Den agerande människan, Kapitel 1.1

Målmedvetna handlingar och animaliska reaktioner

Mänskligt handlande är målmedvetet beteende. Uttryckt på ett annat sätt: Agerande är vilja som sätts igång och förvandlas till en verksamhet, det är strävandet efter syfte och mål, det är egots målmedvetna svar på stimuli och till dess miljös tillstånd, det är en persons medvetna anpassning till det universella tillstånd som avgör hans liv. Sådana omskrivningar kan klargöra den definition som ges och förhindra eventuella misstolkningar. Men själva definitionen är tillräcklig och behöver inte kompletteras med någon kommentar.

Medvetet eller målmedvetet beteende står i skarp kontrast till omedvetet beteende, dvs. reflexerna och den ofrivilliga responsen hos kroppens celler och nerver på stimuli. Människor är ibland beredda att tro att gränserna mellan medvetet beteende och de ofrivilliga reaktionerna hos de krafter som verkar inom människans kropp är mer eller mindre obestämd. Detta är korrekt endast i den mån det ibland är svårt att fastställa om ett konkret beteende är att betrakta som medvetet eller omedvetet. Men skillnaden mellan medvetande och omedvetenhet är ändå skarp och kan tydligt fastställas.

Det omedvetna beteendet hos kroppens organ och celler är för det agerande egot lika mycket en utgångspunkt som alla andra faktum som tillhör den externa världen. Den agerande människan måste ta hänsyn till vad som pågår inom den egna kroppen likväl som han måste ta hänsyn till annan data, t.ex. vädret eller sina grannars attityder. Det finns naturligtvis en gräns inom vilken målmedvetet beteende kan neutralisera hur kroppsliga faktorer arbetar. Det är möjligt att inom vissa gränser få kroppen under kontroll. Människan kan ibland, i kraft av sin vilja, lyckas med att övervinna sjukdom, med att kompensera för sin medfödda eller förvärvade fysiska otillräcklighet, eller med att undertrycka reflexer. Så långt detta är möjligt utökas området för målmedvetet agerande. Om en människa avstår från att kontrollera cellernas och nervcentrets ofrivilliga reaktioner, även om han skulle vara i stånd att göra det, är hans beteende, från vår synvinkel, målmedvetet.

Vårt vetenskapsområde är mänskligt agerande, inte de psykologiska händelser som resulterar i en handling. Det är just detta som skiljer den allmänna teorin om mänskligt agerande, praxeologi, från psykologi. Temat för psykologi är de interna händelser som medför eller kan resultera i en definitiv handling. Temat för praxeologi är agerandet som sådant. Detta avgör också relationen mellan praxeologi och det psykoanalytiska begreppet om det undermedvetna. Psykoanalysen är också psykologi och undersöker inte handlingar utan de krafter och faktorer som för en människa mot en bestämd handling. Det psykoanalytiska undermedvetna är en psykologisk och inte en praxeologisk kategori. Huruvida en åtgärd kommer från klar överläggning eller från glömda minnen och undertryckta begär som, från dolda regioner så att säga styr viljan, påverkar inte agerandets natur. Mördaren, hos vilken en undermedveten drift styr honom mot sina brott, och den neurotiska, vars avvikande beteende helt enkelt verkar vara meningslöst för en otränad observatör, agerar också; de, precis som alla andra, siktar på vissa mål. Det är psykoanalysens förtjänst att den har visat att även beteendet hos neurotiker och psykopater är meningsfullt, att de också agerar och siktar på att uppnå mål, även om vi som anser oss normala och förnuftiga kallar de resonemang som bestämmer deras val av mål nonsens och de medel de väljer för att uppnå dessa ändamål i motsats till syftet.

Begreppet ”omedveten” som används av praxeologi och begreppen ”undermedveten” och ”omedveten” som tillämpas inom psykoanalysen tillhör två olika tanke- och forskningssystem. Praxeologi, precis som alla andra kunskapsområden, har hämtat mycket från psykoanalysen. Desto viktigare är det då att bli medveten om den linje som skiljer praxeologi från psykoanalys.

Agerande är inte bara att föredra något. Människan visar också vad han föredrar i situationer där saker och händelser är oundvikliga eller tros vara det. Således kan en människa kanske föredra sol istället för regn, och kanske önskar han att solen skulle skingra molnen. Den som bara önskar och hoppas ingriper inte aktivt i händelseförloppet eller i skapandet av sitt eget öde. Men den agerande människan väljer, bestämmer, och försöker nå ett mål. Av två saker som inte kan innehas tillsammans väljer han en och ger upp den andra. Agerande involverar således alltid både tagande och försakelse.

Att uttrycka önskningar och förhoppningar och att tillkännage planerade handlingar kan vara former av agerande i den mån de i sig syftar till att realisera ett visst ändamål. Men de får inte förväxlas med de åtgärder som de avser. De är inte identiska med de handlingar de tillkännager, rekommenderar, eller avvisar. Agerande är något verkligt. Det som räknas är en människas totala beteende, och inte hans prat om planerade men inte utförda handlingar. Å andra sidan måste agerande tydligt skiljas från arbete. Agerande innebär användandet av medel för att uppnå mål. Som regel är ett av de medel som används den agerande människans arbete. Men detta behöver inte alltid vara fallet. Under särskilda tillstånd är ett ord allt som behövs. Den som ger order eller utropar förbud kan agera utan förbrukandet av arbetskraft. Att prata eller inte prata, att le eller att förbli allvarlig, kan vara agerande. Att konsumera och att njuta är precis lika mycket agerande som att avstå från tillgänglig konsumtion och njutning.

Praxeologi skiljer alltså inte mellan ”aktiva” och handlingskraftiga eller ”passiva” och oföretagsamma människor. Den livskraftiga människan som flitigt strävar efter att förbättra sitt tillstånd agerar precis lika mycket som den försoffade människan som i sakta mak tar saker och ting som de kommer. För att inte göra någonting och att vara inaktiv är också agerande, de avgör också händelseförloppet. Närhelst förutsättningarna för mänskligt ingripande är närvarande, agerar människan oavsett om han ingriper eller avstår från att ingripa. Den som står ut med det som han kunde ändra agerar precis lika mycket som den som ingriper för att uppnå ett annat resultat. En människa som avstår från att påverka funktionen hos fysiologiska och instinktiva faktorer som han skulle kunna påverka agerar också. Agerande är inte bara att göra, utan precis lika mycket att låta bli att göra vad som eventuellt kan göras.

Vi kan säga att agerande är yttrandet av en människas vilja. Men detta skulle inte tillföra något till vår kunskap. För termen betyder inget annat än människans förmåga att välja mellan olika tillstånd, att föredra ett, att bortse från det andra och att uppträda i enlighet med det beslut som fattades i strävan efter det valda tillståndet och i försakandet av det andra.

Denna artikel är ett utdrag ur första kapitlet av Human Action, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen