Ibland blir man förundrad. Man kan bli förundrad första, andra och kanske tredje gången, men i längden övergår denna förundran ofta i ilska. Nationalekonomin är ett sådant område, där de lärdomar vi kan dra av att tillgodogöra oss vetenskapen totalt förvrängts och omintetgjorts, dess innebörd helt förstörts och de grundläggande teserna inte längre lärs ut. Vi kan se hur nationalekonomistuderanden, -doktorer och andra s k ekonomer av alla de slag uttalar sig varmt för en starkt restriktiv ekonomisk politik och en genomreglerad marknad – för konsumenternas bästa. I egenskap av sakkunniga inom nationalekonomi får de tid att uttala sig i media och därigenom backa upp regeringens senaste hyss. Vi kan också se vidriga och fullkomligt oförståbara begreppskonstruktioner som ”LO-ekonom”, där ordet ekonom tydligen ska föra tankarna till en (national)ekonomiskt kunnig och utbildad person, samtidigt som LO står för krav på enorma regleringar, höga skatter och näst intill ett avskaffande av marknaden. Denna kombination är för mig totalt absurd och helt oförståbar.
Nationalekonomistuderande i Sverige får på föreläsningar och seminarier lära sig allt man lära sig kan om Keynes, Keynes och åter Keynes. Det verkar som att de grundläggande idéerna inom nationalekonomi helt glömts bort, eller att dessa försöks omintetgöras eller åtminstone tystas ned tills de glömts.
För att kunna tillgodogöra sig ämnet och vetenskapen nationalekonomi måste man ha förståelse för tre grundläggande principer: 1) produktion föregår konsumtion; 2) sparande ökar investeringar; och 3) pris är information. Om man inte har förståelse för dessa tre kan man inte tillgodogöra sig nationalekonomin som vetenskap, man kan inte applicera dess teorier på verkligheten och man kan inte trovärdigt uttala sig om en förd ekonomisk politik. Det bör väl tilläggas att dessa principer inte är naturlagar och naturligtvis kan det förekomma undantag, men de identifierar ett viktigt grundläggande tänkesätt för den blivande nationalekonomen.
Den första principen uttalar att ingen konsumtion kan föregå produktion. Man kan inte konsumera något som inte har producerats (med undantag från de tjänster som produceras ”samtidigt” som de konsumeras, som t ex de produkter som erbjuds av frisörs- och taxiverksamheter). Denna princip kan tyckas självklar – men även om man förstår orden kan man lätt förbise betydelsen av denna enkla men ändå avancerade princip. Skatter, regleringar och fackföreningsrörelsernas verksamhet minskar produktionen, och därigenom även konsumtionen.
Så hur ökar man då produktionen? Det första man kan göra är att arbeta snabbare, längre och mer effektivt. Detta är dock endast möjligt till en viss gräns, då dygnets timmar inte längre räcker till. Slutligen finns endast ett sätt att öka produktionen, och detta är att använda kapital och investera i utrustning som underlättar produktionen och kunskap att bygga och sköta denna. Det enda sättet att skaffa kapital är att tillfälligt minska produktionen för att på detta sätt minska kostnaderna och ge utrymme till att kunna spara ihop den summa som krävs.
Princip nummer två formulerar just detta, nämligen att sparande ökar investeringar. För att kunna investera i utrustning och kunskap måste någon ha samlat kapital, som måste göras åtkomligt för de som samlar kunskap och producerar utrustningen. Allt som minskar sparandet, som skatter, räntesättningsmonopol, lagar och regler, minskar tillgängligt kapital och därigenom även framtida konsumtion.
Dessa två principer uttrycker tydligt att en reglerad marknad omöjligtvis kan fungera i samma utsträckning som en fri marknad. Varje reglering och skatt minskar möjligheterna till produktion och konsumtion och därigenom utvecklingen och evolutionen av samhället.
Den tredje principen – pris är information – slår i de sista spikarna på den socialistiska ekonomiska politiken, eller på en ”ekonomisk politik” över huvud taget. Priset talar om för marknaden (dvs du och jag) vad som ska produceras, hur det ska produceras, var det ska produceras, när det ska produceras och vem som ska producera produkten. Genom att beräkna produktionens kostnader kan alla dessa frågor besvaras.
När staten manipulerar priset produceras ”fel” saker, dvs saker som marknaden inte vill ha i samma utsträckning som saker som istället kunde ha producerats. Eller också produceras varorna ineffektivt, vilket leder till att ändliga resurser utnyttjas slösaktigt och det gör i förlängningen människor fattigare.
Med ovanstående i åtanke kan man omöjligt missförstå nationalekonomin och det går heller inte att försvara ingrepp på marknaden.
