Imperiers uppgång och fall

Ett lärorikt besök på Östasiatiska muséets utställning om Kinas terrakotta-arméer inspirerade till tankegångar om imperiers och civilisationers levnadscykel. Med ett libertarianskt synsätt och kunskaper i österrikisk ekonomisk teori är det inte svårt att se rakt igenom vår tids politiska kejsarkläder och dessutom förutsäga hur det kommer att sluta när statsapparaten tar över allt mer av det civiliserade samhällets ekonomi. Men libertarianskt-österrikiska glasögon är inte bara ett verktyg för att förstå nutid och framtid, utan även för att förstå historien. Till exempel är den stora gåtan om varför imperier och civilisationer går under egentligen mycket lätt att besvara.

För cirka två tusen år sedan bestod det som idag är Kina av sex olika riken vars kungar alltsom oftast låg i fejd med varandra. Ett av dessa riken var Qin (utalas Chin, som Kina). År 211 före Kristus lyckades till slut kungen av Qin kuva de andra rikena och “enade” dem till ett enda stort Kina. Han utropade sig till Qin Shihuangdi – vilket betyder något i stil med Förste Kejsaren av Qin och Strålande Halvgud. Han införde genast ett enhetligt skriftspråk, enhetliga system för mått och vikt och ett gemensamt penningsystem. Han byggde också ett enormt vägnät. Man skulle kunna säga att han på så vis gjorde samhället ännu mer utvecklat och civiliserat. Alternativt kan man säga att han utvidgade sin byråkrati (genom skriftspråket), effektiviserade beskattningsapparaten (mått och vikter), lade grunden för inflationsfinansiering (penningsystemet), och byggde ut krigsmakten (vägar). Kort och gott skapade han en mäktig militärstat och skickade notan till folket. För att folket inte skulle få svårhanterliga idéer lät han för säkerhets skull också bränna stora mängder böcker. Kejsaren hann njuta av det nya imperiet under elva år innan han år 210 före Kristus, 49 år gammal, slutade sprida sina halvgudomliga strålar över de kinesiska folken.

Redan när kejsaren var 13 år påbörjades bygget av hans framtida begravningsplats. Han beställde en hel armé i lera som skulle tillförsäkra honom vederbörlig makt i den kommande världen. Varje soldat skulle ha ett unikt ansikte; där skulle också finnas vapen, djur, ämbetsmän, mat, akrobater och allt annat man kunde tänkas behöva på andra sidan. Allt som allt tog det 40 år och 700.000 arbetare att färdigställa hans nekropolis. Efter hans begravning tvångsflyttade man ett par-tre hundra tusen människor till platsen för att förvalta anläggningen. Gravstaden upptäcktes 1974 och trots att man har grävt ut den sedan dess har man ändå inte kommit fram till själva graven. Det uppskattas att hela anläggningen bland annat innehåller 8.000 soldater, 130 vagnar, 520 hästar och 150 kavallerihästar. Allt i naturlig storlek! Det är naturligtvis oerhört fascinerande att se dessa två tusen år gamla föremål på så nära håll. Men en god familjefar missar aldrig ett tillfälle att undervisa och därför frågar han sin familj: “Hur tror ni kejsaren hade råd med allt detta?” Svaret avslöjar att de har förstått hur världen fungerar: “Med skatt och slavarbete.”

”Imperiet kollapsade på grund av konkurs snarare än för att människor tappat framtidstron.”

Informativa skyltar vägleder besökaren genom den kinesiska historien. Kort efter den förste kejsarens död kollapsade imperiet. En skylt förklarar att när man nu hade besegrat allt som gick att besegra gick det inte längre att upprätthålla den sammanhållande erövringskulturen. Människor ledsnade helt enkelt och imperiet föll samman. Genom mina österrikiska glasögon läser jag dock mellan raderna och ser en mer sanningsenlig förklaring, nämligen att pengarna var slut. Efter att nästan en miljon arbetare under 40 år byggt en gigantisk gravplats med dyra material, efter att miljontals soldater på skattebetalarnas bekostnad härjat runt i ständiga krig, efter att det byggts ett enormt icke-efterfrågat vägnät och efter att den första versionen av den enorma kinesiska muren byggts färdig, så inser man lätt att imperiet kollapsade på grund av konkurs snarare än för att människor tappat framtidstron. Men visst, det kunde säkert också vara skoj att veta hur det stod till med “consumer confidence” strax före kollapsen. Ett inbördeskrig bröt ut och därefter var det slut med Qin-dynastin. Han-dynastin tog över. De tog också över den överdådiga begravningstraditionen och byggde sina egna enorma gravstäder, men de hade åtminstone den goda smaken att med tiden skala ner på lerfigurernas storlek.

Vi kan lära oss mycket av historien. Till exempel varför imperier faller. På samma sätt som många idag tror att det amerikanska imperiet för alltid kommer att bestå i sin nuvarande form trodde nog den strålande kejsaren att han hade nått historiens slut. Mittens rike skulle för alltid bestå i den form han själv, den förste kejsaren, ordnat det. Men alla imperier följer samma mönster och med rätt glasögon är det inte svårt att urskilja det. Man kan välja vilket imperium som helst, till exempel det romerska imperiet, det spanska, det franska, det brittiska, det sovjetiska, eller varför inte det svenska stormaktsväldet, eller rentav dagens amerikanska imperium. Alla imperier efterlämnar sina unika spår i form av till exempel lergubbar, gladiator-arenor, Eiffeltorn, kungaslott, frihetsgudinnor, öde fabriker och enorma vägsystem. Inför dessa vördnadsbjudande monument står sedan senare generationer och kliar sig oförstående i huvudet och undrar vilka övermänskliga krafter som fick dessa imperier på fall. Svaret är nästan alltid detsamma, nämligen att de helt på egen hand gick i konkurs. När pengarna väl är slut kan inga vackra motivationstal om “återhämtning” återställa imperiet till sin forna glans då ärat dess namn flög över jorden. Kvar står monumenten och vittnar om det höga pris folken fått betala för att deras härskare ville rista sina namn i sten.

Av historien kan vi också lära oss orsaken till civilisationers moraliska söndring. Det visar sig vara samma krafter som får imperier på fall. Ta Sverige som ett närliggande exempel. Visserligen var det fattigare förr och livet ofta kortare, och vi har trots allt mer prylar idag än för säg bara tio år sen. Men att vårt samhälle blir allt mindre civiliserat står utom tvivel. En gång i tiden var människor artiga mot varandra, ordet respekt hade fortfarande sin ursprungliga betydelse, man tog hand om sina föräldrar, föräldrar uppfostrade själva sina barn, och ingen krävde att någon annan i samhället skulle betala ens mat och uppehälle. Mycket av detta har bara under vår livstid markant försämrats. Den gemensamma nämnaren mellan imperiers fall och civiliationers förstörelse är utvecklingen av den parasitiska statsapparaten.

Men om det nu går utför med samhället måste det ju någon gång befunnit sig på toppen. Vad driver en civilisation till sin högsta höjd? Varför börjar det plötsligt gå utför? Hur uppstår överhuvudtaget civilisation och samhälle? Även om vi med vår skolning kan ha svårt att tro det uppstår civilisation faktiskt ur naturlig ordning. En ensam människa klarar sig inte länge. Vi behöver varandra och varandras specifika förmågor. Ur våra olikheter uppstår utbyte, handel och ömsesidig nytta. Vi inser snabbt att vi får det bättre av att samarbeta än att döda varandra. Människor gifter sig, bildar familjer och släkter flätas samman. Gemensamma värderingar i form av religion och världsuppfattning blir ett sammanfogande kitt. Somliga får det naturligtvis bättre än andra, men med tilltagande rikedom stiger allas levnadsstandard. Det blir mer tid över för kultur, sång, musik och annat som bygger gemenskap. Konflikter och brott förekommer givetvis, men man har i alla tider tagit hand om sådana problem. Det behövs inga statliga juridiska system, finansiella system, monetära system, skolsystem, eller andra system överhuvudtaget, utan allt kan fungera marknadsmässigt och på frihetlig basis.

” På detta vis orsakar statsapparaten samhällets konkurs och civilisationens sönderfall.”

Så nås civilisationens höjdpunkt, och helt utan andra krafter än människors strävan efter lycka och ordning. Enligt Hans-Hermann Hoppe vänder utvecklingen den dagen någon kandidat till konung lyckas övertyga tillräckligt många med list eller våld att han ska få monopol som högsta juridiska instans. Ofta görs det genom att han skapar eller utnyttjar någon form av hotfull oro i samhället. Kandidaten lovar att ta hand om problemet, men för detta behöver han tillfälligt monopol som ensam högste domare. Med denna rättighet dömer han sedan även i de tvister där han själv är part. På den vägen tar han sig sedan rätt att beskatta de andra. Första lilla steget till beskattning möts vanligen med motstånd, och kan behöva tas med våld. Men när motståndet väl är brutet är det bara att vrida skattekranen lite mer för varje år. Monarki, demokrati eller diktatur gör ingen väsentlig skillnad. Det handlar alltid om en liten grupp som tar sig rättigheter över den stora massan och lever på deras arbete. Kungar och parlament börjar sedan bedriva krig som till en början är lönsamma företag. Men man gör det givetvis inte bara för pengarna, man vill ju också civilisera vildarna och hjälpa dem upprätta ett modernt statsskick. Allt eftersom gränserna utvidgas och imperiet växer skaffar man sig fler fiender, sårbarheten ökar, kostnaderna stiger och hela äventyret blir till slut en förlustaffär. Nu får folket bära kostnaderna istället i form av högre skatter. För att bättra på betalningsviljan skrämmer man upp dem med tal om elaka fiender och terrorister. För att klämma ut mer skatt från “de rika” lovar man folket gratis sjukvård och allmän “välfärd”, bara de ger de styrande sitt stöd. Storstilade löften om allmän välfärd, finansierad av “någon annan”, är ett populärt sätt att köpa röster även i fredstid. Utbredningen av den anonyma allmänna välfärden börjar snart tränga ut och fräta sönder de befintliga strukturerna varigenom människor tidigare själva tagit hand om sina familjer och grannar. Socialarbetare, barnbidrag och “död åt familjen” gör till slut människor mer beroende av staten än varandra. Den allmänna välfärden tar också över uppfostran av barnen för att försäkra sig om att de formas till välanpassade systemförsvarare. Föräldrar luras med pseudovetenskaplig propaganda att “för barnens bästa” sätta sina värnlösa små i godkända anstalter redan från ett års ålder. En resursslukande byråkrati växer fram för att administrera apparaten. Att försörja sig på politik börjar med tiden accepteras som en hederlig syssla. Med politiken, byråkratin och välfärden kommer korruption som bryter ner heder, ära och stoltheten som kommer av att försörja sig själv. Människor börjar betrakta utlovade välfärdsförmåner som medborgarrättigheter, de orkar inte längre föda sig själva, men hur mycket allmosor som än delas ut räcker det inte till. Och de hungriga blir bara fler. För att finansiera kalaset måste staten nu skaffa sig monopol på pengar så att nya kan tryckas efter behov. Givetvis under förevändning att “stabilisera” valutan eller liknande. Som bieffekt blir det plötsligt billigt att låna pengar så att rykten och drömmar om snabba pengar sprider sig. Avundsjukan får fäste. Folk förköper sig på prylar och fastigheter de inte har råd med. Byråkratin växer och statsapparaten tränger sig på överallt. Den tar över det civila livet. Den tvingar människor att jobba allt hårdare för att överleva, men låter dem behålla mindre av sitt arbete. Sedelpressarna går på högvarv och gör till slut pengarna helt värdelösa. På detta vis orsakar statsapparaten samhällets konkurs och civilisationens sönderfall.

Civilisation och samhälle uppstår ur naturlig ordning och ömsesidigt beroende mellan människor. Statsorganismen slår sig ner som en parasit på samhället och förstör civilisationen genom utsugning, omfördelning, korruption, egoism, kortsiktighet, hiskliga byggnadsverk, fattigdom, lidande och död. Somliga stater utvecklas till mäktiga imperier, men de krafter som förstör civilisationer är desamma som också får alla imperier att till slut förgöra sig själva. De kan sammanfattas i de välkända orden “bröd och skådespel” – och dyra krig.

Det Gamla testamentet beskriver en tid av frihet i den del som kallas Domarboken. I sista versen av den boken står det:

På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.

Det var ett samhälle utan centralstyrning. Tvister löstes hos respekterade domare, och det fanns flera domare att välja ibland. Märkligt nog uppstod en förvirrad rörelse bland folket för att få en kung. Samuel var en ansedd domare, men hans söner var inte Guds bästa barn. Folket kom en dag till honom och sa

Du är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar. Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla folk har.

Samuel som var en klok man tyckte detta var en synnerligen dålig idé. Och han förklarade varför genom att varna dem för vilka rättigheter en framtida kung skulle ta sig.

”Denna rättighet får den kung som kommer att regera över er: Era söner skall han ta för att de skall göra tjänst på hans vagnar och bland hans ryttare och de skall springa framför hans vagnar. Han skall sätta dem till befäl över tusen och till befäl över femtio eller till att plöja hans åkerjord och inbärga hans skörd eller till att tillverka krigsredskap och utrustning för hans vagnar. Era döttrar skall han ta till att bereda salvor, laga mat och baka bröd. Era bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han ta och ge åt sina tjänare. Han skall ta tionde från era sädesfält och era vingårdar och ge åt sina hovmän och tjänare. Och han skall ta era tjänare och tjänarinnor och era bästa unga män liksom era åsnor och använda dem för sitt behov. Han skall ta tionde av er småboskap, och ni skall vara hans tjänare. När ni då ropar på hjälp på grund av er kung som ni har valt åt er, då skall HERREN inte svara er.”

Men folket vägrade att lyssna till Samuels ord och sade: ”Nej, en kung måste vi ha över oss. Också vi vill bli som alla andra folk. Vår kung skall döma oss. Han skall dra ut framför oss och föra våra krig.”

Läser man vidare ser man att folket fick sin kung. Och Samuel fick rätt. Resten är historia. Och den som inte lär sig av historien är dömd att upprepa den. Vilket leder mig till att sluta cirkeln med funderingar kring dagens nya mäktiga Kina. Hur lång tid kommer det ta innan även detta imperium kommer att leda sig själv i fördärvet? Med tanke på den politiska övertron på centrallösningar, de styrandes rädsla för att folket ska göra uppror om de inte förses med arbete och mat, de gigantiska ekonomiska “stimulanser” man därför skjuter in i ekonomin, samt ivern att delta i ett självdestruktivt valutakrig, och det allt högre tonläget i internationella maktpolitiska sammanhang, så kan det gå fortare än många tror.

Kommentera på bloggen