Den ekonomiska krisen i USA

[Artikeln publicerades första gången 2008]

Den senaste tiden har den ekonomiska krisen i USA refererats allt ivrigare i världspressen. Även våra finska tidningar har uppmärksammat skeendena på andra sidan Atlanten, och inte en nyhetssändning går förbi utan att den nämns. Men jag har än så länge inte sett några seriösa försök till att förklara vad krisen beror på (förutom på mises.org). Det beror sannolikt på oenigheten om vad konjunkturcykler (sprickande bubblor) orsakas av. För det är precis det som den ekonomiska krisen i USA är: en gigantisk bubbla det redan börjat gå hål på, men som ännu inte har spruckit. Main stream ekonomer hävdar att bubblorna beror på överambitiösa investerare och företagare som gör alltför optimistiska satsningar som sedan slår fel. Österrikiska ekonomer menar att bubblor är en naturlig följd av inflationen som centralbanken skapar då den trycker pengar ur tomma intet, pengar som sedan dubbleras många gånger om inne i banksystemet.

För att förstå skillnaden måste man först reda ut vad vissa ord betyder. Först ut är ordet kapital. Kapital är produkten av sparande. Sparande i sin tur är att avstå från konsumtion. Utan kapitalackumulation kan ingen tillväxt ske, eftersom kapital används till att investera i nya och bättre produktionsfaktorer. För att illustrera skall jag använda mig av så kallad Robinson Crusoe ekonomi.

Crusoe-ekonomi
Crusoe är ensam på sin ö och för att överleva måste han äta. Anta att Crusoe ägnar 12 timmar varje dygn åt att plocka bär. Under den tiden plockar och äter han 1000 bär. Han ägnar sig åt fritidsaktiviteter i 4 timmar och sover i 8 timmar. Hans konsumtion är lika med hans produktion. Så länge det förhåller sig så förblir hans levnadsstandard oförändrad. Om vi nu antar att Crusoe lyckas skära ner sin konsumtion till 800 bär om dagen, men håller produktionen oförändrad, får han ett överskott på 200 varje dag. Det är kapitalackumulation, vilket innebär att han kan avstå från bärplockning var femte dag. Han har alltså 12 timmar var femte dag som han ägna åt annat. Till exempel kan han vila hela dagen, men det är inte produktivt. I stället ägnar han dessa 12 timmar åt att bygga ett bärplockningsredskap. Det tar 60 timmar att bygga redskapet, det vill säga fem ”lediga” dagar. När redskapet är färdigt kan han plocka 2000 bär på 12 timmar. Med andra ord har han investerat sitt kapital i en bättre produktionsfaktor, vilket har fördubblat hans produktion. Hans sparande har lett till ökat kapital, som i sin tur lett till högre produktivitet som sedan lett till högre levnadsstandard. Sparande, kapital och investering.

”Investering är endast möjligt om det finns kapital att tillgå och kapital kan enbart skapas genom sparande”

Vad ovanstående illustration visar är att en investering endast är möjlig om det finns kapital att tillgå och att kapital enbart kan skapas genom sparande. Om inte Crusoe minskat sin konsumtion (sparande), hade han inte fått sitt bärlager (kapital) som han sedan använde för att bygga sitt redskap (investering). Utan att spara sina bär hade alltså inte kunnat bygga sitt redskap.

Nu är det naturligtvis inte så att varje aktör måste spara ihop sitt eget kapital för att kunna göra investeringar. Man kan också låna av andra, det vill säga få kredit för vilket man betalar en viss ersättning, det vill säga ränta.

Säg att Crusoe inte klarar av att sänka sin konsumtion till 800 bär och därmed heller inte lyckas bygga upp sitt kapital. Om han vill göra sitt redskap måste han låna bär av någon annan, t.ex. Fredag. Fredag spenderar sin dag precis på samma sätt som Crusoe med skillnaden att han bara konsumerar 800 bär mot Crusoes 1000. Det överskott han får lånar han ut till Crusoe med ränta.

Crusoe behöver 5000 bär för att bygga sitt redskap. Det lånar han av Fredag med löfte om att betala tillbaks 6000, vilket han utan problem klarar av efter att han tillverkat sitt redskap. Crusoe lovar alltså att betala 6000 bär i framtiden för att få 5000 bär genast, eftersom bären är mer värda för honom idag än vad de är om en månad. Det är så räntan fungerar, den avspeglar våra tidspreferenser. Räntan är vad du är villig att betala för att få tillgång till kapital idag i stället för någon gång i framtiden. Fredag lånar bär till Crusoe (kredit) i hopp om att få tillbaka det plus avkastning (ränta).

Den ekonomiska krisen
Nu när begreppen sparande, kapital, investering, kredit och ränta är definierade kan man börja analysera den ekonomiska krisens orsaker. Enligt österrikisk teori är det centralbanken som är grundorsaken till de problem vi ser idag. Det beror på att den skapar pengar or tomma intet, vilket leder till att räntan blir lägre än vad den skulle vara om den bestämdes av marknaden. Som konstaterades ovan är räntan ett uttryck för våra tidspreferenser och tjänar därigenom som en signal till producenterna om vad konsumenterna föredrar. Då de vill konsumera mycket minskar tillgängligheten på kapital, vilket betyder att räntan stiger. När pendeln svänger och konsumenterna börja spara i stället, då ökar tillgängligheten på kapital med följden att räntan sjunker. Denna signalmekanism är oerhört viktig för producenterna, eftersom den säger när det är dags att satsa på produktion och när det är dags att göra investeringar. När en producent planerar en investering, t.ex. en ny fabrik, nya maskiner, inträde på andra marknader eller något liknande, gör han en uppskattning på hur stor avkastning investeringen kommer att ge. Om hans uppskattade avkastning är högre än räntan tror han sig kunna göra vinst och kommer följaktligen att genomföra sin investering. Om den uppskattade avkastningen är lägre än räntan kommer han att avstå. Det är här problematiken med centralbanken kommer in.

”Ekonomin ser ut att uppleva en stadig tillväxt tack vare alla investeringar som görs, men eftersom tillväxten inte bygger på verkligt sparande är den inte heller verklig.”

När centralbanken skapar pengar och injicerar dem in i banksystemet ökar tillgängligheten på kapital. På grund av detta sjunker räntan vilket gör det lönsammare att investera. Problemet med detta är att det ökade kapitalet inte bygger på verkligt sparande. Räntesänkningen är alltså inte verklig. Konsumenternas preferenser har inte ändrats, trots att den låga räntan får det att verka så. När producenten gör sin uppskattning och jämför den med räntan kommer han att tro det är lönsamt att investera, eftersom den uppskattade avkastningen är högre än den artificiellt låga räntan. Det leder till att han genomför investeringar han annars inte skulle ha gjort. Ju mer pengar centralbanken skapar desto mer sjunker räntan, och desto fler producenter luras till att göra olönsamma investeringar. Det är detta kluster av felinvesteringar som utgör det som brukar kallas bubbla. Ekonomin ser ut att uppleva en stadig tillväxt tack vare alla investeringar som görs, men eftersom tillväxten inte bygger på verkligt sparande är den inte heller verklig. Bubblan spricker då felinvesteringarnas olönsamhet börjar visa sig och företag efter företag hamnar i ekonomiska svårigheter, lån förfaller till betalning, folk förlorar sina jobb och så vidare.

Vad som sker rent ekonomiskt är att marknaden rensar bort alla felinvesteringar och allokerar om resurserna från de olönsamma sektorerna till de lönsamma. Den process marknaden går igenom då den korrigerar de fel aktörerna har gjort är ofta mycket smärtsam, men absolut nödvändig och fullständigt oundviklig. Det enda centralbanken kan göra är att fördröja den genom att fortsätta pumpa in mer och mer skapade pengar, men det enda som händer är att bubblan blir ännu större vilket i sin tur betyder att korrigeringsprocessen blir desto längre och smärtsammare.

Sprickande bubblor är dock inte det enda problemet som centralbankens pengaskapande kan leda till. Enligt österrikisk terminologi betyder begreppet inflation att penningmängden ökar vilket leder till att pengarnas värde per enhet (t.ex. dollar) sjunker. Om penningmängden ökar för mycket och för snabbt är risken stor för hyperinflation, vilket betyder att pengarna (i regel en viss valuta) i praktiken förlorar hela sitt värde. Man kan alltså inte att använda dem till att köpa varor och tjänster med längre, eftersom ingen vill ha dem. På grund av att ett lands ekonomiska system oftast bygger på sin valuta leder hyperinflation till att hela det ekonomiska systemet fullständigt kollapsar. Inflation är alltså enligt österrikisk teori inte stigande priser, vilket är hur mainstream-ekonomer definierar inflation. Stigande priser är följden av inflation, som beror på att pengarnas köpkraft minskar då deras värde sjunker. Ju mer pengarnas värde sjunker, desto mer pengar måste du betala för en vara eller en tjänst. Om pengarnas värde sjunker till noll blir deras köpkraft lika med noll. När det händer är den ekonomiska krisens botten nådd.

Kreditexpansion och bråkdelsreserver
Den amerikanska centralbanken, the Federal Reserve, har sedan sitt grundande 1913 bedrivit en expansiv penningpolitik, med vilket menas att den kontinuerligt skapat en massa pengar. Det har mynnat ut i en lång rad sprickande bubblor. Den mest kända och uppmärksammade av dem alla torde vara kraschen på Wall Street 1929. Det ”glada 20-talet” är alltså ett utmärkt exempel på stark ekonomisk tillväxt utan verklig grund och som därför slutar i ekonomisk katastrof. Det är det som håller på att hända i USA just nu. En period av stark tillväxt håller på att övergå i ekonomisk kris, eftersom tillväxten byggde på skapad kredit i stället för verkligt kapital.

Eftersom affärsbankerna är de instanser som först får ta emot centralbankens skapade pengar och sedan lånar dem vidare, har de en nyckelroll i konjunkturcykeln. Både det amerikanska och europeiska banksystemet är ett så kallat bråkdelsreserv-system. Det betyder att bankerna bara behöver hålla en bråkdel av sina depositioner i reserv, resten får de låna ut. När en kund deponerar 1000 dollar på en amerikansk bank uppstår ett skuldförhållande. Banken är skyldig deponenten. Tack vare bråkdelsreserv-systemet kan banken dock låna ut 900 dollar till en låntagare. Banken har alltså bara 100 dollar kvar, trots att den lovat deponenten att den när som helst kan lyfta sina 1000 dollar. Samtidigt har banken en fordran på sin låntagare värd 900 dollar. Den enda depositionen har alltså både blivit en tillgång och en skuld. Konsekvensen av detta system blir att all kredit som injiceras eller deponeras i banksystemet expanderas. Detta fenomen kallas kreditexpansion. Det leder till att penningmängden ökar ännu mer. Med andra ord stiger inflationen och pengarnas värde sjunker. Samtidigt hålls räntorna låga vilket uppmuntrar till felinvesteringar.

När bubblan sprack 1929 var det aktiemarknaden som blåsts upp till helt overkliga proportioner. Idag är det bostadsmarknaden som fått mest uppmärksamhet. Eftersom det är bostadsmarknaden som det talas om mest, är det motiverat att titta litet närmare på hur den fungerar. Vid bostadsköp är det vanligt att den köpta bostaden står som säkerhet för lånet. Banker beviljar sällan lån om inte låntagaren kan ge någon sorts garanti. Problemet är att låntagarens kreditvärdighet binds till bostaden, inte till hans faktiska betalningsförmåga. När bankerna börjar slumpa ut sitt överskottskapital i billiga lån som garanteras av bostädernas ständigt stigande värde, lockas många att ta dessa billiga lån och köpa bostäder, i hopp om att kunna dra nytta av prisökningen. I takt med stigande efterfrågan stiger priserna samtidigt som efterfrågan på lån också ökar. The Fed fortsätter att pumpa in pengar för att motverka så kallade likviditetskriser, som i klartext betyder att bankerna lånat ut så mycket pengar de kan, men vill låna ut mera. ”Kriserna” löses genom penninginjektioner från centralbanken, vilka ökar bankernas reserver så att de kan fortsätta låna ut. Bubblan blåses upp i rasande takt.

Men som all annan artificiellt stimulerad tillväxt kommer gränsen förr eller senare emot. Då mer och mer resurser binds i långa investeringar som hus, fabriker och nya maskiner (kapitalvaror), blir det färre resurser kvar till att producera saker som bensin, mat och medicin (konsumtionsvaror). Om konsumtionen hålls kvar på samma nivå stiger priset på konsumtionsvarorna, vilket gör att folk blir mindre villiga att binda kapital i kapitalvaror.

”Det verkliga problemområdet är kreditmarknaden, som har blivit fullständigt förvrängd av centralbanken och bråkdelsreserv-systemet.”

Efterfrågan på bostäderna avtar, vilket leder till priserna på bostäder sjunker. När det händer råkar de låntagare med dålig betalningsförmåga i problem, eftersom värdet på deras bostäder som står som säkerhet för lånet också sjunker. Det leder till att de inte längre räcker till för att garantera lånen. Bankerna kräver mera säkerhet som låntagarna inte kan ge. När det blir uppenbart att låntagaren inte kan betala ränta och amorteringar och inte heller kan ställa tillräcklig säkerhet, förfaller lånet. Banken beslagtar bostaden, men eftersom den har sjunkit så mycket i värde gör banken en kreditförlust. Denna kreditförlust tär på bankens reserver, vilket gör att den måste börja återkalla mer lån för att uppfylla reservkravet. Eftersom det är så många som fått lån fastän de egentligen borde ha fått det, blir kreditförlusterna många och stora. Det leder till att bankerna hamnar i ekonomiska problem och hotas av konkurs. Grovt förenklat är det vad som har hänt och händer i USA idag.

Vad som måste poängteras är dock att det inte är på bostadsmarknaden det är fel på i sig, det råkar bara vara den marknad som problemen visat sig på först och mest. Det verkliga problemområdet är kreditmarknaden, som har blivit fullständigt förvrängd av centralbanken och bråkdelsreserv-systemet.

Krisen spider sig
De problem USA står inför är strukturella. En ekonomi som bygger på en centralbank, ett banksystem som agerar på bråkdelsreserver och pappersmyntfot, är dömd att drabbas av inflation och lida av en förvrängd kreditmarknad. Dessutom lockar möjligheten att skapa ändlösa mängder pengar till att öka de statliga utgifterna, vilket tar sig uttryck såväl på det inrikespolitiska som det utrikespolitiska planet. Amerikanerna har de senaste årtiondena haft att välja mellan demokraternas “welfare state” och republikanernas “warfare state”. I presidentvalet har situationen förvärrats så att partierna numera står för både och, det är bara proportionerna som skiljer.

Under Bush presidentskap har de offentliga utgifterna ökat som aldrig förr. Det beror förstås en hel del på alla krigen, men långt ifrån enbart. Exempelvis har utbildningsministeriets storlek nära fördubblats och det statliga pensionssystemet åtnjuter stort stöd i båda partier. Bush har alltså behållit och i flera fall ökat de existerande välfärdsprogrammen och utöver detta startat krigen mot Afganistan och Irak.

När man har en gyllene kvarn som the Fed spelar det som politiker ingen roll om budgetunderskottet ständigt ökar, eftersom skulderna kan monetariseras. Det betyder att centralbanken trycker upp dollar för att betala den amerikanska statens skulder. Det är en taktik som många länder har använt sig av och resultatet har alltid varit det samma, även om gradskillnader givetvis förekommer. Sett ur ett nationalekonomiskt perspektiv spelar det ingen roll på vad pengarna spenderas (warfare eller welfare), om de kommer från centralbankens tryckpressar. Effekten är den samma: mängden pengar ökar och pengarnas värde per enhet sjunker, liksom räntan. Det sätter igång konjunkturcykeln med sprickande bubblor som följd.

Den ekonomiska krisen är inte på något sätt begränsad till bostadsmarknaden, utan visar sig redan på många andra områden. Oljepriset har som bekant varit föremål för mycket debatt och spekulation då det ständigt nått nya rekord. Den 4 januari 2008 publicerade Wall Street Journal en artikel som beskrev förändringen av oljepriset uttryckt i dollar, euro och värdet på guld de senaste 10 åren. I dollar hade priset stigit med 350 %. I euro hade priset stigit med 200 %. Jämfört med priset på guld hade det knappt stigit alls. Ett utmärkt exempel på hur inflation minskar pengars köpkraft vilket tar sig i uttryck i högre priser, trots att de faktiska priserna inte har rört på sig.

USA har levt långt utöver sina tillgångar och finansierat det med skapade pengar. Det finns inget sparat kapital i landet, bara hundratals miljarder dollar bundna i felaktiga investeringar. Och som sagt är det inte bara på bostadsmarknaden dessa har gjorts, hela ekonomin är drabbad.

Inflation begränsar sig aldrig till bara en marknad. När liknande kriser uppstår på andra marknader är det alltså inte frågan om att de ”spillt över” från bostadsmarknaden, utan att felinvesteringarnas olönsamhet realiseras. Effekterna syns redan. The Fed skapade stora rubriker när den ”räddade” Bear Stearns undan konkurs och hjälpte JP Morgan att köpa upp bolaget. När bankkrisen drabbade Finland i början av 1990-talet agerade den finska staten och centralbanken på liknande sätt.

Den ekonomiska krisen påverkar alla, inte bara de som gjort de felaktiga investeringarna och de som finansierat dem. Vanliga människor, framför allt medelklassen, ser sina besparingar tappa värde och reallöner sjunka. Det statliga pensionssystemet håller på att gå i konkurs. Redan nu släpar pensionerna långt efter de stigande priserna. Men det är inte bara USA och amerikanerna som drabbas. Eftersom många av världens länders är beroende av amerikansk import och har knutit sina valutor till dollarn kommer även deras ekonomiska system att kollapsa om den amerikanska ekonomin faller samman.

En lösning
Med tanke på hur långt den ekonomiska krisen har tillåtits eskalera är det svårt att vara optimistisk. Hela det ekonomiska systemet är byggt så att det oundvikligen uppstår inflation och konjunkturcykler. Det är bara en fråga om hur allvarliga de är. Dagens kris kan härledas från då Greenspan ”räddade” USA ur dot.com-krisen. Tyvärr är risken stor att skadan blir mycket större den här gången.

I praktiken blir bubblor så stora centralbanken gör dem. Det i sin tur betyder att ju villigare centralbankschefen är att skapa pengar, desto större blir bubblan. Har man dessutom en politisk ledning som hela tiden kör med enorma budgetunderskott blir det ännu? värre. Därför är kombinationen Ben Bernanke och George W. Bush möjligtvis den värsta i USA:s historia: En president som förklarar krig mot allt och alla (Afganistan War, Iraq War, War on Terror, War on Drugs, War on Poverty, War on Illteracy osv) och en centralbankschef som inte kan, förstår eller vill göra något annat än att hålla tryckpressarna igång.

Lyssnar man till den politiska debatten blir det tydligt att politikernas läxa från den stora depressionen är att staten inte gjorde tillräckligt. Man kräver mer reglering och mer intervention. Enkelt uttryckt är det den fullständiga ekonomiska okunskapen tillsammans med politiska maktambitioner som först skapat det rent ut sagt vansinniga amerikanska ekonomiska systemet och som sedan gör alla ekonomiska kriser värre.

”Vad den amerikanska staten måste göra är egentligen rätt enkelt: bara sluta.”

Vad den amerikanska staten måste göra är egentligen rätt enkelt: bara sluta. Sluta trycka pengar och sluta kriga mot allting. Lägg ner alla hopplösa välfärdsprogram som Medicaid och Medicare, vars enda konsekvens har varit att priserna inom sjukvården skjutit i höjden. Landet måste helt enkelt sluta leva över sina tillgångar på det sätt man gjort, både på statlig och individuell nivå. När man sedan har lagt ner penningtryckandet och krigandet måste man låta företag gå i konkurs, så att de resurser som bundits upp i olönsamma satsningar kan frigöras och allokeras till lönsamma sektorer. Det är absolut nödvändigt, hur smärtsamt den än kan upplevas vara. Det är det enda sättet man kan börja bygga upp kapital igen, alltså verkligt kapital som kommer från att individerna väljer att avstå från konsumtion. Kort sagt måste staten stanna upp och går ur vägen och låta ekonomin korrigera sig själv. Det kommer att ta en stund, säkert ett par år eller så, men om man inte gör det blir allt mycket värre. Antingen tar det över 15 år som det gjorde under New Deal eller så slutar det i totalkollaps och hyperinflation som i Tyskland på 1920-talet eller i Mugabes Zimbabwe.

Rent nationalekonomiskt är lösningen alltså inte så invecklad. Dess problem ligger i att det kräver viss ekonomisk kunskap för att förstå hur ekonomin fungerar. Dessutom krävs det att politikerna klarar av att inte lägga sig i. Tyvärr lyser den ekonomiska kunskapen med sin frånvaro, vilket till stor del beror på att ekonomerna själva är så villiga att reducera sin egen vetenskap till en åsiktsvetenskap som inte behöver tas på allvar. Den enda amerikanska politikern som förespråkar det laissez-faire-förhållningssätt som krävs är Ron Paul.

Sannolikheten för att USA mitt i allt kommer till insikt och börjar agera enligt ekonomisk lag och verklighet är alltså tämligen minimal, eftersom det finns så få som ens erkänner att ekonomisk lag faktiskt existerar.

Jag själv är varken optimist eller pessimist vad gäller den ekonomiska krisen i USA, för det handlar inte om det. Fortsätter man enligt gammal modell kommer den amerikanska ekonomin att haverera totalt, därom råder inga tvivel.

Kommentera på bloggen.

1 kommentarer till ”Den ekonomiska krisen i USA

Kommentarer inaktiverade.