Chomsky och ekonomin

Bortsett från Noam Chomskys arbete som lingvist är han också en framstående kritiker av amerikansk utrikespolitik, den korporativa staten och det mediala etablissemanget. Det finns mycket att kritisera inom dessa områden, vilket Chomsky också gör outtröttligt. Faktum är att han är så pass kritisk att vi oundvikligen ställer oss frågan: ”Vad är egentligen Noam Chomsky för?” Det är svårt att urskilja detta från hans essäer och kommentarer som är fyllda till bredden av analyser och kritik.

Varför ska vi då bry oss om vad Chomsky, eller någon annan kritiker för den delen, förespråkar? Helt enkelt för att om vi blir av med det som kritikern kritiserar och sedan ersätter det med det som kritikern förespråkar, kan det faktiskt riskera att bli värre! Detta i sig rättfärdigar förstås inte status quo; det innebär bara att vi förkastar ett visst alternativ för status quo.

Det visar sig vara svårt att räkna ut vad Chomsky egentligen förespråkar. Han talar helt enkelt inte så mycket om det. Han gillar inte det samhälle vi har nu. Han är emot stalinism och fascism. Han avskyr det libertarianska alternativet till den nuvarande regimen, vilket han kallar för “amerikansk libertarianism”. Så han förespråkar inte en minimal stat, anarkokapitalism, eller marknadsekonomi.

Han beskriver Murray Rothbards vision om ett libertarianskt samhälle som ett samhälle som är ”så fullt av hat att ingen människa skulle vilja leva i det.” (Jag tänker inte ens bemöda mig med att dissekera detta vansinniga påstående, utan konstaterar istället att den annars så ”anti-auktoritära” Chomsky plötsligt försöker föra alla människors talan.) Han är emot alla former av kapitalism. Det säger sig självt att han inte är politiskt konservativ. Men han har upprepade gånger kritiserat såväl ”marxism” [1] som keynesianism och protektionism [2].

Vad finns då kvar? Inte mycket. Chomsky använder följande termer för att definiera sig själv: libertarian, frihetlig socialist, anarkist och anarko-syndikalist. Det är oklart vad allt detta innebär, vilket förmodligen är positivt för Chomsky. Om det inte står klart vad han förespråkar är det svårt att kritisera det. Men jag ska försöka ändå.

Chomsky motsätter sig, liksom Marx, det privata ägandet av produktionsmedlen, vilket han anser gör det möjligt för ”elitgrupper” att: ”få makten över resurserna, vilket ytterst bygger på deras kontroll av den privata ekonomin” och därmed utestänger allmänheten från ”grundläggande beslut kring produktion och arbete.” [3]

Låt oss reflektera över detta ett tag. Som Ayn Rand påpekade är det mänskliga sinnet det främsta produktionsmedlet. Chomsky vill naturligtvis inte avskaffa det privata ägandet av våra sinnen (hoppas jag.) Vad han menar är fysiskt kapital: maskiner, byggnader och så vidare. Man skulle kunna tro att om privatpersoner och företag inte får äga dessa saker, kommer staten att göra det. Vi kallar ett sådant tillstånd för socialism. Chomsky är tydligen emot det också.

Så, om varken staten eller privata aktörer kommer äga inkomstbringande egendom, vem skall då äga den? Tydligen kommer produktionsmedlen på något sätt ägas kollektivt av arbetarna själva, varpå vi hamnar i det tramsiga begreppet anarko-syndikalism. Istället för att giriga kapitalister äger företagen kommer de anställda själva att göra det. Men de kommer inte ägas i form av enskilda aktier som kan säljas. Det vore ju trots allt kapitalism.

Istället förespråkar han en luddigt definierad form av kollektivt ägande som arbetarna kommer lista ut när de stapplar sig fram mot konkursens brant. Som Mises skriver i boken Socialism: ”syndikalismen är ett så pass absurt mål att det inte har funnits några personer som vågat argumentera öppet och självsäkert för det i skriftlig form.”

Vi kan föreställa oss hur denna syndikalistiska idé skulle ha sett ut om den nyligen genomfördes i USA. Låt oss säga att arbetarna hade den stora äran att äga Enron. Syndikalister tycks anse att kollektivt ägande av företag alltid är något bra.

Men ägande innebär också risker och ansvar – ansvar för skulder och skadeståndskrav. Hur många av de anställda i Enron hade velat vara delägare i företaget där det föll ihop i en hög av obegripliga derivat? Enligt gällande lagstiftning är arbetsgivarna ansvariga för de anställdas skadeståndsgrundande överträdelser. Hur många arbetare skulle vilja bära den risken?

Syndikalister gillar att drömma om vad de ska göra med ”befintliga” företag och hur arbetarna skall ta kontroll genom en kupp. Dagens fabriker existerar dock tack vare att någon girig kapitalist trodde att han kunde tjäna pengar på att sälja vissa prylar, och investerade kapital som kom från tidigare besparingar. Vad sägs om att starta nya företag? Hur många arbetstagare har det kapital som krävs för att bidra? Och även om de hade tillgång till det, hur många skulle riskera detta kapital på ett företag som ”drivs demokratiskt av arbetarna”?

Chomsky är tydligen också emot arbetsdelning: ”I industrialismens tidiga skede krävdes specialiserad arbetskraft … Detta gäller dock inte längre” [4] Återigen följer han Marx. Vi kommer inte ha revisorer, läkare, snickare, etc. Snarare kommer (före detta) snickare att turas om att vara hjärnkirurger, (före detta) advokater kommer bygga skyskrapor, flygplan kommer flygas av (tidigare) tandhygienister och så vidare. Alla kommer att turas om. Det kommer finnas gott om möjligheter att arbeta på bårhus också.

Chomsky är också anhängare av ett annat marxistiskt koncept, nämligen arbetsvärdeläran. Enligt denna teori bidrar arbetstagarna med allt värde i ett företag. Den arbetstagare som vi kallar ägare bidrar tydligen ingenting. Bara någon som aldrig ägt ett företag skulle kunna tro på denna befängda teori. Om ägaren inte bidrog till verksamheten, varför dök arbetarna upp där över huvudtaget?

Enligt arbetsvärdeläran skulle arbetarna ha kunnat gå till en öde tomt och producerat samma mängd välstånd genom att replikera samma fysiska arbete som de utförde åt den giriga kapitalisten, men denna gång utan en byggnad och utan utrustning, ledning, kunder eller en affärsplan. Om vi tar bort de giriga kapitalisterna ur bilden måste vi även ta bort dessa små detaljer.

Chomsky är tydligen motståndare till massproduktion på grund av de avhumaniserande effekter det har på arbetstagarna. (Ha i åtanke att även detta är en marxistisk idé.) Han anser tydligen att varje arbetstagare ska tillbringa en oändlig tid med att sätta sin egen personliga och konstnärliga prägel på alla sina prylar. (Hur gör man det med en hammare?) Chomsky är omedveten om det faktum att dessa arbetstagare därmed skulle leva i eländig fattigdom på grund av deras drastiskt minskade produktivitet. Det är trots allt fullt möjligt att leva ett Chomsky-aktigt fantasiliv idag. Få väljer dock att göra det utanför små, bohemiska kollektiv som oftast består av svältande konstnärer. Inte ens Chomsky lever efter sina egna ideal, med tanke på hans bekväma liv på det icke-syndikalistiska universitetet MIT, där han har specialiserat sig på att arbeta med lingvistik i 47 år.

En avgörande faktor i förståelsen av Chomsky och syndikalisterna är det faktum att deras val av produktionsmetod – d.v.s. arbetarkooperativ – kan existera på en fri marknad. De skulle förstås vara ineffektiva, eftersom amatörer inte kan konkurrera med specialister. De kommer därför att vara begränsade till att omfatta de som har ett ideologiskt eller filosofiskt engagemang för detta produktionssystem. Även då kommer anhängarna mestadels bestå av studenter, och likt de som arbetade på det kooperativa café som jag brukade hänga på när jag läste på universitetet kommer de så småningom också att bränna ut sig av de långa arbetstimmarna, de låga lönerna och allt det krångel som följer av att äga ett företag med trettio andra amatörer när man konkurrerar mot professionella chefer och företagare.

Kommer syndikalisterna då att tolerera kapitalisterna? De talar sällan om detta, vilket är ett av problemen med syndikalismen och Chomsky. Ändå kan en rimlig slutsats dras. För det första: om syndikalisterna kommer respektera privat egendom och kapitalism och endast försöka konkurrera genom att starta egna kooperativ, så kan de lika gärna kalla sig själva för ”amerikanska libertarianer”, vilket de definitivt inte är.

För det andra förnekar Chomsky att han är pacifist. Därför måste det antas att han skulle godta användandet av våld för att definiera vad som räknas som rättvisa.

För det tredje är det uppenbart från hans överhettade anti-kapitalistiska retorik om ”löneslaveri” att han anser att kapitalismen är extremt orättvist. För det fjärde tar han upp anarkisterna i och runt Barcelona under spanska inbördeskriget som det bästa historiska exemplet på hur hans drömsamhälle skulle se ut. Dessa katalanska anarkister använde i sin tur stora mängder våld för att kollektivisera jordbruk och företag.

Historikern Burnett Bolloten citerar i The Spanish Civil War (1991) den framstående anarkisten Diego Abad de Santillan från Barcelona-regionen i Katalonien:

”Vi försöker inte förneka att den nittonde juli [1936] förde med sig en svallvåg av passioner och våld, vilket är en naturlig konsekvens vid överförandet av makten från de privilegierade klasserna till folket. Det är möjligt att vår seger resulterade i dödandet av fyra eller fem tusen katalanska invånare som var registrerade som högeranhängare och kopplade till politiska eller kyrkliga reaktionära krafter. Men denna blodsutgjutelse är en oundviklig konsekvens av en revolution, som, trots alla hinder, sveper fram som en flod och ödelägger allt i sin väg, tills den gradvis stillnar.” [Sidorna 52-53]

Med alla dessa bevis som utgångspunkt är det rimligt att dra slutsatsen att Chomsky och hans gäng inte nöjer sig med bara möjligheten att utöva syndikalism. Vad de verkligen vill är att förhindra alla andra som inte håller med dem från att engagera sig i olika former av produktion baserad på privat egendom. Och även om de sällan säger det rakt ut tänker de tydligen slå ut sina konkurrenter med dödligt våld om så behövs.

Trots Chomskys invändningar är syndikalisterna i slutändan precis som deras socialistiska och bolsjevikiska kusiner. Båda tror att en arbetarstyrd utopi kan och måste drivas igenom, med våld om så krävs, mot borgarna och alla andra som står i deras väg. Är det något i Santillans citat som inte hade kunnat komma från Lenin?

Syndikalister lever i villfarelsen att arbetarnas liv kommer bli idylliska när de blir av med sina chefer. Men som Mises påpekar är det de likgiltiga, giriga och hänsynslösa konsumenterna som i slutänden bestämmer över arbetarnas löner och arbetsvillkor, och huruvida de ens får ha kvar sina jobb över huvudtaget eftersom det är konsumenterna som väljer att köpa eller inte köpa arbetarnas produktion. Således kommer de nya arbetarledda kooperativen snart att upptäcka det som alla företagsledare med magsår redan känner till: den absoluta tyranni som kunderna på en fri marknad utövar mot företag och deras ägare.

Syndikalismen har aldrig nått tillräckligt långt för att erfara detta dilemma. Ändå kan vi lätt föreställa oss vad som händer när syndikalisterna ställs inför denna nya och hårda verklighet, där ineffektiva syndikalistiska företag producerar undermåliga och dyra varor som de andra företagens anställda inte vill ha: det uppstår en efterfrågan på att återinföra vår gamle vän staten för att se till så att alla dessa syndikalistiska produkter säljs – under pistolhot. Dessa vänster-”libertarianer” må kalla sig ”anarkister” för att chockera sina föräldrar och det borgerliga samhället, men det är bara en enda stor bluff.

Anarko-syndikalismen, sett i ljuset av det spanska inbördeskriget, är bara en av alla farliga vänstergrupper med utopiska fantasier. I Spanien försökte syndikalisterna avskaffa pengar, men började istället använda ”kuponger” (pengar). De lovade avskaffa staten, men upprättade istället en massa ”kommittéer” (mini-stater). De lovade att en ny individuell frihet skulle blomstra, men resultatet blev att kommittéerna utövade en ny och skrämmande totalitär kontroll över alla livsområden. Som Burnett Bolloten rapporterar:

”Kommittén är samhällets pater familia. Den äger allt och dirigerar allt. Varje särskild önskan måste lämnas in för granskning. Kommittén har alltid sista ordet.”

 

”Om någon har en flickvän utanför byn, kan han då få pengar för att kunna besöka henne? Bönderna försäkrar mig om att han kan det.”

 

”Jag försökte förgäves få tag i något att dricka, antingen kaffe, vin eller läsk. Baren i byn hade dock stängts ned på grund av att den bedrev en skamlig verksamhet.”

 

”I samband med avskaffandet av pengar hade kommittén övertaget eftersom alla som ville resa till andra delar av Spanien var tvungna att be den om att få ”republikanska” pengar.”

Bolloten konstaterar också att ”renlevnad var en viktig egenskap inom den syndikalistiska rörelsen… Överflödigt drickande, rökning och andra aktiviteter som uppfattades som medelklass-attribut var nästan alltid bannlysta.” [s. 68-69] Allt som allt har man något mer personlig frihet om man sitter inlåst i en sluten anstalt i New York i dag än om man bodde i Chomskys ”frihetliga” paradis.

En av Noam Chomsky favorittidningar när han var ung hette Living Marxism. Marxismen är död men hos Chomsky lever den fortfarande kvar. Noam sa en gång: ”det sägs att det ska finnas ekonomiska naturlagar. Jag förstår mig inte på dem.” Helt rätt, min herre! Jag har ett erbjudande som Noam inte bör avböja: om du håller dig borta från ekonomi och politisk filosofi, kommer jag hålla mig borta från lingvistik.

Inget av detta tar ifrån Chomskys bidrag till förståelsen för USA:s utrikespolitik. Chomsky har helt rätt i att kräva att USA borde följa strikta moraliska regler i sin utrikespolitik, och inte slippa undan med hjälp av någon dubbelmoral.

Men moral kan inte ersätta ekonomisk logik. Ekonomi kräver studier och systematiskt tänkande kring vilka effekter som uppstår av olika åtgärder, val, och ägande i en värld med begränsade resurser. Ekonomi är en vetenskap som sträcker sig till gränserna för hur långt det mänskliga sinnet kan vandra när man tänker på vad samhället kan och bör vara. Detta är en av anledningarna till att även stora intellektuella personer lägger så pass stor vikt vid att undvika att studera ekonomi, och istället hakar på fantasier som socialism och syndikalism.

Chomsky har sagt att samhällsvetaren har två huvuduppgifter: ”Att dels föreställa sig ett framtida samhälle som överensstämmer med den mänskliga naturens krav, i den mån vi förstår oss på dem. Dels att analysera makt och förtryck i vårt nuvarande samhälle.” Vi kanske borde tillägga en tredje uppgift: att vara öppen för möjligheten att resultaten av ens studier kan komma att motsäga djupt rotade ideologiska fördomar.

Notiser
[1] Noam Chomsky, Language and Responsibility (New York: Pantheon Books, 1977), s. 74
[2] Noam Chomsky, The Culture of Terrorism (Boston: South End Press, 1988), s. 26, 32.
[3] Noam Chomsky, On Power and Ideology (Boston: South End Press, 1987), s. 123.
[4] Noam Chomsky, Radical Priorities (Montreal, Rose Block Books, 1981), s. 224.

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen