En optimistisk valanalys

Staten vann valet den här gången också, men för oss som vägrade delta i cirkusen finns dock skäl till optimism. Att SD kom in i Riksdagen innebär nämligen att de kommande fyra åren lär bli ovanligt underhållande. Dels har SD en oslagbar förmåga att klämma ur sig grodor av det slag som endast Bush den yngre lyckades med. I ett av SD:s lokala propagandablad skriver man till exempel att:

”[Vi måste] solidariskt avstå från mottagningsavtal med Migrationsverket kommande mandatperiod. Låt andra länder få chansen att ta del av de globala migrationsströmmarnas möjligheter!”

Med andra ord: invandring är så pass fantastiskt att vi bara måste tacka nej till det för alla andras skull! Här blir det svårt att veta om SD har börjat med någon sorts mörk självironi, eller om de på allvar försökte komma undan med en falsk helomvändning i deras invandringssyn. Andra förslag som presenterades i propagandabladet var ökade resurser till undervisning om farorna med kusin-gifte. Huruvida detta är ett utbrett problem i området kunde SD inte ge svar på.

Den främsta källan till underhållning kommer dock bli att se ett halvdussin smygnationalistiska partier försöka handskas med ett helnationalistiskt parti. Det tycks råda stor förvirring bland de befintliga riksdagspartierna om varför SD kom in, men det är egentligen inte ett dugg konstigt när man betänker att de har samma grundsyn som SD; enligt nästan alla riksdagspartier är det skillnad på folk som föds innanför och utanför ”Sveriges” godtyckliga landsgränser, och därför har tydligen olika personer olika stor rätt att bo och jobba här. Det är med andra ord staten och inte enskilda företagare eller hyresgästföreningar som får avgöra vem som får anställas eller hyra en lägenhet. Folk utvisas och avvisas i mängder när de blå och de röda har haft makten, endast för att dessa personer inte har levt upp till statens migrationsregler. Det är inte så konstigt att de sedan får svårt att presentera några bra motargument till SD när det i slutänden bara är smaken som skiljer dessa partier åt. SD vill ha si många invandrare, och de andra vill ha många.

Och vem vet hur många invandrare som är den ”ultimata” mängden? När man har en välfärdsstat blir man trots allt tvungen att reglera vilka som får tillgång till den, och precis som i alla andra frågor blir det omöjligt för staten att veta vilken lösning som är ”optimal”, eftersom den använder sig av planekonomi av ett eller annat slag. Vinstkalkyler kan inte göras, prissystemet går inte att använda fullt ut, och det finns ingen utbud och efterfrågan att ta hänsyn till. Det är omöjligt att avgöra huruvida SD:s eller S invandringsmängd är ”bäst” så länge man inte avskaffar dessa påhittade landsgränser och låter varje enskild ägare av företag, bostäder, vägar, parker och shoppingcenter avgöra vem som ska få vistas där, och vem de vill göra affärer med.

Debatten reduceras därför till att handla om ekonomi, och båda sidor låter nationalekonomer och statistikinstitut mäta huruvida invandringen medför fler fördelar än nackdelar. Det är dock omöjligt att mäta och kvantifiera huruvida ”invandring” som något sorts kollektivt fenomen är positivt eller negativt. Alla individer tjänar olika mycket på det och kommer ha helt olika uppfattning om dess för- och nackdelar. För att citera Hans-Hermann Hoppe:

”För libertarianer av den Österrikiska skolan är det självklart att vad som utgör ”välstånd” och ”välbefinnande” är subjektivt. Materialistiskt välstånd är inte det enda som räknas. Även om reella inkomster skulle öka på grund av invandring betyder inte det att invandring måste betraktas som ”god”, för man kan trots allt föredra ett större avstånd till andra människor och lägre levnadsstandarder, framför högre levnadsstandarder och mindre avstånd.”

Statistik kan också ”läsas som Fan läser Bibeln”, som Schyman uttryckte det, och man misstar sig om man tror att ytliga statistikgräl kommer få några väljare att ändra uppfattning. Alla granskningar som har gjorts av SD:s väljarkår visar att den till största del består av lågutbildade personer med drömmar om det gamla goda Folkhemmet, och som gärna utmålar invandrare som roten till alla samhällsproblem i brist på bättre alternativ. Att därmed tro att statistik är en avgörande faktor är att grovt missuppfatta SD-väljarnas motiv och mentalitet. Rasism eller främlingsfientlighet är det som i grunden driver partiet, varvat med en känslosam Folkhems-nostalgi.

”Som Hoppe påpekade bör vi åtminstone försöka ha roligt åt staten, även om vi inte skulle lyckas avskaffa den.”

Om SD verkligen bekymrade sig över själva mångkulturen hade man också gått till val på att förbjuda alla utländska kulturyttringar i samhället. Med undantag för moskéförbud är det dock tunt med sådana förslag. Man vill inte förbjuda utländska TV-serier, filmer, kläder, restauranger, företag, musik eller högtider. Asiatiska matbutiker och libanesiska restauranger ska inte förbjudas, och det ska inte införas kulturpoliser som ser till att folk inte klär sig i indiska kläder eller firar buddhistiska högtider. Det är specifikt människorna som SD vill göra sig av med – inte kulturen. Återigen tar man sig friheten att dela upp människor i ”svenskar” och ”icke-svenskar”, där ens födelseort avgör ens rättigheter – en idé som i grunden stöds av alla andra partier. Därför är det bäddat för komik när resten av politrukerna nu måste äta upp sin egen människosyn.

Ett smakprov på allt detta fick vi när ”nya” Riksdagen sammanträdde för första gången i går. I ceremonin ingick en predikan av ärkebiskopen i Storkyrkan, och när hon kom in på följande stycke rann bägaren över för SD:

”Den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag, att du ska inte har samma rättigheter som jag, inte är värd ett liv i frihet, och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld – det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor”.

Här reste sig samtliga SD-ledamöter och marscherade ut ur kyrkan i protest, då talet sågs som ett direkt angrepp på partiet. Jag skrev ovan att SD är ungefär lika skarpsinniga som Bush Jr, men inte ens han lyckades förstöra för sig själv på ett lika storslaget sätt som SD precis har gjort. Vad de än säger och gör under de närmaste 4 åren kommer någon att påminna om denna händelse. Moderaternas gruppledare sammanfattade det hela bäst:

”Om man blir så provocerad när någon talar om alla människors lika värde så att man reser sig och går ut, då visar man tydligt att man är ett extremparti.”

Men så var det just det där sista, ”ett extremparti”. Här kommer vi in på det som sätter grädden på moset på hela detta spektakel. Det som ärkebiskopen talade om, att ge människor olika rättigheter beroende på födelseort, är ju trots allt något som nästan alla riksdagspartier stödjer! Här måste man iaf. ge SD cred för att de är uppriktiga med vad de tycker, och om de hade varit smarta (vilket de inte är) skulle de kunna vända detta till sin egen fördel, och ständigt påpeka för de andra partierna att de minnsann delar SD:s grundsyn om att man ska göra skillnad på folk och folk. Hög underhållningsfaktor!

Även om SD bevisligen avskyr just människor och inte kulturer vill de ändå hårdsatsa på att bevara det ”svenska” i olika avseenden. Men hur avgör man då vad och vem som är svensk? Hela den svenska kulturen, liksom det svenska språket, är trots allt en salig blandning av influenser från hela världen. Om dagens Sverige är alltför mångkulturellt, när var det i sådana fall “äkta svenskt”? På 70-talet? På 1600-talet? Eller rent av under 900-talets vikingatid då sydeuropeiska missionärer ännu inte hade ”förpestat” det hedonistiska Skandinavien med nya religioner, seder och språk?

Dessa frågeställningar borde vara centrala för ett parti vars huvudfråga är att bevara det “svenska” kulturarvet, och som till och med vill använda statsmakten för att stänga ute folk som inte passar in i det. SD har dock inte gett någon klar definition av det ”svenska”, och det närmaste de kommer på sin egen hemsida är att en person är svensk om denne “har en helt övervägande svensk identitet, och av sig själv och av andra svenskar uppfattas som svensk”. I klartext: man är svensk om man är svensk enligt andra svenskar, ett cirkelresonemang som saknar motstycke.

Samtidigt är det inte förvånande att SD inte kan ge en bättre förklaring än så, då det är omöjligt att definiera något som ständigt förändras och har förändrats under de senaste tusen åren, och som dessutom uppfattas helt olika beroende på vem man frågar. Det enda SD kan göra är att välja en godtycklig period ur denna tidslinje och utse den till det ideala samhällstillståndet. Då blir det dock väldigt svårt för SD att förklara varför det är så vidunderligt viktigt att bevara just den tidsperioden och inte en annan.

För de andra riksdagspartierna finns det ett annat svårförklarligt fenomen, nämligen det faktum att man klagar högljutt över SD:s valframgångar. I samband med att man röstar går man trots allt med på att SD har rätt att bestämma över andra människor så länge de får tillräckligt många röster. Om S och M får bestämma över oss, varför får då inte SD göra det också? Ändå är det som vanligt röstvägrarna som får ta smällen för missnöjet kring valresultatet, som om det var deras fel att folk röstade dåligt. Faktum är att de enda som kan hållas ansvariga för valresultatet är alla de som gick och röstade, och som hårdnackat stödjer demokratin; ger man sig in i leken får man leken tåla. Vi som däremot vägrade rösta, och som vägrar gå med på att någon grupp människor någonsin får bestämma över andra, har ju trots allt aldrig gått med på att SD eller något parti ska få sitta i Riksdagen, helt oavsett hur många röster de får. Att klandra röstvägrarna för valresultatet blir lika absurt som att skylla resultatet i en fotbollsmatch på alla som inte var med och spelade, och som inte ens tycker om fotboll.

Det finns dock en stor fördel för oss röstvägrare, nämligen att vi slipper känna ilska över SD:s valframgångar och faktiskt kan glädja oss åt den cirkus som nu har uppstått. Nu får vi åtminstone lite underhållning framöver, och som Hoppe påpekade bör vi iaf. försöka ha roligt åt staten, även om vi inte skulle lyckas avskaffa den.

Kommentera på bloggen