End the Riksbank

Många är de ekonomiska vanföreställningar som bitit sig fast i allmänhetens och även förståsigpåarnas världsuppfattning. Till exempel tror de flesta att det finns en naturlag som driver priser och löner ständigt högre, trots att varenda produkt är lättare att tillverka idag än någonsin tidigare. Folk tror att arbetslöshet är ett oundvikligt fenomen och att vi därför måste “dela på jobben”, trots att det inte finns någon ände på alla behov och önskemål som folk är villiga att betala någon för att uträtta. Likaledes tror människor att om det inte vore för allmänna sjuksystem skulle ingen ha råd med sjukvård, trots att veterinärer kan ge förstklassig vård åt våra husdjur till en bråkdel av vad människovården kostar via skattsedeln.

Ett annat utbrett missförstånd är att konjunktursvängningar är en inneboende egenskap hos fria marknader och att de ständiga krascherna orsakas av plötsliga utbrott av girighet och dålig stämning. Experter står lika långa i synen varje gång det smäller till och menar att ”ingen kunde ha förutsett det här, alla var ju nyss så glada”. Den österrikiska ekonomiska skolan har fått ett mycket stort intresse på senare tid eftersom dess anhängare i princip var de enda som kunde förutse den senaste – och tidigare – krascher. Den österrikiska skolan har nämligen något så unikt som en verklighetsbaserad förståelse för konjunkturcykler. Den vanliga förklaringen av den österrikiska konjunkturcykelteorin beskriver hur konstgjort låga räntor leder till felinvesteringar, bubblor och slutligen krascher. Men eftersom ränta är pris på pengar skulle man lika gärna kunna uttrycka det som att ett konstgjort lågt pris på pengar orsakar konjunkturcykler. Med det alternativa synsättet ska vi nedan ge ett enkelt, räntefritt, exempel på hur en liten konjunkturcykel kan skapas i en begränsad del av ekonomin genom en annan typ av prismanipulation.

En marknad är ett komplicerat nätverk av aktörer som länkas samman genom prissignaler. Ingen enda människa har överblick över ens en bråkdel av alla önskemål och producenter i nätverket, men trots detta fungerar det ändå imponerande väl. En marknad fungerar bäst när den får vara i fred. Det har visat sig att när en marknad får sköta sig sjäv skapar den maximalt välstånd åt alla — även åt ”de fattiga”. Varenda politiskt ingrepp för att ”hjälpa” eller ”rädda” en fri marknadsekonomin är en störning som berövar oss välstånd — och som speciellt drabbar ”de fattiga”. Man kan göra en lång lista, men hit hör alla former av skatter, regleringar, offentligt finansierade företag och institutioner, bankgarantier, insättningsgarantier, miljöavgifter, hyresregleringar och prisregleringar. Det allra farligaste slaget av prisreglering myndigheter kan ägna sig åt är att manipulera priset på pengar. Riksbanken, liksom alla andra centralbanker i modern tid, har påtagit sig rollen som den ultimata marknadsregulatorn. Den gör anspråk på att i varje givet ögonblick känna till det optimala priset på pengar, det pris som skapar maximal lycka och välmåga för folket. Med denna nästintill gudomliga kunskap manipulerar Riksbanken penningmarknaden så att den optimala räntan upprätthålls.

Låt oss ta ett enkelt exempel på hur en konjunkturcykel kan skapas genom klåfingrig marknadsmanipulation. Just nu produceras och konsumeras en viss mängd potatis; produktion och konsumtion anpassar sig ständigt till varandra med hjälp av prissignaler. Förutom potatisproducenter finns det en mängd företag i värdekedjan som tillhandahåller allt som behövs för potatisproduktion. Det finns företag som tillverkar jordbruksmaskiner för potatis, andra tillhandahåller lager och teknik som gör det möjligt att köpa potatis året runt, andra företag driver fram sättpotatis för nästa års skörd. Odlarna märker inte omedelbart om konsumenternas efterfrågan på potatis, chips eller pommes frites plötsligt ökar, men potatispriset kommer snabbt att stiga. Priset är en kraftfull signal som alla i potatisbranschen följer noga eftersom ett högre pris snabbt leder till högre vinst och ett lägre pris leder till minskad vinst, eller rentav förlust. Om priset stiger ökar lönsamheten och jordbrukarna producerar mer potatis, kanske på bekostnad av andra grödor. Maskinverkstäderna beräknar att mer jordbruksmaskiner kommer att behövas och tar sparad vinst eller lån för att investera i ny produktionskapacitet. Även potatislagren kommer att investera besparingar eller lånade medel för att utöka sin kapacitet. På så vis leder ökad efterfrågan till ett högre pris, vilket leder till ökade investeringar och att produktionskedjan byggs ut för att tillgodose konsumenterna. Det leder med tiden till högre potatisutbud vilket pressar ner priserna nämare det tidigare potatispriset. I en fri ekonomi finns det alltid ett pristryck nedåt på grund av konkurrens från andra producenter och produkter, vilket sätter press på producenter men gynnar konsumenter.

Om konkurrensen vid något tillfälle känns allt för besvärande, och om potatisodlarna har många styrande vänner i huvudstaden, kan det hända att dessa vänner får för sig att vilja ”hjälpa marknaden”. Det går till så att man skapar ett Potatisministerium, bemannar den med politiker, vänner till potatisodlarna, experter, analytiker och en PR-avdelning. Experter och potatisanalytiker spår i trender, tillväxt och produktionskapacitet, och med hjälp av avancerade formler och mycket datorkraft produceras grafer och rekommendationer för det högsta beslutande organet. Potatisfullmäktige (PF) sammanträder varje månad. Efter att ha läst rekommendationerna och talat med sina vänner finner Potatisfullmäktige det sanna potatispriset genom omröstning. Slutligen tar PR-avdelningen vid och visar upp potatisordföranden (P-O) i teve där han med myndig stämma och allvarlig uppsyn presenterar det korrekta potatispriset som ska gälla för den närmaste månaden.

”Oavsett hur många politiker, experter och analytiker man har så går det inte att räkna fram det ”korrekta” potatispriset.”

Anta att utländsk konkurrens pressar ner potatispriset från tio till åtta kronor. Det gör att odlarna känner press att effektivisera sin verksamhet. Om trycket blir besvärande kan det hända att vännerna i potatisfullmäktige på demokratisk väg kommer fram till att det korrekta potatispriset faktiskt är tjugo kronor. Man fastställer att banan för potatispriset, den så kallade potatisbanan, kommer att ligga runt tjugo kronor under överskådlig tid för att därefter långsamt stiga. Potatismyndigheten skickar på detta vis en kraftig störsignal till hela potatisbranschen som i vanlig ordning tolkar ett högre pris som att produktionen kommer stiga ordentligt. Och mycket riktigt, med ett så pass attraktivt pris tar odlarna ut sina besparingar tillsammans med nya lån, bryter ny odlingsmark, aktiverar de satellitövervakade åkrar de får bidrag för att inte odla, köper nya maskiner och laddar upp med stora mängder sättpotatis. Villaägare plöjer upp gräsmattor och i lägenheternas balkonglådor byts pelargoner ut mot potatisblomster. I eufori säger människor upp sig från sina tråkiga jobb och tar sina besparingar för att istället investera sig rika i dessa nya goda tider. De nybyggda potatislagrena fylls till brädden. Men eftersom priset var en störsignal och inte en verklig signal från konsumenterna visar det sig snart att av alla de konsumenter som var villiga att betala åtta kronor kilot är bara en fjärdedel villiga att betala det nya korrekta potatispriset på tjugo kronor. Resten börjar äta till ris istället, eller smugglar in potatis från grannländerna. Snart börjar potatisen ruttna i lagren; lagren köper inte in nytt från odlarna; odlarna slutar köpa nya maskiner och utsäde. Det visar sig att hela branschen har slösat bort sina besparingar på att odla potatis som nu ruttnar i högar och lånat för onödiga maskiner som rostar sönder. Branschen gör stora förluster och alla som blivit lurade att satsa fel förlorar pengar, hus, bil och flickvän. Vännerna i huvudstaden ser allvaret och blixtinkallar till extrastämma för att stödja den för samhället så vitala potatisbranschen. Efter djupsinniga expertanalyser inser analytiker att felet är att odlarna inte tjänar några pengar på de små volymer som säljs. Följaktligen röstar Potatisfullmäktige fram det nya sanna potatispriset trettio kronor som ska råda bot på lönsamhetsproblemet. Resultatet är inte svårt att räkna ut. För en del år sedan myntades begreppen smör- och och köttberg, två tydliga resultat av EUs jordbrukstyrning.

Oavsett hur många politiker, experter och analytiker man har så går det inte att räkna fram det ”korrekta” potatispriset. Det finns oändligt med exempel som visar hur omöjlig centralplanering är. Hela det sovjetiska experimentet är en enda övertydlig demonstration av detta ”kalkyleringsproblem”, som Ludwig von Mises kallade det. I Sovjet gick man åt andra hållet än i vårt exempel. Man ville se till att folket hade råd med potatis så det sovjetiska Potatisministeriet satte därför priset till två kronor. Istället för ett berg blev det en grop. Alldeles för lite potatis odlades, folk stod i kö hela dagarna men fick ändå gå hem tomhänta. Det finns gott om illustrativa exempel på hemmaplan. Ta till exempel den ständiga ”bristen” på lägenheter i attraktiva stadsdelar där priset på sovjetiskt manér centraldikterats till fantasifulla bruksvärden. Det finns ingen bostadsbrist i Sverige, bara felaktiga priser. Så fort riktiga priser tillåts kommer det omedelbart visa sig om och var det behövs byggas mer eller ej.

Trots att centralstyrning och prisfixering redan så många gånger visat sig vara en omöjlig socialistisk önskedröm, både i teori och praktik, tillämpas denna idé ändå på ett av samhällets allra viktigaste områden — nämligen på pengar. Att rigga potatismarknaden skulle vara illa nog, men skadan vore relativt begränsad. I ett monetärt samhälle är pengar andra halvan i varenda transaktion. När man riggar penningmarknaden kastar man därmed grus i hela samhällsekonomin. Hela vidden av problemen är oöverskådliga men de tydligaste symptomen är ständigt stigande priser och hela den eländiga konjunkturcykeln.

På samma sätt som ett högt riggat potatispris leder till felinvesteringar, slöseri med resurser och slutligen kollaps i potatisbranschen leder en för låg ränta till mängder av felinvesteringar i hela ekonomin. Det yttrar sig i aktie- och råvarububblor, och i överproduktion i många industrier som fastigheter, finans, bilindustri, stålverk och gruvor. När det visat sig att de riktiga besparingarna slösats bort på ohållbara investeringsprojekt kollapsar bubblan, precis som i potatisbranschen.

Vi berömmer oss i Sverige av att ha klarat oss bra i finanskrisen. Men faktum är att vi bara ligger lite efter. Vi håller på att bygga upp en fastighetsbubbla enligt amerikansk förebild. De centralstyrt låga räntorna driver upp fastighetspriserna till astronomiska nivåer, priser som lockar och blåser upp en enorm byggbubbla. Trots de löjligt låga räntorna har de flesta inte en chans, eller ens intresse av att betala av lånen under sin livstid. Från bankernas synvinkel är det naturligtvis idealiskt att hålla sig med livslånga ränteslavar. De låga räntorna gör också att folk som inte borde ha ett lån ändå kan få det. Den dag Sverige inte längre har råd att subventionera de låga räntorna kommer korthuset kollapsa och vi blir varse att verkliga besparingar slösats bort på en omöjlig livsstil. Visserligen finns det en viss sjukdomsinsikt hos vissa av de styrande, men istället för att rycka upp roten till det onda löser man det genom att bygga tak över det. Det tog banksystemet ca en dag att jobba sig runt den nya lagen med lånetaket, åtminstone till en del. Genom att nu erbjuda riskabla blancolån till hög ränta hjälper bankerna låntagarna att täcka upp skillnaden som det nyligen lagstadgade lånetaket orsakar. Som så ofta har en felaktig ”lösning” gjort problemet ännu värre.

Hela idén med en centralbank som räntefixare är en katastrof. Ränta ska sättas av utbudet och efterfrågan på besparingar. Att ha en myndighet som dikterar priset på pengar är lika begåvat som att ha en myndighet som sätter pris på potatis. Man kan inte ostraffat kommendera fram ett korrekt pris på pengar. Även det var möjligt, hur stor är sannolikheten att det korrekta priset kan hittas med omröstning i en kommitté? Men ekonomin kanske kan tolerera en viss felmarginal? Problemet är inte en “liten felmarginal” utan att räntan systematiskt sätts för lågt. Det finns alltid några delar av ekonomin det är synd om, och som därför behöver tröst i form av billiga pengar inslagna i små stimulanspaket.

Ovanstående graf visar Riksbankens reporänta sedan 1994. Utvecklingen ser i princip likadan ut i alla moderna ekonomier med centralbank, inte minst i USA. Det finns en tydlig och farlig tendens mot nollränta, en trend som kräver en omänsklig politisk vilja för att vända. Trots den kontinuerliga marknadsstörning dessa onaturligt låga räntor innebär hankar sig ekonomin fram så gott det går, men till priset av ständiga svängningar, krascher, bubblor, skenande priser, fladdrande valutakurser, storskaliga felinvesteringar, osäkerhet, arbetslöshet, moraliskt förfall och övertro på snabba pengar.

Det är dags att befria folket och företagen från Riksbanken och dess farliga experimenterande. Och bara för att var tydlig: det skulle vara ännu värre med en Europeisk eller världsomspännande centralbank. Det är dags att starta en svensk motsvarighet till kongressledamot Ron Pauls informationskampanj “End the Fed”.

Kommentera på bloggen.