Till monopolister inom alla partier

Jag antar att de flesta kolumnister och läsare av detta forum är vana vid att kallas saker som radikala, idealistiska, naiva, eller till och med utopiska, allt menat på ett väldigt negativt sätt. Den kanske mest fundamentala orsaken till detta beteende är att Lew Rockwell och andra motsätter sig idén om en stat med monopol på användandet av våld. Avskaffandet av detta monopol är, påstås det, i bästa fall utopiskt. Tyvärr (och detta kanske kommer att överraska alltför många), men under den största delen av mänsklighetens historia fanns inga sådana monopol.

Således borde du verkligen, innan du ger folk öknamn igen, lära dig mer om hur vi brukade organisera vårt regerande, annars kanske du framstår som historiskt okunnig. Lär dig mer om det, och kanske håller du då med om att tiden är mogen för en återgång till det sätt som vi alla brukade organisera regerandet förut?

Territoriellt vs. icke-territoriellt regerande

Den ledande principen bakom det styrelseskick vi har idag, över hela världen, kan vi kalla för ”territorialitet”, eller ”territoriellt regerande”. Detta betyder att dagens territoriellt suveräna stater hävdar absolut politisk auktoritet inom sina respektive bestämda territorier. Var du än är i världen i dag måste du i princip ge efter för de lagar som hör till ett speciellt territorium, oavsett vad deras innehåll är eller om du håller med om dem eller inte.

Vi skulle kunna kontrastera det nuvarande systemet med ett system av ”icke-territoriellt regerande”. I ett sådant system följer inte lagarna territoriet utan snarare personen. Således är det möjligt för folk på en och samma plats att tillhöra olika lagsystem. Det är också möjligt för en individ att byta system (d.v.s. systemen är på ett sätt konkurrerande om att bäst tjäna folks behov) eller att starta ett nytt om så önskas.

Det verkar som att de ledande principerna bakom detta system av icke-territoriellt regerande är så olikt det nuvarande systemet av exklusivt territoriellt regerande att de två systemen faktiskt inte kan anses vara något annat än motsatser, ömsesidigt uteslutande, eller av principiellt helt annorlunda natur.

Som jag har skrivit annorstädes fanns det en tid då den sortens territoriellt suveräna regeringar som vi ser idag var okända. Som en betraktare från det förflutna berättar för oss, “hände det ofta att man fann fem personer, var och en under olika lagar, gåendes eller sittandes tillsammans”. Vi kan till och med se rester av detta system inom den konsulära rättsskipningen, ambassader, och hur skepp som går in i främmande hamnar fortfarande bär och underställer sig den valda flaggan.

Icke-territoriell tolerans under antiken

Det finns uppgifter om detta system av icke-territoriellt regerande tillgängligt från antikens Grekland, Sparta, Egypten och Rom. Till exempel åtnjöt ”perioecin” (fria icke-medborgare) Spartanskt skydd samtidigt som de hade rätten att sköta sina egna samhällen. I Grekland instiftades speciella domare, ”xenodikai”, för att pröva fall där icke-medborgare var inblandade. I republiken Rom samt även i det tidiga imperiet fanns det liknande domare, ”praetor peregrinus”. En ”peregrine” var inte en verklig utlänning; de var fria invånare och lydde under Rom, men de var varken medborgare eller latinare. Således fanns det folk som hade rätten att sköta sina egna samhällen och leva efter sina egna lagar inom samma territorium.

Exempel finns i överflöd. En viktig del av muslimsk lag (Sharia), som har sitt ursprung i Koranen,[1] är det så kallade ”dhimmi-systemet”, och senare i det Osmanska riket, ”millet-systemet”. Det finns också bevis på muslimska icke-territoriella rättigheter i 800-talets Kina.

I Rom övergavs systemet av icke-territoriellt regerande då medborgarskapet utökades till alla som bodde inom Roms territorium. Efter Roms fall blomstrade dock systemet. Det var vid denna tidpunkt som biskopen Agobard (779-840) författade en rapport till oss om dessa fem personer som fredligt satt tillsammans på en plats medan de levde under olika lagar. Romare, Lombarder, Goter, Franker, Burgundier, Alemanner etc. levde alla under sina egna lagar i århundraden, oavsett var de råkade befinna sig geografiskt. Folk kunde ändra sin lagtrohet, och gjorde också så. Detta refereras ofta till som ”personliga lager” (eng. ”The Personality of Laws”).

Detta system var också närvarande i de stora handelsstäderna kring Medelhavet, såsom Florens, Venedig och Genoa, och dessa platser refereras ofta till som vaggan till vårt moderna välståndsskapande.

Barbarisk tolerans

Edward Gibbon, i sin omfattande bok The Decline and Fall of the Roman Empire (kapitel 38), skrev följande i referens till ”barbarernas lagar” under det femte och sjätte århundradet:

”Barbarernas lagar var anpassade till deras egna önskemål och behov, deras yrken och deras kapacitet; och de bidrog alla till att upprätthålla freden i, och främja förbättringarna av, det samhälle som de ursprungligen skapades för. Merovingianerna tillät, istället för att tvinga uniforma förhållningsregler på sina undersåtar, varje folk, och varje familj, i sitt imperium att fritt åtnjuta sina inhemska institutioner; inte heller var de [kvarvarande] Romarna uteslutna från de gemensamma fördelarna av denna lagliga tolerans.”

I en fotnot till detta stycke argumenterar Gibbon med vår vän biskopen Agobard, då han säger att han ”dåraktigt föreslår att introducera likformighet av lagar och tro”.

Faktum är att det verkar precis lika dåraktigt att föreslå likformighet av lagar som likformighet av tro. För hur kommer det sig att tolerans är bra inom ett livsområde men inte inom andra? Varför ska man egentligen stanna vid religiös tolerans? Precis som religiös tolerans förkastar en likformighet av tro, förkastade den medeltida sortens icke-territoriellt regerande likformigheten av lagar (och således också likformigheten av tro). Trots allt återstår det att förklara hur tolerans endast är bra inom ett livsområde, men inte inom andra. Icke-territoriellt regerande stannar inte vid religiös tolerans utan utökar den till alla livsområden; även om detta var en tolerant egenskap hos de så kallade barbariska lagarna, verkar den helt saknas i nutidens territoriella monopol.

Konfliktlösning

En intuitiv oro i relation till icke-territoriella lagsystem skulle vara hur konflikter mellan medlemmar av olika lagar skulle behandlas. Det visar sig att konflikter behandlades enligt principen av actor sequitur forum rei [d.v.s. målsägaren följde fallets domstol, vilket betyder att det var lagen hos försvararen eller den anklagade som gällde, inte åklagarens].

Denna princip har fått en annan innebörd under nutidens territoriella regerande än den hade under den icke-territoriella tiden. Idag är det det territorium där konflikten uppstår, och dess exklusiva lagar, som bestämmer den sakkunniga domstolen för fallet. Detta betyder att målsägaren måste föra talan mot svaranden i dennes hemstat, hemvist, eller huvudsakliga affärsområde. Således har detta, i linje med territorialism, blivit en territoriell princip. Men under icke-territoriellt regerande, och sannolikt enligt den ursprungliga meningen, följde anklagaren den anklagade till dennes domstol, d.v.s. den anklagade döms enligt de lagar som han följer.

Detta framstår som både ett naturligt och tolerant sätt att lösa konflikter på. Föreställ er bara vad motsatsen skulle vara och det blir med ens tydligt – det skulle innebära att andra människor tvingas att följa ett sätt att leva som du föredrar, ett krav som inte är särskilt tolerant och motsätter personligheten hos lagarna. Men för verkligt allvarliga brott, som mord, skulle ”den dräptes lag, inte dräparens” sannolikt indikera vilken den sakkunniga domstolen skulle vara. Exakt vilka brott som ska behandlas som tillräckligt allvarliga för att annullera principen actor sequitur forum rei kunde kommas överrens om eller stipuleras i förväg, eller vara öppet för medling (detta är också orsaken varför dessa gamla lagar var så konkreta när det kom till brott och straff). Ett annat sätt detta brukade lösas på var i användandet av blandade domstolar, d.v.s. domstolar som var kapabla att hantera dispyter mellan olika lagar.

Varför existerade sådana rättigheter?

När man väl tänker på det, är ursprunget till icke-territoriellt regerande kanske inte så konstigt alls. Under det mesta av vår gemensamma historia har folk levt som nomader i små jägarsamhällen eller i territoriellt utspridda samhällen med låg genomsnittlig populationstäthet där man inte gjorde anspråk eller upprätthöll fasta gränser. I sådana samhällen utvecklade de sin egen uppsättning av moraliska standarder och lagar (men kanske mestadels inte ännu nedtecknad utan memorerad lagstiftning). Det blev helt naturligt att lagarna följde personerna och inte territoriet. Vid möten med folk från andra sådana icke-territoriella samhällen ter det sig endast naturligt att förvänta sig att de andra levde efter annorlunda moraliska standarder och lagar. För att undvika konflikter skulle det vara bäst att inte försöka tvinga på sina egna moraliska standarder och lagar på dessa andra. För att undvika att andra försöker göra detta verkar det bara naturligt att avstå från det själv. Om en konflikt uppstår är det bästa sättet att undvika vidare konflikt att låta den anklagade dömas av sina egna lagar. Således relaterade den vanliga frågan om en främlings ursprung till hans lagar och sedvänjor, inte bara till hans födelseplats och etnicitet. Icke-territoriellt regerande visar sig således vara en tolerant och fredlig lösning.

Det finns ett överflöd av nerskrivna spår av icke-territoriella regeringssystem i Afrika, Europa och Asien. Sannolikt är systemet lika gammalt som mänskligheten och har funnits överallt. En sak är säker, sådana världsomspännande icke-territoriella rättigheter uppstod inte ur sentida Europeisk imperialism, eller på grund av dåliga utländska rättsväsenden, vilket ofta antas. Dessa var senare ingredienser, som påtvingades av redan territoriellt suveräna, ofta europeiska, stater på ett sannerligen imperialistiskt sätt.

Uppkomsten av territoriell intolerans

Men när, hur och varför uppstod dessa territoriellt suveräna stater? Det verkar som att år 1648 var viktigt i detta avseende. Det var detta år som den Westfaliska freden avslutade det trettioåriga kriget. I dessa fördrag ersattes i princip idén om lagens personlighet med teorin om territoriell suveränitet som den fundamentala principen vid internationella förbindelser. Men jakten på koloniala ägodelar och liknande territorialism hade redan startat. Således följde territorialism inte fredsfördragen utan istället verkar idén om territorialism ha varit en viktig orsak till det trettioåriga kriget till att börja med.

Hur ersattes då, rent tekniskt sett, det icke-territoriella regerandet av territoriellt suveräna stater? Det fanns sex huvudsakliga sätt: (1) genom att annekteras av suveräna stater som inte erkände eller gav rätten till undantag från lokal jurisdiktion; (2) genom att lyda under den temporära jurisdiktionen av sådana stater; (3) genom att bryta sig loss från en stat där ett sådant extraterritorialt system fanns; (4) genom att bli ett protektorat till en stat som inte erkänner rätten av extra-territorialitet; (5) genom ensidig annullering; och (6) genom diplomatiska förhandlingar som ledde till en ömsesidig överenskommelse om att avskaffa eller förbereda ett avskaffande av det icke-territoriella regerandet.

De tekniska detaljerna av vartenda fall där extraterritorialitet avskaffades är väldigt intressanta, men vad som verkligen är intressant är orsakerna som förs fram till varför territoriell suveränitet var att föredra. Detta gör de två sistnämnda punkterna extra intressanta, eftersom de innefattar påståenden som försvarar förändringarna. Till exempel har vi fördraget mellan Turkiet och Sovjetstaten i Ryssland 1921, som gjorde slut på de icke-territoriella rättigheterna i Turkiet:

”Den sovjetiska regeringen anser att den kapilutära regimen [d.v.s. de icke-territoriella rättigheterna] är inkompatibel med den fria nationella utvecklingen och alla länders suveränitet; och den anser att alla rättigheter och handlingar som på något sätt relaterar till denna regim härmed är annullerade och upphävda” (Liu, 1925, s. 185, om det Sovjetiska/Turkiska fördraget). [2]

Det verkar mycket riktigt vara så att icke-territoriellt regerande är inkompatibelt med ”den fria nationella utvecklingen” och territoriellt suveräna stater. Vi vet alla resultatet av den ”fria nationella utvecklingen” i Leninistiska Ryssland och dåtidens Turkiet. Ett annat exempel involverar Persien och den Sovjetiska regeringen:

”Sovjetregeringen bekräftar ännu en gång formellt att den bestämt förkastar den tyranniska politik som har utförts av de koloniserande regeringarna i Ryssland, som har störtats av de ryska arbetarnas och böndernas vilja. // Inspirerade av denna princip och önskan att det Persiska folket ska kunna vara lyckliga och självständiga och borde tillåtas vara fria att fritt disponera över sitt fädernearv, deklarerar den ryska republiken alla de fördrag och konventioner som Persien har gjort med den Tsaristiska regeringen, som krossade det Persiska folkets rättigheter, att vara av noll och intet värde” (Liu, 1925, s. 198, om det Sovjetiska/Persiska fördraget).

Citatet går bara att förstå om man byter ut ”folket” mot ”den del av folket som har makten”, d.v.s. de som styr den territoriellt suveräna staten. Statens makt verkar ha varit modeordet på den tiden. Är det verkligen någon skillnad mot idag?

Ofta sades det att icke-territoriella rättigheter gav upphov till ”regeringar inom Regeringen” (eller stater inom stater, vilket är ett vanligare uttryck), fastän sanningen är att olika typer av regeringar fredligt samexisterade inom samma område. Detta är sannerligen ett problem för regeringar som söker att bli territoriellt suveräna monopolister. De ogillar konkurrens och försöker givetvis avskaffa den, kanske genom att framställa sig själva som någon sorts moderstat med otaliga vilda barn som hejdlöst springer omkring – varken särskilt övertygande eller sant.

Territorialism, omfattande krigföring och massmord

Territoriellt suveräna monopolistiska regeringar har två hemska vanor. Först och främst tenderar de att skapa dispyter med andra territoriella monopolister. Men skapandet av dispyter är långt ifrån endast ett territorialistiskt begrepp. Vad som gör dispyter mellan territoriella suveräner så hemska är att det blir väldigt enkelt att få folk att tro att folket som lever på andra sidan gränsen faktiskt är annorlunda än folk på denna sida gränsen. Monopolet på den lagliga rätten att använda våld gör det enkelt att undertrycka alla oliktänkande och motståndare – och ingjuta ett falskt intryck av enighet. Detta tar död på diskrimineringen mellan verkligt dåliga människor och vanliga människor. Detta tillåter totalt krig som involverar hela populationer. Det bidrar med motiv, mål, finansiering, tvångsrekryter och ”skyldiga” enligt principen om ”kollektivt ansvar”. Alla de som beskattas, tvångsrekryteras eller på annat sätt blir offer av en stat antas alla vara dess supportrar.

Således är territoriella anspråk en huvudsaklig orsak till krig, speciellt storskaliga krig. Tänk bara på krigandet i Verdun under första världskriget, med 700 000 döda, mestadels tvångsrekryterade, på ett område som inte ens var tjugo kvadratkilometer. Tänk bara på det urskillningslösa dödandet av hundratusentals civila i Hiroshima, Nagasaki eller Dresden, eller de som på andra ställen helt enkelt kallas ”collateral damage”. ”- Alla tyskar är onda och måste bombas, alla japaner är onda och måste bombas”; vilka är de sanna barbarerna när sådana brutala handlingar begås?

För det andra har territoriellt suveräna monopolistiska stater också haft den hemska vanan av att föra krig mot sin egen befolkning, eller utvalda delar av den. Monopolet på den lagliga rätten att använda våld gör det enkelt att förfölja folk utan att möta något större motstånd. Folkmord som begåtts av territoriellt suveräna stater såsom sovjetiska Ryssland, nationalsocialistiska Tyskland, Kina, Kambodja, etc., kunde nå fruktansvärda proportioner, med ungefär 170 miljoner dödade endast på 1900-talet, huvudsakligen eftersom dessa stater kunde begå sina missdåd utan att möta några starka inhemska motståndskrafter.

Modern krigföring och massmord är väsentligen en konsekvens av territoriellt suveräna stater. Vi borde dock inte ledas till att tro att ett icke-territoriellt regerande skulle avskaffa allt missbruk; allting kan missbrukas och den ”gamla goda tiden” av icke-territoriellt regerande var kanske inte alltför bra. Icke-territoriellt regerande kan etableras på både toleranta och icke-toleranta sätt, som historien tydligt visar. Det är också ett faktum att tidigare och i vissa aspekter mer tolerant icke-territoriellt regerande omvandlades till mer intolerant territoriell auktoritärianism. Likväl, genom att eliminera varje anspråk på territoriell suveränitet, eller genom att hindra varje tidigt frö till sådana anspråk, verkar den totala krigföringen och massmorden som kännetecknar territorialism långt mindre sannolik att inträffa igen, och detta skulle samtidigt driva på i riktning mot större tolerans.

Qua lege vivis?

Således finns det ett nytt meddelande till monopolister i alla partier: Det är dags att förkasta den monopolistiska statliga indoktrineringen och lära oss om vårt förflutna! De idealistiska, naiva och intoleranta territorialisterna har fått säga sitt – de har varit de sanna utopisterna. Det är dags att förkasta källan till alla monopol, med dess krigföring, massmord och politiska intolerans. Det är dags att återigen överväga icke-territoriell tolerans.

Kanske kommer vi en dag återigen att ha ett system där var och en av oss har full politisk frihet att välja och få den regering man önskar, med precis så mycket ekonomisk frihet man önskar. Detta är inte naivt eller utopiskt, utan snarare väldigt tolerant, humant och civiliserat. Kanske kommer det en dag återigen vara helt naturligt att se ”fem personer, var och en under olika lagar, gåendes eller sittandes tillsammans”. Kanske kommer det en dag återigen vara helt naturligt, då man möter en främling, att fråga: Qua lege vivis? Enligt vilken lag lever du?

Notiser
[1] Från Koranen, Sura cix, ”Säg: Ni som icke är troende! // Jag dyrkar inte vad ni dyrkar, // Inte heller dyrkar ni vad jag dyrkar; // Och jag kommer aldrig att dyrka vad ni dyrkar, // Och ni kommer heller aldrig att dyrka vad jag dyrkar. // Ni har er tro – och jag har min tro!”

[2] Den fullständiga referensen är: Shih Shun Liu (1925), Extraterritoriality: Its Rise and Its Decline, New York. Columbia University Press, 1925, 235 s.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *