En optimistisk valanalys

Staten vann valet den här gången också, men för oss som vägrade delta i cirkusen finns det dock skäl till optimism. Att SD kom in i Riksdagen innebär nämligen att de kommande fyra åren lär bli ovanligt underhållande. Dels har SD en oslagbar förmåga att klämma ur sig grodor av det slag som endast Bush den yngre brukade lyckas med. I ett av SD:s lokala propagandablad skriver man till exempel att:

”[Vi måste] solidariskt avstå från mottagningsavtal med Migrationsverket kommande mandatperiod. Låt andra länder få chansen att ta del av de globala migrationsströmmarnas möjligheter!”

Med andra ord: invandring är så pass fantastiskt att vi bara måste tacka nej till det för alla andras skull! Här blir det svårt att veta om SD har börjat med någon sorts mörk självironi, eller om de på allvar försökte komma undan med en falsk helomvändning i deras invandringssyn. Andra frågor som presenterades i propagandabladet var ökade resurser till undervisning om farorna med kusin-gifte. Huruvida detta är ett utbrett problem kunde inte SD själva ge svar på.

Läs hela artikeln

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

12 kommentarer till ”En optimistisk valanalys

  • Vet inte om jag håller med om allt, men det fanns ett par riktigt kul passager: såsom:
    ”Den främsta källan till underhållning kommer dock bli att se ett halvdussin smygnationalistiska partier försöka handskas med ett helnationalistiskt parti.”

    och

    ”Nu får vi åtminstone lite underhållning framöver, och som Hoppe påpekade bör vi iaf. försöka ha roligt åt staten, även om vi inte skulle lyckas avskaffa den.”

  • Mycket bra artikel. Hade själv väldigt kul åt att läsa folks facebookstatusar, tweetar bloggar m.m. dagen innan samt dagen efter valet. Ena dagen är representativ demokrati det bästa som finns, fy den som inte röstar och fy den som inte går till val-lokalen i hatt och söndagsklänning. När väl folk hade sagt sitt var stämningen en helt annan och folk krävde utrensning bland sina ”vänner” på facebook, uppmanade till spontana demonstrationer för folks lika världen etc. Kognitiv dissonans så det sprutar ur öronen… =)

  • Richard: Kul att du gillade delar av den iaf. 🙂 Var det något specifikt som du invänder mot?

    Erik: Haha, hade exakt samma upplevelse själv; ena dagen skriver alla vänner statusuppdateringar där de stoltserar med att de har gjort sin demokratiska plikt och röstat, och andra dagen är det ilska och vrede över vad denna process resulterade i. Och så är det plötsligt vi röstvägrare som är ansvariga för allt…

  • Läste precis lite närmare och jag tror du kan se min första kommentar mest som en brasklapp jag slängde in i all hast. Gillar verkligen artikeln och att man kan ha kul när man skriver om det allmänna spektaklet.

    Och den som röstar kan verkligen inte klaga. Ytterligare en godbit:

    ”Vi som däremot vägrade rösta, och som vägrar gå med på att någon grupp människor någonsin får bestämma över andra…”

    Bra jobbat!

  • Ställer mig tveksam till följande:

    ”I samband med att man röstar går man trots allt med på att SD har rätt att bestämma över andra människor så länge de får tillräckligt många röster. Om S och M får bestämma över oss, varför får då inte SD göra det också?”

    På vilket sätt accepterar jag att SD ska bestämma över mitt liv om jag exv. röstar på FP eller KLP? Dom som bör hållas ansvariga för SDs inträde är väl de som röstade på SD? Dom som inte röstade på SD har ju inte sanktionerat dom på nåt sätt, utan snarare tvärtom. Är det inte dom som röstade och som faktiskt försökte åstadkomma något annat resultat än det som blev, som har all rätt att klaga – till skillnad från de som INTE röstade och inte gjorde något för att få ett annat utfall?

    I övrigt en mycket humoristisk och bra artikel! Den slår humormässigt Ludwig von Mises artikel om underskottsfinansiering. Mer humor på denna sajt! 😀

    • Björn:
      Roligt att du gillade artikeln!

      Som ”svar” på din fråga har jag tidigare skrivit:

      Oavsett vilken procentsats skatt, eller vilken uppsättning av lagar, regleringar och interventioner, man röstar på innebär rösten ett stöd för statens utövande av tvång genom den demokratiska apparaten. Det innebär kort sagt ett rättfärdigande för statens aktiviteter, inte enbart de aktiviteter du råkar stödja eller har “röstat för”. För mig innebär röstandet helt enkelt ett medgivande, ett stöd för användandet av de politiska medlen, och i slutändan innebär det inte så mycket en röst på ett specifikt parti som en röst på systemet som sådant. Den innebär ett stöd för majoritetsstyre, ett erkännande att majoriteten har rätt att styra över mig och att vilka som ska få styra över mig och vad de har rätt att göra bäst bestäms genom majoritetsbeslut.

      Jag förkastar denna idé som helt och hållet felaktig.

  • Joakim Kämpe:

    Fast det där bör ju lämpligtvis bero helt på partiprogrammet för det parti man röstar på. Om man skulle rösta på ett politiskt parti som syftar till att avskaffa staten så är det ju inte ett legitimerande av varesig staten eller den demokratiska apparaten.

    Rent pragmatiskt sett är ju det ett av de mest realistiska sätten att avskaffa staten, med tanke på att det är det enda sättet att göra det utan att staten gör våldsamt motstånd.

    • Magnus:
      Jag håller inte med. Om vi bortser från rimligheten i att det någonsin skulle finnas ett anarkistiskt parti, att detta parti skulle få makten, och att politik faktiskt kan fungerar som en hållbar strategi för att hålla tillbaka och till och med backa statens makt; ponera att det finns ett anarkistiskt parti som vill avskaffa staten dagen efter det har fått makten, och du röstar på det. Detta innebär att du stöder användandet av den demokratiska apparaten och staten i sig som ett sätt, till och med det bästa sättet, för att avskaffa statenn. Man väljer med sin röst att stöda, som ett medel för att uppnå sina mål, staten och den demokratiska apparaten. Som någon skrev i en tidigare kommentar: ”Politiska medel innefattar alltid våld, ekonomiska medel gör inte det. Om man nu inte bryr sig om medlen för att nå resultatet och förespråkar våld så kan man nöja sig med de politiska medlen”

      Vidare är det så att det inte nödvändigtvis är så att alla människor vill leva i ett anarko-kapitalistiskt samhälle heller. Om det anarkistiska partiet vinner 51% av rösterna och avskaffar staten då innebär detta likväl att 49% INTE vill leva i anarki och utan staten. Jag har skrivit tidigare om secession/utträde, och Richard Johnsson har tidigare skrivit om panarki. För minarkister, som tror på den demokratiska apparaten och staten, ser jag inga problem att använda staten och de politiska medlen för att få till en ändring i mer frihetlig riktning, men för anarko-kapitalister ser jag det.

  • Fast det var ju inte rasismstycket SD protesterade mot utan biskopens hyllande av demonstrationer mot partiet och dess förespråkare.

    Angående ”vem är svensk”-delen så undrar jag om författaren menar att det inte finns några svenskar eller andra kulturer?

    I övrigt ett mycket välskrivet inlägg och jag som liberal kommer finna stort nöje i att se 8 socialdemokratiska partier bråka de kommande 4 åren 🙂

  • Erik:
    Vad det var exakt som fick SD att lämna kyrkan är mindre viktigt (och svårt att veta), eftersom a) det var oerhört klantigt av SD att resa sig upp och gå vid det tillfället, med tanke på hur det uppfattas av alla andra, och b) att ta illa upp av fördömandet av själva -principerna- om att dela upp folk i olika läger och rättigheter pga. ursprung, eller fördömandet av de som -förespråkar- dessa principer (exempelvis SD) är ju i praktiken samma sak.

    Självklart finns det olika kulturer och olika folkslag, men det jag påpekar i artikeln är att det inte finns en enda eller objektiv definition av en kultur eller ett folkslag, vilket gör det omöjligt för staten att styra och ställa över vad och vilka som räknas in i dessa. För att travestera Nile City: det finns lika många definitioner av att vara svensk som det finns svenskar.

    Kul att du gillade inlägget i övrigt!

  • Magnus:
    Som Kämpe påpekade innebär en röst på vilket parti som helst att man stödjer det system som tillåter SD att bestämma över andra, dvs. även om man hatar SD så ger man dem indirekt full tillåtelse att styra och ställa bara de är tillräckligt populära. Vägrar man däremot rösta så har man aldrig gett sitt medgivande till att SD (eller något annat parti) får styra alls, eftersom man inte stödjer idén om att låta organisationer använda våld bara för att de är populära.

    Angående att avskaffa staten genom demokrati så finns det ett flertal problem. Dels finns det inget marknadsanarkistiskt parti i Sverige, och det som kommer närmast är väl KLP som, även om de gick starkt framåt i senaste valet, fortfarande är ljusår från att norpa 4%. Och (och det här är det viktigaste): om KLP i framtiden skulle få över 4% så kommer det endast att ske tack vare att ett större antal personer har blivit informerade om libertarianism och österrikiska skolan, vilket per nödvändighet måste komma före en ökning av mängden röster, på samma sätt som att produktion måste komma före konsumtion. Därmed blir det också uppenbart att det enda sättet att avskaffa staten eller minska den rent allmänt är att sprida idéer och upplysa folk om varför staten är dålig. Gör man det så behöver man inte heller engagera sig politiskt, eftersom andra partier än KLP kommer börja förespråka ett avskaffande av tex. centralbanken ifall tillräckligt många väljare och ”experter” har dessa åsikter.

    Att inte engagera sig politiskt utan bara ägna sig åt opinionsbildning gör också att man slipper brottas med alla de praktiska problem som det skulle innebära att vara en libertariansk politiker. Bör man exempelvis rösta ja till förslag om att sänka skatten med 2%, och därmed de facto stödja all den skatt som finns kvar, eller bör man rösta nej eller avstå från att rösta helt eftersom man principiellt sett bara kan stödja ett totalt avskaffande av skatten? Ron Paul har ju exempelvis tvingats rösta nej till vissa förslag som han själv har varit upphovsman till, p.g.a. att de har buntats ihop med en massa andra förslag – som ökar statens makt – i en och samma omröstning. Borde man ha röstat ja till avskaffandet av apoteksmonopolet, trots att det på intet sätt är en avreglering utan omreglering? Sådana dilemman är extremt svåra att handskas med, och då är det bättre att exempelvis utnyttja befintliga politiker till att göra smutsjobbet åt en genom att försöka ”utbilda” deras väljare så mycket man bara kan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *