Ett debattinlägg om anarkokapitalism

Martin Ekberg skrev nyligen en artikel där han kritiserade anarkokapitalism ur ett nyliberalt/minarkistiskt perspektiv.

Hans argument är väldigt vanliga bland personer som inte är bekanta med anarkokapitalism, och vi bestämde oss därför att ta tillfället i akt att bemöta dessa här. Ekbergs artikel var ursprungligen skriven på engelska, och vi har därför översatt den till svenska och citerat den i vårt svar. Om någon del av översättningen har blivit felaktig rättar vi gladeligen till den. Såhär skriver Ekberg:

När man stöter på en grupp människor som är anhängare av kapitalism, individuella rättigheter och frihet hittar man nästan alltid en eller annan anarkokapitalist (ankap). Dessa personer säger sig vara de sanna anhängarna av frihet och kapitalism, men är i själva verket motsatsen till detta. Deras idéer präglas av felaktigheter som jag ibland har svårt att förstå hur någon kan falla för. Vid första anblicken kan deras idéer förvisso framstå som intressanta och till och med övertygande, men i en politisk debatt finns inte plats för den den som baserar sina politiska åsikter på snabba överblickar.

Ekberg säger sig ha svårt att förstå hur någon kan falla för ankap-teorierna. Problemet är att han i själva verket angriper sin egen (miss)tolkning av ankap (som vi kommer se nedan), istället för det som ankap faktiskt står för. Han begår därmed det misstag som han själv varnar för, dvs. att bara analysera en ideologi ytligt istället för att grundligt sätta sig in i den.

Ekberg ger sedan en kort beskrivning av grundtanken bakom ankap och argumenterar därefter för att ankap är oförenligt med kapitalism:

Först och främst är “kapitalism” en omöjlighet i anarkokapitalism. Den som förespråkar ett statslöst samhälle förespråkar också anarki, och i en anarki är det omöjligt att avgöra ifall befolkningen kommer inrätta kommunistiska, kristna, klanbaserade eller mutualistiska samhällen (för att bara nämna några exempel). Det bör också påpekas att varje gång en stat har fallit, eller inte varit tillräckligt stark, har resultatet inte blivit fredlig samlevnad utan gängkrig, maffiastyre osv.

Det finns tre huvudinvändningar mot detta:

För det första: kapitalism innebär ett ekonomiskt system där produktionsmedlen är privatägda och används i vinstsyfte, och där priser, utbud, efterfrågan, handel och investeringar bestäms fritt av marknaden. Detta innebär i sin tur att mängden kapitalism står i direkt motsats till mängden statlig makt, dvs. ju mindre stat desto mer kapitalism. Ankap, som inte förespråkar någon form av stat, utgör därmed maximal kapitalism.

För det andra: Ekberg oroar sig över att man i ett statslöst samhälle inte kan avgöra vilka ideologier befolkningen kommer stödja och vilken typ av samhälle man får. Detta borde ju dock vara en kritik av demokratiska stater istället, eftersom det är omöjligt att avgöra vilka politiker och ideologier som befolkningen röstar fram när alla har rösträtt. Endast en diktatur kan “garantera” att samhället styrs i en och samma riktning, men de tenderar ju istället att präglas av helt andra problem.

För det tredje: de nutida stater som har gått under och övergått till ”statslöshet” har alltid gjort det pga. inbördeskrig mellan olika faktioner som velat ta makten över staten. De har dessutom oftast varit diktaturer som kollapsat. I sådana lägen har det bevisligen inte spelat någon roll huruvida dessa nationer har haft en ”stark stat” eller varit ”statslösa”. Att införa och upprätthålla en demokratisk stat förutsätter en viss mängd folkvilja som stödjer detta – samma sak gäller för att införa ankap. En minarkist skulle heller aldrig peka på alla korrupta afrikanska diktaturer och använda dessa som bevis på att stater är bedrövliga och inte fungerar. Ändå används samma logik och argument mot anarkism när samma stater sedan kraschar helt och övergår i “statslöst” inbördeskrig.

Fortsättning av Ekbergs inlägg:

* En våldsmarknad

Så till huvudproblemet med ankap, nämligen idén om att statliga tjänster kan och borde skötas av den fria marknaden. Teorierna bakom detta varierar till viss del, men de begår alla samma misstag: att likställa våld med produktion. Detta är samma misstag som många etatister begår när de säger att marknaden måste kontrolleras, eller att det ligger i det allmännas intresse att staten reglerar en viss produkt, etc. Ankap-anhängare vänder på detta argument och menar att de därmed befriar människan. Att invertera en falsk idé leder dock inte till att man uppnår sanningen.

Etatister föreslår att man ska kontrollera marknaden genom våld, och ankap-anhängare föreslår att man ska kontrollera våld genom marknaden. Runt omkring oss finns dock exempel på att produktion och handel inte kan utöva tvång mot någon. Endast fysiskt våld (och indirekt våld såsom bedrägeri) kan tvinga någon att göra något. Låt oss därför fundera över vad en våldsmarknad skulle innebära.

Våld och marknader är motsatser, och marknader kan inte existera där det finns våld. En marknad bygger på frivillig produktion och handel, medan våld är motsatsen till frivillighet. En marknad där handel köps och säljs är en motsägelse.

Vad skulle företagen på en sådan marknad konkurrera om? Jo, våld. Våld är det enda som stater ägnar sig åt, och det är detta som ett privat skyddsbolag skulle behöva ägna sig åt. Konkurrensen skulle givetvis också präglas av service, priser och liknande, men på samma sätt som att företag konkurrerar om själva produkten i sig skulle skyddsbolagen konkurrera om våldstjänster.

Ett typiskt misstag med denna sortens tänkande är man missuppfattar varför konkurrens är bra. Konkurrens är bra eftersom det är fritt från våld. Det är inte konkurrens om det finns en marknad där företagen kan använda våld mot varandra, vare sig det är av giltiga skäl eller ej.

Problemet med detta argument är att man använder staten som utgångspunkt och måttstock. Staten och dess rättsväsende baseras mycket riktigt på våld. När någon begår ett brott skickar staten iväg en polispatrull och tvingar förövaren att följa med till häktet och domstolen, för att sedan spärras in i fängelse. Det är en sorts katt-och-råtta-inställning till rättskipande, där statens muskler sätts in för att slå ner de som inte lyder lagen. Ekberg har också helt rätt i att våld inte är en handelsvara.

”Skyddsbolagen är just skyddsbolag, inte attackbolag. Den vara som de konkurrerar om är alltså säkerhet och beskydd. Den vara som stater konkurrerar om är däremot våld.”

Hela poängen med ankap är dock att man inte använder statens metoder, inklusive våldet. Det finns ju trots allt ingen anledning att avskaffa staten om de privata skyddsbolagen ändå ska ägna sig åt exakt samma sak. Det skulle dock vara svårt, för att inte säga omöjligt, för privata skyddsbolag att fysiskt jaga efter de personer som begår brott i ett ankap-samhälle, just eftersom all mark är privatägd och skyddas av olika bolag. Fokus flyttas därför till att i första hand förhindra att kunderna utsätts för brott över huvudtaget. Det är också detta som skyddsbolagen måste konkurrera om; vem som erbjuder bäst skydd till bäst priser – inte vem som kan använda mest våld. Därmed blir skyddsbolagen som vilka andra konkurrerande företag som helst. Skyddsbolagen är just skyddsbolag, inte attackbolag. Den vara som de konkurrerar om är alltså säkerhet och beskydd. Den vara som stater konkurrerar om är däremot våld.

Den troligaste affärsmodellen för skyddsbolagen är dessutom att de fungerar som försäkringsbolag där man “försäkrar” sig mot brott, eftersom kunderna vill ha någon form av garanti för den tjänst de köper. Om någon därefter stjäl kundens egendom blir skyddsbolaget tvunget att betala ut ersättning, på samma sätt som att sjukförsäkringsbolag måste betala ut ersättning till en kund som har skadats i en olycka. Varje brott innebär således en stor kostnad för skyddsbolagen, och de får därmed starka incitament att försöka förhindra dessa.

De gånger ett brott faktiskt begås har bolagen starka incitament att samarbeta med varandra för att utreda brottet (jag redovisar skälen bakom detta nedan). Om de tillsammans konstaterar att förövaren är skyldig blir det upp till honom själv att välja ifall han tänker infinna sig i domstolen och sona för sitt brott. Om han istället smiter undan domen kommer skyddsbolagen sätta upp honom på sina svartlistor över personer som är eftersökta och som inte går att lita på. Andra företag (banker, mäklare, vägföretag, matbutiker, bilfirmor, telebolag, flygbolag, tågbolag, shoppingcenter, postbolag, färjebolag, rekryteringsföretag, osv.) kommer gladeligen ta del av dessa listor för att undvika att göra affärer med opålitliga brottslingar som innebär en stor risk. Det blir därmed nästintill omöjligt för förövaren att leva i samhället, eftersom han varken kan skaffa bostad, telefon, jobb, transport, bankkonto eller ens handla mat så länge han är svartlistad. Han har därför inget annat val än att frivilligt betala av sin skuld, och våld behöver därmed inte användas en enda gång.

Samtidigt kan man konstatera att om förövaren går in i ett shoppingcenter som har svartlistat honom så har ägaren och dess skyddsbolag all rätt att gripa honom och överlämna honom till offrets skyddsbolag, eftersom han olovligen beträdde deras egendom. Detta blir då en form av försvarsvåld, vilket är helt legitimt.

* Staten är ond

Ankap rättfärdigas ofta av etiska skäl. Staten ses som ond till sin natur, oavsett om den är en minarkistisk nattväktarstat som endast skyddar individuella rättigheter, eller en gigantisk totalitär stat som Sovjetunionen, Kina, Nordkorea eller Nazityskland.

Följden av detta blir också att staten är källan till all ondska. Återigen baseras detta på korrekta principer som sedan missförstås eller förvrängs med flit. Det rationella är det goda, det som överrensstämmer med människans natur och med verkligheten, medan det irrationella är det onda, det som strider mot människans natur och mot verkligheten. Initierandet av våld är det mest ondskefulla och irrationella som finns, eftersom det förhindrar andra från att vara rationella. Man kan inte tvinga människor att bete sig rationellt eftersom rationellt beteende bygger på frivillighet. Oavsett hur mycket våld man använder kan man inte få någon att förstå att 2+2=4 istället för 5 eller 3, eftersom det krävs att individen självmant använder sitt intellekt, sitt sinne.

En stat som utövar våld och kränker rättigheter istället för att skydda dem uppmuntrar därmed alltid till ondska. Men detta gäller bara dessa stater och inte ett fritt och kapitalistiskt samhälle som bygger på principen om laissez-faire.

Staten är mycket riktigt omoralisk per se, oavsett färg, form och storlek. Det finns givetvis “grader i helvetet”, dvs. den Nordkoreanska staten är betydligt värre än en nattväktarstat, men det förändrar inte det faktum att en nattväktarstat också är omoralisk. Den tvingar trots allt människor att anlita den som deras “beskyddare” och domare istället för privata bolag. Man kränker därmed invånarnas handelsfrihet och näringsfrihet och utövar tvång.

Därutöver måste i princip alla stater finansieras med hjälp av skatter, vilket i allra högsta grad är omoraliskt. Liberala Partiet, som är det enda svenska politiska parti som vill införa en nattväktarstat, förespråkar exempelvis en platt, “låg” skatt för att finansiera statens utgifter. Libertarian Party i USA motsätter sig inte heller skatter helt och hållet.

Vissa minarkister föreslår dock att staten istället skall förlita sig på donationer för att få in pengar, men detta innebär i sin tur en mängd andra problem. Dels finns det inget sätt att avgöra hur mycket donationer som är “tillräckligt” för att upprätthålla statens verksamhet. Om donationerna bara räcker till 10,000 poliser och att klara upp 30% av alla brott, är detta då tillräckligt, eller krävs det mer? Och vad gör man om man får in för lite pengar? Det finns också en stor risk för korruption, eftersom staten oundvikligen vill värna om de som donerar mest pengar för att inte förlora deras ekonomiska stöd. Ingen konstitution i världen kan förhindra att staten förr eller senare favoriserar dessa framför de som donerar minst, eller börjar beskatta befolkningen om donationerna inte räcker till.

”Om man sedan vägrar betala för statens skydd är tanken att man blir utan detta, eftersom staten förbjuder ”konkurrenter”. Det behövs knappast någon förklaring till varför detta också är fel.”

Vissa andra minarkister föreslår istället en tredje väg: att folk får prenumerera på statens beskydd, på samma sätt som de skulle prenumerera på skyddsbolagens skydd i ett statslöst samhälle. Om man sedan vägrar betala för statens skydd är tanken att man blir utan detta, eftersom staten förbjuder “konkurrenter”. Det behövs knappast någon förklaring till varför detta också är fel.

Ekberg påpekar också att man inte kan använda våld för att få folk att bli rationella. Detta är helt sant i sig, men då kan man inte heller förlita sig på staten för att upprätthålla rättigheter med hjälp av batonger. Om människor är irrationella och onda kommer de ju dessutom rösta på partier som utövar stora mängder våld och tvång. Om de istället är rationella är de också fullt kapabla att upprätthålla fred och frihet utan en stat.

* Angående objektiv lagstiftning

Objektiva lagar är det som upprätthåller och skyddar ett fritt samhälle. Objektiv lagstiftning bygger på det faktum att människan är en speciell sorts varelse som har ett medvetande och en fri vilja, och som överlever genom att använda sitt medvetande för att omforma sin omgivning så att den passar honom. En objektiv lagstiftning måste vara tydligt definierad, och människor måste i förväg kunna veta om en viss handling är olaglig eller inte.

Objektiv lagstiftning blir dock omöjlig i ett samhälle där alla kan skapa sina egna lagar och upprätthålla dem med våld. Det är precis detta som ankap innebär. Varje person är fri att använda våld, och det enda som hindrar en är om någon annan har större vapen än vad man själv har. Man byter därmed ut rätt mot makt, och objektiv lagstifning mot vad det än är som råkar ligga i det största gängets intressen.

Det blir uppenbarligen svårt för att inte säga omöjligt att i ett sådant samhälle veta i förväg huruvida ens handlingar är olagliga eller inte, eftersom det finns flera olika uppsättningar lagar, poliskårer, domstolar och så vidare. Det blir endast möjligt att fatta långsiktiga beslut om alla följde samma uppsättning lagar.

Även här utgår Ekberg från hur det statliga rättsväsendet fungerar och applicerar samma tankesätt på ankap. I ett statslöst samhälle är det dock inte stater och statliga rättsväsenden som konkurrerar med varandra. Skyddsbolagens uppgift är som sagt att förhindra brott mot och inom de områden som deras kunder äger. Detta innebär också att markägarna och skyddsbolagen avgör vilka regler (“lagar”) som gäller för dessa områden. Ett shoppingcenter kanske förbjuder droger och alkohol i sina affärer, och de om någon besökare bryter mot detta har företaget rätt att bötfälla och bannlysa en. Detta är dock inte en fråga om lagar utan om vanlig enkel äganderätt och rätten att bestämma vem och vad som är tillåtet på ens egendom. Så fort man beträder någon annans egendom måste man respektera de regler som gäller där.

Lagar är ett statligt påhitt som bara är “nödvändiga” så länge man inte respekterar äganderätten fullt ut. Ty om alla har en oinskränkbar äganderätt så har de också rätt att bestämma över sin egendom och sätta upp sina egna regler, och sedan anlita vakter för att upprätthålla dessa regler.

Detta är också den enda objektiva, naturliga rättigheten som vi alla har, dvs. rätten att äga vår egen kropp och all annan fysisk egendom som vi har införskaffat på ett legitimt sätt. Detta inkluderar rätten att välja hur man vill skydda sin egendom och sin kropp, samt rätten att inte bli tvingad att anlita och betala en stat för att göra det åt en.

Man ska också ha i åtanke att lagar på intet sätt är objektiva och garanterade bara för att en stat skriver ner dem på ett papper och tvingar alla att följa dem. Beskydd är något som måste produceras, eftersom det inte kommer ur tomma intet. Det måste tillhandahållas av någon, precis som vilken annan tjänst som helst. Därmed begränsas det också av samma ekonomiska naturlagar som all annan ekonomisk verksamhet. Dessa naturlagar innebär bland annat att monopol och statlig centralplanering alltid leder till ineffektivitet och underskott. Skälen till att statlig matproduktion leder till svält och köer är exakt samma som att statlig bilproduktion leder till dåliga bilar och underskott. Detta gäller även statens monopol på beskydd. När staten inte har någon konkurrens att bry sig om, och inte kan se till utbud och efterfrågan eller använda vinst- och förlustkalkyler, kommer den inte heller kunna producera rätt mängd och rätt sorts beskydd. Man kan enkelt se detta genom att ställa sig följande frågor:

Hur många poliser behövs? Vilken typ av poliser behöver vi? Hur många domare och domstolar behövs? Hur många rån per år är “okej”, och vid vilken gräns blir det “för mycket”? 10, 100 eller 10,000? Vilka brott borde polisen fokusera mest på? Hur mycket pengar ska polisen få, och hur vet man när deras budget är “tillräcklig”? Hur långa får utryckningstiderna vara? Ska landsbygden ha exakt samma skydd och brottsnivåer som storstäder och vice versa? Hur pass omfattande ska polisens skydd vara, dvs. har jag rätt till livvakt när jag går ut eller måste jag nöja mig med att någon gång ibland se en polispatrull utanför mitt hus? Vid vilken skyddsnivå är mina rättigheter plötsligt “garanterade”, och vid vilken nivå är de inte det?

”Den slutgiltiga frågan blir därför följande: är marknaden eller staten bäst på att producera varor och tjänster? Svaret på denna fråga är också svaret på vem som borde sköta samhällets beskydd.”

Alla dessa frågor är omöjliga för en stat att besvara, på samma sätt som att det är omöjligt för ett statligt matmonopol att veta hur mycket mat och vilken typ av mat som ska produceras.

Vi kan alltså konstatera följande: brott kommer alltid begås, både i statliga och statslösa samhällen. Lagar och rättigheter kan inte garanteras bara för att staten skriver det på ett papper och har monopol på det, vare sig det gäller “mat åt alla” eller “beskydd åt alla”. Den slutgiltiga frågan blir därför följande: är marknaden eller staten bäst på att producera varor och tjänster? Svaret på denna fråga är också svaret på vem som borde sköta samhällets beskydd.

* Ett exempel

Vi kan försöka föreställa oss hur ett ankap-samhälle skulle se ut. Person A är kund hos Bolag 1, och person B är kund hos Bolag 2. B stjäl något av A medan han är borta. När A kommer hem får han dock syn på B som springer ut ur hans hus, och det dröjer inte länge innan A drar slutatsen att B är skyldig och kontaktar därför sitt skyddsbolag. När han och bolaget anländer till B:s hus möts de av poliser som jobbar för Bolag 2. Dessa hävdar i sin tur att B bara tog tillbaka en sak som A hade stulit från honom vid ett tidigare tillfälle. Hur löser man detta?

Det finns ett par tänkbara scenarion.

Givetvis kan de båda poliskårerna anklaga varandra för att skydda en brottsling, och därifrån dröjer det inte länge innan de startar ett fullskaligt inbördeskrig. Detta skulle kunna pågå i en evighet ifall bolagen är jämnstora och vägrar ge efter, och ifall inget annat bolag går emellan. Det kan också bli så att ett bolag vinner, vilket gör att det får monopol över hela området tills något nytt bolag bildas och försöker konkurrera, och därmed upprepas hela scenariot på nytt.

En annan tänkbar lösning är att bolagen på något sätt enas om vem som har rätt. Det innebär dock inte att rättigheterna nödvändigtvis har upprätthållits. Det lär snarare likna FN där fria länder tvingas ge efter för olika diktatorers önskemål för att inte riskera krig.

Det bör också påpekas att detta scenario skulle utspela sig varje dag.

Vissa anarkister från olika läger som alla förespråkar en fri marknad för rättghetsskydd har föreslagit att vedergällande våld bör förbjudas för att försöka förhindra krig. Detta är ett stort misstag. För det första innebär det att själva konceptet kring rättigheter försvinner. Vedergällande våld är inte i första hand ett skydd av egendom och individer, utan av rättigheterna i sig. När ett brott har begåtts kan man inte längre skydda offret, men man kan däremot skydda offrets rättigheter genom att skapa rättvisa. Bortsett från att det är ett ondskefullt förslag i sig skulle det ändå inte fungera i praktiken. Man kan inte förbjuda vedergällande när man inte kan kontrollera våld över huvudtaget.

Vissa skulle invända mot detta genom att hävda att det inte spelar någon roll ifall det fungerar eller ej. Staten är moraliskt oförsvarbar och borde avskaffas i vilket fall som helst. I samband med detta separerar man dock moral från verklighet, vilket leder oss in på nästa punkt.

Det är bland annat här som Ekberg endast gör en ytlig analys av ankap. Vid första anblicken kan det te sig uppenbart att skyddsbolagen bland annat vill försvara sina egna kunder till varje pris, med våld om så nödvändigt, eftersom de är beroende av deras pengar. Men när man ställer ett par enkla motfrågor blir detta genast mindre självklart:

1. Varför skulle skyddsbolagen starta ett krig över en ynka liten stöld? Att kriga kostar enorma summor pengar och är extremt riskabelt. Även om Bolag 1 vann själva kriget mot Bolag 2 skulle det ändå gå i konkurs pga. att det bland annat förlorat en stor mängd kapital och anställda. Framförallt skulle alla kunder överge bolaget, eftersom de inte vill vara inblandade i ett företag som löser sina tvister genom krig. Kunderna har ju trots allt anlitat skyddsbolaget för att skydda dem, inte för att förvandla deras bostadsområde till ett slagfält. Det vore bokstavligt talat självmordsbenäget för skyddsbolagen att lösa oenigheter med våld, och det är ungefär lika troligt som att SAAB:s anställda skulle börja slåss varje gång de mötte en person som jobbar åt Volvo. Fria människor är fullt kapabla att bete sig civiliserat och rationellt, och ett skyddsbolag är inte samma sak som ett missanpassat tonårsgäng eller en aggressiv stat.

2. Varför skulle skyddsbolagen vilja behålla brottslingar som kunder? Om jag stjäl folks TV-apparater, hur ska mitt skyddsbolag då kunna lita på att jag ens kommer betala min skyddspremie framöver? Brottslingar är trots allt opålitliga och skrupelfria människor, och inga man vill göra affärer med. Varje gång en kund begår ett brott kommer hans skyddsbolag dessutom bli tvunget att kalla in någon av sina advokater, inleda förhandlingar med offrets skyddsbolag, betala domstolskostnader och dylikt. En brottsling utgör därmed en minst lika stor börda och kostnad för sitt eget skyddsbolag som för offrets. Skyddsbolagen skulle, om något, vara intresserade av att göra sig av med de kunder som begick brott eftersom de kostar bolagen stora summor pengar. De skulle därför ha ett stort intresse av att samarbeta med offrets bolag för att försöka reda ut huruvida deras kund faktiskt har begått brottet eller ej.

3. Om de båda skyddsbolagen förhandlar “i FN-stil” och kommer fram till en lösning som båda parter går med på, hur innebär då detta att rättigheterna inte har upprätthållits? Resultatet av en sådan överenskommelse måste ju trots allt innebära att offret får någon form av kompensation och förövaren får någon form av straff, vilket är vad rättvisa går ut på.

Sedermera finns det inga ankap-tänkare som vill förbjuda vedergällande våld (i den mån det används som försvar av egendom). Det är en absolut nödvändig aspekt av äganderätten och idén om privata skyddsbolag. Däremot konstaterar många av oss att det är mycket troligare att privata rättsystem skulle föredra straffarbete framför fängelser, och social utfrysning för de som vägrar sona för sina brott. Detta eftersom straffarbete och utfrysning är mycket mera avskräckande, billigare och enklare än fängelser och polisjakter.

Det blir också konstigt när Ekberg påpekar att rättvisa bygger på att de som faller offer för brott får någon form av upprättelse i efterhand. Så går det nämligen inte till med statliga rättsväsenden i de fall där brotten inte klaras upp. Brottsoffren får då nästan aldrig någon ersättning från staten för att denna har misslyckats med att skydda personernas rättigheter. I kontrast till detta har jag visat ovan att skyddsbolagen alltid kommer tvingas betala ersättning till sina kunder om deras äganderätt kränks, eftersom kunderna har tecknat en försäkring mot brott.

* Anarkokapitalism är rationalistiskt

Rationalism (ej att förväxlas med rationalitet) är ett filosofiskt koncept som betecknas av idén om att kunskap främst eller uteslutande deduceras från vissa begrepp utan hänsyn till induktion, dvs. observationer och erfarenhet.

Ankap grundas oftast på rationalism. Man tar vissa givna begrepp såsom att “initiering av våld är omoraliskt” och behandlar det som ett oreducerbart axiom. Därefter härleder man deduktivt fram ankap ur detta. Därmed ignorerar man dock begreppets ursprung, vilket kan illustreras med exempelvis “principen om icke-aggression”. Detta är en giltig princip (även om många libertarianer och anarkister inte förstår den), men när man gör om den till ett axiom (“axiomet om icke-agression” är vanligt förekommande) ignorerar man begreppets komplexa filosofiska ursprung.

Det finns en specifik anledning till att initiering av våld är fel. I korthet leder våld till att man fråntar en person sin förmåga att tänka och agera utifrån sitt eget sinne. Förnuft är det enda verktyg som människan kan förlita sig på för sin överlevnad (utöver att parasitera på någon annan, men det förutsätter fortfarande att vissa personer i samhället kan tänka), och att beröva honom på hans förmåga att agera förnuftigt är att omöjliggöra hans överlevnad. Ett vapen behöver dock inte avfyras för att vara dödligt. Blotta hotet räcker oftast för att uppnå samma resultat, dvs. död, fast på ett mycket långsammare sätt.

Att applicera rationalism på moral är att separera moral från verkligheten och därmed göra moralen värdelös som kompass för människans existens. Moral är inte (eller borde åtminstone inte vara) någon flytande abstraktion som inte har någon koppling till människors verkliga liv, och som inte hjälper dem att leva sina liv. Det moraliska är också det mest praktiska, det finns ingen dikotomi mellan dessa två aspekter. Moral som inte är praktisk är ogiltig och irrationell.

Det bör påpekas att när stater i verkligheten har kollapsat har resultatet inte ens kunnat liknas vid det som ankap-anhängare föreställer sig. Maffia-styret i Ryssland och gängkrigen i Somalia och Libanon är alla exempel på “konkurrens” om våld, men de används ändå aldrig som exempel på fria och välordnade samhällen.

Ett exempel som istället brukar tas upp är sagorna om det medeltida Island. Först och främst bör det påpekas att dessa inte nödvändigtvis är pålitliga historiska texter utan berättelser. För det andra bör det påpekas att det samhälle som målas upp i sagorna inte är fridfullt utan präglat av blodiga dispyter och dylikt. Ändå används det som ett exempel på ett lyckat samhälle.

Ryssland, Somalia och Libanon är mycket riktigt exempel på gäng som konkurrerade om våld, och därtill om vem som kunde ta makten över staten. Som vi såg i början av denna text uppstod inte dessa “statslösa” samhällen genom ett rationellt och fredligt avskaffande av staten. De kom istället till genom att diktaturer föll och maktkamp uppstod.

För att istället hitta exempel på samhällen som bildades på ett mera fredligt och frihetligt manér kan vi istället vända oss till det som Ekberg själv nämner, dvs. medeltidens Island. Att landet på den tiden var präglat av våld är till stor del en myt som bygger på de isländska sagorna, och dessa sagor är just det – sagor. De präglas av våld och konflikter eftersom detta var mest spännande att berätta om. Ingen vill höra historier där inget händer och allt går som det ska. Den mera seriösa historieforskningen som har gjorts i modern tid har istället visat att Island hade betydligt mindre våld och brottslighet än resten av Europa under den tiden, och till och med mindre än i många av dagens västländer.

I kontrast kan man se till USA som också grundades av ideologiska och frihetliga skäl, precis som Island. I USA bestämde man sig dock för att upprätta en sorts nattväktarstat istället för det ankap-liknande system som Island hade. Därmed har vi alltså ett exempel på primitiv ankap (Island) kontra primitiv minarkism (USA). I bägge fallen grundades nationerna av grupper som avskydde stora stater och flydde från sina hemländer för att bestämma över sig själva. I det ena fallet (USA) upprättades en nattväktarstat, och i det andra fallet (Island) var det konkurrerande, privata aktörer som ansvarade för medborgarnas beskydd. I det ena fallet (Island) överlevde systemet i över 300(!) år. I det andra fallet (USA) dröjde det bara ett par decennier innan staten hade utökat sina privilegier långt bortom nattväktarstatens funktioner, och efter mindre än 100 år utbröt ett massivt inbördeskrig.

Många minarkister tar ändå USA:s modell i försvar och menar att man inte kommer få samma resultat om man inrättar en liknande nattväktarstat idag, att den inte kommer mynna ut i socialliberalism, imperialism och förtryck. Detta är dock i allra högsta grad en rationalisering. Utöver att det är ekonomiskt omöjligt för stater att garantera en produkt eller tjänst genom att inrätta ett statligt monopol på det, är det också omöjligt för en nattväktarstat att förbli en nattväktarstat. Det är en naturlig drivkraft hos alla myndigheter att expandera sin verksamhet – ingen myndighet vill minska sitt inflytande och sin budget eller förbli exakt lika stora som de är. Cheferna och de övriga anställda vill ha mer pengar att röra sig med, fler arbetskamrater och mera inflytande i samhället. Detta blir också väldigt lätt att införliva tack vare statens våldsmonopol och beskattningsmöjlighet.

Stater utsätts också ständigt för externt tryck från personer som kräver att den “löser” olika problem genom lagstiftning och bidrag. Alla större katastrofer, vare sig ekonomiska eller naturliga, leder också alltid till krav på statliga ingrepp, både från befolkningen och från politikerna själva som vill “göra skillnad”. Det är också extremt lätt för en stat att höja skattenivån med 0,1 procentenheter varje år (vilket är ungefär vad USA har gjort i snitt sedan 1776), eller införa en mängd nya regleringar, utan att detta leder till protester. För varför skall inte staten se till så att restauranger följer olika hygienbestämmelser? Vem tar skada av sådan lagstiftning? Och varför skall staten inte hjälpa till vid naturkatastrofer? Eller ansvara för militärstrategisk infrastruktur såsom vägar, järnvägar och flygplatser? Eller skydda byggarbetare genom arbetsplatsbestämmelser? Eller varför inte börja ta ut ynka 0,5% i tull på alla importvaror så att polisen får mycket mer pengar och blir effektivare?

Det är också väldigt lätt för politiker att låta sig smörjas av lobbyister och intressegrupper, eller göra sig populära bland väljarna genom att uppfylla deras önskemål. Om expansion är det viktigaste målet för myndigheter så är alla politikers viktigaste mål att bli omvalda, vilket alltid kommer före principer och konstitutioner. Ty man kan trots allt inte bestämma över staten om man inte först är invald i dess parlament, och den dag då alternativet står mellan att antingen offra vissa principer för att få behålla makten, eller att hålla fast vid principerna och förlora makten, kommer det förstnämnda alltid att väljas.

Och en demokratisk stat kommer alltid att korrumperas av vissa invånare. Till en början är det endast de mest maktgiriga och manipulativa människorna i samhället som nästlar sig in i maktens korridorer och skaffar privilegier åt sig själva eller sina kompanjoner. Den grupp som måste betala priset för detta kommer dock snart att slå tillbaka genom att kräva sina egna specialprivilegier, och så är kretsloppet igång. Grupp efter grupp inser att staten kan gynna just deras viktiga intressen och kommer därför rösta fram politiker och anlita lobbyister som ser till att staten går deras ärenden. Ingen konstitution i världen kan förhindra en sådan utveckling.

Sammantaget är det alltså en omöjlighet att bevara en nattväktarstat längre än något decennium, och precis lika omöjligt är det att garantera invånarnas rättigheter genom ett statligt polismonopol. Vi ser detta av både ekonomiska, sociologiska och historiska skäl, och att ignorera denna kontext är att om något rationalisera sin egen ståndpunkt.

Kommentera på bloggen

PS:
I en tidigare version av denna artikel stod det felaktigt att det var Christian Hallebro, riksdagskandidat för Liberala Partiet, som skrev den ursprungliga artikeln vi refererar till här. Detta är alltså felaktigt, och vi ber om ursäkt för detta.