Hausse eller krasch – Vilket kommer först?

När man följer det ekonomiska nyhetsflödet och gängse ekonomisk visdom börjar man nästan tro att det faktiskt kan slå blixtar från klarblå himlar. Under en tid kan det råda strålande ekonomiska tider då många tjänar stora, “snabba cash”, då det finns jobb åt alla, lönerna är höga, räntorna är låga, alla investeringar ökar i värde och fastighetspriserna stiger mot skyarna. Det är goda tider under så lång tid att man förklarar konjunkturcykeln död och delar ut priser till de kloka herrar som med sina ekonomiska styrspakar lyckats upphäva tyngdlagen. Den nya sköna tiden får poetiska namn som “supercykel”, “ny ekonomi”, “historiens slut” eller liknande. Det skrivs böcker som förklarar varför detta välsignade tillstånd har blivit ett nytt normaltillstånd och varför det kommer att fortsätta i all evighet. Men så plötsligt en dag händer det som inte längre kunde hända. Marknadens “förtroende” viker. En mystisk, kollektiv depression lamslår hela samhället. Kurser och priser dyker, handeln tvärstannar, folk blir av med jobb, hus och hem. Denna världsuppfattning illustreras av följande graf.

Den blå linjen representerar samhällets “produktionspotential” och den orange-färgade är den faktiska produktionen, vanligen mätt som BNP. Produktionspotentialen stiger ständigt på grund av teknisk utveckling och effektiviseringar i produktionen. När den faktiska produktionen ligger nära potentialen är det goda tider. Myndigheterna rapporterar högt “kapacitetsutnyttjande” i ekonomin. Så länge man kan hålla kvar ekonomin i detta läge är allt väl. Men högt kapacitetsutnyttjande driver på priser och löner och det orsakar alltså inflation. Riksbanken behöver höja räntan för att dämpa farten i verksamheten. Om Riksbanken höjer räntan innan en krasch kommer så kommer kommentatorerna dra slutsatsen att Riksbanken orsakade kraschen. Men om en krasch kommer innan centralbanken hinner höja räntan så måste kraschen orsakats av en plötslig, oförutsägbar depressionsepidemi. I vilket fall som helst gör detta att Riksbanken känner press att sänka räntan för att “få fart på ekonomin”. Med tiden sker en “återhämtning” som kan ta olika lång tid beroende på hur skickligt de visa männen hanterar krisen. Produktionen närmar sig åter full potential och de goda tiderna är återställda. Det hela pågår ända till nästa oförutsägbara förtroendekris och depression, vilket fullbordar cykeln.

”Österrikisk teori skiljer sig från den gängse uppfattningen. Den ser inte haussen som ett normaltillstånd, inte heller som ett önskvärt tillstånd, utan snarare som ett sjukdomstillstånd.”

Österrikisk teori skiljer sig från den gängse uppfattningen. Den ser inte haussen som ett normaltillstånd, inte heller som ett önskvärt tillstånd, utan snarare som ett sjukdomstillstånd. Det orsakas nästan alltid av alltför låga räntor, vilket kommer av ett alltför flitigt pengatryckande. En ekonomi i hausse-läge är som en festprisse på en blandning av extacy och druvsocker. Till slut måste det krascha. Det glada tillståndet är varken hälsosamt eller i långa loppet önskvärt. Ju längre man festar på desto större blir kraschen när den oundvikligen kommer. I processen har reella resurser felinvesterats och gått förlorade, vilket gör att samhället totalt sett gjort en förlust under hela cykeln.

All produktion syftar i slutändan till att tillfredsställa konsumenters önskemål. Ju effektivare produktionen är desto mer kommer konsumenter ha råd att köpa. Ett samhälle som ackumulerat kapital, det vill säga byggt upp maskiner och teknologi, kommer därför att kunna producera mycket som konsumenterna kommer ha råd att köpa. När industrialiseringen tog fart skapades en flod av nya produkter som alla i samhället plötsligt hade råd att köpa eftersom de blev så billiga att tillverka. Ju mer kapital som ackumuleras desto effektivare blir produktionen. Om räntan är låg kan entreprenörer låna billigt för att investera i nytt kapital och effektivare produktion. Under normala omständigheter bestäms räntan av hur stort sparandet är i samhället. Ju mer som sparas istället för att konsumeras, desto större blir tillgången på besparingar. En större tillgång på besparingar leder till att det blir billigare att låna dessa besparingar, det vill säga räntan faller.

Den blå kurvan i ovanstående graf visar samhällets normala produktion över tiden. Den har inget med produktionspotential att göra utan är det naturliga läge där produktionen är i balans med konsumenternas efterfrågan. Att den blå kurvan från och med mitten stiger brantare är en följd av att människor plötsligt bestämt sig för att spara en större andel av sina tillgångar. Ett högre sparande leder efter en tid till lägre räntor och ökade investeringar, vilket sedan leder till växande produktion, lägre priser och högre konsumtion. Ju mer man sparar nu desto mer får man skörda i framtiden. Högre sparande uppmuntrar därför till investeringar och en högre tillväxttakt. Det är sparande som driver tillväxt; konsumtion driver inte tillväxt.

Det kan illustreras med en bonde som i år sparat en fjärdedel av årets skörd och äter upp resten. Den sparade fjärdedelen använder han som utsäde för nästa års skörd. Han kommer att leva gott detta år och kunna bärga en viss skörd nästa år. Men om han istället väljer att bara konsumera hälften av årets skörd får han dubbelt så mycket utsäde för nästa år, varför nästa års skörd kan bli dubbelt så stor! Bondens egna preferenser avgör hur han väljer mellan mindre konsumtion i nutid och högre konsumtion i framtid.

Den blå kurvan ovan visar den produktion som är resultat av konsumenternas preferenser och avvägningar mellan att konsumera idag eller att spara för framtida konsumtion. Bubblor uppstår när centralbanken med onaturligt låga räntor lurar entreprenörer att investera i kapital för produktion som konsumenterna inte bett om. I normala fall signalerar ju låga räntor att konsumenterna sparar för framtida konsumtion. Det passar som handen i handsken med entreprenörers investeringar för framtiden. Men när centralbanken träder in och trycker ner räntorna upptäcker entreprenörer att det blir lönsamt att investera i räntekänsliga projekt som tidigare varit olönsamma. Ofta gäller det tung, kapitalintensiv verksamhet som befinner sig tidigt i värdekedjan, till exempel gruvindustri, stålverk, maskiner och fastigheter. I det här skedet uppstår haussen och det blir en accelererande aktivitet i ekonomin. Detta uppfattas som strålande tider för det finns mycket jobb för både arbetare och specialister, och efterfrågan på resurser ökar. Men eftersom konsumenterna inte skjutit upp sin konsumtion uppstår nu en dragkamp om resurserna mellan konsumenter som vill fortsätta att konsumera nu och entreprenörer som investerar för framtiden. Stigande priser och löner leder till att investeringsprojektens kalkyler spricker. När detta blir uppenbart för banker och investerare dras lånen in och finansieringen sinar. De icke-efterfrågade projekten måste nu avbrytas och de resurser som satsades är bortslösade. Samhället har förlorat resurser och depressionen är ett faktum.

”En österrikisk ekonom ser depressionen som ett skede där ekonomin tillfrisknar.”

En österrikisk ekonom ser depressionen som ett skede där ekonomin tillfrisknar. Om man låter den här processen fortgå ostört går den ganska fort. De onda investeringarna drivs ut så att arbetskraft och råvaror återigen kan allokeras till produktion som konsumenterna efterfrågar. Orimliga jobb försvinner, fantasilöner och fantasipriser återgår till naturliga nivåer. Människor får snart anställning igen, men på ställen där de verkligen behövs och till rimliga löner. Konsumenter får lättnad av de sjunkande priserna.

Byråkrater brukar förvärra depressionen genom att locka entreprenörer med ännu lägre räntor, och med stödåtgärder så de slänger ännu mer goda pengar efter de dåliga i ett fåfängt “chicken race” i hopp om att det onda ska hinna gå över. Men ju längre man gräver sin grop desto djupare blir den. Thomas Woods från Ludwig von Mises Institute visar detta i sitt tal om Varför du inte hört talats om den stora depressionen 1920. Genom att göra ingenting gick depressionen år 1920 över så fort att den knappt märktes och det glada 20-talet tog vid. Ett årtionde senare kom den “Den Stora depressionen”. Från början var den stora i stort sett identisk med situationen år 1920, men en störtflod av stödåtgärder och socialistiska program förlängde och förvärrade situationen katastrofalt.

Sammanfattningsvis kan man beskriva den normala uppfattningen av konjunkturcykeln som att ett haussartat normaltillstånd följs av en plötslig och oförklarlig massdepression. Efter skicklig krishantering med tillbörligt stöd och låga räntor kommer återhämtningen varefter situationen återgår till den normala haussen. I den här uppfattningen följer cykeln dessa steg

Normaltillstånd (hausse) – Depression – Återhämtning – Normaltillstånd (hausse)

Den österrikiska uppfattningen är att ett normaltillstånd övergår i ett sjukt haussetillstånd när centralbanken manipulerar räntorna och sätter dem onaturligt lågt. När felen blir uppenbara kraschar ekonomin. Depressionen är en fas där ekonomins deltagare arbetar med att återställa det naturliga tillståndet och lista ut vad konsumenterna egentligen efterfrågar. När depressionen har gjort sitt arbete återgår allt till det normala. I den österrikiska uppfattningen följer cykeln dessa steg

Normaltillstånd – Hausse – Depression – Normaltillstånd.

Svaret på frågan som formulerades i rubriken är alltså att det är haussen som leder till krasch, och inte tvärtom. För övrigt är det lätt att stoppa cykeln. Allt man behöver göra är att End the Riksbank.

Kommentera på bloggen.