Stagnerande socialist-Sverige

Sverige blomstrar. Åtminstone i jämförelse med andra länder har Sverige presterat ganska bra under den finansiella krisen. Vissa människor, som Paul Krugman, tycks tro att det var de omfattande räddningsaktionerna och nationaliseringen av privata företag i början av 1990-talet som ”räddade” Sverige från marknadens påtvingande katastrof. Även om det är sant att en bank förstatligades och att miljarder pumpades in i ekonomin för att ”rädda” den övervärderade svenska kronan redan 1992, misslyckades detta försök till en enorm kostnad för svenska skattebetalare.

Vad som följde efter en kort period av fullständigt kaos medan centralbanken höjde räntorna till 500 procent (ja, 500 procent) var en valuta i fritt fall. Uppenbarligen kunde inte det ytligt höga värdet ”försvaras” mot marknadens mycket mer korrekta värdering, trots statens mycket allvarliga försök. Politisk panik utbröt, vilket snabbt följdes av den realiserade nödvändigheten att få de offentliga finanserna under kontroll.

Som jag diskuterar i mer detalj i Back on the Road to Serfdom (red. Tom Woods) har den svenska staten – oavsett regerande parti – sedan dess genomgående haft balanserade budgetar och betalat av statsskulden. I själva verket har statsskulden sedan 1992 gått från cirka 80 procent till mindre än 40 procent av BNP enligt en färsk rapport från Svenska Riksgälden. Och detta inkluderar de antirecessionsåtgärder som vidtogs under 2009.

Detta är knappast vad Krugman och andra menar när de förespråkar att USA ska efterlikna den framgångsrika väg som svenskarna tagit. Snarare vägrar de envist att se någonting annat än de uppenbarligen misslyckade åtgärder som vidtogs strax före Sverige tvingades in på vägen till återhämtning.

Krugman är dock inte ensam i sin tro på den stora svenska myten, som ett slags framgångsrikt socialistiskt experiment. Svenskarna tror i allmänhet på denna myt, och många runt om i världen tror på den också. Människor tar ofta kontakt med mig bara för att berätta hur underbart mitt land är och berättar historier om hur allting uppenbarligen är “gratis”. Jag undrar alltid vad det är de talar om och vad det var som gav dem de galna idéer som de verkar ta för sanningar. Krugman borde veta bättre, men det gör han inte.

Men kanske är Sverige, i denna senaste kris, exakt den typ av ”drömmyt” som postkeynesianer har letat efter. Trots allt ser den svenska rikedomen som byggts upp under 1900-talet väldigt mycket ut som en keynesiansk skapelse: en kontinuerligt matad artificiell boom som automatiskt blåsts upp och som många gånger räddats av omständigheter som råkat vara otroligt gynnsamma för landet.

Efter en period av ”extrem” frihandel under andra hälften av 1800-talet skapades och expanderade välfärdsstaten. Att Sverige Inte deltog i något av världskrigen hjälpte verkligen, och att stötta upp välfärdsstaten var lätt på 1960-talet – det fanns gott om rikedom att expropriera och ”investera” i grandiosa system av social ingenjörskonst.

Sagan slutade dock på 1970-talet – men det verkar inte som att myten gått samma öde till mötes. Den internationella oljekrisen tvingade den svenska regeringen till ren keynesianism och valutan devalverades följaktligen ofta och i stor utsträckning under cirka ett decennium. Det följande ”glada 80-talet” erbjöd ingen lösning på den bankrutta nationalstaten, som ekonomiskt imploderade i början av 1990-talet då de internationella marknaderna nyktrade till efter fastighetsboomen. Det var då regeringen, i ekonomiska termer, tvingades skära ner på utgifterna och införa begränsningar på de förmåner som erbjöds genom de mångfaldiga välfärdssystemen.

”De vägrar envist att se någonting annat än de uppenbarligen misslyckade åtgärder som vidtogs strax före Sverige tvingades in på vägen till återhämtning.”

Men det finns en annan sanning om den svenska ekonomin som först nyligen har avslöjats. Det finns nu bevis för att Sverige, även i den officiella statistiken, inte är så fantastiskt och faktiskt inte upplevde någon verklig ekonomisk tillväxt (åtminstone i fråga om riktiga jobb, som bör vara av stort intresse för postkeynesianer) i mer än ett halvt sekel.

I en artikel som publicerades i den Svenska Ekonomiföreningens tidskrift Ekonomisk Debatt 2009, visar ekonomerna Bjuggren och Johansson, som tillhör Ratio, upp den sorgliga sanningen. De använder sig av offentliga uppgifter från Statistiska centralbyrån (SCB) och ett nytt klassificeringssystem för att beteckna ägande, och visar att det inte förekommit något jobbskapande alls i den privata sektorn från 1950 till 2005.

Ja, du läste rätt: det fanns ingen nettoökning av antalet arbetstillfällen inom den privata sektorn i Sverige under en period på 55 år. Med andra ord, med början fem år efter slutet av det andra världskriget har den svenska ekonomin stått helt stilla.

De som tror på den svenska myten kanske skulle vilja angripa klassifikationssystemet som används av Bjuggren och Johansson, men det bygger på en internationell standard som helt enkelt ger en bättre bild av den offentliga och privata sektorn genom att identifiera innehavaren av äganderätten i stället för förvaltningstypen eller den officiella statusen.

Med andra ord, de klassificeringar som används av dessa ekonomer visar på följderna av den korporativa staten genom att identifiera vilka bolag som ägs av staten och som därför betraktas som statligt ägda bolag, som en del av den offentliga sektorn. Datat tar hänsyn till egenföretagare, samt utländskt ägande, som båda kategoriseras som ”privata” (vare sig de ägs av utländska stater eller inte).

Medan den privata sektorn har gett noll nettoarbetstillfällen, har den offentliga sektorn bevittnat en monstruös tillväxt under denna period (se grafen i denna artikel, där de privata jobben visas i blått, den offentliga sektorn i brunt, och befolkningen i rött). Befolkningen har ökat ännu mer, vilket förklarar den högre arbetslösheten samt den stora mängden människor i arbetsför ålder som knuffats in på offentliga universitet för att ytterligare ”utbilda” sig.

Detta i sin tur förklarar varför den svenska regeringen till slut inte kunde fortsätta att stötta upp välfärdsstaten från 1970-talet till början av 1990-talet. Eftersom det inte fanns några internationella krig att förlita sig på för ökad – om än bara tillfällig – export, och inte heller någon verklig internationell tillväxt att rida på, så synades bluffen och en återgång till verkligheten var nödvändig.

Sveriges relativt framgångsrika överlevnad genom den senaste tidens finansiella kris har ingenting att göra med ett uppstöttande av regeringen, ökade socialbidrag, eller en nationalisering av den privata sektorn. Istället är framgången ett direkt resultat av ett målmedvetet och politiskt smärtsamt program under en period på mer än 15 år, vars mål har varit att städa upp röran som skapats av nästan ett sekel av Krugmansk politik som nära på ruinerat vårt land.

Krugman kanske har rätt då han säger att USA kan lära sig av det svenska exemplet – men bara från tiden efter krisen 1992.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe

Kommentera på bloggen.