startas. (I vår sushi-ekonomi var de ohållbara projekten att leta efter bensin till den häftiga nya utombordaren.) Cowen har rätt i att en hållbar förlängning av kapitalstrukturen inledningsvis kräver en reducerad konsumtion; det som händer är att investerare avstår och plöjer ner sina besparingar i de nya projekten. Men under en konstlad uppgång skapad av en centralbank finns det inga faktiska besparingar att bekosta de nya investeringarna med. Det är det som gör uppgången ohållbar, men det är också det som förklarar hur konsumtionen samtidigt kan öka. Det är sant att detta är ohållbart i längden, men på kort sikt är det möjligt att öka både investeringarna i nya projekt och att öka konsumtionen på en och samma gång. Det man gör är att negligera underhåll av viktiga intermediära varor, precis som våra öbor kunde upprätthålla i några månader. En modern ekonomi är väldigt komplex och det kan ta några år innan det blir uppenbart att en ohållbar struktur är just ohållbar.

Till sist visade vår sushi-ekonomi anledningen till att arbetslösheten ökar under åtstramningen. Folk gillar inte att arbeta; de skulle hellre slappa. För att det ska vara värt att ge upp ledighet måste belöningen från arbetet vara tillräckligt hög. Under ”lågkonjunkturen”, när öborna såg sig tvungna att skära ner ordentligt på produktionen i fisk-, ris- och sushi-”sektorerna” så fanns det inte 100 olika sysslor värda att utföra. I vår berättelse antog vi att endast 90 människor kunde integreras i produktionsstrukturen på ett meningsfullt sätt, åtminstone till dess att flottan av båtar och tillgången på nät hade börjat återställas, vilket tillät flera av de ”arbetslösa” öborna att återgå till en meningsfull sysselsättning.

Det här sker i den verkliga världen med: under lågkonjunkturen som följer den konstlade uppgången behöver resurser arrangeras om; vissa projekt måste överges (som att söka efter bensin i sushi-ekonomin); och viktiga intermediära varor (som båtar och nät) behöver återställas eftersom de ignorerades under uppgången. Det tar tid för alla miljontals olika typer av material, verktyg och utrustning att ställas i ordning så att normal tillväxt kan återupptas. Under omställningen är vissa arbetares bidrag till produktionen så låg att det inte är värt besväret att anlita dem (speciellt inte med minimilöner och andra regleringar).

Det grundläggande felet i Krugmans invändning är att han ignorerar produktionens tidsmässiga struktur. När arbetare tvingas gå från sina jobb i industrier som tillverkar investeringsvaror så kan de inte bara hux flux gå över till att börja spotta ur sig teveapparater och lyxmiddagar. Det beror på att teveproduktion och lyxmiddagar är beroende av kapitalvaror som redan måste ha producerats. I vår sushi-ekonomi kunde inte de arbetslösa öborna gå över direkt till sushitillredning eftersom det ännu inte producerades tillräckligt med fisk. De kunde inte heller gå över till fiskproduktion eftersom det inte fanns tillräckligt med båtar och nät ännu för att det skulle vara värt besväret. Slutligen kunde de inte gå över till produktion av båtar eller nät eftersom det redan jobbade tillräckligt många öbor inom det området för att återställa flottan och näten till deras långsiktigt hållbara nivå.

När jag doktorerade brukade folk fråga mig varför jag brydde mig om en ”förlegad” skolbildning. Jag brydde mig inte om att ta upp subjektivism, penningteori eller ens entreprenörsskap, även om den österrikiska skolan är överlägsen den neoklassiska mittfåran på samtliga dessa områden. Näpp, jag svarade alltid: ”Deras kapitalteori och konjunkturcykelteori är de bästa jag har kunnat hitta.” Vår nuvarande kris — och det faktum att inte ens nobelpristagare förstår vad det är som händer — visar att jag valde rätt.

Originalartikeln har översatts till svenska av Stefan Ottosson

Kommentera på bloggen.