Fantasier om förmögenhetsfördelning

Att läsa Mises: The Last Knight of Liberalism har varit en fantastisk resa genom historien om Österrikisk ekonomi. Guido Hülsmann introducerar på ett utmärkt sätt de ekonomiska frågor som var relevanta för Mises och de andra ekonomerna under den tiden, och han gör ämnena mycket mera lättlästa än man skulle kunna tro. Vissa av dessa frågor är tankeväckande än idag, mer än 100 år efter att de första gången diskuterades.

I kapitel 11 ser vi hur Mises tar upp frågan om de som har jämfört med de som inte har. Framförallt skiljer han på kapital- och konsumtionsvaror. Konsumtionsvaror gynnar i stort sett endast en person åt gången. En person gynnas av de fördelar som en viss skjorta kan ge under tiden den bärs. Kapitalvaror ger fördelar till en stor mängd konsumenter på samma gång. Vad är då orsaken till den marxistiska fixeringen vid det statliga ägandet av elbolaget när dess kunder har el? Mises konstaterar att en kund inte behöver äga anläggningen för att ha elektricitet.

Om vi har detta i åtanke, hur skulle den konventionella uppfattningen av förmögenhetsfördelning förändras om vi inte tog hänsyn till kapitalvaror? I USA äger 1 procent av befolkningen 38 procent av allt välstånd (2001). Men hur mycket av dessa 38 procent finns kvar åt denna enda procent om vi utesluter kapitalvaror? Troligtvis är 95 procent av deras förmögenhet uppbunden i rättigheter till kapitalvaror. Så fördelningen av förmögenheten bland konsumenter är betydligt snävare än vad akademiker tror. Alla har tillgång till rinnande vatten, telefoner, chips och TV. Det är det som är relevant då vi tittar på levnadsstandard.

Läs hela artikeln, av Lorenz Kraus.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *