Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Trafikljus, praxeologi och etik

Det är över. Det finns inget hopp kvar för staten längre. Dess tid har äntligen kommit till sitt slut. Om du tror att detta är irrationellt optimistiskt, klicka då här och kolla på videon. Du kommer att se statens raison d’être smulas sönder.

Hur ofta hör man inte minarkisterna säga, ”Nåväl, jag gillar inte staten, men vi måste i alla fall ha saker som trafiklagar. Vi behöver staten för att ge oss säkerhet”? Alla de som kallar oss libertarianer för galningar eftersom vi vill avskaffa centralbanker, skulle nog anklaga oss för att vara farliga och kriminella om vi faktiskt offentligt började förespråka avskaffandet av trafikregler. Men, det finns där, på video, för hela världen att se; Hobbes hade fel.

Martin Cassini, en fotograf och förespråkare av avregleringar för vägar, har producerat en fantastisk samling videos som dokumenterar resultatet av Cabstand Junction – försöken som startade i september 2009 i North Somerset i Storbritannien. Videorna, som kan ses på hans webbsida FitRoads.com och på YouTube, visar de anmärkningsvärda resultaten, före och efter experimentet.

Utan trafikljus som reglerar korsningarna, har trängseln helt försvunnit och olyckor är nästan helt icke-existerande. Med undantag för ett fåtal som fortfarande anser sig ha företrädesrätt, är förarna artiga och låter fotgängare och andra förare komma fram.

Detta kanske kommer som en chock för de som tror på staten, men inte för Österrikare. Detta fenomen kan förklaras genom att applicera principerna som utvecklats i Hans-Hermann Hoppes teori om argumentationsetik. Både samarbete och empati är inte bara en del av den mänskliga naturen utan är saker som måste existera inom alla rationella varelser. Det är, i Murray Rothbards ord, enandet av ”är” och ”borde”, av ekonomi och etik, av handlingar som människor faktiskt utför för sina egna själviska motiv och de handlingar som de borde utföra för andras bästa.

För att alla rationella människor skall kunna agera måste man acceptera principen om ”först till kvarn”. Den första som använder något som är icke-ägt blir den exklusive ägaren av denna sak. Detta inkluderar inte bara våra kroppar utan också det rum som våra kroppar upptar.

Varje försök till att argumentera för motsatsen skulle föra argumenteraren in i en direkt självmotsägelse. I själva argumentationshandlingen erkänner argumenteraren inte bara sin egen rätt till exklusiv användning av sin kropp och rummet den upptar utan också att personen som han argumenterar mot har samma rätt. Handlingen att försöka övertyga någon om någonting erkänner inte bara den andra personens möjlighet att hålla med eller inte hålla med, utan också hans rätt till exklusivt självägande, eftersom personen måste ha ägandeskap över sin egen kropp för att ens kunna delta i en handling som består av medhåll eller oenighet. Inom argumentation finns det också en implicerad preferens för icke-våld. Om detta inte vore fallet skulle de inte bry sig om att argumentera alls, utan istället försöka döda varandra.

I fallet med korsningen, där folk möter varandra på ett område som ingen av dem äger, uppstår en konflikt. Denna konflikt är önskemålet hos flera människor att uppta samma rum – korsningen – vid samma tidpunkt. När de ställs inför detta problem utan statliga regleringar, löser folk detta naturligt genom principen om ”först till kvarn”.

Innan någon annan gör entré i korsningen, tillåts den första personen som redan befinner sig i korsningen att lämna. Det är samma princip som tillämpas i hissar och på tunnelbanan. De som redan upptar fordonet och som vill kliva av tillåts att göra det. Denna “först till kvarn”-metod är precis den som appliceras på dessa icke-reglerade korsningar.

Det är ett tydligt exempel på vad som i Österrikiskt-libertarianska kretsar kallas för spontan ordning. Rationella mänskliga varelser organiserar sig själva och samarbetar frivilligt utan att staten behövs. Det är inte staten utan folket som bygger det civiliserade samhället. Det enda som staten kan göra är att förstöra civiliserat beteende genom sitt våldsamma tvång.

Vad dessa exempel på reglerade och oreglerade korsningar visar är i princip så nära ett perfekt kontrollerat samhälleligt beteendeexperiment man kan komma, och de demonstrerar tydligt sanningen i den libertarianska positionen gällande människans och samhällets natur. Utöver detta visar de också att problemet med en ”övergång” från ett socialistiskt samhälle till ett fritt är ett obetydligt problem. Om staten skulle försvinna imorgon skulle folk direkt börja anpassa sig och blomstra i den nya situationen.

Vad detta också demonstrerar är ännu ett exempel på hur staten deciviliserar folk. Den libertarianska Österrikaren är medveten om det överflöd som finns av statliga ingrepp i människors fria beteende, utförda i säkerhetens namn, som antingen gör oss alla mindre säkra eller helt enkelt skapar mer dagliga besvär. Sådana saker inkluderar vapenlagar, flygplatskontrollanter som beväpnas med nakenskanners, invasionen av länder i tredje världen, och till och med avloppsregleringar för hushåll. Ingen av dessa saker gör oss säkra. I bästa fall behandlar de folk mer som djur än som rationella mänskliga varelser. I snitt är de dödens budbärare.

”Rationella mänskliga varelser organiserar sig själva och samarbetar frivilligt utan att staten behövs. Det är inte staten utan folket som bygger det civiliserade samhället.”

Det finns inga undantag i fallet med trafikregler. I ”Traffic Control: An Excercise in Self-Defeat” visar Kenneth Todd att trafikljus uppmuntrar till farligt och aggressivt beteende även om de uppförts av staten för “allmän säkerhet”, att de motsäger andra lagar på bekostnad av rättvisa, och att de är ansvariga för förlusten av massiva summor pengar och oräkneliga liv. Trafikljusen är kanske den mest destruktiva maskin som hittills har skapats av människan.

Oftast är installerandet av trafikljus statens svar på ett tidigare misslyckat försök att ”prioritera vägarna”. Under detta system ges vissa vägar prioritet över andra genom att ges titeln ”huvudled” istället för “mindre väg”. På de mindre vägarna placeras stoppskyltar i varje korsning. Förarna på de mindre vägarna måste stanna och vänta på att det ska bli fritt fram att köra, medan förare på huvudlederna tillåts köra utan hinder.

”De vanligaste och allvarligaste olyckstyperna i korsningar mellan huvudleder och mindre vägar är rätvinkel-kollisioner från höger, som generellt skylls på att föraren på sidogatan bryter mot företrädesrätten. Huvudleden gör att motorister kör snabbt utan att titta åt höger eller vänster, medan förarna på sidogatorna ges en högst komplex uppgift. De måste titta höger och vänster för fotgängare vid två övergångsställen, en på den närmare sidan och en på den bortre sidan, och dessutom ha koll på två fordonsströmmar, en från höger och en från vänster. Vänstersvängaren har att göra med ytterligare en fordonsström, den som är i motsatt riktning – sju konflikter totalt sett. Säkerhetsförespråkare har länge sagt att komplexa uppgifter borde undvikas. De distraherar vår uppmärksamhet från en konflikt medan vi koncentrerar oss på en annan; väganvändare borde bara ha att göra med en konflikt i taget.” (Todd, “Traffic Control”, s. 2-3)

Följande talesätt är välkänt i nästan alla småstäder: ”De sätter aldrig upp ett trafikljus förrän någon har blivit dödad”. Den tragiska verkligheten är dock att trafikljusen och övergångsställena inte löser problemen med den livsfarliga korsningen.

”En olycksrisk uppstår närhelst ett fordon hindras från att lämna en korsning. Tänk på föraren som svänger vänster när en fotgängare kliver på övergångsstället på den bortre sidan. Föraren stannar för fotgängaren, vilket krävs av honom i lag, och sitter nu med bredsidan blockerandes vägen för fordon i motsatt riktning. Då de kör snabbt i tron att ingen kommer att komma i deras väg tvingas dessa förare till ett hastigt, oförutsett, stopp. Om en olycka inträffar är det vänstersvängaren som får skulden, även om det var lagen som skapade dilemmat.

För att undvika dilemmat struntar många vänstersvängare i fotgängarnas företrädesrätt och sätter dem i fara genom att inte stanna. Vid korsningar med trafikljus, där detta problem är särskilt allvarligt, fann man att vänstersvängar var fyra gånger så farliga för fotgängare än högersvängar.

Hur gör då fotgängare för att korsa en kraftigt trafikerad väg? Medan förare på sidogatorna måste vänta vid stoppskylten tills det är säkert att korsa, ger lagen motsatt instruktion till fotgängaren. Deras företrädesrätt på övergångsställen uppmuntrar dem att göra det som är förbjudet för förarna på sidogatorna: att komma i vägen för snabbrörlig trafik. Fotgängare som sätter sin tillit till lagen blir påkörda av förare som inte är beredda att stanna i tron om att huvudleden var skapad för att de skulle kunna färdas utan hinder. Många förare vill inte stanna av rädsla för att bli påkörda bakifrån. Markerade övergångsställen sätter, precis som det gröna ljuset, fotgängare i fara genom att ge dem en falsk säkerhetskänsla. Tilltro till lagen har kallats den största trafikfaran av dem alla. Ju tryggare folk känner sig, desto mindre är de uppmärksamma på faror, och desto mindre vägvett utvecklar de.” (s. 3, kursiv text är artikelförfattarens)

Det är det gröna ljuset som uppmuntrar till hastighet. Föraren, som är en agerande individ vars handlingar styrs av tidspreferens, vill undvika det röda ljuset eftersom han tvingas stanna där mot sin vilja, oavsett omständigheterna. Resultatet är vägar som är väldigt farliga, om inte omöjliga för fotgängare att korsa utan ett övergångsställe.

Med övergångsstället och lagarna mot att gå över gatan på andra ställen tvingas fotgängaren korsa gatan på det farligaste stället på vägen; korsningen. När föraren har sina ögon på trafikljuset tittar de inte längre efter fotgängare. ”Att signaler inte gjorde fotgängare säkrare var känt för 70 år sedan. Lika många blir påkörda när de går mot grön gubbe som när de går mot röd gubbe”. (s. 4)

Utöver alla de dödsfall och skador som trafikljusen är ansvariga för har de också orsakat otroliga tids-, välstånds-, och effektivitets-förluster. Trafikljusen tvingar motorister att stanna, och ofta tvärstanna, även då det är säkert att fortsätta köra. Detta, tillsammans med uppmuntrandet att köra för fort, orsakar massivt slitage på fordonet, speciellt på däcken och bromsarna, vilket resulterar i haverier och kapitalförluster som annars aldrig skulle ha inträffat.

Trafikljusen är också den största orsaken till förseningar, eftersom de tvingar motorister att stanna och vänta på att signalen blir grön. Detta resulterar i att många fordon köas upp vid korsningen. Då de slutligen tillåts köra vidare när signalen blir grön fastnar de bara i samma problem vid nästa korsning. Om en förare som korsar en korsning när signalen är grön missbedömer huruvida deras bil kommer att få plats på andra sidan, fastnar de i mitten av korsningen. När detta händer förhindrar det andra förare från att komma fram, dvs. de som kör vinkelrätt mot föraren, även då de har grön signal. Det är på detta sätt som trafikstockningar skapas.

När man tänker på det är det sannerligen Orwellianskt hur en sinneslös maskin kan dominera och kontrollera hundratals miljoner rationella människor genom frivillig, blind lydnad.

Bevisen är tydliga. Vägskyltar och trafikljus som reglerar förarbeteende vid korsningar är en avskyvärd samhällelig fara som måste avskaffas och åtföljas av den totala avregleringen av alla korsningar. Med slutet på trafikkontroller kan vi äntligen se slutet på farliga vägar. När staten inte längre kontrollerar vägarna kommer vi snart få se ett slut på alla de andra löjliga invasionerna som sker i våra privatliv: rattfyllerilagar, fordonsinspektioner och registreringar, och körkort.

Alla libertarianska försök på den nationella nivån har misslyckats. Varje gång en korrupt regim röstats bort, tar en annan, ännu mer korrupt, regim dess plats. Ju fler huvuden vi kapar, desto fler huvuden växer upp på nytt; desto mer statliga myndigheter skapas. Men Leviathan är inte odödlig. Vi behöver bara en ny strategi. Vi börjar med att kapa dess ben.

I Internets tidsålder kan idéer spridas som löpeld. Visa Cassinis videos för alla du känner och visa dem att frihet faktiskt fungerar. Vi har möjligheten att utdela ett dödligt slag mot den monstruösa parasitstaten med våra idéer. Folk kommer börja se att även små lokala stater inte skapar något annat än död och förstörelse, och att dess eliminering kan föra med sig en ny ålder av ej tidigare skådad fred och välstånd. När detta väl händer har staten inte en chans.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera artikeln på bloggen.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon