Intervju med Per Bylund

Per Bylund har ett långt engagemang bakom sig i den libertarianska rörelsen både i Sverige och USA. I Sverige har han varit engagerad i Frihetsfronten och även arrangerat Walk for capitalism i Stockholm. Per är även en av grundarna till siten Anarchism.net och skapare av den numera berömda symbolen. Per är flitig skribent på LewRockwell, mises.org och Strike The Root. Idag doktorerar han under Peter Klein vid University of Missouri.

Per är ödmjuk och prestigelös och en förebild med sitt engagemang. Ludwig von Mises – institutet i Sverige är glada och tacksamma att kunna presentera denna mycket intressanta intervju och önskar Per lycka till framöver med sitt kommande forskningsprojekt.

Vi kommer att samla Pers artiklar under Om oss –> Vem är Per Bylund?.

Namn: Per L. Bylund
Ålder: 34
Karriär: Systemutvecklare, IT-konsult, business analyst, utvecklingschef, och doktorand i nationalekonomi.
Utbildning: Civilekonom och fil mag i informatik från Internationella Handelshögskolan i Jönköping, pol mag i statsvetenskap från Lunds universitet, utlandsstudier vid Hawaii Pacific University.
Familj: Hustru Susanne och plotthunden Georgia.
Senaste lästa bok: The Dante Club, av Matthew Pearl
Lyssnar på: På senaste tiden har det blivit väldigt mycket Godsmack, samtliga album.
Bor: I eget hus mitt i den amerikanska mellanvästern, i Columbia, Mo.

Mises.se: Hej Per och ett stort tack för att du tog dig tid till en intervju för mises.se! Du var tidigare aktiv en tid i Frihetsfronten. Hur ser du tillbaka på din tid i Frihetsfronten idag?
PB: Det stämmer, jag var aktiv i Frihetsfronten under flera år runt millennieskiftet. Frihetsfronten hade då en mer begränsad verksamhet än under dess storhetstid när man bland annat anordnade svartklubbar som protest mot alltför hårt reglerade öppettider på krogen. Detta fanns inte kvar när jag var aktiv i nätverket, men det fanns mycket annat och Fronten är en väldigt intressant företeelse.

För mig var Frihetsfronten väldigt värdefull på framför allt två ”fronter” – som aktivistskola och som bas i nätverksbyggande. Under min tid där hölls de traditionsenliga talarkvällarna i Stockholm och det årliga sommarseminariet i norra Uppland. Men som del av mitt engagemang arrangerade jag också Walk for Capitalism de första två åren och vi gav ut en bok – Sådan är kapitalismen – som sålts i några få tusen exemplar. Det finns egentligen ingen begränsning för vad som är möjligt inom Fronten, utan det handlar bara om att viljan och tiden ska finnas.

Aktivismen är helt klart det som är styrande i Frihetsfronten och vill man göra något så är det fritt fram att göra verklighet av idéerna. Det är sällan ett problem att anordna aktiviteter under Frontens namn, utan ledordet är i det närmaste ”ju mer desto bättre”. Så om man väljer att vara aktiv så lär sig en hel del om hur man får folk att engagera sig trots att man inte kan betala dem (och det är faktiskt inte alltid så lätt). Och om man är någorlunda framgångsrik måste man hantera media och journalister, vilket inte heller är speciellt lätt – men det finns gott om erfarenheter och kunskaper bland de aktiva. Jag lärde mig utan tvekan väldigt mycket i Fronten.

Idéutvecklingen har väl inte en så framträdande roll i Fronten, vilket jag helt klart saknade. Men Fronten är ju trots allt ett nätverk som syftar till just aktivism för att visa att idéerna finns och att de fungerar. Det är något som frontarna varit otroligt duktiga på hela tiden.

Mises.se: Frihetsfronten har funnits länge i Sverige och varit ihärdiga med sina sommarläger och talarkvällar. Vad tror du anledningen är till att de inte har växt sig större trots sitt engagemang?
PB: Det handlar nog i allmänhet om både det politiska klimatet i Sverige och om svårigheter att ta kontakt med och välkomna nya krafter. Frihetsfronten ses förstås som väldigt extrema i svensk politisk debatt, som ju helt och hållet är socialdemokratisk. Det är knappast någon som är intresserad av att höra någon uttala att vi kanske inte ska ha något statligt socialt skyddsnät när hela debatten från yttersta högern till yttersta vänstern handlar om huruvida a-kassan ska vara ”bara” 75 eller 80 procent av lönen.

Nyliberaler göre sig icke besvär, utan bjuds mest in i vad som anses vara udda frågor – och då får man framför allt spela rollen av knäppgöken som t ex förespråkar legalisering av narkotika. Upplägget är ständigt pro-socialdemokratiskt och det blir ofta i praktiken väldigt intolerant mot idéer som inte passar in i det socialdemokratiska spektrat.

Att vara radikal betyder ju förstås att man får uttala sig ibland, även om det oftast är för att folk ska få peka finger snarare än att idéerna ges plats för debatt. Men att är radikal och uppmärksammas på det här sättet betyder också att en del folk med udda intressen söker sig till Fronten. Det är absolut inget fel på dem, men de skrämmer kanske bort en del nyliberaler som beter sig och ser ut mer som normalsvensken – och som kanske bara börjat förstå idéerna och att det faktiskt finns en nyliberal rörelse även i Sverige.

Fronten har väl också haft svårt att välkomna framtidens nyliberala stjärnor och det finns nog en osäkerhet om hur man låter nya generationer ta vid utan att budskapet eller varumärket urvattnas. Men det är ju ett problem som alla organisationer, även de med miljontals kronor i statliga stöd, brottas med – Fronten har faktiskt klarat sig oerhört bra genom åren. Det finns inga pengar som stöttar Fronten, men man är ändå med i debatten och påverkar politiken.

Mises.se: Hur skulle du beskriva din intellektuella resa till den insikt du har idag?
PB: Ja, dessvärre spelar ju inte Fronten någon större roll i den utöver att jag lärde mig en hel del om att marknadsföra idéerna och hur man undviker fällorna när man kommunicerar budskapet till icke invigda. Men jag har lärt känna en hel del spännande människor genom Fronten, som sedan i sin tur påverkat mig.

Jag började egentligen som hyfsat allmänborgerlig och utan varken politisk kompass eller intresse för politiska frågor. Men av någon anledning – och jag kan fortfarande inte begripa hur jag tänkte – gick jag med i Moderata ungdomsförbundet under valrörelsen 1991. Genom MUF kom jag i kontakt med de klassiskt liberala idéerna, som jag förstås tyckte var urknäppa. Men efter hand kom jag att acceptera premisserna för liberalernas argument. Och då är det väl kört, kan man säga – om man väl erkänner att individer har rättigheter, eller i alla fall att individer är viktigare än ansiktslösa kollektiv, så är det svårt att argumentera för diverse godtyckliga åsikter.

Men det som egentligen tvingade mig att ta steget från allmänt frimarknadsmoderat till libertarian var att jag råkade – och då menar jag verkligen råkade – få Ken Schoolland som nationalekonomiprofessor när jag studerade två terminer i USA. Ken är radikal libertarian, före detta ordförande för Libertarian Party i Hawaii och har skrivit en fantastiskt lättläst och kul bok [The Adventures of Jonathan Gullible: A Free Market Odyssey, som finns utgiven på nästan 50 språk] om den fria marknaden och hur regleringar påverkar hur den fungerar. Efter en termin med klassdiskussioner om ekonomi och marknad var det helt enkelt kört och jag var libertarian ut i fingerspetsarna.

Därefter var det inte långt att ta steget till att följa principerna fullt ut och bli anarkokapitalist. Men det tog ett par år innan jag kunde förstå hur det skulle fungera helt utan en stat. Och jag behövde hjälp – det var inte förrän jag hittade David D. Friedmans The Machinery of Freedom: Guide to a Radical Capitalism, som jag fick det hela riktigt klart för mig: att det egentligen är rätt självklart att det fungerar, men också att det inte alls är klart hur det skulle fungera.

Det är lite som Leonard Reeds klassiker ”I, Pencil” i institutionell tappning – det är inte många (om någon) som kan beskriva hur allt koordineras för att få till en blyertspenna, men det sker ändå. För att det är av värde för människor. På samma sätt kommer man att skydda sig själv, sina nära och kära – och sluta sig samman i organisationer av olika former för att förhindra orättvisor. Det är knappast så att det behövs en överste-planerare som kan rationellt styra allt och alla till rätta, utan det sker botten-upp och ganska spontant.

Detta var 1998, vilket jag minns mycket väl, och därefter har jag förändrats en hel del vad gäller perspektiv och vad jag tycker är viktiga frågor. Flera har påverkat mig under de senaste dryga tio åren, bland annat Benjamin Tucker, Pierre-Joseph Proudhon och Samuel Edward Konkin III. Murray Rothbard har naturligtvis alltid funnits där. Jag är fortfarande anarkist, förstås, men jag är radikalare och passar inte lika självklart i den anarko-kapitalistiska mallen. Om det nu finns en sådan.

Mises.se: Vilken är din akademiska bakgrund?
PB: Jaha ja, den är ju inte speciellt enkel. Jag har en väldigt brokig bakgrund där jag provat på allt möjligt. Jag började inom företagsekonomi och blev civilekonom, men hamnade ganska snart istället inom informatik där jag tog en magisterexamen och började arbeta med webbutveckling. Sedan bestämde jag mig för att satsa på akademia, så jag läste till en pol mag i statsvetenskap. Och nu är det, efter en liten sejour inom idéhistoria, nationalekonomi som jag doktorerar i…

Mises.se: Hur kom det sig egentligen att du gav dig in på den akademiska banan?
PB: Det är på grund av min hustru Susanne – det var hon, då som min flickvän, som sa till mig att säga upp mig från mitt relativt välbetalda jobb och börja doktorera. Det är helt klart mitt kall att syssla med forskning och teoretisera – och det såg hon nog direkt. Det var väl något jag egentligen visste om redan tidigare, men som jag vägrade inse. Inte minst var det bekvämt att ha lön och tillräckligt med pengar för ett behagligt liv; det var nog det som gjorde att jag inte ville ta steget. Istället engagerade jag mig i Fronten och Fria Moderata Studentförbundet, skrev ett otal artiklar och debatterade vilt så fort jag fick chansen.

Mises.se: Hur fann du den österrikiska skolan?
PB: Det är faktiskt en väldigt bra fråga. Jag har nog hela tiden varit ganska österrikisk i min förståelse för marknaden, i alla fall så länge jag varit förespråkare för den fria marknaden. Ken var – och är – förstås österrikare, vilket jag inte fattade eller ens förstod vad det var när jag satt med anteckningsblocket i hand på hans föreläsningar. Och de flesta inom till exempel Fronten och Fria moderata studentförbundet, där jag fått en hel del skolning i debatt och argumentation, ställer nog upp på mycket av resonemanget. Både vad gäller den österrikiska skolans syn på nationalekonomiskt kunskapande och dess metod. Jag har också länge haft en god relation med Ludwig von Mises Institute i Alabama, men jag studerade väl inte formellt den österrikiska skolan förrän jag kom till Missouri och faktiskt hade direkt tillgång till institutet.

Mises.se: Hur kom det sig att du började studera vid University of Missouri?
PB: Det var faktiskt genom Misesinstitutet i Alabama. Jag skickade helt enkelt mitt CV till Jeff Tucker (editorial vice president), som jag hade kontakt med genom att några av mina artiklar publicerats som Mises Daily Articles, och dagen efter fick jag mail från Peter Klein. Sedan tog jag i stort sett mitt pick och pack och flyttade över.

Mises.se: Hur är det att doktorera under Peter Klein?
PB: Det är faktiskt rätt häftigt. Peter är otroligt intelligent och väl beläst. Och så har han ett sätt att handleda som i sig är väldigt libertarianskt. Vissa professorer är som hökar över de studenter de handleder, medan Peter har en väldigt avslappnad attityd och tycker att man mer eller mindre får köra sitt eget race. Han kräver förstås att man gör framsteg och han finns alltid tillgänglig och hjälper gärna till om man behöver det. Men i övrigt får man klara sig själv, bortsett ifrån att man får rycka in som korrekturläsare av hans många artiklar och böcker med jämna mellanrum. Jag tycker att hans inställning är helt rätt – det handlar ju om utvecklas intellektuellt för att sedan kunna ta itu med egna projekt och kanske handleda egna studenter, så att själv få pröva sina vingar medan hjälpen alltid finns inom räckhåll är inte alls dumt. Det klart, det passar kanske inte alla, men det passar mig väldigt väl.

Mises.se: Vad handlar doktorsavhandlingen om?
PB: Jag skriver om hur man ekonomiskt kan förstå förekomsten av företag och framför allt hur och varför de uppkommer på en fri marknad. Det är ett område som är väldigt underutvecklat inom nationalekonomin i allmänhet och som nästan helt saknas i den österrikiska skolan. Så jag tänkte slå två flugor i en smäll och utveckla en ”theory of the firm” som både är klart österrikisk och samtidigt besvarar de frågor som man fortfarande inte mäktar med inom den neoklassiska nationalekonomin.

Mises.se: Är du på något sätt involverad i Peter Kleins nya utbildning på University of Missouri eller kan du berätta mer om den för våra läsare?
PB: Jo, det kan man väl säga att jag är. Det var jag som först föreslog att han skulle erbjuda en kurs i österrikisk ekonomi och det var sedan jag som mer eller mindre tvingades skriva en första version av kursplanen för att den skulle bli av. Och jag mer eller mindre tvingas ta kursen också, får man väl säga.

Kursen är helt enkelt en doktorandseminariekurs. Vi träffas för ett två-och-ett-halvtimmar långt seminarium varje vecka, där vi under Peters handledning diskuterar vissa delar av litteraturen. Hittills har vi diskuterat den österrikiska metoden – praxeologi – och historiska rötter för den österrikiska skolan. Vi har också snabbt gått igenom de viktigaste österrikarna från Menger till Mises, och har även diskuterat den mer sentida utvecklingen från Rothbard och framåt. Och så kommer vi under resten av terminen att diskutera österrikiska applikationer, dvs. konjunkturcykelteorin och hur österrikiska teorier används inom t ex entreprenörskap.

Mises.se: Du är mycket aktiv i LvMI-kretsar i USA. Har du god kontakt eller är bekant med några av de välkända ansiktena inom LvMI?
PB: Mycket aktiv är väl att överdriva. Jag har haft bra kontakt med institutet under en längre tid och varit där på diverse utbildningar och sådant sedan 2007. De senaste två somrarna har jag varit där som forsknings-”fellow” – och det är något jag helt klart rekommenderar. Då bor man på institutets campus och jobbar med sin egen forskning och har full tillgång till institutets bibliotek, bland annat med Rothbards egna böcker – med hans anteckningar och allt.

Naturligtvis lär man känna en hel del av ”huvudpersonerna” när man är där. Jag känner väl de flesta av de ”välkända ansiktena” och har nog träffat allihop, men det är jag ju knappast ensam om.

Mises.se: Vem skulle enligt dig tilldelas nobelpriset i ekonomi?
PB: Oj, vilken fråga. Det bör ju vara någon österrikare för skolan behöver verkligen lite mer utrymme, men jag vet faktiskt inte vem det skulle vara. Både Mises och Rothbard borde ha fått det, men de är ju diskvalificerade – man får ju inte vara död…

Med tanke på vilka som kan tänkas läsa det här borde jag väl kanske säga Peter Klein – om inte annat så för mitt eget bästa. Och han hade väl varit en ganska värdig kandidat. Annars är väl Guido Hülsmann någon som är rejält skärpt och som publicerat en hel del väldigt intressant material och leder en del forskning på den finansiella sidan. Men frågan är om det är tillräckligt banbrytande för nobelpriset. Ibland får jag en känsla av att den österrikiska skolan står lite och stampar eller befinner sig mitt i ett generationsskifte. Eller möjligen att man saknar en intellektuell gigant så som skolan haft i stort sett under hela dess livstid. Vi behöver en ny Mises och den personen skulle ju i så fall få nobelpriset.

Mises.se: Om vi istället går tillbaka till frihetskampen. Har du några förebilder, svenska och internationella, utöver de som du redan nämnt?
PB: Faktum är att jag har haft många förebilder under lång tid som påverkat mig på allehanda sätt. Men även om de varit till stor hjälp när jag utvecklat mina tankar och idéer, så har de nästan alltid gjort mig besviken i slutänden. Kanske ställer jag för höga krav, men det finns få personer som jag kan kalla förebilder på flera plan. Mises och Rothbard är självklart förebilder när det gäller ekonomi och kunskapande. Ken Schoolland är en förebild genom sin oerhört sunda inställning till allt och alla – och hans engagemang. Sven Rydenfelt är också en förebild, genom det sätt som han under decennier stod rakryggad för vad han visste var rätt även när alla runt omkring honom tyckte att han var en galning. Och han gjorde det i Sverige av alla länder.

”Politiskt är nog alla som är radikala, revolutionära och samhälssomstörtande på något sätt förebilder.”

Politiskt är nog alla som är radikala, revolutionära och samhälssomstörtande på något sätt förebilder. I alla fall i bemärkelsen att de tänker fritt och inte blint accepterar sådant som andra håller för sant, att de utmanar invanda mönster och idéer som inte har någon grund. Och självfallet att de lägger tyngd bakom idéerna genom att agera i enlighet med sina ideal. Vissa av dem har förstås ideal som jag inte för ett ögonblick kan ställa upp på, men jag respekterar dem för vad de gör och för att de har ett ideal, de har principer och en moral som många verkar sakna. På det sättet har jag mycket mer gemensamt med stenkastarvänstern än med den medelsvenssonske socialdemokraten. Men metoden är ju förstås fel – man kan inte göra sig av med orättvisor genom våld.

Annars är det väl två saker som är lite av ledstjärnor och personliga motton. Det ena är inställningen och tänkesättet som Rothbard ger uttryck för genom att säga att den sanne libertarianen har en passion för rättvisa. Det är inte bara sant, utan nödvändigt. Utan passionen är man per definition en slätstruken och pragmatisk person utan ideal. Och för libertarianen handlar det alltid om rättvisa: det är aldrig rätt att med våld tvinga andra människor – oavsett vad syftet kan tänkas vara.

Det andra är själva metoden för att åstadkomma förändring i samhället – och här håller jag helt och hållet med Samuel Edward Konkin III. Många verkar tro att man måste förändra samhället för att man ska kunna vara fri. Det ligger väl något i det, men hur ska man någonsin kunna bli fri om man inte först befriar sig själv? De som väljer att vara ofria samtidigt som de lägger en himla massa tid och pengar på att försöka göra alla fria i ett slag, de inte bara kommer att misslyckas utan kommer aldrig någonsin att bli fria själva. Då är det väl mycket bättre att befria sig själv och därigenom föregå med gott exempel? SEK3 talade om ”counter-economics”, dvs. att föra över sitt liv i den icke statskontrollerade sektorn av ekonomin. Det handlar om att inte ställa upp på förtrycket, inte stödja det med skattepengar, samtidigt som man befriar sig själv och visar för andra att det faktiskt fungerar väldigt bra utan en stat. Och samtidigt så både underminerar man statens roll och utvecklar frivilliga marknadsmässig institution att ta dess ställe.

Mises.se: Du har bott i USA i tre år nu. Vad märker du för skillnader och fördelar/nackdelar mellan att bo där och att bo i Sverige? Är USA frihetens förlovade land?
PB: Nej gud nej! Det är verkligen varken ett kapitalismens mecka eller ett frihetens förlovade land. Det är snarare en bastion av klockren fascism med stort fokus på militär och imperialism. Och med en federal välfärdsstat på stark frammarsch. Bush II var fruktansvärd, men Obama är om möjligt ännu värre – han krigar minst lika mycket som Bush men kombinerar det med att bygga ut allt offentligt inom landets gränser. Det han står för är helt enkelt det sämsta av två världar.

Faktum är att Sverige – och framför allt utvecklingen sedan början på 1990-talet – framstår som ett rätt så trevligt land på flera sätt. Visst bör skatterna sänkas och den offentliga sektorn skäras ned rejält… Fast jag menar ju att både skatter och den offentliga sektorn ska bort helt, förstås. Skatten är fortfarande lägre i USA, men med tanke på de offentliga utgifterna och underskottet blir skillnaden mindre och mindre – och snabbt. Och USA har den förbenade imperialismen med permanenta baser i långt över hälften av världens alla länder. Något sådant aspirerar ju inte Sverige på, vilket är väldigt skönt.

Krigshetsen här i USA är faktiskt riktigt äcklig emellanåt, och man mår riktigt dåligt när man hör annars sunda människor uttala att man måste bomba folk i mellanöstern för ”frihetens” skull. Samtidigt som man snabbt bygger ut både välfärds- och storebrorsstaten.

Men det som USA har och alla andra länder saknar är attityden hos medborgarna. Här är man fortfarande relativt positivt inställd till de som är framgångsrika, de som tjänar pengar på det de gör bra. Och att det fortfarande går att tjäna pengar är väldigt trevligt. Det gör att det finns en enorm rörlighet och dynamik i samhället och att samhällsklasserna inte blir lika viktiga. Det är en enorm skillnad jämfört med det svenska kastsystemet.

Mises.se: Många österrikiska ekonomer anser att USA:s ekonomi kommer genomgå en ännu värre krasch framöver. Delar du den synen, och är du orolig för hur din egen tillvaro/ekonomi ska påverkas?
PB: Jo, så är det nog. The Fed (den amerikanska centralbanken) pumpade ut enorma summor – man talar om triljoner – för att, som man sa, få fart på ekonomin. Det blev någon slags renässans för keynesianismen 2008, som är näst intill obegriplig. Pengarna ligger fortfarande och skvalpar på bankerna i form av icke utnyttjad kredit. Så om det väl blir fart på kreditgivningen igen så riskerar vi hyperinflation. Samtidigt så verkar det som att Fed har börjat ta tillbaka en del av pengarna på något sätt. Som vanligt går det inte att säga exakt när eller vad som kommer att hända, men det ser i alla fall inte speciellt ljust ut.

Obama och hans hejdukar verkar göra vad de kan för att göra situationen så ohållbar det bara går. Vi får väl se vad som händer, men det talas om att man inte kommer att förlänga Bush IIs skattesänkningar utan istället satsa på offentlig sektor. Det är lite som att ha Lars Ohly som president kan man säga – det står mellan total ignorans och planekonomi som ledord för den ekonomiska politiken.

Mises.se: Hur tror du att Sveriges ekonomi kommer se ut framöver?
PB: Sverige är ju ett så litet land att det är nästan helt beroende av omvärlden. Men det ser ju ut som att Sverige faktiskt klarar sig rätt bra igenom krisen. Om inte något händer med världsekonomin så finns nog potential att styra upp ett och annat utan att det går åt fanders. Det är ju trist att man har en statsminister som är både ryggradslös och principlös. Hade man istället haft någon som brytt sig om frihet så hade Sverige mycket väl kunnat bli en ledstjärna för resten av västvärlden i termer av frihet, välstånd och fred.

Nu blir det nog mer i form av att det går ”minst illa” eftersom man redan tagit itu med en hel del strukturella problem under 1990-talet. Det finns ju en massa kvar att göra i Sverige, men relativt sett ser det väl okej ut. Många andra europeiska länder har ju fortfarande inte gjort upp med problemen som kommer som ett brev på posten när man under decennier byggt ut staten på det privatas bekostnad. Och det är ett privat postföretag jag menar, alltså. Inte ett gigantiskt statligt monopol.

Mises.se: Hur ska vi lyckas vända den trend som finns i Sverige och Europa, som går mot mer statligt centraliserad makt? Går det ens?
PB: Det finns väl egentligen två teorier om hur vi kan bli av med eländet. Det ena är kraschteorin, det vill säga att staten kommer att krossas under sin egen tyngd förr eller senare. Och så är det ju – välfärdsstaten är omöjlig på lite sikt. Det andra är revolution och att på kort tid kasta ut alla politruker och omedelbart lägga ned alla myndigheter och verk. I bägge fallen blir skeendet väldigt snabbt och många kommer att komma i kläm.

”Det finns förstås en del folk som tror på någon slags gyllene medelväg mellan de två genom att påverka och skynda långsamt. Det är något jag själv tycker är ganska motbjudande.”

Det finns förstås en del folk som tror på någon slags gyllene medelväg mellan de två genom att påverka och skynda långsamt. Det är något jag själv tycker är ganska motbjudande, både på grund av att man säljer sig till och inom systemet – och för att man genom sitt agerande håller det vid liv längre än det skulle klara på egen hand. Det är samma som för ekonomiska kriser – antingen gör man upp med problemen omedelbart och kan snabbt ta sig ur problemen. Eller så puffar man problemen framför sig och drar ut på det, som under depressionen, och folk får lida under väldigt lång tid.

Den tredje vägen leder knappast mot friheten, så där blir ju svaret på frågan att det inte går. Det är bara önsketänkande och man bygger dessvärre inga samhällen och inget välstånd på sådant. De bägge andra vägarna är klart framkomliga, men de är också svåra – för man vet inte resultatet. Jag hör till dem som knappast tror att vi skulle få se ett fritt samhälle i Sverige när staten väl går i konkurs. Det blir snarare en etter värre form av stat som lovar än mer och förlitar sig på ännu värre metoder för att folk ska hållas i schack.

Den metod jag själv tycker är både underbart enkel och väldigt effektiv är Sam Konkins ”countereconomics”. För att tala med Kevin Carson och mutualisterna så bygger man helt enkelt ett nytt samhälle inom ramen för det gamla. Man ser alltså till att flytta sig själv och sin inkomst utom räckhåll från staten – genom svartarbete, investeringar i guld, och vad det nu kan vara. Det kan vara allt från att hjälpas åt i grannskapet, klippa grannens gräsmatta mot att han skottar i vinter eller vad man nu kan tänkas göra för något.

Nya institutioner skapas när man måste lösa problem som uppkommer vartefter man lägger större delar av sitt liv utanför statens illusion av trygghet. Genom att befria sig själv först kan man bli ett gott exempel för andra och därmed föra vidare idéerna. Och förr eller senare har man nått sådan massa att staten rämnar – och då har man redan alternativet klart. Man ska ha klart för sig att det nog inte krävs så mycket för att staten ska gå i kras, för den måste ständigt byggas ut för att överleva. Och det bygger på att skattebasen utökas. Om folk lägger över sin ekonomi i oskattade sektorer urholkas grunden för statens existens. Stop feeding the beast, som de säger.

Mises.se: Vad skulle du ge för råd till yngre människor som är intresserad av österrikisk ekonomi eller libertarianism? Vad ska de t.ex. studera, hur kan de bidra till frihetskampen?
PB: Det viktigaste är att inte låta sig nedslås av att man verkar vara ensam med sina ideal.

Jag och en kompis var de enda anarko-kapitalisterna i Sverige, så vitt jag visste i alla fall, för ungefär ett decennium sedan. Jag minns att vi båda åkte på en konferens i Kanada med International Society for Individual Liberty, där den tyske anarkisten Stefan Blankertz frågade om den välkända knappen: om det fanns en knapp som omedelbart tog bort allt vad staten heter med en enkel tryckning, vem skulle trycka på den? Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag nog skulle vilja trycka på knappen – men att ställa sig upp och göra det som ensam kille i 25-årsåldern bland 150 äldre och långt mer retoriska libertarianer skulle kännas rätt jobbigt. Men det var fel tänkt. Till min förvåning så formligen hoppade nästan samtliga i rummet upp ur sina stolar med nävarna i vädret och tjoade om att de minsann skulle trycka på knappen! Så vi är knappast ensamma; vi är inte i majoritet, men å andra sidan så har vi sanningen på vår sida så vi vinner i längden.

”Om man vill bidra till frihetskampen är det första man ska göra att ge sig till känna.”

Tron att man är ensam är väl det som håller oss tillbaka i stor utsträckning. Så om man vill bidra till frihetskampen är det första man ska göra att ge sig till känna. Skriv på nätet, skicka insändare till tidningarna, gå med i epostlistor, eller vad som helst – se bara till att få kontakt med andra med samma ideal. Det är på så sätt vi stärker oss själva och rörelsen som helhet. Jag gör vad jag kan för att sprida mina idéer – det är enklare än man tror att ta kontakt med folk och att publicera artiklar i diverse nätmagasin.

Om man är intresserad av österrikisk ekonomi så bör man så fort som möjligt åka till Mises University som anordnas av Mises Institute på sensommaren varje år. Det är strax under 300 människor som samlas bara för att få lära sig mer om den österrikiska skolan – och det är otroligt kul. Vill man studera mer djupgående har institutet en massa andra kurser, seminarier och konferenser man kan gå på. Eller så kan man t ex doktorera i österrikisk ekonomi. Jesús Huerta de Soto vid Rey Juan Carlos-universitetet i Madrid erbjuder en hel doktorandutbildning i österrikisk ekonomi – den enda i världen. Så det är ingen dum idé att kontakta honom och se vad det finns för möjligheter där.

Kommentera på bloggen