Den representativa demokratins oförsvarbarhet

Principerna för en legitim befallning

Tom Hanks och Passepartout är de enda två mänskliga invånarna på en öde ö. Ingen av dem är medveten om den andres existens tills de en ödesdiger dag råkar på varandra. Vad som sedan händer är en fråga av stor betydelse. Kommer de att hälsa på varandra artigt för att sedan återgå till sina respektive företag? Kommer de bestämma sig för att samarbeta för ömsesidig nytta? Kommer de att slåss? Vem vet? Vi kan dock vara relativt säkra på att om Hanks skulle befalla Passepartout att ”Dra upp flotten! Lyft den där traven ved!” eller kräva att Passepartout skulle ge upp sin avskyvärda vana att dricka kokosnötsmjölk till sin fisk, eller insistera på att Passepartout skulle samarbeta med honom i hans fiske- och jaktäventyr, eller avstå från hårt kroppsarbete på söndagar – kort sagt, om Hanks på något sätt krävde att Passepartout skulle lyda hans befallningar, skulle Passepartout, tror jag, ogilla, och förmodligen även göra motstånd mot sådana förelägganden. Detsamma gäller självklart om rollerna skulle vara de omvända och Passepartout skulle komma att överta posten som öns härskare.

Scenariot med Hanks och Passepartout kan reproduceras i ett obegränsat antal litterära variationer, begränsat endast av fertiliteten hos ens fantasi . Till exempel kunde ön befolkas med fler människor, men även om detta skulle leda till att det finns fler möjliga relationer skulle detta inte förändra dessa relationers natur. De grundläggande principerna för en legitim befallning kan fastställas genom att reflektera över detta lilla ö-drama:

1. Adam kan med legitimitet befalla Benjamin att avstå från handling C om och endast om C bevisligen är ett initierat angrepp mot Adams person eller egendom eller mot en oskyldig tredje individs person eller egendom. [1]

2. Adam kan med legitimitet befalla att Benjamin utför handling C om och endast om C är en del av ett (icke betvingande) bindande avtal mellan Adam och Benjamin, och C inte bryter mot villkor 1.

3. I inget annat fall kan Adam legitimt befalla Benjamin att göra något.

4. Om Benjamin, i fall 1, vägrar att avstå från handling C, är Adam berättigad att använda proportionerligt våld för att förhindra eller bestraffa honom.

5. Om Benjamin, i fall 2, vägrar att utföra handling C, är Adam berättigad att använda proportionerligt våld för att få fram ersättning.

6. Om Adam, i fall 3, befaller Benjamin (utan legitimitet), får Benjamin vägrar att fullfölja en sådan befallning och har, när så krävs, rätt att motsätta sig befallningen med proportionerligt våld.

Vad som gäller för de enskilda gäller även för det allmänna så att om ingen enskild person har rätt att befalla mig på detta sätt, kan två personer som agerar var för sig eller i samförstånd inte heller ha den rätten. De kan naturligtvis samarbeta och med våld tvinga mig till att göra vad de kräver, men då är det en fråga om makt snarare än rätt. Oavsett om de som utger sig för att legitimt kunna befalla mig är en, två, sju, 1223, eller 10 miljoner, kan det inte, utom under de villkor som skisserats ovan, vara en fråga om en rättighet.

De styrande och de styrda

Låt oss således betrakta situationen vi alla ställs inför i vårt dagliga liv. I varje modern stat, anser sig en viss grupp människor – oftast en ganska liten grupp – ha rätten att befalla massan av befolkningen att göra si eller så eller att avstå från att göra det ena eller det andra. De har inte denna rätt på grund av någon speciell gudomlig gåva, och ännu mindre på grund av sin uppenbarligen överlägsna intelligens eller moraliska dygd, då erfarenheten visar att våra tidigare ledare, i stort, är intet bättre än resten av oss utan är i många fall, tyvärr, mycket sämre. Med vilken rätt gör de då anspråk på rätten att befalla oss, att stifta lagar åt oss som styr många, kanske rent av de flesta, av de viktiga aspekterna i våra liv?

”Det närmaste man kommer organiserad brottslighet i Amerika är kongressen..”
-Mark Twain

Staten (som det systematiska utövandet av dessa befallningar brukar kallas) kräver ett rättfärdigande. Detta är inte detsamma som att ställa den mer grundläggande anarkistiska frågan om regerande överhuvudtaget går att rättfärdiga – inom ramen för denna artikel kommer vi att bortse från den frågan – det är istället att ställa oss frågan varför de har rätt att kräva att vi skall betala skatt, tjänstgöra i det militära eller hindra oss från att använda icke-godkända läkemedel eller köra bil utan bilbälte. Detta är att fråga varför vissa är de styrande och andra de styrda.

I det inte alltför avlägsna förflutna, menade de som ansåg sig ha rätten att styra andra att de gjorde det eftersom de hade, hävdade de, ett mandat från Gud (ungefär som i Blues Brothers fast med vidare ambitioner), eller var bättre lämpade än gemene man på grund av sitt enastående intellekt, sin goda karaktär, nietzscheanska vilja, eller förnäma anor; eller hade mer pengar än bönderna; eller helt enkelt var mäktigare än de flesta andra människor. Oavsett vilken övertygande natur dessa rättfärdiganden kan ha haft tidigare, har de det inte längre. Härskare-av-Guds-nåde-teorier för legitim makt är på en rekordlåg nivå på den intellektuella marknaden, aristokratiska teorier ges ingen respekt, oligarkiska teorier än mindre, och teorier baserade på ”den starkes rätt” är nu, som de alltid har varit, totalt bankrutta. Vad gäller rättfärdigandet av statlig maktutövning är demokrati det enda som gäller, för om det finns en grundläggande trosartikel i dagens värld är det inte att Gud är död eller att fotboll är den vackraste av sporter, utan snarare; demokrati är bra. Så förankrad och utbred är denna tro att ett ifrågasättande av den bara leder till förvirring och förvåning, och när det senare blir uppenbart att man inte skämtar, förfäran, misstro och hån.

Demokrati och representation

Centralt för motiveringen och den allmänna acceptansen för demokrati är idén om representation: de som styrs tros styras av de som företräder dem och därför, påstås det, genom att de styrs av sina företrädare styr de ju i praktiken sig själva . Detta löser problemet med varför, i alla politiska strukturer, somliga styr medans andra blir styrda. Om de styrande och de styrda i själva verket är en och samma kommer problemet med att en person eller grupp av människor godtyckligt befaller en annan att försvinna. Motiveringen för det politiska styret vilar således på demokrati, och motiveringen för demokrati vilar i sin tur på representation. Om representationens gren skulle brista, skulle demokratins vagga komma rasande, med baby och allt.

Något mindre metaforiskt, om idén om representation inte kan rättfärdigas på ett tillfredsställande sätt kommer representativ eller indirekt demokrati, den sista levande motiveringen för politiskt styre (i betydelsen; en uppdelning av mänskligheten i styrande och styrda) att befinna sig på lika tunn is som dess tidigare, förkastade konkurrenter.

”Jag litar inte på att samhället beskyddar oss. Jag har inte för avsikt att placera mitt öde i händerna på män vars enda kvalifikation är att de lyckats lura ett gäng människor att rösta på dem.”
-Michael Corleone (Gudfadern)

Trots den centrala betydelsen av begreppet representation, verkar det inte ha lagts ner så enormt mycket arbete i ämnet. Det klassiska verket inom området är Hanna Pitkins The Concept of Representation[2], nu över 40 år gammal. Hon stöder mitt påstående om kopplingen mellan demokrati och representation, och noterar att ”den nu rådande populariteten av konceptet [representation] beror till stor del på dess upplevda koppling till idén om demokrati” (s. 2). trots att, som hon mycket riktigt framhåller, ”Inledningsvis hade varken begreppet eller de institutioner däri det tillämpades några kopplingar till val och demokrati” (s. 3). Denna betingade koppling mellan demokrati och representation är numera endast av historiskt intresse. För det moderna sinnet är demokrati och representation så starkt sammanlänkade att det framstår som ett och samma begrepp.

Med tanke på den rådande, orubbliga kopplingen mellan demokrati och representation, ställs politiska filosofer inför problemet hur man bäst beskriver vad politisk representation innebär. Är en politisk representant en företräder för de som han representerar, begränsad till att utföra givna instruktioner? Eller är han en förvaltare, fri att agera, utifrån eget omdöme, efter vad han anser vara bäst för de som han representerar? Eller är han varken en företrädare eller ett ombud, fri att helt enkelt göra mer eller mindre vad han vill efter att en gång ha blivit vald? Finns det andra möjligheter utöver dessa? Pitkins bok är en omfattande analys av dessa olika alternativ.

Jag tror att idén om politisk representation får en sådan retorisk kraft som den har från en rad lösa analogier rörande oproblematiska, alldagliga fall av representation, vilka jag kommer beskriva nedan. Inget av dessa vardagsfall av representation kan överföras utan förlust till den politiska sfären och i slutändan finns det ingen enhetlig uppfattning om politisk representation som kan överleva en rationell granskning.

Pitkin påstår att det, under 1900-talet, fanns en tendens att

förringa representativiteten hos så kallade indirekta demokratier och beskriva den som närmas mytisk eller illusorisk. Författare … hävdar att ingen regering egentligen representerar, att en verkligt representativ regering inte existerar. (s. 4)

Jag har inte lyckats hitta mycket bevis för denna typ av förringning bortsett från röster inom den anarkistiska stammen av libertarianismen, men det gläder mig att själv kunna komma med ett bidrag i denna debatt.

Vad innebär det att representera?

Finns det några restriktioner för representation? Man skulle kunna tänka sig att en man ställer sig upp på en bolagsstämma och säger ”Jag representerar den lilla investeraren och jag anser att hela styrelsen bör avskedas” eller på ett universitet och säger: ”Jag representerar den administrativa personalen på universitetet och vi vill ha samma villkor som den akademiska personalen.” Man kan fråga sig huruvida dessa påstådda representanter verkligen är representativa, men deras anspråk på att vara en representant för sina respektive grupper verkar i princip rimlig, även om det visar sig vara falskt. Men vad skulle man anse om en man som stod upp och sa ”Jag företräder mig själv och jag anser att hela styrelsen bör tas bort” eller ”Jag företräder mig själv och jag kräver samma villkor som den akademiska personalen.” Detta skulle, enligt mig, upplevas som ett lite udda sätt att uttrycka sig på.

Man kan naturligtvis föreställa sig omständigheter då det är brukligt eller konventionellt för någon att låta sig företrädas av någon annan (till exempel som svarande i en rättegång), att man då kan besvara frågan ”Vem företräder dig?” genom att säga ”jag företräder mig själv, Herr ordförande” – detta uttalande är dock uppenbarligen menat som ett förnekande av att någon annan företräder mig snarare än att befästa att jag företräder mig själv. Det verkar alltså som att ett minsta krav för representation är att det bör finnas en verklig skillnad mellan den som företräder och den som företräds.

Om vi bortser från dessa fall av själv-representation, låt oss testa vår intuition genom att undersöka några vanliga fall av representation:

● Jag har fått förhinder och kan inte gå på ett bostadsrättsföreningsmöte. Det är ett viktigt möte där beslut av viss vikt kommer att göras, så jag ber min fru att gå i mitt ställe. Jag informerar henne om min åsikt i den viktiga frågan som skall diskuteras och när ämnet kommer upp lägger hon fram dessa synpunkter. Under dessa omständigheter företräder hon mig.

● En fråga kommer upp för beslut på ett universitet. Medlemmarna på den filosofiska institutionen diskuterar frågan och ett allmänt samförstånd nås. Ordföranden för institutionen får i uppdrag att lägga fram avdelningens gemensamma åsikt för universitetets ledning. Under dessa omständigheter representerar ordföranden hela institutionen.

● Jag vill köpa en tavla på auktion, men jag vill inte visa mig där själv av rädsla för att detta skall driva upp priset. Jag ber istället en utblottad och behövande student att köpa tavlan i mitt ställe. Jag ger honom tydliga instruktioner angående priset och han gör precis vad jag har bett honom om. I denna specifika transaktion representerar han mig.

● Jag ger fullmakt till en grupp jurister och ger dessa allmänna men inte helt elastiska instruktioner. Så länge deras förehavanden ligger inom ansvarsområdet för dessa instruktioner representerar de mig.

● Johansson är min lokala riksdagsledamot. Jag röstade inte för honom. Jag delar inte någon av hans åsikter. Företräder han då mig?

● Robinson är min lokala riksdagsledamot. Jag röstade på honom, inte för att jag aktivt stöder honom utan för att jag ville hindra valet av en ännu obehagligare kandidat. Jag delar vissa men inte alla av hans åsikter. Representerar han mig hela tiden, eller endast när hans åtgärder sammanfaller med mina åsikter?

I vilken mening är de politiska företrädarna våra representanter?

På vilket sätt är våra politiska företrädare representanter? Vad innebär det för någon att representera en annan? Under normala omständigheter, som våra exempel visar, görs någon till vår representant på vår begäran och upphör också att vara det så fort vi så önskar. De verkar utifrån våra instruktioner, inom gränserna för ett specifikt uppdrag, och vi står som ansvariga för vad de uträttar i våra namn. En central egenskap för representation genom ombud är att ombudet är ansvarig inför sin uppdragsgivare och är bunden att agera i uppdragsgivarens intresse. Är detta fallet när det gäller min så kallade politiska företrädare? Politiska företrädare är (oftast) inte juridiskt ansvariga inför dem de påstås företräda. Faktum är att i moderna demokratiska stater, är flesta av de individer en representant är ämnad att företräda i själva verket helt okända för honom eller henne. Kan en politisk företrädare verkligen representera massorna? Detta förefaller också osannolikt. Vad händer om väljare har intressen som skiljer sig från varandra? En politisk företrädare måste i detta fall nödvändigtvis upphöra att representera en eller flera av sina väljare. Det bästa som kan göras under dessa omständigheter är för politikerna att tjäna de många och förråda de få [3].

Pitkin noterar,

En politisk företrädare – åtminstone en typisk medlem av en vald, lagstiftande församling – har en hel valkrets i stället för en enda representant; och detta medför problem om huruvida en sådan oorganiserad grupp ens kan anses ha ett gemensamt intresse för denne att arbeta för, än mindre en gemensam vilja som denne kunde rätta sig efter eller en gemensam värdegrund utifrån vilken denne kunde försöka motivera vad han eller hon har gjort. … En politisk företrädare har en valkrets, inte en huvudman. Han väljs av ett stort antal människor, att avgöra en enskild individs intressen eller önskemål är svårt nog, att göra det för en valkrets av tusentals individer är oändligt mycket svårare. I många frågor kanske en valkrets inte har något intresse över huvud taget, eller så kan dess medlemmar ha flera motstridiga intressen. (Sid. 215, 219-20)

Pitkins uppfattning är att dessa passager fastställer svårigheterna med att representera en hel valkrets. Trots detta underskattar hon problemet. Det är inte det att det är svårt att representera en valkrets – det är snarare så att det är omöjligt, och hon ger själv en ledtråd till varför detta är fallet. Det finns inget enskilt intresse som är gemensamt för en valkrets som helhet, och om det finns, är de så sällsynt att det är praktiskt taget obefintligt. Då detta är fallet finns det alltså ingenting att företräda.

Vissa kanske inte håller med i definitionen av begreppet representation som det presenterats här och hävdar kanske att det handlar om en betydligt mer komplex företeelse, att den politiska representationen bara är ett exempel på ett antal olika former av representation, att representation kan vara symbolisk, [4] formell, religiös eller ikonisk. För det första gäller mina kommentarer i huvudsak representation i avseendet att företräda, liknande överväganden kan även göras gällande representatören som förvaltare, suppleant eller kommissionär, och så vidare. Återigen, precis som i vårt ö-drama, kan den grundläggande begreppsmässiga definitionen härledas från det enda exemplet med representanten i rollen som en företrädare – det finns lite att vinna, förutom kanske en sövande tristess, i att repetera varför den inte kan tillämpas i andra, paradigmatiska fall av politisk representation. För det andra bör medges att det för närvarande existerar en rad olika uppfattningar om vad representation innebär. Jag har nämnt symbolisk, formell, religiös och ikonisk som olika typer av representation. En fullständig behandling av ämnet skulle kräva en grundlig diskussion av dessa, och andra, typer av representation. Utrymmet tillåter mig dock inte att göra det här, men jag skulle vilja göra några påpekanden om en av dessa typer som för närvarande åtnjuter en våg av popularitet, nämligen ikonisk representation.

“Det kan inte existera någon underrepresentation, helt enkelt därför att det inte existerar någon representation över huvud taget.”

“Det kan inte existera någon underrepresentation, helt enkelt därför att det inte existerar någon representation över huvud taget.”

I fall av ikonisk representation sägs A representera B om A är som B i något specifikt avseende, så att en kvinna, helt enkelt på grund av sin kvinnlighet, kan representera andra kvinnor; en person av viss hudfärg, enbart på grund av detta faktum, kan representera andra människor med samma hudfärg. Men det finns ett logiskt problem här. Allt är som allt annat i något avseende, alltså följer att, för denna typ av representation, kan vem eller vad som helst sägas representera vilken annan sak eller person som helst. En sådan definition av representation berövar begreppet på någon verklig betydelse. Vilken mening kan då göras av uttalanden man ibland hör om att vissa grupper, säg kvinnor, är ”underrepresenterade” inom specifika yrken? I de flesta sammanhang finns det helt enkelt ingen representation alls att tala om. Antag att jag, som man, är anställd för att utföra en viss uppgift i ett visst företag – enbart på grund av att jag är en man utgör jag inte en representant för alla män. På samma sätt är jag inte en representant för fäder, filosofer, de medelålders, de gnälliga, eller någon annan grupp.

Detta är inte områden där representation är tillämpbart och det kan således inte finnas någon underrepresentation, helt enkelt därför att det inte finns någon representation att tala om. (Märkligt nog hör man sällan klagomål över att specifika grupper är underrepresenterade i oglamorösa yrken så som renhållningsgstekniker).

Andra typer av representation – religiös, symbolisk, etc. – kan mycket väl spela en roll i människors uttalanden och handlingar, men detta sprider inte mycket ljus över de centrala problem som vi nu tampas med, vilket rör politisk representation. Jag kan inte föreställa mig att någon skulle nöja sig med en förklaring av politisk representation som i slutändan reducerar det till enbart något symboliskt, religiöst, eller ikoniskt.

Det är naturligtvis fullt möjligt att begreppet representation är systematiskt tvetydigt och att det i bästa fall finns en slags familjelikhet mellan dess olika betydelser. Men om så vore fallet skulle det göra begreppet politisk representation till en mer eller mindre avlägsen släkting till andra typer av representation så att, som i fallet med mänskliga relationer, om John liknar Howard och Howard liknar Tim, och Tim liknar Michael, följer det inte att John på något sätt liknar Michael. Pitkin antar som en arbetshypotes ställningen att

representation faktiskt har en identifierbar betydelse, som tillämpas på olika, men fortfarande kontrollerade och identifierbara sätt i olika sammanhang. Begreppet är inte vagt och skiftande, utan ett enda, mycket komplext begrepp som inte har ändrats avsevärt i sin grundläggande betydelse sedan sextonhundratalet. (s. 8 )

Hennes försök till en definition är följande: ”representation, i allmänhet, innebär att i någon mening göra något närvarande även om detta något inte bokstavligen är närvarande” (s. 8-9). Detta följs direkt av ett annat försök till definition som är mer eller mindre likvärdigt med det första: ”genom representationen kan något som inte bokstavligen är närvarande ändå betraktas som existerande i en icke-bokstavlig mening” (s. 9). Pitkin medger att denna/dessa enkla definition/er inte är till särskilt stor hjälp. Det är svårt att invända mot den bedömningen.

Efter att uttömmande ha granskat olika fall av oproblematisk representation – representanter, förvaltare, biträde, kommissionär, och så vidare – drar Pitkin slutsatsen att

ingen av de analogier av att agera för andra på det individuella planet förefaller tillfredsställande för att förklara förhållandet mellan en politisk representant och hans väljare. Han är varken ombud eller förvaltare eller ställföreträdare eller kommissionär, han agerar för en grupp människor utan ett gemensamt intresse, där flertalet verkar oförmögna att bilda en uttrycklig åsikt i politiska frågor. (s. 221)

Det är svårt att se hur detta skulle kunna göras tydligare. Man kan tro att ett sådant tillstånd av begreppsförvirring skulle leda till att man helt ge upp varje tanke på att hitta en sammanhängande grund för politisk representation. Men Pitkin plogar på:

Måste vi då överge tanken på politisk representation i dess mest vedertagna mening ”att agera istället för”? Denna möjlighet har ibland föreslagits; kanske representation i politiken bara är en fiktion, en myt som ingår i vårt samhälles folktro. Eller kanske måste representation omdefinieras för att passa vår politiska verklighet, kanske måste vi helt enkelt acceptera det faktum att vad vi har kallat representativ regering i själva verket bara är partipolitisk kamp om makten. (s. 221)

Man är frestad att ropa Ja! Ja! Men beklagligt nog säger Pitkin, Nej! Nej! Hon tycker att det kanske är ”ett misstag att närma sig den politiska representationen direkt utifrån de olika individbaserade representationsanalogierna – företrädare, fullmäktig och suppleant” (s. 221).

Hon går sedan vidare och föreslår en typ av institutionell, systemomfattande redogörelse för begreppet:

Politisk representation är i första hand en allmän, institutionaliserad inrättning som innefattar många människor och grupper, och som verkar i stora och komplexa sociala arrangemang. Vad som gör detta till representation är inte någon enskild åtgärd från någon enskild deltagare, utan snarare systemets övergripande funktion och struktur, de mönster som uppkommer ur många människors samlade aktiviteter. Det är representation om människor (eller en valkrets) finns närvarande i statliga åtgärder, trots att de inte bokstavligen agerar själva. (s. 221-22)

Hon tar upp denna idé igen när hon säger,

När vi talar om politisk representation, talar vi nästan alltid om individer som agerar inom ett institutionaliserat representativt system, och det är mot bakgrund av detta system som helhet som deras handlingar kan utgöra representation, om de så gör det. (s. 225)

Ärligt talat är detta nonsens och i slutändan en uppmaning till kapitulation. Det hela kan reduceras till följande. Ingen av de paradigmatiska användningar av begreppet ”representation”, som utmynnar i de olika exempel Pitkin lägger fram (suppleant, företrädare, etc.) räcker för att förklara idén om politisk representation. Så Pitkin uppfinner helt enkelt en ny, ogrundad systemomfattande redogörelse. I stället för individer som representerar, har vi ett system som representerar. Vi ska helst glömma att vi inte kunnat skapa oss en uppfattning av hur individuell politisk representation skulle kunna fungera, vi soppar problemet under mattan genom att ignorera individen och låta själva systemet vara det som representerar. Låt oss med risk för att begå ett kategorifel hävda att om tanken på att förklara politisk representation genom analys av individuella handlingar så som att företräda, förvalta, och så vidare är omöjlig, löser man knappas problemet genom att helt enkelt sätta ”systemet” som superföreträdare i alla fall av politisk representation.

Jag är beredd att gå ännu längre: denna systemomfattande redogörelse är inte bara oanvändbar, den är förvillande, då den ger sken av att förklara när den i själva verket bara sopar problemet under en pseudo-förklarande matta, på ett sätt som påminner om när läkaren i Molières Den inbillade sjuke åberopar opiumets virtus dormitiva, dess sövande kraft, för att förklarar varför drogen tenderar att få folk att somna.[5] Detta är naturligtvis att förklara de obskyra med hjälp av de mer obskyra, det är också ett slående exempel på vad Alfred North Whitehead kallar ”den bristande logiken i missriktad saklighet.”

“Även i våra sofistikerade, moderna stater, trots elegant retorik och övertygande propaganda, kvarstår det faktum att några styr medans andra blir styrda.”

Om indirekt demokrati skall kunna rättfärdigas, krävs en tydlig, robust och försvarbar föreställning om politisk representation. Ingen sådan redogörelse har ännu presenterats, och det är tveksamt om någon någonsin kommer att presenteras. Det brukade sägas att endast tre saker var definitivt sanna om det heliga romerska riket: det var inte heligt, det var inte romerskt, och det var inte ett rike. Likaså är två saker definitivt sanna vad gäller en representativ demokrati: den är inte demokratisk och den är inte representativ.

I slutändan är idén om representation bara ett fikonlöv som är otillräckligt för att täcka det nakna och brutala faktum att “Även i våra sofistikerade, moderna stater, trots elegant retorik och övertygande propaganda, kvarstår det faktum att några styr medans andra blir styrda.”. Frågan är bara, som Klumpedumpe noterar i Lewis Carrols Spegellandet, “vem som bestämmer – så enkelt är det.”

Notiser
[1] Det här är en version av liberterianismens grundaxiom. Nästan varje behandling av ämnet innehåller en redogörelse för och ett försvar av detta axiom. Se till exempel; Boaz, D. (1997). Libertarianism: A Primer. New York: The Free Press; Rothbard, M. N. (1982). The Ethics of Liberty. Atlantic Highlands, N.J.: Humanities Press. [Reprinted (1998). New York: New York University Press.]; Rothbard, M. N. (2004). Man, Economy and State. [2nd edition (Scholar’s Edition)] Auburn Alabama: Ludwig von Mises Institute.

[2] Pitkin, H.D. (1967). The Concept of Representation. Berkeley and Los Angeles: University of California Press.

[3] De som vet, uppmärksammar självklart i detta min intelektuella skuld till Lysander Spooners.

[4] Ett exempel på symbolisk representation är när Elrond utser ringens följe i Tolkiens (2000) Sagan om Ringen. Han säger då: “De övriga skall representera de andra fria folken i världen: alver, dvärgar och människor. Legolas blir alvernas utsände, och Gimli, son av Glóin, är dvärgarnas… Av människornas ätt är Aragon utvald… ” (Nordsteds Förlag s. 331)

[5] Molière (1673) Le Malade imaginaire — ”quiat est in eo virtus dormitiva cujus est natura sensus assoupire.”

Detta tal hölls på Austrian Scholars Conference, 13 mars 2009. Originalartikeln har översatts till svenska av Erik Fagerholt.

Kommentera på bloggen.