Anarkokapitalism

Anarkokapitalismen har sina rötter huvudsakligen i två olika idétraditioner, som ofta tolkas som varandras motsatser. Delvis är anarkokapitalismen en naturlig förlängning eller fortsättning på den klassiska liberalismen och delvis en förfining eller radikalisering av den individualistiskt betingade anarkismen.

Men även om idéerna i anarkokapitalismen knappast är motstridiga är den numera vedertagna och mest frekvent använda beteckningen olycklig. Termen anarkokapitalism ses av många av idétraditionens antagonister som en inneboende kontradiktion, förenande goda värden med dessas motsatser. Anti-kapitalistiska och kollektivistiskt inspirerade “anarkister” pekar på omöjligheten att förena deras anarkistiska frihet, där människan befriats från såväl stat som privat egendom och kapital, med den moderna kapitalismens orättfärdiga och förtryckande ackumulation av rikedom genom privat ägande av produktionsmedlen. Klassiska liberaler påpekar gärna att det, ur deras perspektiv, förefaller omöjligt att upprätthålla samhällsomspännande, kollektiva rättigheter i avsaknaden av en central och monopolistisk våldsmakt.

Denna kritik visar sig emellertid efter en närmare granskning för det mesta vara både osaklig och felriktad. Kritiken från anarkistiskt håll grundar sig i den socialistiska definitionen av begreppet kapitalism, det vill säga som en statligt påtvingad förtryckande ekonomisk struktur med mål att upprätthålla makten och ordningen. I begreppet anarkokapitalism har dock termen kapitalism ett idémässigt ursprung i den liberala traditionen, där kapitalism snarare är en samlande beskrivning av frivilliga och respektfulla utbyten mellan fria människor på en oreglerad liksom vålds- och tvångsfri marknad.

Den liberala kritiken riktar sig istället främst mot det provocerande prefixet, där anarki gärna tolkas i hobbesiansk mening och därmed kommer att stå för ett samhälle i kaos och eviga interna konflikter. I avsaknaden av en för marknaden och samhället överordnad och tvingande makt finns inga incitament för att handla respektfullt mot sina medmänniskor, hävdas det. Utan oavlåtligt tvång eller ständig reglering genom tydliga ramar finns ingen frihet och inga överenskommelser mellan människor kan slutas. Med andra ord finner liberalerna likt vänsteranarkisterna ofta en motsättning i själva termen anarkokapitalism, där anarki anses stå för kaos medan kapitalism istället står för den spontana (om än under statlig bevakning) ordningen på marknaden.

Det är dock inte utifrån kritiken anarkokapitalism definieras; det finns inom traditionen en högst påtaglig idémässig substans och tyngd. Individen som ensam ägare av sitt liv och sin kropp är och måste vara grunden i varje fritt samhälle. Detta implicerar ett starkt decentraliserat samhälle, där varje individ är sin egen herre med full bestämmanderätt över såväl jaget som den personliga egendomen. Argumentet är detsamma som inom den klassiska liberalismen och den socialistiska anarkismen, men där de godtyckliga begränsningarna över rätten har lyfts ut.

Till skillnad från liberalismens självägande finns i anarkokapitalismen ingen begränsning av rätten till jaget och utsträckningen av de kontrakt individen frivilligt väljer att ingå. Det är således möjligt att fullt ut leva sitt liv i enlighet med egna värderingar, utan att tvingas till rättning efter ramar bestämda av en stat eller gud. Härmed inte sagt att individens agerande står fritt från dess konsekvenser: de val man gör är helt på frivillig grund och man står således själv för konsekvenserna. Detta är såväl moraliskt rätt som en logisk slutsats. En individ som frivilligt väljer att ingå ett avtal måste stå för konsekvenserna.

Vissa hävdar att detta i förlängningen leder till ett socialdarwinistiskt samhälle, där ingen frivilligt vill ta på sig kostnader för andra människors olycka. Men detta är en högst cynisk syn på människan och beskriver snarare den av välfärdsstaten hjärntvättade och bidragsberoende medborgaren än den i frihet växande individen. Människan är en social varelse och i eget intresse upprättas och upprätthålls förtroendefulla och ömsesidigt stärkande relationer med andra människor. Det finns en mängd historiska exempel där människor frivilligt gått samman för att söka säkerställa sin egen trygghet i lokala gemenskaper och försäkringssystem. Endast fantasin sätter gränser för vad fria individer i samverkan kan tänkas finna för lösningar för sitt individuella och gemensamma bästa.

”Endast fantasin sätter gränser för vad fria individer i samverkan kan tänkas finna för lösningar för sitt individuella och gemensamma bästa.”

Till skillnad från den socialistiska anarkismen finns i anarkokapitalismen heller ingen begränsning i egendomens omfattning. Den driftige och fritänkande kan mycket väl komma att ackumulera rikedom genom att uppfylla en mängd individers prioriterade behov på marknaden. Genom det fria kontraktet kan en sådan individ också nyttja sin rikedom till att upprätta kontrakt om arbete mot lön med andra fria individer. Detta innebär dock inte att den arbetstagande parten är underlägsen eller beroende av den kapitalägande såsom kan vara fallet på den reglerade marknaden. Istället finns skäl att anta att lönen kommer att uppgå till det fulla värdet av utfört arbete minus den uppfattade trygghet i försörjningen som erhålls genom anställningen.

Det fria kontraktet framstår som i allt överlägset alla reglerade eller tvingande alternativ. I mycket få omständigheter finns incitament att bryta kontrakt som ingås helt frivilligt och som upprättats enligt parternas överenskommelser snarare än tvingande lag. Endast radikalt ändrade förutsättningar kan föranleda kontraktsbrott, vilket ställer kontraktsparterna i en skuldsituation enligt den utsträckning kontraktet uppfyllts. Det finns ingenting som tyder på att ett kontrakt skulle upphöra att gälla om det ensidigt sägs upp i konflikt med vad som explicit angetts eller eventuell marknadsstandard. Det är således upp till fordringsägaren att ensam eller med hjälp av tredje part driva igenom kontraktet eller kräva ersättning för uppkommen förlust.

Den kritik som riktas mot det fria kontraktet inriktar sig gärna på sådana konflikter som kan uppstå i samband med kontraktsbrott. Men det är inte särdeles uppenbart varför en tredje part i form av en tvingande våldsmakt ska anses vara opartisk och rättvis i bedömningen av vem som står i skuld och i vilken utsträckning. Den fria marknadens logik ger ett annat alternativ för handen, där den förlorande parten har rätt att driva in sin fordran eller nyttja annans hjälp för indrivningen. Om parterna inte kan komma överens står det i deras intresse att låta en neutral tredje part belysa konflikten och pröva såväl kontraktets giltighet och vad som är skälig ersättning. Det råder inga tvivel om att aktörer på marknaden kommer att erbjuda denna tjänst.

Våldsbruk i indrivningen är också som en möjlig lösning, men det är svårt att se varför denna lösning skulle tas i bruk om fredliga medel kan leda till upprättelse för den förlorande parten. Vidare skulle säkerligen mycket få kontrakt göra denna lösning kostnadsmässigt försvarbar, inte minst inberäknat eventuella förluster i anseende på marknaden. En sådan våldshandling är med all sannolikhet en sista utväg och är dessutom en handling till försvar av individens rättmätiga egendom. Den fria marknadens konflikthantering framstår som både fredlig och moraliskt önskvärd i jämförelse med den statliga lösningen, där tvång och våld med nödvändighet är såväl offensivt som en förstahandslösning.

Trots de uppenbara förtjänsterna presenterades denna marknadslösning för rätts- och skyddstjänster på allvar först 1849 av fransmannen Gustave de Molinari (1926-1995) i De la production de la securité. Med anledning av detta har han av många kommit att bli betraktad som anarkokapitalismens urfader, även om amerikanen Murray N Rothbard (1926-1995) kommit att bli idétraditionens stora galjonsfigur. Den senare har i en mängd verk tydligt visat på de såväl ekonomiska som moraliska förtjänsterna av ett fritt samhälle; i For a New Liberty (1973) introduceras idéerna för den oinvigde, medan den filosofiska dimensionen diskuteras på djupet i Ethics of Liberty (1980). I Power & Market: Government and the Market (1970) diskuteras hur det privata rättsväsendet kan komma att uppkomma och fungera, en fråga som framgångsrikt även diskuterats av David D Friedman i Machinery of Freedom: Guide to a Radical Capitalism (1973).

”Ett helt fritt samhälle karakteriseras av mångfald och frivillighet.”

Men varken de Molinari, Rothbard eller Friedman gör anspråk på att ha den enda eller sanna synen på hur det anarkistiska samhället kan komma att fungera. Ett helt fritt samhälle karakteriseras av mångfald och frivillighet, varför det inte är möjligt att säga exakt hur exempelvis en tvist kan komma att lösas. En mängd alternativ har presenterats i såväl filosofiska som skönlitterära verk. Till den senare kategorin hör exempelvis Robert A Heinleins science fiction-roman Moon is a Harsh Mistress (1966) och Matt Stones novell On the Steppes of Central Asia (1992).

Kring de centrala värdena och de grundläggande filosofiska ställningstagandena råder emellertid inom anarkokapitalismen ingen tvekan, även om man tvistar om de praktiska formerna för det fria samhället och marknaden. Det finns här en grundläggande skillnad i perspektiv mellan dem som är av liberalt ursprung och de som snarare är att karakterisera som traditionella anarkister i sitt grundläggande synsätt. De förra tar utgångspunkt i att en framtida till fullo befriad marknad väsentligen kommer att se ut som den reglerade marknaden idag, där ett antal globala företag kan ses som tongivande och produktion huvudsakligen sker i stora volymer.

Den anarkistiskt influerade kritik denna syn får värja sig mot gäller just synen på marknaden utan staten. Man menar att marknaden kommer att decentraliseras när statliga ingrepp genom exempelvis transportsubventioner, regionalstöd och patenträtter försvinner. Den profit som idag finns i att producera större volymer i obygden eller utomlands och därefter frakta varorna på offentligt underhållna vägar är artificiell: den beror till stor del på det statliga tvångets inflytande på marknaden. I en anarki skulle vinstmöjligheterna snarare finnas hos mindre och lokala företag med en naturlig närhet till kunden. De mer liberalt sinnade hävdar att det förvisso kan ligga något i kritiken, men att de besparingar som åtnjuts genom massproduktion även på en helt fri marknad kommer att överstiga kostnaderna för transport till slutkund – om än helt privatfinansierad.

Denna interna diskussion är karakteristisk för anarkokapitalismen som idé i att den som frihetsförfäktande sådan inte kan presentera en klar lösning, samtidigt som den förenar det bästa av två världar. Å ena sidan finns den liberala synen på marknadens mekanismer och spontanitet som ett resultat av individuell drivkraft och frihet. Å andra sidan finns anarkismens klarsynthet om statens massiva snedvridning av samhället och dess fria institutioner. I denna syntes står liberalismens och anarkismens gemensamma förståelse för människans strävan och rätt till frihet och lycka som en stabil grund.

Denna artikel publicerades ursprungligen av Fria Moderata Studentförbundet.

Kommentera på bloggen.

1 kommentarer till ”Anarkokapitalism

Kommentarer inaktiverade.