Det europeiska monstret

Kejsaren är spritt språngande naken. I wikiläckorna framträder bilden av att politiker är helt vanliga människor som i första hand står sig själva närmast. Tänka sig. Politik är ett kneg, en födkrok, ett sätt att försörja sig på populasens bekostnad. Illusionen att de folkvalda är skapta av en främmande osjälvisk materia som gör att de sätter folkets bästa före sin egen personliga agenda är en naiv uppfattning. Nu har vi tydligt fått se hur representanter från hela det politiska spektrat suttit i förtroliga samtal med diplomater och andra höjdare och smidit planer som ibland till och med går på tvärs mot den offentliga linjen, som för övrigt är rätt så flexibel, helt enkelt för att det gynnar den politiska karriären bäst. De folkvaldas lojalitet står först till dem själva, och därefter till den gemensamma, internationella, politiska klassen. Väljarna kommer i tredje hand. När hyckleriet dras fram i strålkastarljuset kastar sig hela klassen mot strömbrytaren med sådan kraft att lag och rätt får vika undan.

Fundera över gruppdynamiken på en vanlig skola. Förutom vanliga vänskapsband uppstår ibland mäktiga gäng som består av både stora pojkar och små pojkar. Oavsett de enskilda gängmedlemmarnas styrka drar alla ömsesidig nytta av gruppen. De stora pojkarna får i gänget en svans av trogna undersåtar som med sin numerär blir en förstärkning av deras eget inflytande. De små och osäkra ansluter sig till gänget för att genom association med de mäktiga förstärka sin självkänsla och sitt inflytande på skolgården. Priset de stora betalar för gängets fördelar är möjligen att de ibland kan behöva lägga möda på att övertyga de små innan de får sin vilja igenom. De svagas pris för medlemskap är högre eftersom de i mycket större utsträckning måste försaka sin egen frihet för att få vara med. Ofta får de små springa de storas personliga ärenden för att behålla sin ställning.

Parallellen till internationell gängbildning är uppenbar. De styrande från mäktiga länder vill ingå allianser med de styrande från andra länder för att utvidga sitt eget globala inflytande. Å andra sidan vill politiker från obetydliga länder som Sverige leka med de stora pojkarna för att pumpa upp sin egen personliga självbild och inkomst. Men det finns en väsentlig skillnad från skolgården, ett slags kostnads- och nytto-assymmetri. I den internationella gängbildningen får politikerna samma slags egennytta av gänget som på skolgården, men här är insatsen inte den egna friheten utan friheten hos det folk man är förtroendevald att representera. Detta är anledningen till att den styrande klassen är så ivrig att ansluta sina folk i diverse politiska unioner: att själv vinna fördelar men skicka notan till någon annan. Det illustreras perfekt av de politiker som när de väl tagit sig ombord på den europeiska lyxkryssaren snart seglar iväg med sina nya vänner och tappar allt intresse för det folk som betalar biljetten. Varthän seglade Junilistan? Piratpartiet? Margot Wallström? Marit Pålsson? Alf Svensson? Alla andra EU-politiker? Det är som om de slukats upp av Bermudatriangeln. Notera att ju mindre ett land är, desto större blir kostnads- och nyttoassymmetrin i medlemskapet; obetydliga länders politiker har så mycket mer att personligen vinna på att komma in i europagänget, medan priset för deras folk samtidigt blir så mycket större.

Island är ett lysande exempel. År 2008 förlorade engelska och nederländska investerare 5 respektive 1,7 miljarder Euro i Icesavekonton hos det isländska, privatägda, Landsbanki. Storbritannien och Nederländerna betalade ut insättningsgarantier åt sina landsmän. Sedan krävde man att den Isländska staten skulle garantera att Landsbanki ersatte dessa utlägg, en garanti på totalt 3,8 miljarder Euro. Britterna hotade med att om Island inte garanterade ersättning så kanske det kunde bli problem med den Isländska EU-ansökan. Det isländska parlamentet, vars medlemmar så gärna vill vara med i den europeiska klubben, beslutade att garantin skulle utlovas. Med andra ord skulle plötsligt det isländska folket garantera 12,000 Euro per huvud för att ersätta skada som en privat bank orsakat. Men islänningarna sparkade bakut, presidenten vägrade skriva under, och i en omröstning i mars 2010 slängde man ut hela dårskapen med huvudet före. De folkvalda var så angelägna att leka med de stora pojkarna i Bryssel att man var villig att binda en enorm skuldbörda på sina egna oskyldiga landsmäns ryggar.

Själv tillhör jag den förvirrade grupp som en gång röstade in Sverige i EU. Till mitt försvar måste sägas att jag gjorde det för att jag trodde det skulle öka vår frihet. Jag lockades av tanken om den gemensamma inre marknaden och den fria rörligheten för människor och arbete. Dessutom såg jag EU som ett försvar mot den socialistiska sörja och det förakt mot privat egendom som då genomsyrade Sverige. Anslutningen blev ett faktum och dessa löften infriades. Visserligen verkade unionen omgärdad av murar som var högre än de tidigare Svenska murarna, men den fria arealen var ju i alla fall större. Snart började dock unionens mörka sida visa sig: centralstyrning, detaljregleringar av struntsaker, katastrofal subventionspolitik och en exponentiellt svällande budget och byråkrati. När jag röstade hade jag inte förstått att om svenskarna verkligen ville ha en fri marknad och fri rörlighet hade man bara behövt föregå med gott exempel genom att öppna sina egna gränser och avskaffa alla tullhinder. Kapital och intelligens hade strömmat in i landet i sådan omfattning att omgivande länder hade velat följa efter. Jag trodde felaktigt att frihet kunde skapas genom en ny politisk inrättning. I takt med att det europeiska projektet växer och börjar anta monstruösa proportioner överskuggas de tidiga förbättringarna, och de framtida hoten tornar upp sig som mörka moln. Vi har att se fram emot EU-gemensam militär, omfattande antiterrorlagar, informationslagring, europeisk beskattning, en kontraproduktiv miljöpolitik, destabiliserande finansreglementen med mera. I takt med denna skrämmande utveckling har svenskarnas skepticism mot hela projektet ökat. Men Sverige är en av europagängets småpojkar och antagligen är det förklaringen till varför det knappast finns något annat land vars myndigheter och företrädare är mer ivriga vara EU till lags, och inrätta sig efter minsta direktiv, utan att ifrågasätta konsekvenserna. I november 2010 smögs en fundamental förändring in i Sveriges grundlag som uttryckligen säger att Sverige är medlem i EU. Från den dagen blev det genast mycket svårare att dra sig ur det europeiska äventyret, men lagändringen skedde utan så mycket som en gäspning från politiker eller media. Ingen utomstånde hade offentligt krävt att den svenska grundlagen skulle ändras. Vi får inga nya fördelar av lagändringen. Vår frihet ökar inte i någon dimension. Helt utan synbar anledning har alltså nödutgången blockerats och en stor bit vår frihet offrats av överheten. Varför?

”Ett folk kan aldrig öka sin frihet genom att ansluta sig till ännu en politisk organisation.”

Häri finns två lärdomar. Den ena lärdomen är att ett folk aldrig kan öka sin frihet genom att ansluta sig till ännu en politisk organisation. Även om det börjar med sockersöta löften om gemensamma fördelar kommer organisationen snart att genomgå en metamorfos och bli en politisk organism, fullständigt nerlusad med parasitiska byråkrater vilka tycks föröka sig genom delning. Med tiden leder det ofelbart till förmynderi, plundring och krig. Denna utveckling kan tas som ett axiom. Med andra ord kan vi alltid, omedelbart, avfärda varje förslag till medlemskap i nya politiska unioner utan att behöva slösa dem så mycket som en tanke. Oavsett vad det är för påhitt kommer det med tiden att kväva oss. Rent praktiskt kan vi till exempel använda “unionsaxiomet” på frågan om Sverige ska gå med i valutaunionen, en europeisk militärstyrka, NATO, eller ens en nordisk politisk union. För folkens bästa måste politiska unioner brytas sönder, inte byggas upp. Den andra lärdomen är att när man väl är medlem i en politisk union kan man svårligen säga upp medlemsskapet utan blodsutgjutelse. Härpå finns åtskilliga historiska exempel. För att ta ett par välkända kan nämnas den blodiga historien under och efter Sveriges utträde ur Kalmarunionen, eller sydstaternas försök till utträde ur den frivilliga unionen av förenade stater. Efter den senaste grundlagsändringen kan man fundera på om Sverige någonsin kommer kunna ta sig ur det sjunkande europeiska skeppet. Är det praktiskt genomförbart ens om de styrande, som själva profiterar på det, osannolikt nog, skulle vilja det?

Nationer och imperier växer alltid på bekostnad av folkets frihet. Det spirande europeiska imperiet utvecklas just nu med en rasande fart. Det sägs ibland att EU aldrig skulle kunna bli ett “United States of Europe” eftersom de kulturella skillnaderna mellan folken är allt för stora. Låt oss hoppas att det är sant, men av det vi sett hittills har den styrande klassen inte låtit sig hindras av sådana detaljer. Det amerikanska imperiet tog cirka 150 år för att utvecklas, vilket är en jämförelsevis lång tid. Man kan dra många lärdomar av den utvecklingen. Under 1600-talet etablerade det Brittiska imperiet 13 kolonier på Nordamerikas atlantkust. Dessa utvecklade var för sig en egen kultur och sina egna lagar. Men med tiden kom folket i kolonierna att behandlas som brittiskt skatteboskap. År 1775 fick man nog av kung Georg III, hans övergrepp och tilltagande plundring. Revolution bröt ut. Året därpå, 1776, förklarade sig kolonisterna självständiga och den 4 juli undertecknades självständighetsförklaringen där de artigt förklarar varför de har fått nog. Här följer ett utdrag ur den välkända texten.

Vi anser att dessa sanningar är självklara, att alla människor är skapade lika, att de begåvats av sin Skapare med vissa okränkbara Rättigheter, och att Liv, Frihet och strävan efter Lycka är några av dessa. Att för bevarandet av dessa rättigheter instiftar människor Regeringar, vilka härleder sina rättmätiga befogenheter ur de regerades samtycke, Att närhelst någon Form av Regering motsätter sig dessa syften är det Folkets Rättighet att ändra eller avskaffa den, och att inrätta en ny Regering, och bygga dess grund på sådana principer och organisera dess makt på sådant sätt att det för dem verkar mest sannolikt att gagna deras Säkerhet och Lycka. (—) Men när en lång följd av övergrepp och intrång uppenbarligen försöker uppnå målet att försätta dem under absolut Despotism, är det deras rättighet, är det deras plikt, att kasta av sig en sådan Regering, och tillsätta nya väktare för sin framtida säkerhet.

I denna storslagna text framgår klart och tydligt synen att individens rättigheter är medfödda och inget som vi behöver tacka överheten för. Regeringens uppgift är enbart att tillförsäkra individer deras naturliga rättigheter. I övrigt ska den lämna folk i fred. Om den börjar tafsa och bli alltför närgången är det folkets plikt att vräka ut den.

År 1789 skrevs den amerikanska konstitutionen. Målet med den var ursprungligen bara att formalisera ett löst mellanstatligt samarbete i några specifika frågor. Det gällde bland annat samordning av försvar, till exempel mot britterna, att etablera guld som pengar och belägga myntförfalskning med dödsstraff, att upprätta ett gemensamt postväsende. Konstitutionen var inspirerad av den tidigare deklarationen, men på sätt och vis innebar den en nyhet: den lade grunden för en, visserligen minimal, men ändå federal (överstatlig) myndighet. Genast började personer med känsliga antenner lukta sig till att här fanns en hund begraven. För att lugna oroliga själar formulerades konstitutionen så att den uttryckligen räknade upp den nya myndighetens alla åligganden och stipulerade att allt därutöver, som inte var explicit uppräknat, var strängt förbjudet att lägga sig i. Varje enskild stat var förbehållen rätten att ignorera federala påfund i sitt eget territorium, samt hade rätt att närsomhelst säga upp medlemskapet. Den nya föreningen kringgärdades på så vis av en mycket hög säkerhetsmur till skydd för staterna och deras innevånare. Faktum är att den amerikanska konstitutionen nästan inte tillåter någon federal verksamhet alls. Till exempel innebär konstitutionen att det är förbjudet för den federala myndigheten att kräva in skatt, att skicka soldater till krig i främmande länder, att dela ut pengar till företag i kris, att trycka krumelurer på gröna papperslappar och kalla dem för “pengar”, att tvinga in människor i obligatoriska sjukförsäkringssystem, att äga bilfabriker och bolåneinstitut. Men redan från början fanns en del visionärer, de så kallade federalisterna, som genast insåg att den federala plattformen öppnade helt nya dörrar och möjligheter till att åstadkomma stora saker.

Under de drygt två hundra år som sedan följde metamorferades den blygsamma samarbetsorganisationen till en fullfjädrad politisk organism. Den har fått eget liv och utrustat sig med en nyspråklig betydelse av ordet “liberty”. Idag kan man bara lyckönska den som vågar försöka uppfylla självständighetsförklaringens uppmaning att kasta av sig en allt för närgången regering. Således ser vi att trots amerikanernas djupt rotade frihetspatos, trots världens högsta säkerhetsmur, och trots extremt tydlig lagtext som sätter staternas rättigheter framför det federala så har den överstatliga organismen ändå lyckats utveckla sig till något de ursprungliga revolutionärerna skulle ha svårt att sympatisera med. Det som driver utvecklingen från litet frivilligt samarbetsorgan till svårutrotad politisk organism är inte nödvändigtvis en konspiration. Det börjar med att en politisk organisation etableras och befolkas av individer med besserwisser-anlag. Dessa försörjer sig via organisationen och börjar utöva sitt inflytande på oskyldiga människor för att upprätta sitt drömsamhälle. Med tiden kommer summan av dessa individers iver att upprätta det ideala samhället i kombination med deras personliga behov av försörjning leda till att myndigheten börjar växa och snart får egen överlevnadsinstinkt. När den amerikanska federala plattformen väl etablerats var det bara en fråga om tid innan alla dess förmånstagares enskilda viljor, likt droppar mot en sten, sakta skulle urholka den ursprungliga, välmenta, planen och organiskt förvandla den till sin egen makt- och försörjningsapparat.

” EU är inte längre till för fred och sina medborgare, det handlar om att bygga en maktapparat som kan mäta sig med andra internationella gäng.”

Låt oss åter betrakta det europeiska federala bygget ifrån detta perspektiv. Det började för bara drygt ett halvsekel sedan som ett välment och enkelt fredsprojekt för att reglera handeln med kol och stål, grundämnena för dåtidens krigföring. Men redan nu ser vi hur den en gång så späda skapelsen avslöjar sina monsterambitioner. Den har skaffat sig en egen flagga, “nationalsång”, parlamentsbyggnader i två länder, en omättlig svällande parasitisk byråkrati, en centralbank som trycker egna pengar efter behov, en diplomati med egna hemligheter, och snart egna militära förband. Redan nu ligger förslag att harmonisera mervärdesskatten, bolagskatten, införa flygskatt och skatt på finansiella transaktioner, och det kommer med stor sannolikhet bli den vägen man baxar in EU-skatter. Sen är vägen öppen för allt slags missbruk. EU är inte längre till för fred för sina medborgare; det handlar om att bygga en maktapparat som kan mäta sig med andra internationella gäng. EU har 500 miljoner “medborgare” och USA har 300 miljoner, så i det avseendet är det redan en framgång. Somliga ler kanske ännu åt den obetydlige europeiske presidenten, och känner kanske lite komplex i jämförelsen med hans mäktige amerikanske motpart. Då kan man trösta sig med att president nummer 16 Lincoln efter sitt anfallskrig mot sydstaterna instiftade presidentkulten genom att höja ämbetets status från att ha varit lite mer än ett sekreterarjobb till att bli närapå en gudomlig kunglighet. Vi behöver bara en rejäl europeisk kris och rätt man på tronen för att det europeiska presidentämbetet ska anta en liknande skepnad.

Det finns några förklaringar till hur det har kunnat gå så oerhört fort att upprätta det europeiska bygget. Det amerikanska imperiet hade att kämpa mot individuellt förankrade, upplysta, frihetsideal och en bångstyrig konstitution som försvarade individen mot regeringen. I Europa finns inget sådant motstånd. Här är frihet knappt ett begrepp eftersom det alltid främst är “trygghet” som eftersträvas. Det finns ingen nykter tradition av att se staten som inkräktare och fiende utan den ses snarare som en omtänksam förmyndare som tillhandahåller trygghet, bröd och skådespel från vaggan till graven. I den europeiska kulturen fördöms individuella intressen som egoistiska. Privata lösningar utmålas som osolidariskt profitdrivna och suspekta. Det står visserligen skrivet att “All makt utgår från folket”, men sedan sägs inte mycket om individens skydd mot den makt som på så vis utgår “från folket”. Den europeiska kontinenten består av trygghetsnarkomaner så tungt drogade att de inte ens inser behovet av självförsvar när monstrets tentakler sakta suger musten ur dem. Vi står mycket dåligt rustade till försvar inför det europeiska monstrets utbredning. När det väl lyckats skaffa sig rätt att driva in skatt kommer nödutgångarna steg för steg skruvas igen och svetsas för, precis så som hände i den amerikanska unionen..

Den europeiska unionens ambitioner framgår tydligt i dess egna dokument. Fler borde läsa dem. Ta till exempel den Europeiska konstitutionen som skulle ratificeras i medlemsländerna och träda i kraft år 2006. Lyckligtvis sköts den i sank av folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna år 2005. Men i dess ställe kom Lissabonfördraget som smögs in år 2007 och trädde i kraft 2009. Texten från Lissabonfördraget finns sedan år 2010 i dokumenten som kallas fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. En mycket viktig konsekvens av Lissabonfördraget är att EU för första blev gången juridisk person, vilket gör att unionen numera kan vara part i juridiska tvister.

Fördraget om Europeiska unionen
AVDELNING VI – SLUTBESTÄMMELSER – Artikel 47
Unionen är en juridisk person.

I den skrotade konstitutionen fanns också en väldigt tydlig formulering som gav EU-rätten juridiskt företräde framför medlemsstaterna

Konstitutionen och den rätt som antas av unionens institutioner genom utövande av de befogenheter som den har tilldelats skall ha företräde framför medlemsstaternas rätt.

Konstitutionen trädde aldrig i kraft, men istället har EU-domstolen slagit fast principen om EU-rättens företräde, vilket har samma funktion. Till skillnad från den amerikanska konstitutionen finns här ingen klausul om att staterna har sista ordet eller rätt att ignorera EUs beslut. Därmed finns nu de komponenter som enligt Hans-Hermann Hoppe lägger grunden för maktövertagande, nämligen (1) unionen kan ingå tvist med individer och stater, och (2) den har yttersta beslutanderätt även i de tvister där den själv är part. Det är med andra ord öppet mål för europas federalister. De har befogenheter som amerikas federalister bara kunde drömma om, och som det skulle ta dem över hundra år att skaffa sig. Europas folk har i sin naivitet låtit sina styrande förråda dem genom att lämna över dessa befogenheter helt utan motstånd. Nu behöver man bara låta tiden gå för att se federalistiska politikers egen makt- och penninghunger långsamt verka för att mala ner eventuellt motstånd mot upprättandet av the United States of Europe.

Det finns dock anledning till visst hopp. Eftersom det europeiska imperiebygget i grund och botten är grundat på ännu tydligare socialistiska ideal än dess amerikanska motsvarighet är chanserna goda att det kommer att gå i konkurs inom överskådlig framtid. I väntan på kollapsen kan vi ha lite roligt åt dess viktigpetterfasoner. Därför avslutar vi med några citat ur Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Sedan 2009 är stadgan juridiskt bindande för medlemsländerna. Dokumentet är kortare än 20 sidor och det är helt klart värt att läsas i sin helhet. Maken till intellektuellt snömos är svårt att underträffa och det blir emellanåt riktigt komiskt. För att höja folkets kännedom om dokumentet utlyste “Byrån för de grundläggande rättigheterna” en poesitävling. Man sökte efter den bästa, 80 minuter långa, musik-, dans- och multimediagestaltningen av texten. Projektet avbröts sedermera på grund av “kostnads- och värdighetsskäl”. Man måste fråga sig vad vi kan förvänta oss för slags skydd av detta “rättighetsdokument”, då individers frihet ställs mot det “allmännas bästa”, när inte ens det tydliga amerikanska dokumentet förmår garantera individens frihet? Läs nedan och jämför själv de flummiga och tänjbara formuleringarna med den amerikanska självständighetsförklaringens totala fokus på individens medfödda frihet.

Europas folk har mellan sig skapat en allt fastare sammanslutning och har beslutat att dela en fredlig framtid på grundval av gemensamma värden.

Människans värdighet är okränkbar. Den ska respekteras och skyddas.

Vad betyder “människans värdighet”? Och hur ska domstolarna “respektera” den, rent praktiskt?

Var och en har rätt till liv.

En utmärkt utgångspunkt.

Var och en har rätt till fysisk och mental integritet.

Vad betyder det? Hur hävdar jag min mentala integritet?

Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet.

Frihet låter lovande, betyder det frihet från statligt tvång och stöld, eller någon annan slags frihet?

Var och en har rätt till skydd av de personuppgifter som rör honom eller henne.

Betyder det att alla personuppgifter och information om vår telefon- och internettrafik är fredade?

Dessa uppgifter ska behandlas lagenligt för bestämda ändamål och på grundval av den berörda personens samtycke eller någon annan legitim och lagenlig grund. Var och en har rätt att få tillgång till insamlade uppgifter som rör honom eller henne och att få rättelse av dem.

Aha, skyddet gäller bara så länge det inte finns “någon annan legitim och lagenlig grund” som hävdar motsatsen.

En oberoende myndighet ska kontrollera att dessa regler efterlevs.

Ja, då kan vi vara lugna.

Rätten till vapenvägran ska erkännas enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av denna rättighet.

En grundläggande rättighet som kan kränkas om nationernas egna lagar anser det?

Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.

Låter som att Wikileaks borde kunna publicera från godtyckligt EU-land, till exempel Sverige.

Artikel 12 – Mötes- och föreningsfrihet

1. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet på alla nivåer, särskilt på det politiska, fackliga och medborgerliga området, vilket innebär rätten för var och en att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

2. De politiska partierna på unionsnivå ska bidra till att unionsmedborgarnas politiska vilja kommer till uttryck.

Varför “särskilt på det politiska, fackliga och medborgerliga området”? Har sådana föreningar en särställning framför bridgeklubbar? Och hur kom punkt 2 om de politiska partiernas uppdrag in under rubriken mötesfrihet? Och ska partierna bara “bidra” till att folkets vilja kommer till uttryck?

Konsten och den vetenskapliga forskningen ska vara fria. Den akademiska friheten ska respekteras.

Ja självklart, åtminstone så länge vetenskapen inte motarbetar klimatpolitik, genusteori eller någon annan lära som ligger i “allmänhetens intresse”.

Friheten att inrätta undervisningsanstalter med iakttagande av de demokratiska principerna och föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse ska respekteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter.

Hemundervisning som skolform är alltid den sista utvägen för föräldrar att säkerställa att deras barn undervisas på ett sätt som “står i överensstämmelse” med deras övertygelse. Anmärkningsvärt att de enda två länder i vår del av världen som avskaffat denna rättighet båda råkar vara med i EU: Sverige och Tyskland. (Sverige avskaffade rätten sommaren 2010.)

Var och en har rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den. Ingen får berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det, i de fall och under de förutsättningar som föreskrivs i lag och mot rättmätig ersättning för sin förlust i rätt tid.

“… utom då samhällsnyttan kräver det”. Ytterligare kommentarer överflödiga. Och uttrycket “mot rättmätig ersättning” borde innebära att egendom i form av lön som konfiskeras via skatt, för att “samhällsnyttan kräver det”, kvalificerar alla drabbade för “rättmätig ersättning för sin förlust”.

Immateriell egendom ska vara skyddad.

Vilket har då företräde: Respekten för personlig frihet eller storskaligt skattefinansierat snokande efter “immateriell egendom” i form av kopierade filer?

Var och en har rätt till tillgång till kostnadsfri arbetsförmedling.

Varför tänkte inte de amerikanska revolutionärerna på denna vitala “grundläggande rättighet”?

För att kunna förena familjeliv och yrkesliv har varje arbetstagare rätt till skydd mot uppsägning på varje grund som står i samband med moderskap samt rätt till betald mödraledighet och till föräldraledighet efter ett barns födelse eller adoption.

Ännu en fantastisk “grundläggande rättighet”? Ledigt hur länge? Och hur mycket ska hon ha betalt?

En hög nivå i fråga om konsumentskydd ska tryggas i unionens politik.

Trygghet är fint. Men hur hög nivå? Räcker 5 meter?

Varje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt säte i en medlemsstat har rätt till tillgång till unionens institutioners, organs och byråers handlingar, oberoende av medium.

Hur kommer det sig då att EU-domstolen nyligen har förbjudit offentlig redovisning av jordbrukssubventioner till privatpersoner?

Och så vidare. Läs själv och förundras.

Källor

Självständighetsförklaringen
Den amerikanska konstitutionen
Den europeiska unionens fördrag

Fördraget om Europeiska unionen, Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Förslag till en ny EU-moms, bland annat för “Maximering av inkomster och hantering av systemets känslighet för bedrägeri”

Om förbud att redovisa jordbrukssubventioner till privatpersoner

Kommentera på bloggen.