Ekonomi förföljs av fler falskheter än något annat ämne som människan känner till. Detta är ingen tillfällighet. De inneboende svårigheterna i ämnet skulle vara stora nog ändå, men de multipliceras tusenfaldigt av en faktor som är oviktig i säg, fysik, matematik eller medicin – den särskilda vädjan av egenintresse.
Medan varje grupp har vissa ekonomiska intressen som är identiska med alla andra gruppers, har varje grupp också, som vi ska se, intressen som är antagonistiska till alla andra gruppers. Medan somliga politiska åtgärder skulle vara till allas fördel långsiktigt, skulle andra åtgärder vara till fördel för endast en grupp på alla andra gruppers bekostnad. Den grupp som gynnas av sådana åtgärder, som ju har ett direkt intresse i dem, kommer att argumentera för dem övertygande och envist. De kommer att anlita de bästa hjärnorna som kan köpas för att ägna all deras tid åt att presentera sin sak. Och de kommer slutligen att antingen övertyga allmänheten att deras sak är rätt, eller förvirra dem så mycket att klarsynthet i saken nästan blir omöjlig.
Utöver dessa ändlösa pläderingar utifrån egenintresse, finns det en annan huvudfaktor som ger upphov till nya ekonomiska falskheter varje dag. Detta är den ihärdiga tendensen hos människor att endast se de omedelbara effekterna av en given politisk åtgärd, eller dess effekter för enbart en särskild grupp, och glömma bort att fråga sig själva vad de långsiktiga konsekvenserna kommer att bli, inte bara för den särskilda gruppen, utan för alla grupper. Det är villfarelsen att förbise sekundära konsekvenser.
I detta ligger nästan hela skillnaden mellan bra ekonomi och dålig. Den dåliga ekonomen ser bara det omedelbart synliga; den bra ekonomen ser också bortom det. Den dåliga ekonomen ser bara de direkta konsekvenserna av en föreslagen åtgärd; den bra ekonomen tittar också på de mer långsiktiga och de indirekta konsekvenserna. Den dåliga ekonomen ser bara vad en given åtgärd har haft eller kommer att ha för effekt på en särskild grupp; den bra ekonomen frågar också vad effekten av åtgärden kommer att bli på alla grupper.
Skillnaden kan verka uppenbar. Att försiktigt titta på alla konsekvenser av en given åtgärd för alla påverkade kan verka elementärt. Vet inte alla om, i sina privatliv, att det finns alla möjliga sorters nöjen som ger njutning för tillfället men är katastrofala i slutändan? Vet inte varenda unge om, att om han äter tillräckligt mycket godis så blir han sjuk? Vet inte fylleristen om att han kommer att vakna upp nästa morgon med en hemsk mage och ett fruktansvärt huvud? Vet inte periodsuparen om att han förstör sin lever och förkortar sitt liv? Vet inte Don Juan-typen om att han utsätter sig för alla sorters risker, från utpressning till sjukdom? Slutligen, för att ta det till det ekonomiska dock fortfarande privata planet, vet inte soffliggaren och slösaren om, att i hans sköna stund så är han på väg in i en framtid fylld av skulder och fattigdom?
Men när vi kommer till frågan om offentlig ekonomi ignoreras dessa sanningar. Det finns personer som idag anses vara briljanta ekonomer, som förringar sparande och rekommenderar slöseri på en nationell skala som vägen till ekonomisk räddning; och när någon poängterar vad de långsiktiga konsekvenserna av detta är, svarar de nonchalant, som en slösaktig son till en varnande fader: ”I det långa loppet är vi alla döda.” Och sådana ytliga kvickheter passerar som förödande epigram och den mognaste formen av visdom.
Men tragedin är att vi, tvärtom, redan lider av de långsiktiga konsekvenserna av saker som har gjorts i det avlägsna eller närliggande förflutna. Idag är redan den morgondag som de dåliga ekonomerna igår uppmanade oss att ignorera. De långsiktiga konsekvenserna av vissa ekonomiska åtgärder kan uppenbara sig efter ett par månader. Andra kanske inte uppenbarar sig förrän efter flera år. Ytterligare andra kanske inte uppenbarar sig förrän flera decennier senare. Men i alla dessa fall finns de långsiktiga konsekvenserna fortfarande inbyggda i själva åtgärden, som hönan i ägget eller blomman i fröet.
Från denna utgångspunkt kan därför all ekonomi sammanfattas med en enda lärdom, och den lärdomen kan sammanfattas med en enda mening.
Ekonomins konst består av att titta, inte bara på de omedelbara konsekvenserna utan på de långsiktiga konsekvenserna av en given handling eller åtgärd; den består av att spåra konsekvenserna av åtgärden inte bara för en grupp utan för alla grupper.
Nio av tio av alla ekonomiska villfarelser, som gör sådan fasansfull skada i världen idag, är ett resultat av att denna lärdom ignoreras. De härstammar alla från en eller två centrala villfarelser, eller båda: att bara titta på de omedelbara konsekvenserna av en handling eller ett förslag, och att bara titta på konsekvenserna för en särskild grupp och glömma bort alla andra.
Det är förstås sant att det motsatta felet är möjligt. När vi tar ett förslag i beaktning borde vi inte koncentrera oss på endast dess långsiktiga konsekvenser för samhället i stort. Detta är felet som så ofta gjordes av de klassiska ekonomerna. Det resulterade i en särskild kallhet gentemot grupper som blev omedelbart skadade av de åtgärder eller utvecklingar som visade sig ha en gynnsam långsiktig nettoeffekt.
Men relativt få människor idag gör detta fel; och de få är mestadels professionella ekonomer. Den överlägset vanligaste villfarelsen idag, en som dyker upp om och om igen i nästan varje konversation som berör ekonomi, i tusentals politiska tal, den centrala sofismen i den ”nya” ekonomin, är att fokusera på de kortsiktiga effekterna på särskilda grupper och att ignorera eller förminska de långsiktiga konsekvenserna för samhället i stort.
De “nya” ekonomerna smickrar sig själva med att detta är en fantastisk, nästan revolutionär, framgång över de “klassiska” eller “ortodoxa” ekonomernas metoder, eftersom de föregående beaktar de kortsiktiga konsekvenser som de senare ofta ignorerade. Men när de själva ignorerar eller förminskar de långsiktiga konsekvenserna gör de ett mycket allvarligare fel. De ser inte skogen i deras precisa och minutiösa undersökning av specifika träd. Deras metoder och slutsatser är ofta djupt reaktionära. De blir ibland förvånade över att helt plötsligt instämma med 1600-talets merkantilism. De faller faktiskt för alla antika fel (eller skulle göra det, om de inte var så inkonsekventa) som vi hade hoppats att de klassiska ekonomerna hade gjort slut på en gång för alla.
Det påpekas ofta att de dåliga ekonomerna, sorgligt nog, presenterar sina fel till allmänheten bättre än vad de bra ekonomerna presenterar sina sanningar. Det klagas ofta på att demagoger kan vara mer trovärdiga när de framför ekonomiskt nonsens från podiet, än ärliga människor som försöker att visa vad som är fel med det. Men den grundläggande orsaken till detta torde inte vara ett mysterium. Anledningen är att demagogerna och de dåliga ekonomerna presenterar halvsanningar. De talar endast om de omedelbara konsekvenserna av en föreslagen åtgärd eller dess konsekvenser endast på en enda grupp. Så långt som de går kan de ofta ha rätt. I dessa fall är lösningen att visa att den föreslagna politiken också skulle ha längre och mindre önskvärda konsekvenser, eller att den skulle gynna endast en grupp på alla andra gruppers bekostnad, och att tillägga och korrigera halvsanningen med den andra halvan. Men att tänka över de huvudsakliga konsekvenserna för alla, kräver ofta en lång, komplicerad och tråkig kedja av resonemang. Större delen av publiken finner denna kedja svårföljd och blir snart uttråkad och ofokuserad. Den dåliga ekonomen rationaliserar denna intellektuella svaghet och lathet genom att försäkra publiken att de inte ens behöver följa resonemanget eller bedöma dess meriter, eftersom det är bara ”klassicism” eller ”laissez-faire” eller ”kapitalistursäkter” eller vad för skällsord de råkar finna effektiva.
Vi har framfört lärdomens natur, och de villfarelser som står i dess väg, i abstrakta termer. Men lärdomen kommer inte att drivas hem, och villfarelserna kommer att fortgå oigenkända, om inte båda illustreras av exempel. Genom dessa exempel kan vi gå vidare från de mest elementära problemen i ekonomi till de mest komplexa och svåra. Genom dem kan vi lära oss att upptäcka och undvika först de mest grova och uppenbara villfarelserna, och slutligen några av de mest sofistikerade och svårfångade. Den uppgiften ska vi nu fortsätta med.
Det krossade fönstret
Låt oss börja med den enklaste möjliga illustrationen: låt oss efterlikna Bastiat och föreställa oss en krossad fönsterruta.
Låt oss säga att en ung ligist kastar en tegelsten genom ett fönster i ett bageri. Butiksinnehavaren springer rasande ut, men pojken är borta. En folkmassa samlas, och börjar stirra med tyst belåtenhet på det gapande hålet i fönstret och det krossade glaset över brödet och pajerna. Efter ett tag känner massan ett behov av att reflektera filosofiskt. Ett flertal av medlemmarna kommer nästan garanterat påminna varandra eller bagaren om att olyckan, trots allt, har en ljus sida. Den kommer att skapa affärer för någon glasmästare. När de tänker på det börjar de utveckla det. Hur mycket kostar ett nytt fönsterglas? Femtio dollar? Det blir en ganska fin summa. Trots allt, om fönster aldrig krossades, vad skulle hända med glasbranschen? Sen är förstås det hela oändligt. Glasmästaren kommer att ha femtio dollar att spendera hos andra handlare, och dessa kommer i sin tur ha femtio dollar mer att spendera hos ytterligare andra handlare, och så vidare i all oändlighet. Det krossade fönstret kommer att fortsätta att medföra pengar och sysselsättning i större och större utsträckning. Den logiska slutsatsen från allt detta skulle vara, om massan nu drog den, att den lilla ligisten som kastade tegelstenen, långt ifrån att vara ett hot för allmänheten, snarare är en välgörare.
Låt oss ta en närmre titt. Folkmassan har åtminstone rätt i den första slutsatsen. Denna lilla vandalistiska gärning kommer i första taget att innebära mer affärer för någon glasmästare. Glasmästaren kommer inte att vara mer olycklig att höra talas om incidenten, än begravningsentreprenören som hör talas om ett dödsfall. Men butiksinnehavaren kommer att gå miste om femtio dollar som han planerade att spendera på en ny kostym. Eftersom han var tvungen att byta ut ett fönster, måste han gå utan kostymen (eller något motsvarande behov eller lyx). Istället för att ha ett fönster och femtio dollar, har han bara ett fönster. Eller, eftersom han planerade att köpa kostymen den eftermiddagen, istället för att ha både ett fönster och en kostym så måste han nöja sig med att bara ha ett fönster och ingen kostym. Om vi ser på honom som en del av samhället, så har samhället precis förlorat en ny kostym som annars kanske hade kommit till, och är precis så mycket fattigare.
Kortfattat är glasmästarens vinning av affärer, helt enkelt skräddarens förlust av affärer. Ingen ny ”sysselsättning” har skapats. Människorna i folkmassan tänkte bara på två av parterna i transaktionen, bagaren och glasmästaren. De hade glömt den potentiella tredje parten, skräddaren. De glömde honom precis på grund av att han nu inte kommer att komma in i bilden. De kommer att se det nya fönstret inom ett par dagar. De kommer aldrig att se den extra kostymen, precis på grund av att den aldrig skapades. De ser bara det som är omedelbart synligt för ögat.
Förstörelsens välsignelse
Så är vi klara med det krossade fönstret. En elementär villfarelse. Vem som helst, skulle man kunna tro, borde kunna undvika den efter en stunds tanke. Ändå är den, i hundratals olika förklädnader, den mest ihärdiga i den ekonomiska historien och den är mer skenande nu än någonsin förut. Den bekräftas högtidligt varje dag av stora industrimagnater, av handelskammare, av fackförbundsledare, av ledarskribenter och tidningskolumnister och radiokommentatorer, av lärda statistiker som använder sina mest förfinade tekniker, av ekonomiprofessorer på våra bästa universitet. På sina olika sätt utvidgar de alla fördelarna med förstörelse.
Fastän somliga av dem föraktfullt skulle säga att det inte finns några nettofördelar med små förstörande handlingar, ser de nästan oändliga fördelar i enorma förstörande handlingar. De förklarar för oss hur mycket bättre ekonomiskt vi har det i krig jämfört med i fred. De ser ”produktionsmirakel” som det krävs ett krig för att uppnå. Och de ser en efterkrigsvärld som säkerligen gjorts mer blomstrande av en enorm ”ackumulerad” efterfrågan.
Det är bara vår gamla vän, villfarelsen om det trasiga fönstret, som har fått nya kläder, och växt sig fet bortom igenkänning.
Originalartikeln har översatts till svenska av Christian Palmstierna.