Frihet är slaveri

En av vår tids mest uppseendeväckande egenskaper är benägenheten att ändra betydelsen av politiska termer. En semantisk revolution ändrar betydelser som traditionellt hört till vissa ord till dess motsats. George Orwell har sinnrikt beskrivit denna tendens i boken 1984. Den andra av de tre slogans som Oceaniens parti använder lyder, “Frihet är slaveri”. Enligt de progressiva intellektuella är Orwells utlåtande en hysterikers ord; ingen, skriker de, har någonsin försökt sig på att yttra ett såpass orimligt påstående.

Tyvärr motsäger fakta deras förnekande. I många nutida författares skrifter råder det en tendens att framställa varje ökning av statlig makt och varje begränsning av individens handlingsfrihet som befriande åtgärder, som ett steg på väg mot frihet. Om vi för detta till dess ultimata logiska slutsats, leder detta sätt att tänka på till slutsatsen att socialism, det totala avskaffandet av individens förmåga att planera sitt eget liv och beteende, för med sig perfekt frihet. Det var denna sorts resonemang som gav socialisterna och kommunisterna idén att benämna sig själva liberaler.

Professor Robert L. Hale på Columbia University har nyligen publicerat en voluminös bok, Freedom through Law: Public Control of Private Governing Power. [1] Det är ett passionerat försvar av statlig kontroll av företag och en genomgång av lagstiftningen och domstolarnas domar som rör ämnet. Som en samling juridiskt material har kanske en sådan bok någon sorts förtjänst. Men författaren siktar högre. Hans ambition är att rättfärdiga den interventionistiska politiken från rättsfilosofins synsätt och från det amerikanska konstitutionella och juridiska systemet.

Vi kan ha översyn med faktumet att författaren helt och hållet misslyckas med detta. För även om han hade lyckats fullt ut i att bevisa sin poäng skulle han inte ha fört fram något hållbart argument som stödjer den politik han förespråkar. Frågan om huruvida USA borde bevara systemet med privata företag eller om det borde införa det som numera förskönande kallas “direkta kontroller” är inte ett problem av generell filosofi eller rättspraxis. Det är ett problem som rör ekonomisk politik. Det måste bestämmas i enlighet med de effekter som är att vänta från, eller som redan har förts fram av, den berörda politiken. Enbart ekonomiska överväganden kan klargöra sådana frågor.

Argumentet mot interventionism är inte baserat på en tolkning av konstitutionen. (Apropå det är de flesta av de interventionistiska åtgärderna säkerligen okonstitutionella). Ekonomerna ställer inte frågan om huruvida interventionism är lagligt eller inte, bra eller dåligt, önskvärt eller inte. De visar att de olika åtgärderna av statliga inbrytande på marknaden inte producerar de resultat som staten eftersträvar. Dessa åtgärder skapar snarare en situation som – från själva statens och alla interventionism-förespråkares egna synsätt – är mindre önskvärt än det tidigare tillståndet som de utformats för att förändra. Om staten, ställd inför detta oundvikliga resultat, inte vill ta tillbaka sina dekret och återgå till ekonomisk frihet, utan forsätter med sin interventionistiska politik, måste den lägga till ytterligare, och fler och fler, dekret tills den har organiserat varje aspekt av medborgarnas liv, deras produktionsaktiviter och deras konsumtion. Då försvinner alla sorters friheter – ekonomisk eller politisk – och totalitarianism av samma typ som Hitlers Zwangwirtschaft uppstår. Det måste antingen tas bort eller leda, steg för steg, till allomfattande centralplanering, till total socialism, till ett system där ingen är fri.

Staten – en tvångsapparat

En stat eller en regering är en tvångsapparat. Inom det område som den kontrollerar förhindrar den alla andra, förutom de som den uttryckligen tillåter att göra så, från att ta till våldsamma handlingar. En stat har makten att upprätthålla sina direktiv genom våld eller hot om våld. En institution som saknar denna makt kallas aldrig för stat eller regering. Resonemanget som leder Professor Hale till att likställa alla affärsuppgörelser mellan privata medborgare med statligt tvång och att kalla sådana transaktioner för användandet av privat regeringsmakt lyder så här:

Varje person har en viss förhandlingsstyrka som han förlitar sig på för att överleva. Förhandlingsstyrka är makten att utöva påtryckningar på de som man utför transaktioner med – med andra ord en sorts tvång över andra människors frihet, medan ens egen frihet på samma sätt är föremål för en viss kontroll av andra.

Staten säger till medborgaren: Betala skatt annars kommer mina beväpnande konstaplar att fängsla dig. Konditorn säger till den potentiella kunden: Om du vill att jag ska betjäna dig och baka ett bröd till dig, då måste du belöna mig genom att göra något för mig. I Professor Hales omdöme finns det ingen skillnad i dessa två handlingssätt. Båda är tvång, båda är regerande av människor över människor, båda är inkräktande av andra människors frihet. Konditorn tvingar tandläkaren genom att sälja honom bröd och tandläkaren tvingar konditorn genom att fylla hålen i hans tänder. Var du än tittar i denna hemskaste av hemska världar hittar du frihetsbegränsningar. Men lyckligtvis kliver den faderliga staten in för att rädda friheten. Den räddar friheten genom att inskränka och minska den. För, säger Professor Hale,

det är ett misstag att anta att varje försök av staten att kontrollera och revidera de ekonomiska resultaten av förhandlingar innebär en nettominskning av individuell frihet. Det kanske är så, och det kanske inte är så. Om friheten hos de som begränsas är mindre viktig än friheten som de personerna själva skulle tygla, kan den statliga interventionen mycket väl innebära en nettovinst av individuell frihet… Det blir ibland nödvändigt för den politiska staten att minska mäktiga gruppers frihet att dominera.

Privat regeringsmakt

För några år sedan brukade fröken X bereda familjens soppa i sitt eget kök. Senare började hon köpa konserverad soppa som tillverkats av någon av landets konservindustrier. En klartänkt observatör skulle argumentera att hon av någon anledning anser att detta sätt att tillhandahålla sin familj med soppa föredras framför den tidigare metoden. Men inte Professor Hale. Enligt honom är detta ett fall av tvång. Konservindustrin, som tillverkade och såldes soppan till fröken X, använder sig av statsmakt. Eftersom konservindustrin är ett privat företag, och inte ett statligt ägt och drivet företag som i Ryssland, är det något högst omoraliskt och förkastligt med allt detta. För det är privat regeringsmakt. Och eftersom alla håller med om att all regeringsmakt tillhör staten, är det uppenbart för Professor Hale att staten måste minska konservindustrins makt “att dominera” fröken X genom att tillverka soppa till henne.

Sättet som Professor Hale beskriver marknadsekonomin på är, minst sagt, fantastiskt. Således deklarerar han, kan ”kunden förvägra återförsäljaren sina pengar, och genom att hota med förvägring kan kunden tvinga återförsäljaren att tillhandahålla honom med varor.”

Nu är det så att miljontals av människor på detta sätt “hotar” juvelerarna på femte avenyn i New York; de “hotar med att förvägra dem pengar”. Men trots detta tillhandahåller inte de som “hotas” dem med armband eller halsband. Men om en maskerad rånare dyker upp och hotar juveleraren på sitt eget sätt, genom att hota honom med en pistol, blir resultatet ett annat. Det verkar vara så att det som Professor Hale kallar hot och tvång inbegriper två helt olika saker som har helt olika egenskaper och konsekvenser. Hans misslyckande med att skilja på dessa två saker från varandra skulle vara beklagligt i en icke-teknisk bok. I en påstått juridisk bok är det helt enkelt katastrofalt.

Det skulle inte vara nödvändigt att ge mycket uppmärksamhet till Professor Hales bok om hans sätt att argumentera på var unikt för endast honom. Men denna typ av synsätt är faktiskt moderiktiga i dessa dagar. Till exempel föreslår Professor Sutherland, i Yale Review våren 1952, på liknande sätt en begränsning av det “privata regerandet”. Vi stöter här på en ny slogan som har skapats för att ersätta de utslitna etiketterna New Deal och Fair Deal. Låt oss hoppas att detta nya slagord inte lurar någon.

Denna artikel publicerades i Freeman, 9 mars, 1953

Notiser
[1] Columbia University Press, New York, 1952

Originalartikeln översattes till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen