Den bankrutta finska välfärdsstaten

Progressiva i USA förespråkar ofta och gärna den europeiska välfärdsstaten som ett argument för en omfattande stat, inte minst i debatter som rör sjukvården. De pekar på europeiska länder, ofta de socialdemokratiska länderna i Norden, som förebilder, med deras allmänna sjukvård, offentliga skolsystem, generösa sociala skyddsnät, och alla de glada människor som bor där.

Detta sätt att argumentera på fick ett kraftigt uppsving då Newsweek utropade att Finland var det bästa landet i världen att leva i, tätt följt av Sverige och Schweiz. Och självklart är de glada. Trots allt finns det ingen fattigdom i dessa fantastiska länder, befolkningen är välutbildad, och folk har inga bekymmer alls, eftersom den välmenande staten alltid finns där för att lösa alla problem.

Många människor har försökt skingra denna myt, men den fortlever. Jag påstår inte att jag kommer kunna begrava frågan, men det finns vissa saker som folk borde känna till om detta mytiska Utopia, ”det bästa landet i världen” – Finland.

Statlig utbildning

Precis som andra Skandinaviska länder gillar Finland att skryta om sitt offentliga skolsystem. Alla skolor styrs av staten, till och med universiteten. Det finns inga avgifter för finska studenter. Istället blir studenter faktiskt betalda 400 euros per månad för att ta examen, ett tillägg till kraftigt subventionerade studielån, studentluncher, etc. Gratis högre utbildning ses som en rättighet, och eftersom det är en rättighet måste det vara tillgängligt. För detta ändamål har Finland 20 universitet och 27 yrkeshögskolor. Detta i ett land med ungefär 5.3 miljoner invånare, varav 1 miljon lever i huvudstaden och dess omnejd, och där endast fem andra städer har en befolkningsmängd som överstiger 100 000.

Man kan lätt tro att det är fantastiskt att det finns så många platser för högre utbildning i ett land med så få invånare, ett bevis på att dess folk är välutbildade och civiliserade. Detta är dock långt ifrån sant.

För det första är regionalpolitik orsaken till att det finns så många universitet. Politiker köper röster genom att skapa och upprätthålla statliga jobb i områden som går dåligt ekonomiskt – det äldsta knepet som finns.

För det andra innebär den väldiga mängden universitet och yrkeshögskolor att den övergripande nivån på utbildningen sjunker, eftersom en så pass liten befolkning inte har möjlighet att upprätthålla en hög utbildningsstandard på så många olika platser. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med kompetenta människor för att räcka till, för att inte nämna att många av universiteten och yrkeshögskolorna är belägna på mindre attraktiva platser. Endast ett fåtal av de finska universiteten kan göra anspråk på en verkligt hög utbildningsnivå. Givetvis är ekonomiutbildningen generellt väldigt dålig.

För det tredje lurar den högre utbildningen, när den är så pass tillgänglig, tusentals människor varje år att försöka ta en examen, även om de inte har något i akademiska kretsar att göra. Detta leder till väldigt många personer med akademiska titlar som inte har något värde på arbetsmarknaden eftersom de har studerat litteratur, konsthistoria, religion, eller något liknande. I många fall valde de inte ett huvudämne för att de trodde att det skulle ge dem ett jobb; de valde det för att det verkar roligt eller intressant, eller var enklare att komma in på än juristlinjen eller läkarlinjen.

Arbetslösheten bland utbildade människor har blivit ett kroniskt problem. Den andra sidan av myntet är att Finland sedan länge har haft en akut brist på hantverkare: snickare, rörmockare, mekaniker, och så vidare – folk som faktiskt kan bidra med en värdefull tjänst. Bristen har, föga förvånande, drivit upp priser och försenat leveranser.

Offentlig sjukvård

Precis som andra Skandinaviska länder har Finland offentlig sjukvård. Detta är en av de saker som många gillar att skryta om. Men sjukvårdssystemet är dåligt även med den offentliga sjukvårdens mått mätt.

För det första är det inte ett system som betalas av endast en instans, vilket man föreställer sig för ett statligt skött och finansierat sjukvårdssystem – dvs. att det är centralstaten som försörjer och sköter systemet. Istället är det finska systemet kommunalt. Varje kommun har formella krav på sig att ge sina medborgare sjukvård. Självklart har inte varje kommun råd med ett sjukhus eller ens ett hälsocenter. Det är på grund av detta som Finland är indelat i en myriad sjukvårdsdistrikt, där var och ett betjänas av sjukhus och hälsocenter som är belägna i några av kommunerna som utgör varje distrikt. Ytligt sett verkar detta rimligt och bra. Vad är trots allt skillnaden mellan nationella och kommunala sjukvårdssystem? En ganska väsentlig skillnad, skulle det visa sig.

Ett huvudsakligt problem med ett kommunalt sjukvårdssystem är att det är väldigt restriktivt. Endast personer som är registrerade i distriktet tillåts använda sjukvårdstjänsterna där. Om du befinner dig i en akut situation har du rätt till vård, men så fort du lämnar intensivvårdsavdelningen måste du förflyttas till ett sjukhus i “ditt” distrikt. Detta har lett till många fall där folk har tvingats flytta från en plats till en annan, på skattebetalarnas bekostnad, för att anpassa sig efter dessa administrativa regler.

Ett av de mest bisarra exemplen på detta var när en kvinna ramlade omkull i huvudstaden, Helsingfors. Han gavs akutvård, men så fort den akuta situationen var över tvingades hon att förflytta sig till sitt eget distrikt, vilket var i Rovaniemi, mer än 80 mil bort. Ha i åtanke att man inte nödvändigtvis är fullt frisk eller redo att lämna sjukhuset bara för att man inte längre ligger på intensivvårdsavdelningen. Det är på grund av sättet som det kommunala sjukvårdssystemet är uppbyggt som en sjuk individ fördrivs mer än 80 mil till ett annat sjukhus.

En av de mest grundläggande samhällslagarna är att ju fler administrativa områden det finns inom en stat, desto mer byråkrati skapar det. Alla dessa sjukvårdsdistrikt måste självklart ha sina egna administrationer, som i sin tur måste samarbeta genom sjukvårdstjänstemän i varenda distriktskommun, och de måste alla koordinera med administratörerna på varje sjukhus och hälsocenter. Som pricken över i:et måste man sedan ha en hel myndighet av sjukvårdstjänstemän på en nationell nivå.

Som du kan föreställa dig är effektivitet inte en av det finska sjukvårdssystemets huvudsakliga egenskaper. Studier har visat på att råder överskott på doktorer på vissa platser, med motsvarande brist på andra ställen. Väldigt få av kommunerna har råd att upprätthålla de sjukvårdstjänster som lagen kräver. Hälsocenter har stängs och stängs hela tiden, men ingen administratör får någonsin sparken. Centralstaten måste kontinuerligt föra över pengar till distrikten för att hålla dem flytande. Med andra ord verkar Finland ha ett sjukvårdssystem som styrs och finansieras av centralstaten, men i verkligheten är det ett kommunalt system, vilket har resulterat i ännu mer byråkrati.

De länder som vill ha ett system med offentlig sjukvård borde inte se till Finland för att hitta ett exempel att följa. En av de verkliga tragedierna med detta fiasko är det faktum att Finland har några av de bästa privata sjukhusen i världen, men på grund av vår offentliga sjukvård är det endast ett fåtal finska medborgare som kan dra nytta av detta.

Med rätt att stjäla

Som en skatterådgivare är jag ofta inblandad i juridiska strider med skattemyndigheterna för att representera mina klienter och försöka skydda deras rättigheter. I dessa strider möter jag den arrogans, och i vissa fall rena illviljan, som finns hos skatteindrivarna, helt och hållet ocensurerat. Jag upphör aldrig att förundras över den okunskap och känslolöshet som finns hos denna specifika statliga myndighet.

Som regel bryr sig skattemyndigheterna inte om lagen, i det fåtal fall de ens är bekanta med den. Men inte nog med det. Sett till hur de agerar är det dessutom tydligt att de anser att vartenda öre är deras pengar, och endast får behållas av skattebetalaren om de beslutar det. Det händer till och med att de hittar på argument som är uppenbart falska och som helt saknar juridisk grund för att kunna beslagta mer skatt och tvinga fram diverse andra sanktioner. När skattebetalarna bestrider dessa skandalösa påståenden, ignorerar de helt enkelt detta och fortsätter som om inget har hänt – även om författningen kräver att alla beslut och domar som görs av en statlig myndighet måste baseras på lag och förklaras genomgående.

Detta verkar dock inte gälla för skattemyndigheterna, och inte heller andra juridiska principer. I alla andra fall är du oskyldig tills motsatsen har bevisats, men om skattmasen anklagar dig för något är det du som måste bevisa din oskuld. Om du misslyckas är du skyldig, och det är skattemyndigheten som bestämmer om du lyckas eller inte.

Denna typ av beteende är säkert bekant för den amerikanska allmänheten, då IRS (den amerikanska skattemyndigheten) har utsatt dem för allehanda kränkningar. Men dessa kränkningar som inte sker mindre ofta i Finland än i USA, går stick i stäv med den utopiska aura som omger de socialdemokratiska välfärdsstaterna i norra Europa.

Statskramarna kanske är väldigt bekväma med höga skatter, men till och med de tenderar att bli blödiga när de hör om den förödelse som drabbar privata individer och deras familjer av skattemyndigheterna. Och det är självklart de privata individerna och den småskalige affärsmannen som drabbas allra värst, eftersom de sällan har kunskapen eller resurserna att skydda sig själva. Miljardärer och stora företag har i alla fall en chans att försöka kämpa; gemene man har det inte. Tji fick man för det omtänksamma samhället.

I ett system som detta – med en väldigt otydlig skattelagstiftning; skattetjänstemän som undantas ansvar för sina handlingar; och betungande, okompenserade, juridiska utgifter som uppstår från rättstvister mot skattemyndigheterna – blir skattebetalarnas rättigheter rutinmässigt kränkta. Tjänstemännen har inget intresse av att fatta de rätta besluten, så närhelst ett fall inte är helt och hållet uppenbart, dömer de till statens fördel.

”Staten stiftar otydliga lagar och låter sedan skattebetalaren betala för dess tolkande.”

Därefter kan skattebetalaren välja mellan att antingen betala den extra och ofta olagliga skatten, eller spendera en massa tid och pengar på att motsätta sig beslutet. Och eftersom skattetjänstemännen kan och brukar ignorera skattebetalarens argument, kan även de mest triviala fallen överklagas genom hela det juridiska systemet upp till Högsta Förvaltningsdomstolen, som är den högsta domstolen i landet. Om skattebetalaren har otur kan det ta upp till tio år att avgöra en tvist, och de juridiska kostnaderna kan uppgå i hundratusentals kronor. Och om han vinner kompenseras han inte för tiden och pengarna han har spenderat för att försvara sina rättigheter, och inte heller tillrättavisas de ansvariga skattetjänstemännen för sitt beteende. Av denna orsak löses de flesta skattetvister främst genom hänvisning till rättspraxis, och rättspraxis har i stor omfattning betalats av skattebetalarna. Med andra ord stiftar staten otydliga lagar och låter sedan skattebetalaren betala för dess tolkande.

Ökande skulder

Verkligheten och framtiden för den finska välfärdsstaten är inte särskilt ljus. Krisen i Grekland och de andra PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien) har gett upphov till en sedan länge nödvändig diskussion om hur det egentligen ligger till med de statliga finanserna i Europa. För första gången på länge talar politiker om att skära ner på statliga utgifter. Även om detta tveklöst är positivt, förstår inte ens de politiker som förespråkar utgiftsminskningar vad det faktiskt innebär.

De ökande underskotten och statsskulderna är inte ett resultat av en brist på skatteintäkter. I Finland är den maximala marginalskatten för individer över 50 %. En moms tas ut på alla varor och tjänster i alla produktionsled. Skattenivån för normala konsumentvaror har nyligen höjts från 22 % till 23 %. Precis som i USA finns det en mängda andra skatter och tullar som tas ut på allt möjligt.

Det som har fört den finska välfärdsstaten till ruinens brant är dess ständigt ökande offentliga utgifter. Till och med under de 15 år som föregick kollapsen 2008, en period som man hävdar var en av kontinuerlig ekonomisk tillväxt, betalades statsskulden aldrig av. 1994 var den finska statsskulden 51.7 miljarder euros. 2007 steg den till 56.1 miljarder. I slutet av 2009 hoppade den upp till 64.3 miljarder, och i slutet av juni 2010 steg den till 69.8 miljarder. Detta trots att skatteintäkterna var fortsatt stabila och till och med steg från 2000 till 2009. Siffror visar att statens utgifter under samma period steg från 33 miljarder år 2000 till 46.9 miljarder år 2009. Den beräknade mängden utgifter mellan 2010 och 2011 är 52.5 miljarder och 50.4 miljarder. Det uppskattas att statsskulden kommer nå 85 miljarder vid slutet av 2010.

Slutsats

Finland är, och har länge varit, ett affischnamn för den utopiska europeiska socialdemokratiska välfärdsstaten. Det har nu blivit utsett till världens bästa land, vilket är lika bisarrt som när Times utsåg Ben Bernanke till Årets Person.

I Finland tror de progressiva att en omfattande stat fungerar, inklusive offentlig sjukvård och “gratis” utbildning. Och ifall Finland kan så kan USA också. Misstaget i detta argument är att Finland faktiskt inte kan göra det mer än Obama kan hålla sina löften.

Den finska välfärdsstaten kommer till ett pris som vi inte har råd med. Sjukvårdsystemet är gravt ineffektivt och kostsamt, och står i vägen för gemene mans tillgång till den sannerligen fantastiska sjukvård som ges av den privata sektorn. Den offentliga utbildningen är också väldigt kostsam och har konstant ont om pengar. Skolböckerna behålls från generation till generation, vilket resulterar i att alla lär sig samma felaktigheter som generationen innan dem, förutsatt att böckerna ens går att läsa.

Själva idén om allas rätt till en universitetsexamen har resulterat i en väldigt hög andel utexaminerade från universitetet, men deras examen har ofta inget reellt värde på arbetsmarknaden. På grund av höga skatter och både den juridiska och finansiella risken som det innebär att anställa folk, anses en arbetslöshetsnivå på 8 % vara normal. Och jag har inte ens nämnt att pensionssystemet är exakt lika mycket av ett pyramidspel som USA:s socialförsäkringssystem, och är på väg att kollapsa.

Statsskulden har redan nått alarmerande nivåer. Som om inte det var nog har det inte förekommit någon längre tidsperiod där skulden systematiskt har betalats av. I bästa fall har den varit relativt stabil, men den tros ha ökat med nästan 50 % under de senaste åren. En konkurs kommer bli resultatet om inte väsentliga förändringar genomförs.

Jag vill dock avsluta på ett positivt sätt. I undersökning efter undersökning föredrar den finska allmänheten överväldigande nedskärningar av de offentliga utgifterna som ett sätt att få de offentliga finanserna under kontroll. Tidigare har finländarna inte brytt sig om att de betalade skatt, men nu vaknar de upp till det faktum att högre skatter inte längre är en hållbar möjlighet.

Nästa år går vi finländare till vallokalerna för att välja en ny regering. Jag hoppas att utfallet av valet visar på denna viktiga och nyfunna insikt.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe

Kommentera på bloggen

2 kommentarer till ”Den bankrutta finska välfärdsstaten

Kommentarer inaktiverade.