Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

En kritik av Böhm-Bawerks tidspreferensteori

Detta är den kritiska analys som Mises refererar till i Human Action, tredje utgåvan, sidan 448, fotnot 5 (Chicago:Regnery, 1966). Den var med i Nationalökonomie (Geneve, Schweiz: Editions Union, 1940),sid 439 – 444. Detta utdrag har översatts från tyska av Bettina Bien Greaves och redigerats av Percy L. Greaves, Jr.

För att helt och hållet kunnat uppskatta denna kritik är det viktigt att inse att även om Mises gav Böhm-Bawerk hela äran för dennes viktiga analys av fenomenet ränta, poängterade han här att Böhm-Bawerk misslyckades med att förstå varför nutida varor regelbundet får högre värde än fysiskt identiska varor i framtiden, det vill säga, den enda orsaken som ger upphov till räntefenomenet. Mises fortsatte att förklara i Nationalökonomie, precis som han gör i kapitel XVIII i Human Action (1949, 1963, 1966), att tidspreferens är en kategori som är inneboende i mänskliga handlingar. Av samma anledning som att “en fågel i handen är värd två i skogen”, är nutida varor värda mer än identiska varor i en oviss framtid. Nutida varor är mer värda än framtida varor, inte på grund av någon psykologisk faktor eller personlig värdering hos specifika personer vid specifika tidpunkter och platser, utan helt enkelt eftersom nutida varor är tillgängliga här och nu vilket framtida varor inte är. Således är ränta en praxeologisk konsekvens av människans tidsupplevelse. Individer är tvingade av universums begränsningar och själva människans natur att med sin a priori eller medfödda tidsmedvetenhet värdera framtida varor lägre än nutida varor. Men att kalla denna lägre värdering en undervärdering, som Böhm-Bawerk gjorde, är ett värdeutlåtande och inte ett vetenskapligt påstående.

Böhms teori är baserad på psykologi

I sin banbrytande undersökning av ränteproblemet börjar Böhm-Bawerk med påståendet att nutida varor i alla fall är värda mer än framtida varor av samma typ och kvantitet. [1] Han försöker sedan på två olika sätt bevisa sin teori på psykologiska grunder.

Den andra orsaken [2] som Böhm-Bawerk ger för det högre värdet som nutida varor har, jämfört med framtida varor, är att framtida behov, och de medel som finns tillgängliga för att tillfredställa dem, oftast och felaktigt undervärderas (det vill säga värderas för lågt). Böhm menar att det inte kan finnas något tvivel om att denna undervärdering existerar. Han tillskriver detta till (1) brist på kunskap om våra framtida behov, (2) obeslutsamhet som, bland annat, leder oss till att föredra nutida tillfredställelse istället för framtida tillfredställelse även då vi vet att detta val inte ligger i vårt allmänna välfärdsintresse, och slutligen (3) insikten om att livet både är kort och ovisst. Alla dessa faktorer leder i denna riktning.

Dessa psykologiska faktorer, där Böhm-Bawerk letar efter en förklaring till undervärderandet av framtida krav, existerar tveklöst. Vidare påverkar de säkerligen mänskligt agerande. De kan säkerligen spela en viktig roll i många personers beslut. Men, som Böhm-Bawerk själv insåg, påverkar dessa faktorer olika individer i väldigt olika omfattning, och de påverkar samma individer olika vid olika tidpunkter när de är på olika humör och i olika sinnesstämningar. Böhm-Bawerk noterade också att en tendens att övervärdera framtida varor skulle kunna uppstå bland de personer som har en fanatisk rädsla för framtiden.

I sin diskussion om sådana psykologiska faktorer måste vi ha i åtanke att de inte är obevekligt och universellt sanna. Vi kan anta, om vi vill, att många människor regelbundet drivs till att undervärdera framtida behov av faktorerna som Böhm-Bawerk tar upp. Men då måste vi också ta i beaktning effekten av motsatta psykologiska faktorer som leder några till att placera högre värderingar på framtida varor. Vi kan, om vi vill, bortse från de personer som kan anses vara mentalt störda snåljåpar och de som har en fanatisk rädsla för att inte ha tillräckligt i framtiden. Men då måste vi också bortse från de motsatta patologiska typerna som inte har en tanke på framtiden – de som spenderar vilt, dumbommarna som är oförmögna att ens föreställa sig framtida problem och de som är deprimerade p.g.a. av rädslan för någon allvarlig och nära stundande fara.

Vissa personer gör uppoffringar för framtiden

Men vi kan ändå inte bortse från det faktum att en högre värdering av framtiden också kan spela en viktig roll för vissa mänskliga handlingar. Jag kommer att tänka på följande typiska fall: (1) den unge mannen som tackar nej till en omedelbar anställning med hyfsad inkomst och väljer nutida försakelse i syfte att träna upp sig inför ett jobb som utlovar en högre inkomst senare; (2) spararen eller försäkringstagaren som avstår från nutida spenderande för att kunna bidra med pengar till sin egen och sin familjs framtida tillfredställelse; (3) mannen som föredrar en lägre avlönad position med pensionsförmåner istället en högre avlönad position utan sådan framtida förmåner; och (4) entreprenören som bibehåller en blygsam levnadsstandard för att kunna trycka in en stor del av det han tjänar i sin affärsverksamhet.

Kapitalistiskt sparande och tillhandahållande inför framtiden genom försäkringar är inte alltid möjliga. Innan det kan finnas ett sådant sparande måste vissa institutionella kriterier vara mötta. Det måste finnas etablerade banksystem, försäkringsbolag, spar- och låneorgansiationer, och framförallt pengar som är fria från inflationära influenser. Men det faktum att monetärt sparande inte kan ske om dessa förutsättningar saknas försvagar inte dessa arguments betydelse gällande orsaken till ränta, lika lite som det faktum att entreprenörer och kapitalister, då de hotas med expropriation, föredrar att konsumera sitt kapital hellre än att ge det till expropriatören. Sanningen är att överallt där de institutionella omständigheterna som är nödvändiga för finansiellt sparande har existerat har folk använt dem rikligt.

Enligt Böhms andra orsak föredrar folk regelbundet nutida varor istället för framtida varor p.g.a. att de (felaktigt) undervärderar framtida varor. I enlighet med detta sätt att resonera skulle man kunna säga att personerna som beskrivs i exemplen ovan inkorrekt undervärderade nutida varor jämfört med framtida varor, men att det är enkelt för dem, efter att ha tillfredställt sina nutida behov, att lägga undan något för framtiden som de annars skulle ha fått mindre av. Men det finns inget rättfärdigande för denna tolkning. Självklart gäller detta argument inte för studenten som förbereder sig, till kostnaden av nutida återhållsamhet, inför ett mer lukrativt framtida jobb. Inte heller gäller det för den unga anställda som arbetar för en framtida pension eller till de andra exemplen. Inget av dessa typiska fall handlar om personer som, i Böhm-Bawerks egna ord, “är överdrivet välförsedda i nutiden, eller i alla fall skulle vara det om de önskade att i nutiden konsumera alla de medel som för närvarande är tillgängliga för dem”. (II:442, fotnot #23). Istället är de personer som avsiktligen minskar sin nuvarande levnadsstandard för att utrusta sig för en bättre framtid. De gör detta trots det faktum att det – från deras egna subjektiva värderingar – representerar nutida återhållsamhet och försakelse.

Kapitalism uppmuntrar folk att spara

Som nämnts ovan kan man endast förstå dessa saker om man refererar till observationer som gjorts där samhälleliga tillstånd tillåter ackumulering av monetärt sparande för framtiden. Den kapitalistiska ekonomiska ordningen, som är inspirerad av liberalismens anda, skapade de tillstånd som gjorde utvecklingen av sparsamhet möjlig och som således, för första gången, erbjöd massorna ett val mellan att kronologiskt tillfredställa mer direkta eller mer avlägsna behov. Innan dess hade sparande begränsats till de relativt små grupperna av entreprenörer och land- eller fastighetsägare. Därför har den otroliga ökningen av kapitalformation under kapitalismen i stor utsträckning varit resultatet av massornas sparande. Men trots det faktum att kapitalismen tillhandahöll massorna med en ansenlig ökning av välstånd, kan man säkerligen inte säga att de har blivit så “överdrivet väl tillhandahållna” att de undervärderar nutida varor och således tycker att det är lätt att spara inför framtiden.

”Liberalismen rekommenderade personer som endast hade blygsamma medel att spara som det enda sättet att förbättra sin framtida situation.”

Sparande skulle säkerligen ha spritts ännu mer, till och med till att bli ett masshysteriskt beteende, om två influenser inte hade verkat i motsatt riktning: (1) det ökande hotet mot kapitalackumulation som ett resultat av anti-kapitalistiska tendenser och (2) de systematiska hånen mot sparande och underminerandet av vikten av sparande, vilket kom med spridningen av en anti-kapitalistisk ideologi. Liberalismen rekommenderade personer som endast hade blygsamma medel att spara som det enda sättet att förbättra sin framtida situation.

Socialistisk propaganda strävade efter att bevisa motsatsen, nämligen att sparande aldrig kunde göra individer rika. Enligt den socialistiska doktrinen uppstår inte kapital från sparande utan från ackumulerandet av profit som kommer från exploateringen av utländsk arbetskraft och av tillskansandet av arbetskraftvärdets överskott.

Man kan säkerligen finna stöd för att hävda att det kan vara ett kännetecken hos den kapitalistiska ekonomin att övervärdera framtida behov, istället för att undervärdera dem som Böhm hävdar. Men sådana påståenden rör alltid psykologiska situationer som saknar ofrånkomlighet och universalitet. Vissa personer motiveras i olika grader av idéer som leder dem till att undervärdera framtida behov och de medel som krävs för att tillfredställa dem.

Andra kan dock övervärdera framtida behov och de medel som krävs för att tillfredställa dem. Universella fenomen, såsom den högre värderingen, istället för en övervärdering, av nutida varor och den lägre värderingen, till skillnad från en undervärdering, av samma varor i framtiden, kan aldrig förklaras på ett tillfredställande sätt med förekomsten av psykologiska faktorer som påverkar olika människor olika.

Vissa personer förväntar sig en ljusare framtid

Vi kommer nu till den första orsaken som Böhm-Bawerk ger för den högre värderingen av nutida varor, nämligen att det finns olika ratios mellan behov och tillhandahållande vid olika tidsperioder. Denna förklaring är dock inte mer framgångsrikt än hans andra. Här saknas också universalitet i de fakta som är inblandade. Givet är att vissa människor avsäger sig saker nu, i hopp om att bli bättre försedda i framtiden. Men det finns andra, vilket Böhm också erkänner, där motsatsen är sann. I denna senare kategori inkluderar han “ett ansenligt antal personer vars inkomst fås helt, eller i stora delar, från deras personliga ansträngningar och som således förmodligen kommer att upphöra i de senare åren av deras liv då de inte längre är kapabla till att arbeta”. (II 266) Genom att säga detta vill Böhm uppenbarligen minimera betydelsen av det faktum att dessa människor var i en position att behålla nuvarande varor för framtida användning, och under tiden använda dem som en reservfond. Dessa människor skulle då inte värdera nutida varor lägre än framtida varor, kanske till och med något högre. Endast i en försvinnande minoritet av fallen, där speciella omständigheter hindrar eller hotar alla överföringar från nutiden till framtiden, skulle nutida varor inneha ett mindre subjektivt bruksvärde än framtida varor hos sina ägare. I sådana situationer – även om det inte finns någon bidragande påverkan än skillnaden mellan tillgång och efterfrågan mellan nutiden och framtiden – måste utfallet av de subjektiva värderingarna som bestämmer objektiva bytesvärden uppenbarligen vara sådana att de ger nutida varor ett kraftfullt övertag, en ansenlig agio (premie) över framtida varor. (II: 268)

Böhm- Bawerk insåg inte att den första orsaken han förde fram för den högre värderingen av nutida över framtida varor – att det är olika ratios mellan tillgång och efterfrågan vid olika tidpunkter – ogiltigförklarades av det faktum att så många människor faktiskt utrustar sig för framtiden, och inte enbart för den mest närliggande framtiden. Det faktum att framtiden över huvudtaget tas i beräkning, det faktum att nuvarande tillfredställelse faktiskt försakas för att förbereda sig inför framtiden, är bevis på att folk förväntar sig att framtiden, i avsaknad av sådana försiktighetsåtgärder, kommer vara otillräckligt välbärgad jämfört med nutiden. Det är irrelevant huruvida antalet personer som lider av behov i nutiden men som hoppas bli mer rikligt försedda i framtiden är större eller mindre. För, som Böhm själv insåg, kan denna grupp också delas in i två separata delgrupper:

(1) Den första undergruppen består av barn och de sjuka, personer som inte har några nuvarande resurser, för vilka endast tidens gång kan föra med sig förbättring. När de har växt upp, eller är friska igen, kommer de att kunna arbeta. I ett samhälle som levde från hand till mun och således inte kände till kredittransaktioner (bytet av nutida varor mot framtida varor), skulle sådana personer lämnas att svälta ihjäl, om de inte skyddades av familjens lojalitet eller humanitära åtgärder. Men i ett samhälle där tillhandahållande också görs för framtiden kan sådana personer, eller deras juridiska rådgivare eller beskyddare som agerar å deras vägnar, räkna av deras framtida kapacitet att arbeta och deras förväntade framtida rikedom. På detta sätt kan nutiden göras mer säker med hänsyn till morgondagens förväntningar. De kan göra detta enbart eftersom andra människor är så välförsedda i nutiden att de kan lägga undan inför sin framtid, en framtid som, i deras ögon, annars skulle bli otillräckligt tillfredställd. Detta blir ännu tydligare om vi tar den andra undergruppen i beaktande.

(2) Den andra undergruppen består av de som – i Böhm-Bawerks ord – ”med tillförsikt ser fram emot en karriär som kommer ge en ekonomisk förbättring”. (II:266) Dessa personer förbereder sig själva på ett kall, eller tar preliminära steg in i ett yrke, som lovar att vara lönsamt endast efter en viss tid. Sådana personer, som inte själva har de medel som är nödvändiga för att hålla igång under utbildnings- eller vänteperioden, kan förbereda sig för en mer avlägsen framtid på detta sätt eftersom andra personer har dessa medel tillgängliga. Dessa andra personer lånar ut några av sina nuvarande resurser just eftersom de, utlånarna, som är relativt överförsedda i nutiden, således har större möjlighet att säkerställa sin egen trygghet i framtiden.

Endast sparare tillhandahåller val mellan nutida och framtida varor

Olika ratios av tillgång och efterfrågan vid olika tidsperioder kan förklara varför transaktioner som genomförs nu tar hänsyn till både nutiden och framtiden. Men dessa olika ratios kan inte förklara varför framtida varor regelbundet värderas lägre än nutida varor. I det hypotetiska fallet att framtida varor skulle värderas lika högt som, eller högre än, nutida varor skulle personer som just nu är välförsedda fortfarande välja att lägga undan en del av sina nuvarande varor för framtida behov, om de var rädda för framtida förluster. Det är inte förvånande att personer som lider av behov i nutiden, men hoppas bli bättre försedda i framtiden, är beredda att värdera nutida varor högre än framtida varor. Men, det är inte de som spelar den avgörande rollen på marknaden där nutida varor byts mot framtida varor. Den avgörande rollen ligger hos de som faktiskt har nutida varor i besittning, där en del av dessa kan väljas att användas för omedelbar tillfredställelse eller för mer avlägsna framtida behov.

Det är dessa som väljer mellan nutida och framtida varor. Som ett resultat av deras val uppstår det skillnader i värde som leder till det problem som vi försöker förklara.

Alla konsumenter föredrar nutida varor

Böhm-Bawerks fel bestod främst av det faktum att han försökte basera sin teori om den högre värderingen av nutida varor på psykologiska grunder. Men en universellt sann teori kan aldrig uppnås på den psykologiska vägen. Psykologi kan visa oss att vissa personer, eller till och med många personer, styrs av vissa influenser, men psykologi kan aldrig bevisa att ett definitivt beteende nödvändigtvis alltid och på samma sätt är samma för alla människor.

”En universellt sann teori kan aldrig uppnås på den psykologiska vägen.”

Faktum är att det Böhm-Bawerk faktiskt lyckades visa är endast att det verkar sannolikt för människor att sätta högre värde på nutida varor än framtida varor under vissa omständigheter, medan det under andra omständigheter inte verkar mindre sannolikt att motsatsen stämmer, d.v.s. att framtida varor värderas högre än nutida varor. Det Böhm-Bawerks teori i slutänden handlar om är att vissa typer av personer är benägna att inkorrekt undervärdera framtida varor, medan andra är benägna att inkorrekt övervärdera framtida varor.
* * * *
Böhm-Bawerk drar alltså enbart slutsatsen att framtida varor ”i regel” har lägre värde än samma typ och mängd av nutida varor. Men detta är inte en tillfredställande förklaring. Finns det undantag till denna regel? Om det finns det, vilken betydelse har dessa för att förklara ränta? Kan inte undantagen blir regeln under vissa omständigheter och leda till att räntan då försvinner helt och hållet?

Nej, det finns inga sådana undantag. I sitt agerande måste man alltid, utan undantag, värdera tillfredställelse vid en tidigare tidpunkt mer än samma sorts och mängd tillfredställelse vid en senare tidpunkt. Om detta inte var fallet skulle det aldrig vara möjligt att bestämma sig för att välja nutida tillfredställelse. Alla som använder eller konsumerar något, alla som genom handlingar försöker lindra, till en mer eller mindre stor omfattning, en upplevd obehagskänsla uttrycker alltid en preferens för tidigare istället för senare tillfredställelse. Alla som äter och konsumerar något gör ett val mellan tillfredställelse i den direkta framtiden och den mer avlägsna framtiden. Om man valde annorlunda, om man inte föredrog den tidigare istället för den senare tillfredställelsen, skulle man aldrig kunna konsumera alls. Man skulle inte ens kunna äta och konsumera imorgon, eftersom när morgondagen blir idag, och dagen efter morgondagen blir imorgon, skulle beslutet att konsumera fortfarande kräva en värdering som värderar tidigare tillfredställelse högre än senare tillfredställelse. Annars skulle konsumtionen behöva försenas ytterligare.

Notiser
[1] Se Böhm-Bawerk, Eugen. Capital and Interest. 3 volymer. Engelsk översättning från den tyska fjärde utgåvan (South Holland, III.: Libertarian Press, 1959). Den sektion som diskuteras här finns med i Volym II, sid. 259. Sidreferenser i denna översättning är till denna utgåva och volym.

[2] Mises diskuterar Böhm-Bawerks första orsak nedan, direkt följande denna kritik av den andra orsaken. (Bettina Bien Greaves)

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe

Kommentera på bloggen.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon