Öka ditt koldioxidavtryck

Det finns idag på Indiens och Kinas slätter män och kvinnor som plågas av pest och hunger, som lever liv som är blott lite bättre, för en utomstående, än den boskap som sliter med dem på dagen och delar deras sömnplatser på natten. Sådana asiatiska standarder, och sådana icke-mekaniserade fasor, är det öde som väntar de som ökar sitt antal utan att passera genom den industriella revolutionen.
~ T.S. Ashton, The industrial revolution (1961)

Vårt tvååriga barnbarn var hemma hos oss nyligen. Hon stampade glatt sina fötter, i takt till något musikstycke som hade framförts i hennes musikklass. Det nöje som hon utförde sin högst energiska dans på reflekterade en sinnesstämning som är speciellt tydlig hos små barn, ett tillvägagångssätt som de vuxna i sina liv ofta snabbt undertrycker. Våra födelsecertifikat tillkännager till den institutionella ordningen ankomsten av ytterligare en rekryt att formas in i servo-mekanismerna som programmerats att tjäna “skyldigheter” som varken har sitt ursprung hos eller gynnar oss: dans och andra glädjefulla uttryck som inte tjänar några institutionella mål ska inte uppmuntras.

Medan jag ser mina barnbarn följa sin spontana känsla för lärande, nöje och handling som är så inneboende i livet själv och inte kräver någon abstrakt bekräftelse, påminns jag om de många misantropiska humanoider som vill besätta dem med krav att begränsa sin välmående känsla och dämpa sin lycka. Eftersom de är inkapabla att hitta mening inom sig själva försöker sådana patetiska varelser att kompensera för denna brist genom att söka makt över andra. De gör så genom att identifiera med och bli ett ombud för institutioner, dessa välorganiserade entiteter som är så destruktiva för båda individuella liv och civilisationer. Det är på uppdrag av sådana hjälpmedels intressen som de flesta av våra samhälleliga sjukdomar utspelar sig.

Denna kampanj att tvinga in barn i en virvelström av personlig och samhällelig förstörelse kommer initialt att åtas av föräldrar vars bästa avsikter matchas av deras egna livslånga träning i pliktkulten. Kort därefter förs barnet in i skolorna och kyrkorna för vidare inpräglande, medan media och, slutligen, staten väntar med sin än mer ihärdiga och kraftfulla förstärkning.

Om det fanns blott ett meddelande jag hoppas att läsarna skulle få från det jag skriver skulle det vara en medvetenhet om hur vi tränar våra sinnen att göra våra liv underdåniga till institutionella intressen. Med framträdandet av de nuvarande krafterna av evigt krig, ständigt närvarande polismakt, och statligt styrda ekonomiska rubbningar i en kombination som för oss mot den amerikanska civilisationens kollaps, finns det inte längre någon lämplig tid att undersöka den röta vi har satt oss i.

Även medan det institutionella viruset fortsätter att sprida sina dödliga influenser – livsfaror som vida överstiger de upphaussande hoten om “svininfluensa” – härrör en desperationskänsla från inuti etablissemanget. Ännu mer regleringar, mer övervakning, mer tortyrvapen och undertryckande, och fler lagar att upprätthållas av fler poliser, fler fängelser och längre straff krävs av de som styr från toppen av ett misslyckat system. Även med en polykromatisk skala av “terrorhot” underhåller inte hotet om “terrorister” de flesta amerikaner. I en nation mättad med skrämselobjekt som används för politisk kontroll måste hot av långt mer hotfull natur än barnkidnappare, gäng, och knarkhandlare hittas på. De makthungrigas resonerande kring sådana försök utvecklades på ett bra sätt i boken Report from Iron Mountain on the possibility and desirability of peace, från 1967.

Fram till Sovjetunionens kollaps var det “kommunistiska hotet” tillräckligt för att få amerikanerna att ge upp sin frihet, välstånd och sitt intelligenta tänkande; för att stödja den korporativa staten i dess skrämsel- och krigspropaganda. Men med försvinnandet av detta påhittade hot var ett nytt hot tvunget att introduceras för att det politiska etablissemanget skulle kunna upprätthålla och utöka sin makt över människor. Den vinnande kandidaten blev “klimatförändringar”. Ursprungligen uppdiktad som den “kommande istiden”, som senare förvandlades till “global uppvärmning”, tjänar hotet om “klimatförändringar” som en kompromiss som gäller för alla avvikelser från en fast referenspunkt!

Nya upptäckter av den oärliga och institutionellt tjänande “vetenskapen” som ligger till grund för denna kampanj, kanske tvingar etablissemanget att leta efter ett nytt hot. Kanske kommer vi snart att bli tillsagda att det, precis som rymdfilmer varnat oss för, finns utomjordingar därute som snart kommer att attackera oss med sina massförstörelsevapen.

Det måste noteras att det inte finns någonting fundamentalt nytt i att kontrollera folk genom rädsla. Stamledare lärde sig hur lätt deras stamkamrater kunde fås att tjäna dem genom att påminna dem om hot på andra sidan floden; farliga människor som säkert skulle komma in och förstöra deras by om det inte vore för skyddet som stamledaren bidrog med. Vissa av de smartare stammedlemmarna insåg snart att de kunde tjäna på att använda sin intelligens till att undvika det svåra och farliga arbetet med att jaga genom att övertyga sina kamrater att de hade en speciell direktförbindelse med de kosmiska krafter som styr jorden; och att deras krafter kunde användas för att främja stammen. Är det ingen som ser den moderna parallellen till detta i centralbankens ordförande som säger sig ha kapaciteten att gynna nationens ekonomiska välmående genom att kontrollera penningmängden?

Jag antar att Johann Gutenbergs uppfinning möjliggjorde det andra steget av informationsrevolutionen som snabbt spred sin befriande påverkan till resten av mänskligheten. Renässansen, reformationen, den vetenskapliga revolutionen, upplysningstiden, bidrog alla till den mest humaniserande perioden i den mänskliga historien: den industriella revolutionen. Mänskligheten upptäckte snabbt att dess välmående inte stod att finna i att lyda världsliga makter som kommenderade dem genom strukturerade politiska former, utan i användandet av sina egna kreativa energier. Industrialism lärde oss att producera och byta de ekonomiska värden som uppehåller liv; vi lärde oss hur vi maximerade mänskligt välmående; hur man producerar de överskott som möjliggjorde de tidigaste bevisen av detta mest fruktsamma system: en ökande befolkning.

En sådan produktivitet uppstod inte utan kostnader. Genom detta system utökade vi vår kapacitet att förvandla naturresurser till materiella varor, en process som endast orsakades av att mänskligheten “ökade sitt koldioxidavtryck” i världen. Det är ett biologiskt faktum att livet i sig självt – i alla fall på denna planet – baseras på kol, och dess växlande mellan olika levande varelser. Växter producerar syre som andas in av djur och ut i form av koldioxid som, i sin tur, tas upp av växterna. Oavsett vilken energi som driver mänskliga handlingar – oavsett om det är kol, solljus, vind, eller något ännu ej upptäckt – kommer en konsekvens av detta nödvändigtvis vara att människor andas ut koldioxid. Om nu inte Homo Dummus kan övertygas om att förbrukningen av energi – oavsett om det görs i lek eller produktion av varor och tjänster – på något sätt är ett hot mot människosläktet. Det finns inget bättre sätt för de som inte vill något annat än att ha universell kontroll över sina medmänniskor än att övertyga dem om att livet i sig (det vill säga den livskraftiga och livfulla interaktionen av en organism med sin omgivning) är anti-liv. De kommer påminnas om sin tränings grundläggande trossats: att endast genom att underkasta sig själva till härskarnas auktoritet – som aldrig kommer att moderera sina energier för scheman för att öka sin makt över andra – kan de förbättra sina liv genom att förkasta dess själva natur. Sökandet efter individuella preferenser för den levande viljan kommer att betraktas som en sekulär form av den ursprungliga synden, och hanteras allvarligt. Även skolbarn kommer lära sig att en till synes harmlös aktivitet som att springa på lekplatsen kommer att förbjudas, för att inte energierna som är inneboende i barndomen ska tillåtas att komma in i klassrummets förlamande atomsfär. Frihetligt dansande kommer snabbt att utvecklas till välordnat och övervakat marscherande.

Som Josie Appleton i den engelska Manifesto-klubben så väl har uttryckt det är “klimatförändring” den senaste sekulära religionen, där “klimatet” spelar rollen som den nya guden. Ett vetenskapligt prästerskap tar sig an att tolka denna nya gudomlighets vilja. Auran av helighet som de sant troende har gett dessa sekulära präster illustrerades när några av entusiasterna sträckte sig för att nudda Al Gores kläder då han accepterade sin Oscarsstatyett för sin indoktrineringsfilm.

I Rudyard Kiplings “The man who would be king” bestämde sig två engelsmän för att svindla prästerskapet och andra i landet Kafiristan, genom att en av den spelade rollen som gud. Deras bluff lyckas ett tag tills det upptäcks att den som spelar gud endast var en vanlig dödlig. För sina besvär skickas han till döden. Kommer ett sådant öde att vänta de moderna charlatanerna av vetenskaplig “sanning”, vars maktambitioner hölls gömda tills de nyligen upptäcktes av antingen hackare, eller, som Sean Gabb har föreslagit, den ryska staten? Kanske inte. De institutionella krafter – både politiska och korporativa – som har ett särintresse i “klimatförändringen” kan vara motståndskraftiga nog att övervinna de pinsamma avslöjandena att det inte var “vetenskap” de sysslade med. Konserverandet av resurser som medlemmar av miljörelsekollektivet – folk som jag kallar “gänggröna” – försöker övertyga oss om att de skyddar, har ett syfte som mer lutar åt det Mark Twain sa till oss för länge sedan: “Sanningen är det mest värdefulla vi har. Låt oss vara snåla med den.”

Var på er vakt, mina barnbarn, så att ni inte en dag upptäcker att ni är utsatta för ett gäng sociopater som har ambitioner att ta kontroll över själva ägandet av era liv. De kommer säkerligen förmå och tvinga er att minimera ert “koldioxidavtryck” på denna planet. Men att ge efter för deras envetenhet är att överge den kreativa och glädjefulla naturen hos livet själv. Fortsätt att rikta era energier över det som är ert att äga, och gör era avtryck så stora och fantastiska som er fantasi tillåter er. Om jag fortfarande är lycklig nog att vara vid liv i ert unga vuxenskap kan jag hjälpa er att upptäcka de artigaste men envisaste ord att säga till sådana misantropiska humanoider att “gå till djävulen; jag har mer dans att genomföra!”.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe

Kommentera på bloggen