Argumentet för radikal idealism

Varje radikal ”tro” har anklagats för att vara ”utopisk”, och den libertarianska rörelsen är inget undantag. Vissa libertarianer håller själva fast vid att vi inte ska skrämma bort folk genom att vara ”för radikala”, och att hela omfattningen av libertarianismens ideologi och program därför måste gömmas och inte vara synligt. Dessa människor hänvisar till det Fabianska programmet med gradualism, och koncentrerar sig enbart på det gradvisa nedmonterandet av staten. Ett exempel skulle kunna vara inom beskattning: Istället för att förespråka det ”radikala” förslaget om att avskaffa alla skatter, eller ens att avskaffa inkomstbeskattning, skulle vi hålla oss till att kräva små förbättringar; till exempel en sänkning av inkomstskatten med två procent.

Inom det strategiska området skulle det vara passande om libertarianer lyssnade till Marxisternas lärdomar, eftersom de har funderat över strategier för radikal samhällsförändring under längre tid än någon annan grupp. Således ser Marxisterna två kritiskt viktiga strategiska misstag, som ”leder bort” från den rätta vägen: en kallar de för ”vänster-sekterism” (eng. Left-wing secterianism); den andra för ”höger-opportunism” (eng. Right-wing opportunism). De som kritiserar libertarianska ”extremistprinciper” är motsvarigheten till ”höger-opportunisterna”.

Det huvudsakliga problemet med opportunisterna är att de, genom att begränsa sig själva till enbart gradvisa och ”praktiska” program, program som har hög sannolikhet att antas direkt, är i stor fara att helt och hållet tappa fokus från det slutliga målet – det libertarianska målet. Den som begränsar sig till att kräva en tvåprocentig skattesänkning hjälper till att begrava det slutliga målet, som är att avskaffa skatter helt och hållet. Genom att koncentrera sig på de direkta medlen hjälper han till att likvidera det slutliga målet, och därför också själva poängen med att vara en libertarian till att börja med. Om libertarianer vägrar att hålla upp principernas banér, det slutliga målet, vem ska då göra det? Svaret är ”ingen”, och således har en huvudsaklig orsak till avhopp under senare år varit personer som tagit den felaktiga opportunistiska vägen.

Ett tydligt fall av någon som hoppade av till fördel för opportunism är någon som vi kan kalla ”Robert”, som blev en dedikerad och militant libertarian i början av 1950-talet. Han blev snabbt aktivist och var ute efter direkta vinster, och drog slutsatsen att den korrekta strategiska vägen var att hålla tyst om allt prat om det libertarianska målet, och speciellt tala tyst om libertarianers fientlighet mot staten. Hans mål var att enbart poängtera det ”positiva” och allt det som kunde skapas av människor genom frivilliga handlingar.

Medan hans karriär fortgick började Robert tycka att libertarianer som inte kompromissade var en belastning; så han började systematiskt sparka alla från sin organisation som han tyckte var ”negativa” mot staten. Det tog inte lång tid innan Robert öppet och tydligt övergav den libertarianska ideologin, och krävde ett ”partnerskap” mellan staten och privata företag – mellan tvång och frivillighet – att helt enkelt öppet ta sin plats i etablissemanget. Men bland sina vänner kallar Robert sig själv till och med för ”anarkist”, men endast i någon sorts abstrakt uppe-bland-molnen-värld som är helt och hållet orelaterad till världen såsom den faktiskt är.

Den marknadsliberala ekonomen F. A. Hayek, som absolut inte kan anses vara en extremist, skrev vältaligt om vikten av att hålla den rena och ”extrema” ideologin flytande som en aldrig bortglömd tro, för att strävan efter frihet skulle kunna lyckas. Hayek har skrivit att en orsak till socialismens stora attraktionskraft alltid har varit det kontinuerliga vidmakthållandet av dess “ideala” mål, ett ideal som genomsyrar, informerar och guidar handlingarna hos alla de som kämpar efter att uppnå det. Hayek tillägger sedan:

”Vi måste ännu en gång göra byggandet av det fria samhället till ett intellektuellt äventyr, en handling av mod. Det vi saknar är ett liberalt Utopia, ett program som varken verkar vara ett försvar av saker som de är eller en svagare form av socialism, utan en verkligt liberal radikalism som inte skonar de mäktiga, som inte är alltför allvarligt praktisk och som inte begränsar sig till det som idag verkar vara praktiskt genomförbart. Vi behöver intellektuella ledare som är villiga att motstå maktens lockelser och inflytande, och som är villiga att arbeta för ett ideal, oavsett hur små utsikterna att snabbt lyckas är. De måste vara människor som är villiga att hålla sig till principer och slåss för deras fullständiga förverkligande, oavsett hur fjärran de än kan tyckas vara… Frihandel och möjlighetsfrihet är ideal som fortfarande kan väcka många människors fantasi och föreställningsförmåga, men blott ”rimlig frihandel” eller blott ”mildare regleringar” är varken intellektuellt respektabelt eller troligt att inspirera till någon vidare entusiasm. Den huvudsakliga lärdomen som den sanna liberalen måste ta från socialisternas framgång är att det var deras mod i att vara utopiska som gjorde att de fick de intellektuellas stöd, och genom detta en påverkan på den allmänna opinionen som dagligen möjliggör det som endast nyligen verkade helt och hållet fjärran. De som uteslutande intresserat sig för det som verkat genomförbart i det rådande opinionsklimatet har konsekvent insett att till och med detta snabbt har blivit politiskt omöjligt som ett resultat av förändringar av den allmänna opinionen som de inte har gjort någonting för att ledsaga. Om vi inte ännu en gång kan göra de filosofiska grunderna av ett fritt samhälle till en levande intellektuell fråga, och dess implementerande en arbetsuppgift som utmanar våra mest livliga sinnens uppfinningsrikedom och föreställningsförmåga, är sannerligen frihetsutsikterna mörka. Men om vi kan återfå tron på idéers makt, som var det som kännetecknade liberalismen när den var som bäst, är slaget inte över.”

Hayek tar här upp en viktig sanning, och en viktig orsak till varför man bör betona det slutliga målet: den upphetsning och entusiasm som ett logiskt konsekvent system kan inspirera. Vem kommer gå till barrikaderna för en tvåprocentig skattereduktion?

Det finns en annan livsviktig taktisk orsak för att hålla fast vid principer. Det är sant att vardagliga samhälleliga och politiska händelser är resultatet av många påtryckningar, det väldigt ofta otillfredsställande resultatet av givandet och tagandet mellan konflikterande ideologier och intressen. Men enbart av denna anledning är det än mer viktigt för libertarianen att fortsätta öka insatserna. Ropet efter en tvåprocentig skattereduktion uppnår kanske endast ett minimalt mildrande av en framtida skatteökning; ett rop efter en drastisk skattesänkning kanske uppnår en mer omfattande sänkning. Och genom åren är det precis den strategiska ”extremistrollen” som fortsätter att trycka de vardagliga handlingarnas matris mer och mer i denna riktning.

”Konservatism erbjuder, av naturen, inte en konsekvent politisk filosofi utan endast ett ”praktiskt” försvar av den existerande ordningen.”

Socialisterna har delvis varit bra på denna strategi. Om vi tittar på de socialistiska program som fördes fram för sextio, eller till och med trettio, år sedan, blir det tydligt att åtgärder som ansågs vara extremt socialistiska och farliga för en eller två generationer sedan anses vara en oumbärlig del av vårt arv. På detta sätt dras de dagliga kompromisserna i den påstått praktiska politiken otvivelaktigt i den kollektivistiska riktningen. Det finns ingen orsak till att libertarianen inte skulle kunna åstadkomma samma resultat. Faktum är att en av orsakerna till att det konservativa motståndet till kollektivism har varit så svagt är att konservatism, av naturen, inte erbjuder en konsekvent politisk filosofi utan endast ett ”praktiskt” försvar av den existerande ordningen, graverade som traditionens förkroppsligande. Men då staten växer och fäster sig, blir den per definition allt mer ingrodd och således mer ”traditionell”; konservatismen kan således inte hitta några intellektuella vapen för att åstadkomma dess omkullkastande.

Att hålla fast vid principer betyder något mer än att bara hålla huvudet högt och inte stå i strid med det ultimata libertarianska idealet. Det betyder också att man ska sträva efter att uppnå det ultimata målet så snabbt som fysiskt möjligt. Kort sagt får aldrig libertarianen förespråka eller föredra en gradvis, till skillnad från en omedelbar och snabb, ansats till sitt mål. För genom att han gör så undergräver han den övergripande vikten av sina egna mål och principer. Och om han själv värderar sina egna mål så lågt, hur högt kommer andra då att värdera dem?

Kort sagt måste libertarianen, för att verkligen följa sitt frihetsmål, vilja att det uppnås på det mest effektiva och snabba sättet som är tillgängligt. Det var i denna anda som den klassiska liberalen Leonard E. Read förespråkade omedelbart och totalt bortplockande av kontroller på pris och löner efter andra världskriget, och utropade i ett tal, ”Om det fanns en knapp i denna talarstol, som genom att man tryckte på den omedelbart tog bort alla kontroller på löner och priser, skulle jag sätta mitt finger på den och trycka!”

Libertarianen borde således vara den personen som skulle trycka på knappen, om den existerade, för det omedelbara borttagandet av alla frihetskränkningar. Självklart vet han också att en sådan magisk knapp inte existerar, men hans fundamentala preferens färgar och formar hela hans strategiska perspektiv.

Ett sådant avskaffande-perspektiv betyder återigen inte att libertarianen har en orealistisk bild över hur snabbt hans mål de facto kommer att nås. Således var William Lloyd Garrison, en libertarian som ville avskaffa slaveriet, inte ”orealistisk” när han på 1830-talet först förde fram frågan om den omedelbara frigörelsen av slavarna. Hans mål var det moraliskt riktiga, och hans strategiska realism uppstod ur det faktum att han inte förväntade sig att hans mål skulle nås snabbt. Garrison själv uttalade: ”Kräv omedelbart avskaffande så uppriktigt som vi kan, och det kommer dock ändå i slutänden bli gradvis avskaffande. Vi har aldrig sagt att slaveriet skulle avskaffas genom ett enda slag; att det borde bli det kommer vi dock alltid att hävda.” Annars, varnade Garrison skarpt, kommer ”teoretisk gradualism att bli till praktisk beständighet.”

Teoretisk gradualism undergräver verkligen målet i sig genom att ge efter och hävda att det måste ta andra eller tredje plats jämte andra icke- eller anti-libertarianska överväganden. Att föredra gradualism innebär att dessa andra överväganden är viktigare än frihet. Anta då att den som ville avskaffa slaveriet hade sagt, ”Jag förespråkar ett slut på slaveriet – men endast om 10 år”. Detta skulle innebära att slaveriets avskaffande om 8 eller 9 år, eller omedelbart, skulle vara fel, och att det därför är bättre om slaveriet fortgick lite längre. Men detta skulle innebära att överväganden gällande rättvisa har övergetts, och att målet i sig inte längre är det som hålls högst av den som ville avskaffa slaveriet (eller hos libertarianen). Faktum är att för både ”avskaffaren” och libertarianen skulle detta innebära att de förespråkade en förlängning av brott och orättvisor.

Även om det är av yttersta vikt för libertarianen att hålla sitt ultimata och ”extrema” ideal högt, betyder detta inte, i motsats till vad Hayek skriver, att det gör honom till en utopist. Den sanna utopisten är den som förespråkar ett system som är i motsats till människors naturrätt och till den riktiga världen. Ett utopiskt system är ett system som inte skulle kunna fungera även om alla övertalades att försöka praktisera det. Det utopiska systemet skulle inte kunna fungera, dvs. skulle inte kunna bära upp sig självt. Vänsterns utopiska ideal – kommunism, d.v.s. avskaffandet av specialisering och antagandet av likformighet – skulle inte kunna fungera även om alla var villiga att anta det omedelbart. Det skulle inte kunna fungera för att det bryter mot människans och världens natur, speciellt unikheten och individualiteten hos varje person, hos dess förmågor och intressen, och eftersom det skulle innebära en drastisk minskning av välståndsproduktionen, till den grad att den skulle fördöma den stora massan till snabb svält och utrotning.

Kort sagt, termen ”utopisk” blandar i dagligt tal ihop två sorters hinder som finns i vägen för ett politiskt program som är radikalt annorlunda från status quo. Ett är att det går emot människans och världens natur, och därför aldrig skulle kunna fungera om det praktiserades. Detta är kommunismens utopism. Den andra är svårigheten att övertala tillräckligt många människor om att programmet borde antas. Den förra är en dålig teori eftersom den bryter mot människans natur; den senare är endast ett problem av mänsklig vilja, av att övertyga tillräckligt många människor om doktrinens korrekthet. ”Utopisk” i dess vanliga nedsättande betydelse gäller bara det förra.

I sin mest djupgående mening är således inte den libertarianska doktrinen utopisk utan i högsta grad realistisk, eftersom den är den enda teorin som är verkligt konsekvent med människans och världens natur. Libertarianen förnekar inte människans variation och mångfald, han hyllar den och söker att ge denna mångfald möjlighet att fullt uttrycka sig i en värld av total frihet. Och genom att göra detta skapar han också en enorm ökning av produktiviteten och i allas levnadsstandard, ett i allra högsta grad praktiskt resultat som generellt sett föraktas av sanna utopister som ondskefull ”materialism”.

”I kontrast är det den till synes mer realistiska konservativa personen som förespråkar ”en begränsad stat” som är den helt och hållet opraktiska utopisten.”

Libertarianen är också i högsta grad realistisk eftersom endast han helt och hållet förstår statens natur och dess sökande efter makt. I kontrast är det den till synes mer realistiska konservativa personen som förespråkar ”en begränsad stat” som är den helt och hållet opraktiska utopisten. Denna konservativa person fortsätter att upprepa litanian att staten kraftigt skall begränsas av en författning. Men samtidigt som han klagar på den ursprungliga författningen och ökandet av den statliga makten sedan dess skapande, misslyckas den konservativa med att dra de korrekta lärdomarna från detta förfall.

Idén om en strikt begränsad konstitutionell stat var ett nobelt experiment som misslyckades, även under de mest gynnsamma och fördelaktiga förhållandena. Om det misslyckades då, varför skulle då ett liknande experiment lyckas bättre nu? Nej, det är den konservativa marknadsliberalen, personen som ger alla vapen och all beslutande makt till staten och sen säger, ”Begränsa dig själv”; det är han som är den verkligt opraktiska utopisten.

Det finns ett annat sätt som libertarianer föraktar den mer omfattande vänsterutopismen på. Vänsterutopisterna förutsätter oundvikligen en drastisk förändring i människors natur; i vänsterns ögon har människor ingen natur. Individen förväntas vara oändligt formbar av samhällets institutioner, och så är det tänkt att det kommunistiska idealet (eller det övergående socialistiska systemet) ska skapa den Nya Kommunistiska Människan. Libertarianen tror, i den slutliga analysen, att varje individ har fri vilja och formar sig själv. Det är därför dåraktigt att sätta tilltro till att folk ska förändras likformigt och drastiskt genom den nya världsordningen. Libertarianen skulle vilja se en moralisk förbättring hos alla, men hans moraliska mål sammanstrålar sällan med socialisternas. Han skulle, till exempel, vara överlycklig att se alla aggressiva begär av en man mot en annan försvinna från jordens yta. Men han är alldeles för mycket av en realist för att sätta sin tilltro till denna sorts förändring. Istället är det libertarianska systemet ett som omedelbart kommer att vara mer moraliskt och fungera mycket bättre än något annat, givet alla befintliga mänskliga värderingar och attityder. Ju mer aggressionsbegäret försvinner desto bättre kommer självklart vilket samhällsystem som helst att fungera, inklusive det libertarianska; desto mindre behov kommer det att finnas av att, till exempel, använda sig av poliser eller domstolar. Men det libertarianska systemet placerar ingen tillit till någon sådan förändring.

Om då libertarianen måste förespråka det omedelbara uppfyllandet av frihet och statens avskaffande, och om teoretisk gradualism står i motsatsförhållande till detta övergripande mål, vilka vidare strategiska hållningar bör libertarianen ha i dagens värld? Måste han nödvändigtvis begränsa sig till att bara förespråka ett omedelbart avskaffande? Är ”övergående krav”, gradvisa steg till frihet i praktiken, nödvändigtvis icke-legitima? Nej, eftersom detta vore att falla ner i den andra självbekämpande fällan av ”vänstersekterianism”. För även om libertarianer allt för ofta varit opportunister som förlorat siktet på eller undergrävt sina ultimata mål, har några libertarianer begått ett fel i motsatt riktning: de har varit rädda för, och fördömande av, alla framsteg i riktning mot slutmålet, på grund av att detta likställs med att per automatik frångå huvudmålet. Det tragiska är att dessa sekterister, i sitt fördömande av alla framsteg som inte lyckas uppnå målet, ser till att göra själva målet i sig framstå som förgäves och meningslöst. För oavsett hur mycket vi alla skulle vara överlyckliga att uppnå total frihet i ett enda hopp, är de realistiska utsikterna för ett sådant mäktigt hopp begränsade. Om samhällsförändring inte alltid är liten och gradvis så sker den inte vanligtvis i ett enstaka hopp heller. I att förkasta alla övergående vägar mot målet gör således dessa sekteristiska libertarianer det omöjligt för målet i sig att någonsin bli uppnått. Således kan sekteristerna vara precis lika skadliga för målet som opportunisterna själva.

”Ju mer aggressionsbegäret försvinner desto bättre kommer självklart vilket samhällsystem som helst att fungera, inklusive det libertarianska”

Ibland går, konstigt nog, samma individ igenom förändringar från en av dessa motsatsstående fel till den andra, och föraktar hela tiden den korrekta strategiska vägen. Således, i förtvivlan efter många år av meningslöst upprepade av sin renhet, medan han inte gör några framsteg i den riktiga världen, kan vänstersekteristen hoppa in i det berusande buskaget som kallas högeropportunism, sökandes efter några kortsiktiga framsteg, även på bekostnad av det ultimata målet. Eller så kan högeropportunisten, som känner mer och mer avsmak för sina egna eller sina kollegors kompromisser gällande den intellektuella integriteten och deras slutliga mål, hoppa in i vänstersekterism och fördöma alla strategiska prioriteringar mot dessa mål. På detta sätt föder och stärker de två motsatta avvikelserna varandra, och båda är ödeläggande för det huvudsakliga målet att effektivt uppnå det libertarianska målet.

Hur kan vi då veta om någon halvvägs-åtgärd eller övergående krav ska hyllas som ett steg framåt eller fördömas som opportunistiskt svek? Det finns två väsentligt viktiga kriterier för att svara på denna centrala fråga: (1) oavsett vad det övergående kravet är, måste det slutliga målet alltid hållas högst som det önskade målet; och (2) inget steg eller medel får någonsin explicit eller implicit stå i strid med det slutliga målet. Ett kortsiktigt krav kanske inte går så långt som man skulle vilja, men det borde alltid vara konsekvent med det slutliga målet; annars kommer det kortsiktiga målet att motverka det långsiktiga målet, och det opportunistiska dödandet av den libertarianska principen skulle inträffa.

Ett exempel på sådana kontraproduktiva och opportunistiska strategier kan tas från skattesystemet. Libertarianen ser fram emot ett eventuellt avskaffande av alla skatter. Det är helt och hållet legitimt för honom att arbeta för en drastisk minskning eller totalt avskaffande av inkomstskatten som en strategisk åtgärd i denna riktning. Men libertarianen får aldrig stödja någon ny skatt eller en skatteökning. Till exempel får han inte, då han förespråkar en stor minskning av inkomstskatten, också förespråka att den ska ersättas av moms eller någon annan typ av skatt. Minskningen, eller ännu hellre avskaffandet, av en skatt är alltid en icke-motsägelsefull minskning av statens makt och ett stort steg mot frihet; men att ersätta den med en ny eller en ökad skatt någon annanstans leder till raka motsatsen, eftersom det innebär en ny och ökad statlig börda på någon annan front. Påtvingandet av en ny eller högre skatt motsäger och undergräver helt och hållet det libertarianska målet i sig.

På samma sätt ställs vi, i denna ålder av permanenta statliga budgetunderskott, ofta inför detta praktiska problem: borde vi gå med på en skatteminskning, även om detta kommer resultera i ett ökat statligt budgetunderskott. Konservativa, som från sitt specifika perspektiv föredrar att balansera budgeten hellre än att minska skatten, motsätter sig oundvikligen alla skatteminskningar som inte är direkt och strikt efterföljda av en likvärdig eller större minskning av statliga utgifter. Men eftersom beskattning är en icke-legitim, aggressiv, handling kommer varje vägran att ivrigt välkomna en skatteminskning – alla skatteminskningar – att undergräva och motsäga det libertarianska målet. Tidpunkten att motsätta sig statliga utgifter är när budgeten bestäms och röstas om; då borde libertarianen kräva drastiska minskningar av utgifterna också. Kort sagt måste statlig aktivitet reduceras närhelst den kan: inget motstånd till en specifik minskning av skatter eller utgifter är tillåtet, eftersom det motsäger de libertarianska principerna och det libertarianska målet.

En särskilt farlig frestelse för att praktisera opportunism är vissa libertarianers tendens, speciellt i det libertarianska partiet, att verka ”ansvarsfulla” och ”realistiska” genom att komma fram med någon sorts ”fyra-års-plan” för statens nedmontering. Den viktiga poängen här är inte antalet år i planen, utan själva idén att sätta upp något sorts omfattande och planerat övergångsprogram mot målet av total frihet. Till exempel: att under år 1 ska lag A tas bort, lag B modifieras, skatt C skäras ner med 10 % etc.; under år 2 ska lag D tas bort och skatt C ska skäras ner med ytterligare 10 %, etc. Det stora problemet med en sådan plan, och den grava motsägelsen till den libertarianska principen, är att den tydligt implicerar att exempelvis lag D inte borde tas bort förrän det planerade programmets andra år. Således skulle man i stor omfattning ha fastnat i den teoretiska gradualism-fällan. De framtida libertarianska planerarna skulle ha fastnat i en position där man skenbart motsätter sig någon snabbare takt mot frihet än vad som omfattas av deras plan. Och det finns faktiskt ingen legitim orsak till att ha en långsammare snarare än en snabbare takt; tvärtom.

”Insikten att staten är mänsklighetens huvudsakliga fiende, å andra sidan, leder till en helt annan strategi.”

Det finns ett annat stort hål i själva idén om ett omfattande planerat program för frihet. För själva omtanken och den utstuderade takten, programmets väldigt allomfattande natur, antyder att staten i själva verket inte är mänsklighetens gemensamma fiende, att det är möjligt och önskvärt att använda staten för att skapa en planerad och uppmätt takt mot frihet. Insikten att staten är mänsklighetens huvudsakliga fiende, å andra sidan, leder till en helt annan strategi; nämligen att libertarianer borde sträva efter och med glädje acceptera alla minskningar av statsmakten eller statsaktiviteter på alla fronter. Alla sådana minskningar vid alla tidpunkter borde vara en välkommen minskning av brott och aggression. Därför borde inte libertarianen bry sig om att använda staten för att sätta igång en avvägd kurs mot statens nedmontering, utan snarare hacka ner statens alla yttringar närhelst och varhelst han eller hon kan.

Således får libertarianen aldrig tillåta sig själv att fastna i något sorts förslag för ”positiva” statliga handlingar; i hans perspektiv ska statens roll endast vara att ta bort sig själv från alla samhällets sfärer så snabbt som den kan bli tvingad att göra så.

Inte heller får det finns några motsägelser i retoriken. Libertarianen borde inte använda sig av någon sorts retorik, än mindre politiska rekommendationer, som skulle arbeta emot det eventuella målet. Anta således att libertarianen tillfrågas om att ge sin syn på en specifik skattereduktion. Även om han inte känner att han för tillfället kan ropa efter avskaffandet av skatter, får han inte utöver sitt stöd för en skattereduktion lägga till sådana principlös argument som, ”Men självklart är en viss beskattning nödvändig…,” etc. Sådana retoriska utsvävningar, som förvirrar allmänheten och motsäger och bryter mot principen, kan bara bringa skada till det slutliga målet.

Originalartikeln har översatts till Svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *